Автор : Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa
Название книги: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
Читать на сайте: https://mir-knigi.org/author/lagerlof-selma-ottiliana-lovisa/nils-holgerssons-underbara-resa-genom-sverige

Den kristna dagvisan

Den signade dag, som vi nu har se
av himmelen till oss nedkomma,
han blive oss sall, han late sig te
oss allom till gladje och fromma.
Ja, Herren, den hogste, oss alla i dag
for synder och sorger bevare.

Men sasom en fagel mot himmelens hojd
sig lyfter pa lediga vingar,
han lovar sin gud, ar glad och fornojd,
nar han over jorden sig svingar,
sa lyfter sig sjalen i hjartelig frojd
till himlen med lovsang och boner.

Ack, latom oss lova och bedja var Gud,
nar stunderna vaxla och skrida,
sa skola vi starkas att halla hans bud
och vaka och taligen lida.
Ja, latom oss verka med allvar och flit,
sa lange oss dagen forunnas.
sv. Ps. 424: 1, 5, 6

Sveriges karta

Jag ser fran skolans dar en bild, 
av fingrar markt, med plumpar spilld, 
pa kalkad vagg i prima, 
en karta, klistrad upp pa larft, 
utav den svenska jord vi arvt, 
vart land fran fordomtima. 

Dar lag det mellan fjall och sjo 
pa Skandinaviens halva o, 
som, nar den sags fran sidan, 
for var primanska fantasi 
ett utstrackt lejon kunde bli 
i vila och forbidan. 

Pa kartan stirrade vi sma, 
och tanken hisnade att ga 
den andlost langa vagen 
fran Ystad uppat Tornea, – 
den notte man ut jarnskor pa 
som i den gamla sagen. 

An tanker jag mig var provins 
i samma farger, som jag minns 
fran kartans bjarta granser: 
ett Skane gult som skordefalt, 
ett Sormland gront som bjorkens talt, 
da Varmland stalblatt glanser. 

Langst upp i norr ett blodrott snitt; 
dar vidtog Ryssland tomt och vitt, 
och blicken atervande 
till Sveas bygd med berg och slatt, 
sma stader liksom smultron tatt 
och strommar utan ande. 

De runno har, de floto dar, 
och det var vanda och besvar 
att halla ihop dem alla; 
i klassens mummel, laxors sus 
jag horde deras fjarran brus 
for mina oron svalla. 

Ur minnet gledo namnen han 
sa snabbt som nagra timmertran 
pa Vasterbottens alver, 
och barnatarars salta tag 
forente sig med varje vag, 
som genom Norrland valver. 

Men liksom Engelbrekt med mod 
fran stad till stad, fran flod till flod 
vi fram till malet lande. 
Erovringen var lang och svar, 
men nu var fosterjorden var, 
nu, da dess drag vi kande. – 

Dar forr vi sutto, du och jag, 
ett slakte sitter nu i dag, 
som kan vad vi ej visste. 
Den, som hos oss var framst i led, 
bland denna ungdom sjonke ned 
kanhanda till den siste. 

Nu bojas over kartans blad 
de huvun sma i lockig rad, 
som efter oss ta arvet. 
Vad oss synts langt, for dem syns kort, 
och alla avstand svinna bort 
i jarnvagstidevarvet. 

De lasa pa det svarta nat, 
som korsar alvens blaa fjat 
och genom fjallet spranger. 
Lokomotivets galla sus 
i flodsystemets dova brus 
pa kartan in sig mangder. 

Men sag, vad tanker du darvid, 
du unga att i angans tid, 
var kinder kunskap bleker? 
Har val i brinnande termin 
du dorren stangt for fantasin, 
som skimrar och som leker? 

Nej, an mot gossens skolpulpet 
hon lutar sig i hemlighet, 
var barndoms trostarinna. 
Med hennes trollglas i sin hand 
i laxans torra okensand 
skall liv och farg han finna. 

Du hulda fe, du barnens van, 
i boken braddar mala an 
din bildvarld for de unga! 
At hemmets skog och fjall och alv, 
at jarnets doda massa sjalv 
giv sa en sjal, en tunga! 

Och pragla levande och varm 
en Sveriges bild i barnets barm, 
som mannen skall bevara, 
som han skall agna glad en gang 
sin levnads garning eller sang 
och do for att forsvara!
Carl Snoilsky

I. Pojken

Tomten

Sondag 20 mars

Det var en gang en pojke. Han var sa dar en fjorton ar gammal, lang och ranglig och linharig, Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och ata, och darnast tyckte han om att stalla till odygd.

Nu var det en sondagsmorgon, och pojkens foraldrar hollo pa att gora sig i ordning for att ga i kyrkan. Pojken sjalv satt i skjortarmarn pa bordskanten och tankte pa hur lyckligt det var, att bade far och mor gingo sin vag, sa att han skulle fa ra sig sjalv under ett par timmar. "Nu kan jag da ta ner fars bossa och skjuta av ett skott, utan att nagon behover lagga sig i det," sade han for sig sjalv.

Men det var nastan, som om far skulle ha gissat sig till pojkens tankar, for just som han stod pa troskeln och var fardig att ga, stannade han och vande sig mot honom. "Eftersom du inte vill ga i kyrkan med mor och mig," sade han, "sa tycker jag, att du atminstone kan lasa predikan hemma. Vill du lova, att du gor det?" "Ja," sade pojken, "det kan jag val gora." Och han tankte forstas, att inte skulle han lasa mer, an han hade lust till.

Pojken tyckte, att han aldrig hade sett sin mor sa fortfardig. I ett nu var hon borta vid vagghyllan, tog ner Luthers postilla och lade den pa bordet framme vid fonstret med dagens predikan uppslagen. Hon slog ocksa upp i evengelieboken och lade den brevid postillan. Sist drog hon fram till bordet den stora lanstolen, som blev kopt pa auktionen i Vemmenhogs prastgard forra aret, och dar eljest ingen annan an far fick sitta.

Pojken satt och tankte, att mor gjorde sig alltfor mycket besvar med den dar uppdukningen, for han amnade inte lasa mer an en eller annan sida. Men nu var det for andra gangen alldeles sa, som om far skulle ha kunnat se tvarsigenom honom. Han gick fram till pojken och sade med strang rost: "Kom nu ihag, att du laser ordentligt! har du da hoppat over nagot, sa gar det inte val for dig."

"Predikan ar fjorton och en halv sida," sade mor liksom for att raga mattet. "Du far nog satta dig att lasa genast, om du ska hinna igenom den."

Darmed gingo de antligen, och da pojken stod i dorren och sag efter dem, tyckte han, att han hade blivit fangad i en falla. "Nu gar de nog och lyckonskar sig till att ha hittat pa det sa bra, att jag maste sitta och hanga over predikan hela tiden, som de var borta", tankte han.

Man far och mor gingo visst inte och lyckonskade sig till nagot, utan istallet voro de ganska bedrovade. De voro ett fattigt husmansfolk, och deras stalle var inte mycket storre an en tradgardstappa. Da de forst flyttade dit, kunde dar inte fodas mer an en gris och ett par hons, men de voro ovanligt stravsamma och duktiga manniskor, och nu hade de bade kor och gass. Det hade gatt ofantligt framat for dem, och de skulle ha vandrat nojda och glada till kyrkan den vackra morgonen, om de inte haft sonen att tanka pa. Far klagade over att han var trog och lat: ingenting hade han velat lara i skolan, och han var sa oduglig att man natt och jamnt kunde satta honom till att valla gass. Och mor nekade inte till att detta var sant, men hon var mest bedrovad over att han var vild och elak, hard mot djur och illvillig mot manniskor. "Manne Gud bryta hans ondska och ge honom ett annat sinneslag!" sade mor. "Annars blir han till en olycka bade for sig sjalv och oss."

Pojken stod en lang stund och funderade om han skulle lasa predikan eller inte. Men sa kom han overens med sig sjalv, att den har gangen var det bast att vara lydig. Han satte sig i prastgardslanstolen och borjade lasa. Men da han hade hallit pa en stund med att rabbla upp orden halvhogt, sa var det, som om det dar mumlandet skulle ha sovt honom, och han markte, att han nickade till.

Ute var det allra vackraste varvader. Aret var inte langre kommet an till den tjugonde mars, men pojken bodde i Vastra Vemmenhogs socken langt nere i sodra Skane, och dar var varen redan i full gang. Det var inte gront an, men det var friskt och knoppande. Det fanns vatten i alla diken, och hasthovsorten stod i blom pa dikeskanten. Allt det krattet, som vaxte pa stengardsgarden, hade blivit brunt och blankt. Bokskogen langt borta stod och liksom svallde och blev tatare for varje ogonblick. Himmelen var hog och rent bla. Stugdorren stod pa glant, sa att det hordes in i rummet hur larkorna drillade. Honsen och gassen gingo pa garden, och korna, som kande varluften anda in i basen, gavo ibland till ett ramande.

Pojken han laste och nickade och stred mot somnen. "Nej, jag vill inte somna," tankte han, "for da hinner jag inte igenom det har pa hela formiddagen."

Men hur det var, sa somnade han.

Han visste inte om han hade sovit litet eller lange, men han vaknade vid att han horde ett latt buller bakom sig.

Pa sjalva fonsterbradet ratt framfor pojken stod en liten spegel, och i den syntes nastan hela rummet. I detsamma som nu pojken lyfte pa huvudet, rakade han titta i spegeln, och da sag han, att locket till mors kista hade blivit uppslaget.

Det var sa, att mor agde en stor tung, jarnbeslagen ekkista, som ingen annan an hon sjalv fick oppna. Dar forvarande mor allt det hon hade arvt efter sin mor, och som hon var sarskilt radd om. Dar lago ett par gammaldags bondkvinnedrakter av rott klade med kort liv och veckad kjol och parlbesatt brostsmack. Dar funnos starkta, vita huvudklutar och tunga silversoljor och kedjor. Folk ville inte ga med sadant nu for tiden, och mor hade flera ganger tankt pa att gora sig av med de gamla sakerna, men sa hade hon inte haft hjarta till det.

Nu sag pojken i spegeln alldeles tydligt, att locket till kistan stod oppet. Han kunde inte forsta hur detta hade gatt till, for mor hade stangt kistan, innan hon gick. Det skulle nog inte ha hant mor, att hon hade lamnat den kistan oppen, nar han var ensam hemma.

Han blev riktigt hemsk till mods. Har var radd for att en tjuv hade smugit sig in i stugan. Han vagade inte rora sig, utan satt stilla och stirrade i spegeln.

Medan han satt sa och vantade, att tjuven skulle visa sig, borjade han undra vad det var for en svart skugga, som foll over kistkanten. Han sag och sag och ville inte tro sina ogon. Men det dar, som till en borjan var skugglikt, blev allt tydligare, och snart markte han, att det var nagot verkligt. Det var inte battre, det, an att en tomte satt och red gransle over kistkanten.

Pojken hade nog hort talas om tomtar, men han hade aldrig tankt sig, att de kunde vara sa sma. Han var inte mer an en tvarhand hog, han, som satt pa kistkanten. Han hade ett gammalt, rynkigt, skagglost ansikte och var kladd i svart langrock, knabyxor och bredskyggig, svart hatt. Han var mycket prydlig och fin med vita spetsar kring halsen och handlederna, spannen i skorna och strumpeband, och satt och sag pa det gammaldags arbetet med sadan andakt, att han inte markte att pojken hade vaknat.

Pojken blev bra forvanad att fa se tomten, men sa sardeles radd blev han daremot inte. Det var omojligt att bli radd for en, som var sa liten. Och eftersom tomten satt dar sa upptagen av sitt, att han varken sag eller horde, tankte pojken, att det skulle vara lustigt att spela honom ett spratt: knuffa ner honom i kistan och sla igen locket over honom eller nagot i den vagen.

Men pojken var anda inte sa modig, att han vagade rora vid tomten med handerna, utan han sag sig om i stugan efter nagot, som han kunde stota till honom med. Han lat blickarna vandra fran liggsoffan till slagbordet och fran slagbordet till spisen. Han sag pa vattenspannen vid dorren och pa slevar och knivar och gafflar och fat och tallrikar, som syntes genom den halvoppna skapdorren. Han sag upp till fars bossa, som hangde pa vaggen bredvid de danska kungligas portratt, och pa pelargonierna och fuchsiorna, som blommade i fonstret. Allra sist follo hans blickar pa en gammal flughav, som hangde pa fonsterkarmen.

Knappast hade han fatt syn pa flughaven, forran han ryckte den till sig och sprang upp och svangde den utmed kistkanten. Och han blev sjalv forvanad over en sadan tur, som han hade. Han forstod nastan inte hur han hade burit sig at, men han hade verkligen fangat tomten. Den stackaren lag pa bottnen av den langa haven med huvudet nerat och kunde inte komma upp ur den.

I forsta ogonblicket visste pojken alls inte vad han skulle ta sig till med sin fangst. Har var bara noga med att svanga haven fram och tillbaka, for att inte tomten skulle fa radrum att klattra upp.

Tomten borjade tala och bad sa innerligt att bli frigiven. Han hade gjort dem gott under manga ar, sade han, och var vard battre medfart. Om nu pojken slappte los honom, sa skulle han ge honom en gammal speciedaler, en silversked och en guldpenning, som var lika stor som boetten pa hans fars silverur.

Pojken tyckte inte, att detta var mycket bjudet, men det hade gatt honom sa, att sedan han hade fatt tomten i sitt vald, hade han blivit radd for honom. Han markte, att han hade gett sig i lag med nagot, som var frammande och hemskt och inte horde hans varld till, och han var bara glad att bli av med otyget.

Han gick darfor genast in pa kopet och holl hoven stilla, for att tomten skulle kunna krypa ut ur den. Men nar tomten nastan var ute ur haven, kom pojken att tanka pa att han borde ha betingat sig stora agodelar och allt mojligt gott. Atminstone borde han da ha stallt upp villkoret, att tomten skulle ha trollat predikan in i huvudet pa honom. "Sa dum jag var, som gav honom fri!" tankte han och borjade skaka haven, for att tomten skulle ramla ner igen.

Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en sa forfarlig orfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for forst mot ena vaggen, sedan mot den andra, till sist sjonk han ner pa golvet, och dar blev han liggande sanslos.

Da han vaknade upp igen, var han ensam i stugan. Han sag inte till ett spar efter tomten. Kistlocket var stangt, och flughaven hangde pa sin vanliga plats i fonstret. Om han inte hade kant hur hogra kinden brande efter orfilen, skulle han ha varit frestad att tro, att det hade varit en drom alltsammans. "Hur som helst sa lar val far och mor pasta, att det inte har varit annat," tankte han. "De kommer nog inte att gora nagot avdrag i predikan for tomtens skull. Det ar bast jag satter mig att lasa igen."

Men nar han nu gick fram mot bordet, sa lade han marke till nagot underligt. Det kunde ju inte vara sa, att stugan hade vuxit. Men varav kom det sig da, att han maste ga sa manga fler steg, an han brukade, for att komma fram till bordet? Och vad gick det at stolen? Den sag inte ut att vara storre nu an nyss forut, men han maste forst stiga upp pa slan mellan stolbenen och sedan klattra for att na till sitsen. Och pa samma satt var det med bordet. Han kunde inte se over bordskivan utan att kliva upp pa armstodet.

"Vad i all varlden ar detta?" sade pojken. "Jag menar tomten har forgjort bade lanstolen och bordet och hela stugan."

Postillan lag pa bordet, och synbarligen var den sig lik, men det matte ha varit nagot galet med den ocksa, for han kunde inte komma at att lasa ett ord i den utan att rent av stalla sig sjalv i boken.

Han laste ett par rader, men sa rakade han att se upp. Darvid follo hans blickar i spegeln, och sa ropade han helt hogt: "Se, dar ar ju en till!"

For i spegeln sag han tydligt en liten, liten parvel, som var kladd i toppluva och skinnbyxor.

"Den dar ar ju kladd alldeles som jag!" sade pojken och slog ihop handerna av forvaning. Men da sag han, att parveln i spegeln gjorde detsamma.

Da borjade han att dra sig i haret och nypa sig i armarna och svanga sig runt, och ogonblickligen gjorde han efter det, han, som syntes i spegeln.

Pojken sprang omkring spegeln ett par ganger for att se efter om det stod nagon liten karl gomd bakom den. Men han fann ingen dar, och da borjade han skalva av skrack. Ty nu forstod han, att tomten hade fortrollat honom, och att den dar parveln, som han sag bilden av i spegeln, det var han sjalv.

Vildgassen

Pojken kunde rakt inte forma sig att tro, att han hade blivit forvandlad till tomte. "Det var val bara en drom och en inbillning," tankte han. "Om jag vantar ett par ogonblick, sa blir jag nog manniska igen."

Han stallde sig framfor spegeln och slot ogonen. Han oppnade dem forst efter ett par minuter och vantade da, att det skulle ha gatt over. Men det hade det inte, utan han var och forblev lika liten. Eljest var han alldeles sadan, som han hade varit forut. Det vita linharet och fraknarna over nasan och lapparna pa skinnbyxorna och stoppen pa strumpan, alltsammans var sig likt, med undantag av att det hade blivit forminskat.

Nej, det tjanade ingenting till att sta stilla och vanta, det markte han. Han fick lov att forsoka med nagot annat. Och det klokaste han kunde foreta sig tyckte han skulle vara att leta reda pa tomten och forsona sig med honom.

Han hoppade ner pa golvet och borjade soka. Han tittade bakom stolar och skap och under liggsoffan och i bakugnen. Han krop till och med ner i ett par ratthal, men har var inte i stand att finna tomten.

Medan han sokte, grat han och bad och lovade allt tankbart. Aldrig mer skulle han svika sitt ord till nagon, aldrig mer skulle han vara elak, aldrig mer skulle han somna ifran predikan. Om han bara finge bli manniska igen, sa skulle det bli en sa praktig och snall och lydig gosse av honom. Men vad han an lovade, sa hjalpte det inte det minsta.

Med ens kom han ihag, att han hade hort mor saga, att smafolket brukade bo i kostallet, och han beslot genast att ga dit och se om han kunde finna tomten. Det var en lycka, att stugdorren stod pa glant, for han skulle inte ha kunnat na upp till laset och oppna den, men nu slapp han igenom utan hinder.

Da han kom ut i forstun, sag han sig om efter sina traskor, for inne i rummet hade han forstas gatt i strumpsockorna. Han undrade hur han skulle reda sig med de stora, klumpiga traskorna, men i detsamma sag han ett par sma skor sta pa troskeln. Nar han markte, att tomten hade varit sa omtanksam, att han ocksa hade forvandlat traskorna, blev han annu mer angslig. Det tycktes, som om det vore meningen, att den har bedrovelsen skulle racka lange.

Pa den gamla ekbradan, som lag framfor forstudorren, hoppade en grasparv. Han hade inte val fatt ogonen pa pojken, forran han ropade: "Tititt! Tititt! Se pa Nils gasapag! Se pa Tummetott! Se pa Nils Holgersson Tummetott!"

Genast vande bade gassen och honsen sina blickar mot pojken, och det blev ett forfarligt kacklande. "Kukeliku," gol tuppen, "det var ratt at honom. Kukeliku, han har ryckt mig i kammen." – "Ka ka, ka, det var ratt at honom," ropade honorna, och harmed hollo de pa i oandlighet. Gassen foro ihop i en tat klunga, stucko huvudena tillsammans och fragade: "Vem kan ha gjort det? Vem kan ha gjort det?"

Men det markvardigaste harvid var, att pojken forstod vad de sade. Han var sa forvanad, att han blev staende stilla pa trapsteget och lyssnade. "Det matte komma sig darav, att jag ar forvandlad till tomte," sade han. "Det ar nog darfor, som jag forstar faglalat."

Han tyckte, att det var odragligt, att honsen inte ville sluta upp att saga, att det var ratt at honom. Han kastade en sten mot dem och ropade: "Tig med er, ert pack!"

Men han hade inte tankt pa att han inte mer var sadan, att honsen behovde vara radda for honom. Hela honshopen rusade emot honom, stallde sig runt omkring honom och skrek: "Ka, ka, ka, det var ratt at dig. Ka, ka, ka, det var ratt at dig."

Pojken forsokte komma undan dem, men honsen sprungo efter och skreko, sa att han holl pa att mista horseln. Han hade val aldrig sluppit ifran dem, om inte stugkatten hade kommit gaende. Sa snart honsen sago katten, tystnade de och latsades inte tanka pa annat an att krafsa i jorden efter mask.

Pojken sprang genast fram till katten. "Kara du Misse," sade han, "du kanner val till alla vrar och smyghal har pa garden? Du far vara snall och tala om for mig var jag kan finna tomten."

Katten svarade inte genast. Han satte sig ner, lade svansen prydligt i ring framfor benen och stirrade pa pojken. Det var en stor, svart katt med en vit flack i bringan. Haret lag slatt och blankte i solskenet. Klorna voro indragna, och ogonen voro jamngraa med bara en liten, smal springa mittpa. Katten sag genombeskedlig ut.

"Nog vet jag var tomten bor," sade han med len rost, "men inte ar det sagt, att jag vill tala om det for dig."

"Kara Misse, du far lov att hjalpa mig," sade pojken. "Ser du inte hur han har fortrollat mig?"

Katten oppnade litet pa ogonen, sa att den grona elakheten borjade lysa fram. Han spann och surrande av belatenhet, innan han svarade. "Ska jag kanske hjalpa dig, for det att du sa ofta har ryckt mig i svansen?" sade han till sist.

Da blev pojken ond och glomde alldeles hur liten och maktlos han nu var. "Jag kan allt rycka dig i svansen an en gang, jag," sade han och sprang emot katten.

I nasta ogonblick var katten sa forandrad, att pojken knappt kunde tro, att det var samma djur. Vartenda har pa hans kropp stod pa anda. Ryggen hade krokt sig, benen hade langt sig, klorna skrapade i marken, svansen hade blivit kort och tjock, oronen lade sig bakat, munnen fraste, ogonen stodo vidoppna och lyste av rod eld.

Pojken ville inte lata skramma sig av en katt, utan tog an ett steg framat. Men da gjorde katten ett sprang, kom ner ratt pa pojken, slog omkull honom och stallde sig over honom med framfotterna pa hans brost och gapet oppet over hans strupe.

Pojken kande hur klorna trangde genom vasten och skjortan in i skinnet, och hur de vassa horntanderna kittlade strupen. Han skrek pa hjalp, allt vad han formadde.

Men ingen kom, och han trodde forvisso, att hans sista stund var inne. Da kande han, att katten drog in klorna och slappte taget om strupen.

"Sa dar," sade han, "nu kan det vara nog. Jag ska lata dig slippa undan den har gangen for matmors skull. Jag ville bara, att du skulle veta vem av oss tva det ar, som nu har makten."

Darmed gick katten sin vag och sag lika slat och from ut som nyss, nar han kom. Pojken var sa skamsen, att han inte sade ett ord, utan bara skyndade till kostallet for att soka efter tomten.

Dar funnos inte fler an tre kor. Men nar pojken kom in, blev det ett bolande och ett ovasen, sa att man gott kunde tro, att de voro atminstone trettio.

"Mu, mu, mu," ramade Majros."Det ar da gott, att det finns rattvisa till i varlden."

"Mu, mu, mu," stamde de upp alla tre. Han kunde inte hora vad de sade, sa skreko de over varandra.

Pojken ville fraga efter tomten, men han kunde inte gora sig hord, darfor att korna voro i fullt uppror. De buro sig at sa, som de brukade, nar han slappte en frammande hund in till dem. De sparkade med bakbenen, skakade i sina halslankar, vande huvudena utat och mattade med hornen.

"Kom hit du bara," sade Majros, "sa ska du fa dig en spark, som du inte ska glomma pa lange!"

"Kom hit," sade Gull-Lilja, "sa ska du fa dansa pa mina horn!"

"Kom hit, sa ska du fa kanna pa hur det smakade, nar du slangde pa mig traskon, som du brukade gora i somras!" rot Stjarna.

"Kom hit, sa ska du fa betalt for getingen, som du slappte in i orat pa mig!" vralade Gull-Lilja.

Majros var den alsta och klokaste av dem, och hon var allra ondast. "Kom hit," sade hon, "sa att jag far ge dig betalt for alla de ganger, som du har ryckt mjolkpallen undan mor din, och for alla de krokben, som du har satt for henne, nar hon har kommit barande med mjolkspannen, och for alla de tarar, som hon har statt har och gratit over dig!"

Pojken ville saga dem, att han angrade, att han hade varit stygg mot dem, och att han aldrig skulle bli annat an snall, om de bara sade honom var tomten fanns. Men korna lyssnade inte till honom. De brakade sa, att han blev radd for att nagon av dem skulle lyckas slita sig los, och han tyckte, att det var bast att smyga sig bort ur kostallet.

Da han kom ut igen, var han ratt modlos. Han kunde forsta, att ingen pa garden ville hjalpa honom att finna tomten. Och litet skulle det val ocksa bata, om han funne honom.

Han krop upp pa den breda stengardsgarden, som gick runt omkring torpet och var overvuxen med torne och bjornbarsrankor. Dar slog han sig ner for att tanka pa hur det skulle ga, om han inte bleve manniska igen. Nar nu far och mor komme hem ifran kyrkan, skulle det val bli ett undrande. Ja, ett undrande skulle det bli over hela landet, och folk skulle komma bade fran Ostra Vemmenhog och fran Torp och fran Skurup; fran hela Vemmenhogs harad skulle man komma for att titta pa honom. Och kanske far och mor skulle ta honom med sig och visa honom pa Kiviks marknad.

Det var forfarligt att tanka pa. Han ville helst, att aldrig mer nagon manniska skulle fa se honom.

Det var forfarligt vad han var olycklig. Ingen i hela varlden var sa olycklig som han. Han var inte en manniska mer, utan ett vidunder.

Han borjade sa smaningom begripa vad det hade att betyda, att han inte mer var nagon manniska. Han var skild fran allting nu: inte kunde han leka med andra pojkar, inte kunde han overta torpet efter foraldrarna, och rakt inte kunde han fa nagon tos att gifta sig med.

Han satt och sag pa sitt hem. Det var ett litet, vitmenat korsvirkeshus och lag som nertryckt i marken under det hoga, branta halmtaket. Uthusen voro ocksa sma, och akerlapparna voro sa smala, att en hast knappast kunde vanda sig pa dem. Men sa litet och fattigt, som stallet var, sa var det nu alldeles for gott for honom. Han kunde inte begara battre bostad an en hala under stallgolvet.

Det var forunderligt vackert vader. Det porlade, och det knoppades, och det kvittrade runt omkring honom. Men han satt i sa tung sorg. Han skulle aldrig mer bli glad at nagot.

Han hade aldrig sett himlen sa bla som i dag. Och flyttfaglar kom det farande. De kommo fran utlandet och hade rest over Ostersjon, styrande ratt mot Smygehuk, och nu vore de pa vag norrut. De voro visst av manga olika slag, men han kande inte igen nagra andra an vildgassen, som kommo flygande i tva langa rader, som mottes i en vinkel.

Flera vildgasflockar hade redan farit forbi. De flogo hogt uppe, men han horde anda hur de skreko: "Nu bar det till fjalls. Nu bar det till fjalls."

Da vildgassen sago tamgassen, som gingo pa garden, sankte de sig mot jorden och ropade: "Kom med! Kom med! Nu bar det till fjalls."

Tamgassen kunde inte lata bli att stracka upp huvudena och lyssna. Men de svarade helt forstandigt: "Vi har det bra, som vi har det. Vi har det bra, som vi har det."

Det var, som sagt, en ofantligt vacker dag med en luft, som det matte ha varit en sann gladje att flyga i, sa frisk och sa latt. Och for varje ny vildgasflock, som flog forbi, blevo tamgassen alltmer oroliga. Ett par ganger flaxade de med vingarna, som om de skulle ha haft lust att folja med. Med da sade alltid en gammal gasamor: "Var nu inte galna! De dar far bade hungra och frysa."

Det var en ung gaskarl, som vildgassen rop hade gett en riktig reslust. "Kommer det en flock till, sa foljer jag med," sade han.

Sa kom en ny flock och skrek som de andra. Da svarade den unga gaskarlen: "Vanta! Vanta! Jag kommer."

Han bredde ut vingarna och hojde sig i luften, men han var sa ovan att flyga, att han foll ner till marken igen.

Vildgassen matte i alla fall ha hort hans rop. De vande om och flogo sakta tillbaka for att se om han skulle komma.

"Vanta! Vanta!" ropade han och gjorde ett nytt forsok.

Allt detta horde pojken, dar han lag pa gardsgarden. "Det vore bra stor skada," tankte han, "om den stora gaskarlen skulle fara sin vag. Det skulle bli en sorg for far och mor, om han vore borta, nar de kommer hem fran kyrkan."

Da han tankte pa detta, glomde han ater alldeles, att han var liten och vanmaktig. Han tog ett sprang ratt ner i gasflocken och slog armarna om halsen pa gaskarlen. "Du later allt bli att flyga din vag, du," ropade han.

Men just i detsamma hade gaskarlen kommit underfund med hur han skulle bara sig at for att hoja sig fran marken. Han kunde inte hejda sig for att skaka av pojken, utan denne fick folja med upp i luften.

Det bar av mot hojden sa fort, att pojken hisnade. Innan han kom att tanka pa att han borde slappa taget om gaskarlens hals, var han sa hogt uppe, att han skulle ha slagit ihjal sig, om han hade fallit till marken.

Det enda han kunde gora for att fa det nagot battre var att forsoka komma upp pa gasryggen. Och dit kranglade han sig ocksa, fast inte utan stor moda. Och inte var det en latt sak heller att halla sig kvar pa den glatta ryggen mellan de tva svangande vingarna. Han fick gripa djupt ner i fjader och dun med bada handerna for att inte ramla i backen.

Det rutiga tygstycket

Pojken blev sa huvudyr, att han inte visste till sig pa en lang stund. Luften ven och vaste emot honom, vingarna svingade, och det brusade i fjadrarna som en hel storm. Tretton gass flogo omkring honom. Alla flaxade och kacklade. Det dansade for hans ogon, och det susade for han oron. Han visste inte om de flog hogt eller lagt, eller vart det bar av med dem.

Antligen kom han sa mycket till sans, att han forstod, att han borde taga reda pa vart gassen forde honom. Men detta var inte sa latt, for han visste inte hur han skulle fa mod att se ner. Han var alldeles saker pa att han skulle fa svindel, om han forsokte.

Vildgassen foro inte sa sardeles hogt, darfor att den nykomna reskamraten inte kunde andas i den allra tunnaste luften. For hans skull flogo de ocksa litet langsammare an vanligt.

Till sist tvang pojken sig anda att kasta en blick at jorden till. Da tyckte han, att under honom lag utbredd en stor duk, som var indelad i en otrolig massa sma och stora rutor.

"Vart i all varlden ar jag nu kommen?" undrade han.

Han sag ingenting annat an ruta vid ruta. Somliga voro sneda och somliga langsmala, men overallt var det horn och raka kanter. Ingenting var runt, och ingenting var krokigt.

"Vad ar det for ett stort, rutigt stycke tyg, som jag ser ner pa?" sade pojken for sig sjalv utan att vanta, att nagon skulle svara.

Men vildgassen, som flogo omkring honom, ropade genast: "Akrar och angar. Akrar och angar."

Da forstod han, att det stora, rutiga tygstycket var den platta skanska jorden, som han for fram over. Och han borjade begripa varfor den sag sa mangfargad och rutig ut. De klargrona rutorna kande han forst igen: det var ragakrarna, som hade blivit sadda forra hosten och hade hallit sig grona under snon. De gulgraa rutorna voro stubbakrar, dar det forra sommaren hade vuxit sad, de brunaktiga voro gamla klovervallar, och de svarta voro tomma betland eller upplojda tradesakrar. De rutorna, som voro bruna med gula kanter, voro sakert bokskogar, for i sadana sta de stora traden, som vaxa mitt i skogen, nakna om vintern, men smabokarna, som vaxa i skogsbrynet, behalla de torra, gulnade bladen anda till varen. Det fanns ocksa morka rutor med gratt i mitten: det var de stora, kringbyggda gardarna med de svartnade halmtaken och de stensatta gardplanerna. Och sa fanns det rutor, som voro grona i mitten och omgardade med brunt: det var tradgardarna, dar grasmattorna redan borjade gronska, fast buskarna och traden, som stodo omkring dem, annu voro i nakna, bruna barken.

Pojken kunde inte lata bli att skratta, nar han sag hur rutigt allting var.

Men nar vildgassen horde, att han skrattade, ropade de liksom bestraffande: "Fruktbart och gott land. Fruktbart och gott land."

Pojken hade redan blivit allvarsam. "Att du kan skratta, du, som har rakat ut for det allra forskrackligaste, som kan handa en manniska!" tankte han.

Han holl sig allvarsam en stund, men snart kom han till att skratta igen.

Allt eftersom han hade blivit van vid ritten och farten, sa att han kunde tanka pa annat an att halla sig kvar pa gasryggen, borjade han att lagga marke till hur full luften var av fagelflockar, som flogo norrut. Och det var ett hojtande och ett ropande fran flock till flock. "Jasa, ni har kommit over i dag," skreko somliga. – "Ja, vi har sa," svarade gassen. "Hur tror ni att det star till med varen?" – "Inte ett lov pa traden och kallt vatten i sjoarna," kom det till svar.

Nar gassen flogo fram over ett stalle, dar det gick tamt fjaderfa ute, ropade de: "Vad heter garden? Vad heter garden?" Da strackte tuppen upp huvudet och svarade: "Garden heter Lillgarde i ar som i fjol, i ar som i fjol."

De flesta stugorna hade val namn efter sin agare, sasom det brukas i Skane, men i stallet for att svara, att detta var Per Matssons eller Ola Bossons, hittade tupparna pa sadana namn, som de tycker vara passande. De, som bodde pa fattiga torp och husmansstallen, ropade: "Den har garden heter Grynlosa." Och de, som horde till de allra fattigaste, skreko: "Den har garden heter Tuggelite, Tuggelite, Tuggelite."

De stora, valbargade bondgardarna fingo granna namn av tupparna, sadana som Lyckaker, Aggeberga och Penningby.

Men tupparna pa herrgardarna voro for hogfardiga att hitta pa nagot skamtsamt. En av dem gol och ropade med en kraft, som om han ville horas anda upp till solen: "Detta ar Dybecks herrgard. I ar som i fjol. I ar som i fjol."

Och litet langre bort stod en, som ropade: "Detta ar Svaneholm. Det matte val hela varlden ha reda pa."

Pojken markte, att gassen inte flogo sin vag rakt fram. De svavade hit och dit over hela Soderslatt, liksom voro de glada att vara i Skane igen och ville halsa pa i varenda gard.

De kommo till ett stalle, dar det stod nagra stora, tunga byggnader med hoga skorstenar och runt omkring dessa en mangd mindre hus.

"Detta ar Jordberga sockerbruk," ropade tupparna. "Detta ar Jordberga sockerbruk."

Pojken ryckte till, dar han satt pa gasryggen. Han borde ju ha kant igen det har stallet. Det lag inte langt fran hans hem, och har hade han forra aret haft plats som vaktarpag. Men det var nog sa, att ingenting var sig riktigt likt, nar man sag det sa dar uppifran.

Och tank! Och tank! Asa gasapiga och lille Mats, som vore hans kamrater i fjol! Pojken skulle allt ha velat veta om de gingo kvar har annu. Vad skulle de ha sagt, om de hade anat, att han flog fram hogt over deras huvuden?

Sa forlorade de Jordberga ur sikte och foro bortover at Svedala och Skabersjo och tillbaka over Borringekloster och Hackeberga. Pojken fick se mer av Skane pa den enda dagen, an vad han hade sett forut under alla de ar han hade levat.

Nar vildgassen rakade pa tamgass, hade de allra roligast. De flogo da fram helt sakta och ropade nerat: "Nu bar det till fjalls. Kommer ni mer? Kommer ni med?"

Men tamgassen svarade: "Vintern ar kvar i landet. Ni ar for tidigt ute. Far tillbaks! Far tillbaks!"

Vildgassen sankte sig, for att de skulle horas battre, och ropade: "Kom med, sa ska vi lara er att flyga och simma!"

Da blevo tamgassen forargade och svarade inte med ett enda kacklande.

Men vildgassen sankte sig an mer, sa att de nastan snuddade vid marken, och sedan hojde de sig sa blixtsnabbt, som om de hade blivit forfarligt skramda. "Oj, oj, oj!" ropade de. "Det var inga gass. Det var bara far. Det var bara far."

De pa marken blevo alldeles ursinniga och skreko: "Matte ni bli skjutna, sa manga som ni a', sa manga som ni a'!"

Nar pojken horde allt detta skamtande, skrattade han. Sa kom han ihag hur illa han hade det stallt for sig, och da grat han. Men om en liten stund skrattade han pa nytt.

Aldrig forr hade han farit fram med sa god fart, och att rida fort och vilt, det hade han alltid tyckt om. Och han hade forstas aldrig tankt pa att det kunde kannas sa friskt, som det gjorde, uppe i luften, och att det steg upp fran jorden en sa god lukt av mylla och kada. Och inte heller hade han tankt pa hur det kunde vara att fardas fram sa dar hogt over jorden. Men det var liksom att flyga bort fran bekymmer och sorger och fortretligheter av alla de slag, som tankas kunde.

II. Akka fran Kebnekajse

Kvallen

Den stora tama gaskarlen, som hade foljt med upp i luften, kande sig mycket stolt over att fa fara fram och tillbaka over Soderslatt i sallskap med vildgassen och fora spektakel med tamfaglarna. Men hur lycklig han an var, kunde det inte hjalpas, att han borjade trottna frampa eftermiddagen. Han forsokte att ta djupare andetag och sla snabbare vingslag, men i alla fall blev han flera gaslangder efter de andra.

Da de vildgassen, som flogo sist, markte, att den tame inte kunde folja med, borjade de ropa till den gasen, som for i spetsen av vinkeln och ledde taget: "Akka fran Kebnekajse! Akka fran Kebnekajse!" – "Vad vill ni mig?" fragade da forargasen. – "Den vite blir efter. Den vite blir efter." – "Sag honom, att det gar lattare att flyga fort an langsamt!" ropade forargasen och strackte pa som forut.

Gaskarlen forsokte nog att folja radet och oka farten, men darvid blev han sa utmattad, att han sjonk anda ner mot de klippta piltraden, som kantade akrar och angar.

"Akka, Akka, Akka fran Kebnekajse!" ropade da de, som flogo sist och sago hur svart han hade det. – "Vad vill ni nu igen?" fragade forargasen och lat fasligt vresig. – "Den vite sjunker till jorden. Den vite sjunker till jorden." – "Sag honom, att det gar lattare att flyga hogt an lagt!" ropade forargasen. Och hon saktade inte farten det minsta, utan strackte pa som forut.

Gaskarlen forsokte folja ocksa detta radet, men nar han ville hoja sig, blev han sa andfadd, att han holl pa att spranga brostet.

"Akka, Akka!" ropade da de, som flogo sist. – "Kan ni inte lata mig flyga i fred?" fragade forargasen och lat mer otalig an forut. – "Den vite haller pa att storta. Den vite haller pa att storta." – "Sag honom, att den, som inte orkar folja med flocken, kan vanda om hem!" ropade forargasen. Och det foll henne visst inte in att sakta farten, utan hon strackte pa som forut.

"Jasa, star det till pa det viset", tankte gaskarlen. Han begrep men ens, att vildgassen aldrig hade amnat ta honom med sig upp till Lappland. De hade bara lockat honom hemifran pa lek.

Han kande sig bra forargad over att krafterna nu skulle svika honom, sa att han inte fick visa de dar landstrykarna, att ocksa en tamgas kunde duga till nagot. Och det allra harmligaste var, att han hade rakat samman med Akka fran Kebnekajse. For sa tamgas han var, hade han hort talas om en forargas, som hette Akka och var mer an hundra ar gammal. Hon hade sa stort anseende, att de basta vildgass, som funnos, brukade sluta sig till henne. Men ingen hade ett sadant forakt for tamgass som Akka och hennes flock, och garna hade han velat visa dem, att han var deras jamlike.

Han flog sakta efter de andra, medan han overlade med sig sjalv om han skulle vanda eller fortsatta. Da sade plotsligen den dar parveln, som han bar pa sin rygg: "Kara Marten gaskarl, du forstar val, att det ar omojligt for dig, som aldrig har flugit forr, att folja med vildgassen anda opp till Lappland. Ska du inte vanda om hem, innan du forstor dig?"

Men husmanspojken var den varsta gaskarlen visste, och inte forr begrep han, att den stackarn trodde, att han inte kunde gora farden, an han beslot att halla ut. "Sager du ett ord mer om detta, kastar jag ner dig i forsta margelgrav, som vi far fram over," sade han och fick pa samma gang sadana krafter av forargelsen, att han borjade flyga nastan lika bra som nagon av de andra.

Lange hade han nog inte kunnat fortsatta pa det viset, men det behovdes inte heller, darfor att nu sjonk solen hastigt, och just i solnedgangen satte gassen av ratt nerat. Och innan pojken och gaskarlen visste ordet av, stodo de pa stranden av Vomsjon.

"Har ar det val allt meningen att vi ska stanna over natten," tankte pojken och sprang ner fran gaskarlens rygg.

Han stod pa en smal sandstrand, och framfor honom lag en tamligen stor sjo. Den var stygg att se pa, for den var nastan alldeles tackt av en isskorpa, som var svartnad och ojamn och full av sprickor och hal, sasom det brukade vara med varis. Men isen hade nog inte lang tid igen. Den var redan landlos och hade runt omkring sig ett brett balte av svart, blankt vatten. Annu fanns den dock kvar och spred kold och vinterhemskhet over nejden.

Pa andra sidan sjon tycktes det finnas oppen och ljus bygd, men dar gassen hade slagit ner, lag en stor tallplantering. Och det sag ut, som om barrskogen skulle ha makt att binda vintern vid sig. Overallt eljest var marken bar, men under de risiga grenarna lag det sno, som hade smultit och frusit, smultit och frusit, sa att den var hard som is.

Pojken tyckte, att han hade kommit till ett vildmarks– och vinterland, och han kande sig sa angslig, att han hade velat storskrika.

Han var hungrig. Han hade ingenting atit pa hela dagen. Men var skulle han ta mat ifran? Den vaxer ingenting atbart pa mark eller trad i mars manad.

Ja, var skulle han fa mat ifran, och vem skulle ge honom husrum, och vem skulle badda hans sang, och vem skulle varma honom vid sin eld, och vem skulle skydda honom fran vilddjuren?

For nu var solen borta, och nu kom det kold fran sjon, och morker sjonk ner fran himlen, och fasa smog fram i skymningens spar och i skogen borjade det att tassa och prassla.

Nu var det forbi med det glada modet, som pojken hade kant, medan han var uppe i luften, och i sin angslan sag han sig om efter reskamraterna. Han hade ju inga andra att halla sig till.

Da fick han se, att gaskarlen hade det annu samre an han sjalv. Han lag kvar pa samma stalle, dar han hade slagit ner, och det sag ut, som om han holl pa att do. Halsen lag slak utefter marken, ogonen voro slutna, och andedrakten kom bara som ett svagt vasande.

"Kara Marten gaskarl," sade pojken, "forsok att fa dig en klunk vatten! Det ar inte tva steg till sjon."

Men gaskarlen gjorde inte en rorelse.

Pojken hade nog varit hard mot alla djur och mot gaskarlen ocksa forr i varlden, men nu tyckte han, att gaskarlen var det enda stod han hade, och han blev fasligt radd for att mista honom. Han borjade genast knuffa honom och skjuta pa honom for att fa honom ner till vattnet. Gaskarlen var stor och tung, sa att det blev ett drygt arbete for pojken, men till sist lyckades han.

Gaskarlen kom ner i sjon med huvudet fore. Ett ogonblick lag han stilla i dyn, men snart stack han upp nabben, skakade vattnet ur ogonen och fnyste. Darpa sam han stolt in mellan vass och kaveldun.

Vildgassen lago i sjon fore honom. De hade inte sett sig om varken efter gaskarlen eller gasryttaren, utan genast rusat ner i vattnet. De hade badat och putsat sig, och nu lago de och sorplade i sig halvrutten nate och vattenklover.

Den vita gaskarlen hade den lyckan att fa syn pa en liten abborre. Den grep han raskt, sam intill stranden med den och lade den framfor pojken. "Har ska du fa, till tack for att du hjalpte mig ner i vattnet," sade han.

Det var forsta gangen pa hela den dagen, som pojken horde ett vanligt ord. Han blev sa glad, att han hade velat sla armarna om halsen pa gaskarlen, men det kom han sig inte for med. Och at gavan blev han ocksa glad. Forst tyckte han nog, att det skulle vara omojligt att ata ra fisk, men sa fick han anda lust att forsoka.

Han kande efter om han hade fatt slidkniven med sig, och som val var, hangde den kvar bak pa byxknappen, fast den var sa forminskad, att den inte var sa lang som en tandsticka. Na, den dugde i alla fall till att fjalla och rensa fisken med, och det drojde inte lange, innan abborren var uppaten.

Da pojken val var matt, kande han sig allt skamsen over att han hade kunnat ata nagot ratt. "Det syns, att jag inte ar en manniska mer, utan en riktig tomte", tankte han.

Hela tiden, som pojken at, stod gaskarlen tyst bredvid honom, men nar han hade svaljt sista biten, sade han med lag rost: "Det ar sa. att vi har rakat ut for ett morskt gasfolk, som foraktar all tamfagel." – "Ja, jag har nog markt det," sade pojken. – "Det skulle allt vara mycket hedersamt for mig, om jag kunde folja med dem anda opp till Lappland och visa dem, att ocksa en tamgas kan duga till nagot." – "Jaa," sade pojken och drog pa det, for han trodde inte, att gaskarlen kunde ga i land med detta, men han ville inte saga emot honom. – "Men jag tror inte, att jag kan reda mig ensam pa en sadan resa," sade gaskarlen, "utan jag vill fraga om inte du kunde folja med och hjalpa mig."

Pojken hade forstas inte tankt sig annat an att vanda om hem sa snart som mojligt, och han blev sa forvanad, att han inte visste vad han skulle svara. "Jag trodde, att vi var ovanner, du och jag," sade han. Men det tycktes gaskarlen alldeles ha glomt. Han kom bara ihag, att pojken just nyss hade raddat livet pa honom.

"Jag skulle val allt hem till far och mor," sade pojken, – "Ja, nog ska jag fora dig tillbaka till dem frampa hosten," sade gaskarlen. "Jag ska inte lamna dig, forran jag ska satta ner dig pa dorrtroskeln darhemma."

Pojken tankte, att det kunde vara ratt sa bra att slippa visa sig for foraldrarna an pa en tid. Han var inte ohagad for forslaget, och han skulle just saga, att han gick in pa det, da de horde ett starkt danande bakom sig. Det var vildgassen, som hade kommit upp ur sjon, alla pa en gang, och stodo och skakade av sig vattnet. Darpa ordnande de sig i en lang rad med forargasen i spetsen och kommo fram till dem.

Nar den vita gaskarlen nu betraktade vildgassen, kande han sig inte ratt val till mods. Han hade vantat, att de skulle vara mer lika tamgass, och att han skulle kande mer slaktskap med dem. De voro mycket mindre an han, och ingen av dem var vit, utan de voro alla graa med vattring i brunt. Och deras ogon blev han nastan radd for. De voro gula och lyste, som om det hade brunnit en eld bakom dem. Gaskarlen hade alltid fatt lara sig, att det var mest passande att ga sakta och rultande, med dessa gingo inte, utan de halvsprungo. Men mest angslig blev han, nar han sag pa deras fotter. De voro stora med slitna sondertrasade sulor. Det marktes, att vildgassen aldrig fragade efter vad de trampade pa. De togo inga omvagar. De voro mycket prydliga och val putsade annars, men pa fotterna sag man, att de voro fattigt vildmarksfolk.

Gaskarlen hann inte mer an viska till pojken: "Svara nu raskt for dig, men tala inte om vem du ar!" sa vore de framme.

Nar vildgassen hade stannat framfor dem, nego de med halsarna manga ganger, och gaskarlen gjorde sa med, annu flera ganger an de. Sa snart som det var nog halsat, sade forargasen: "Nu skulle vi val hora vad ni ar for ena."

"Det ar inte mycket att saga om mig," sade gaskarlen. "Jag ar fodd i Skanor forra varen. I hostas blev jag sald till Holger Nilsson i Vastra Vemmenhog, och dar har jag varit alltsedan." – "Du tycks inte ha nagon att att beromma dig av." sade forargasen. "Vad ar det da, som gor dig sa stormodig, att du vill vara i lag med vildgass?" – "Det kan ju vara darfor, att jag vill visa er vildgass, att ocksa vi tama duger nagot till," sade gaskarlen. – "Ja, det vore gott om du kunde visa oss det," sade forargasen. "Vi har nu redan sett hur pass kunnig du ar i att flyga, men du ar kanske dugligare i annan idrott. Det kan ju handa, att du ar stark i att stracksimma." – "Nej, det kan jag inte beromma mig av," sade gaskarlen. Han tyckte sig marka, att forargasen redan hade bestamt sig for att sanda hem honom, och han brydde sig inte om hur han svarade. "Jag har aldrig summit langre an tvarsover en margelgrav," fortfor han. – "Da vantar jag mig, att du ar en mastare i att springa," sade gasen. – "Aldrig har jag sett en tamgas springa, och aldrig har jag sjalv gjort det heller," sade gaskarlen och gjorde saken varre, an den var.

Den store vite var nu viss om att forargasen skulle saga, att hon ingalunda kunde ta honom med. Han blev mycket forvanad, nar hon sade: "Du svarar modigt pa fragor, och den, som har mod, kan bli en god reskamrat, om han ocksa ar okunnig i borjan. Vad sager du om att stanna hos oss ett par dar, tills vi far se vad du gar for?" – "Det ar jag mycket belaten med," sade gaskarlen och var helt glad.

Darpa pekade forargasen med nabben och sade: "Men vem ar det som du har med dig? En sadan som han har jag aldrig forr sett." – "Det ar min kamrat," sade gaskarlen. "Han har varit gasvaktare i hela sitt liv. Han blir nog nyttig att fa med pa resan." – "Ja, det kan val vara bra for en tamgas," svarade den vilda. "Vad kallar du honom?" – "Han har flera namn," sade gaskarlen tvekande och visste inte vad han skulle finna pa i en hast, for han ville inte forrada, att pojken hade ett manniskonamn. "Jo, han heter Tummetott," sade han till sist. – "Ar han av tomteslakt?" sade forargasen. – "Vid vad tid brukar ni vildgass stalla er och sova?" sade gaskarlen hastigt och forsokte komma ifran att svara pa den sista fragan. "Mina ogon faller igen av sig sjalva sa har dags." Det var latt att se, att den gasen, som talade med gaskarlen, var mycket gammal. Hela fjaderdrakten var isgra utan morka streck. Huvudet var storre, benen voro grovre och fotterna mer slitna an nagon annans. Fjadrarna voro styva, skuldrorna knotiga, och halsen var tunn. Allt detta var alderns verk. Det var bara ogonen, som tiden inte fatt makt med. De lyste klarare, liksom yngre an nagon av de andras.

Hon vande sig nu mycket hogdraget till gaskarlen. "Vet nu, gaskarl, att jag ar Akka fran Kebnekajse, och att den gasen, som flyger narmast mig till hoger, ar Yksi fran Vassijaure, och den till vanster ar Kaksi fran Nuolja! Vet ocksa, att den andra hogergasen ar Kolme fran Sarjektjakko, och den andra vanstergasen ar Nelja fran Svappavaara, och att bakom dem flyger Viisi fran Oviksfjallen och Kuusi fran Sjangeli! Och vet, att dessa, liksom de sex gasslingarna, som flyger sist, tre till hoger och tre till vanster, alla ar hogfjallsgass av basta att! Du ska inte ta oss for landstrykare, som slar sallskap med vem som helst, och du ska inte tro, att vi later nagon dela var sovplats, som inte vill saga av vad for att han ar kommen."

Nar Akka, forargasen, talade pa detta satt, steg pojken hastigt fram. De hade bedrovat honom, att gaskarlen, som hade svarat sa raskt for dig sjalv, gav sa undvikande svar, nar det gallde honom. "Jag vill inte halla hemligt vem jag ar," sade han. "Jag heter Nils Holgersson och ar son till en husman, och anda till denna dag har jag varit en manniska, men i formiddags...

Langre kom inte pojken. Sa snart han sade, att han var en manniska, ryggade forargasen tre steg baklanges och de ovriga annu mera. Och de strackte alla fram halsarna och fraste vredgat emot honom.

"Detta har jag misstankt, alltsedan jag forst sag dig har pa stranden," sade Akka. "Och nu ma du genast laga dig bort. Vi tal inga manniskor ibland oss."

"Det ar val inte mojligt," sade gaskarlen medlande, "att ni vildgass kan vara radda for en, som ar sa liten. I morgon ska han visst ge sig av hem, men over natten matte ni val lata honom stanna har ibland oss. Det kan ingen av oss sta till svars med att lata en sadan stackare reda sig pa egen hand med vessla och rav nu i natten."

Vildgasen kom nu narmare, men det syntes val, att hon hade svart for att betvinga sin fruktan. "Jag ar lard att vara radd for allt, vad manniskor heter, de ma vara stora eller sma," sade hon. "Men om du, gaskarl, vill svara for den har, att han inte gor oss nagot ont, sa far han val stanna hos oss i natt. Men jag tror inte, att vart nattkvarter ar till lags varken for dig eller for honom, for vi amnar stalla oss att sova pa den landlosa isen harute."

Hon tankte nog, att gaskarlen skulle bli tveksam, nar han fick hora detta. Men han lat sig ingenting bekomma. "Ni ar bra klok, som forstar att valja en sa saker sovplats," sade han.

"Men du ansvarar for att han i morgon ger sig av hem till sitt." – "Det blir da sa, att jag far lamna er, jag med," sade gaskarlen. "Jag har lovat att inte overge honom." – "Det star dig fritt att flyga vart du vill," sade forargasen.

Harmed lyfte hon vingarna och flog ut over isen, och den ena efter den andra av vildgassen foljde henne.

Pojken var bedrovad over att hans Lapplandsresa inte kunde bli av, och till pa kopet var han radd for det kalla nattkvarteret. "Det blir allt varre och varre, gaskarl," sade han. "For det forsta kommer vi att frysa ihjal ute pa isen.

Men gaskarlen var vid gott mod, "Det har ingen fara," sade han. "Jag ber dig nu bara, att du i alla hast samlar ihop sa mycket boss och gras du kan bara."

Nar pojken hade famnen full av torrt gras, knep gaskarlen tag i hans skjortlinning, lyfte honom och for ut pa isen, dar vildgassen redan stodo och sovo med nabben under vingen.

"Bred nu ut graset pa isen, sa att jag far nagot att sta pa och inte fryser fast! Hjalp du mig, sa ska jag hjalpa dig! sade gaskarlen.

Pojken gjorde sa, och nar han var fardig, grep gaskarlen honom an en gang vid skjortlinningen och stack in honom under sin vinge. "Dar tanker jag att du ska ligga varmt och bra," sade han och tryckte till med vingen.

Pojken var sa inbaddad i dun, att han inte kunde svara, men varmt och skont lag han, och trott var han, och sov gjorde han inom ett ogonblick.

Natten

Det ar en sanning, att is alltid ar trolos och ingenting att lita pa. Mitt i natten flyttade sig den landlosa isskorpan pa Vombsjon, sa att den pa ett stalle kom att stota intill stranden. Det hande sig nu, att Smirre rav, som da for tiden bodde pa ostra sidan om sjon i Ovedsklosters park, fick syn pa det stallet, nar han var ute pa sin nattjakt. Smirre hade sett vildgassen redan pa kvallen, men han hade inte vagat hoppas att kunna komma at nagon av dem. Han begav sig nu genast ut pa isen.

Nar Smirre var vildgassen helt nara, rakade han att halka, sa att hans klor skrapade mot isen. Gassen vaknade och flaxade med vingarna for att kasta sig upp i luften. Men Smirre var dem for snabb. Han slungade sig framat, som om han hade varit kastad, grep en gas vid vingbenet och rusade tillbaka mot land igen.

Men denna natten voro inte vildgassen ensamma ute pa isen, utan de hade en manniska ibland sig, sa liten hon an var. Pojken hade vaknat vid det att gaskarlen hade slagit med vingarna. Han hade fallit ner pa isen och blivit sittande yrvaken. Han hade ingenting forstatt av all oron, forran han hade fatt se en liten lagbent hund springa bort over isen med en gas i munnen.

Pojken skyndade genast efter for att ta gasen fran den dar hunden. Han horde nog, att gaskarlen ropade efter honom: "Akta dig, Tummetott! Akta dig!" Men pojken tyckte, att en sa liten hund behovde han val inte vara radd for, och stormade astad.

Vildgasen, som Smirre rav slapade med sig, horde slamret, nar pojkens traskor slog mot isen, och hon kunde knappt tro sina oron. "Tanker den dar paveln ta mig fran raven?" undrade hon. Sa elandigt hon an hade det, borjade det att kackla helt lustigt djupt nere i strupen pa henne, nastan som om hon hade skrattat.

"Det forsta, som hander honom, blir, att han stupar ner i en spricka i isen," tankte hon.

Men sa mork natten var, sag pojken tydligt alla de springor och hal, som funnos i isen, och tog djarva sprang over dem. Det kom sig darav, att han nu hade tomtarnas goda nattogon och kunde se i morkret. Han sag bade sjo och strand lika tydligt, som om det hade varit dager.

Smirre rav lamnade isen, dar den stotte mot land, och just som han arbetade sig uppfor strandsluttningen, ropade pojken till honom: "Lagg ner gasen, din lymmel!" Smirre visste inte vem det var, som ropade, och tog sig inte tid att se sig om, utan bara okade farten.

Raven begav sig nu in i en skog av stora, praktiga bokar, och pojken foljde efter utan en tanke pa att han kunde lopa nagon fara. Daremot tankte han hela tiden pa hur forsmadligt han hade blivit mottagen av vildgassen forra kvallen, och han ville bra garna visa dem, att en manniska anda ar litet former an allt annat skapat.

Han ropade gang pa gang at den dar hunden for att fa honom att lagga ifran sig bytet. "Vad ar du for en hund, som inte skams for att stjala en hel gas?" sade han. "Lagg ner henne genast, annars ska du fa se vad stryk du far! Lagg ner henne, annars ska jag tala om for husbonden hur du bar dig at!"

Da Smirre rav markte, att han blev tagen for en strykradd hund, fann han detta sa lojligt, att han holl pa att tappa gasen. Smirre var en storrovare, som inte nojde sig med att bara jaga rattor och sorkar pa akrarna, utan ocksa vagade sig fram till gardarna for att stjala hons och gass. Han visste, att han var fruktad over hela trakten. Nagot sa galet hade han inte hort, sedan han var en liten unge.

Men pojken sprang sa fort, att han tyckte, att de tjocka bokarna gledo baklanges forbi honom, och han vann pa Smirre. Antligen var han honom sa nara, att han fick fatt i svansen. "Nu tar jag gasen ifran dig anda," ropade pojken och holl emot, sa mycket han kunde. Men han hade inte kraft nog att hejda Smirre. Raven ryckte honom med sig, sa att det torra boklovet yrde omkring honom.

Men nu tycktes Smirre ha kommit underfund med hur ofarlig den var, som forfoljde honom. Han stannade, lade ner gasen pa marken och stallde sig pa henne med framfotterna, for att hon inte skulle flyga sin vag. Han skulle just till att bita av henne strupen, men dessforinnan kunde han inte lata bli att retas lite med parveln. "Skynda dig bort och klaga for husbonden, for nu biter jag ihjal gasen! sade han.

Den, som blev forvanad, nar han sag vilken spetsig nos och horde vilken hes och arg rost den hunden hade, som han hade forfoljt, det var allt pojken. Men han blev sa forargad ocksa over att raven gjorde narr av honom, att han inte tankte pa att bli radd. Han grep fastare om svansen, tog spanntag mot en bokrot, och just som raven holl gapet over gasens strupe, ryckte han till, allt vad han formadde. Smirre blev sa overraskad, att han lat sig dras baklanges ett par steg, och vildgasen blev fri. Hon flaxade tungt uppat. Hon hade ena vingen sarad, sa att hon knappast kunde bruka den, och dartill kom, att hon ingenting sag i nattmorkret i skogen, utan var sa hjalplos som en blind. Hon kunde darfor inte hjalpa pojken pa nagot satt, utan hon sokte sig upp genom ett hal i grentaket och flog ner till sjon igen.

Men Smirre kastade sig mot pojken. "Far jag inte den ena, sa ska jag val ha den andra," sade han, och det hordes pa rosten hur ond han var. – "Nej, det ska du inte tro att du far," sade pojken och var helt upprymd, darfor att han hade raddat gasen. Han holl sig alltjamt fast i ravsvansen och svangde med den over at andra sidan, nar raven forsokte fanga honom.

Det blev en dans i skogen, sa att boklovet yrde. Smirre svangde runt, runt, men svansen svangde ocksa, och pojken holl sig fast i den, sa att raven inte kunde gripa honom.

Pojken var sa munter efter framgangen, att han till en borjan bara skrattade och gjorde narr av raven, men Smirre var ihardig, som gamla jagare bruka vara, och pojken borjade frukta, att han skulle bli fast till sist.

Da fick han syn pa en liten ungbok, som hade skjutit i hojden sa smal som en sticka for att snart na upp i fria luften ovan grentaket, som de gamla bokarna bredde ut over den. Han slappte helt hastigt taget om ravsvansen och klattrade uppfor boken. Smirre rav var sa ivrig, att han fortfor att dansa runt efter svansen en lang stund. "Bry dig inte om att dansa langre!" sade pojken.

Men Smirre kunde inte sta ut med den smaleken att inte fa makt med en sa liten parvel, och han lade sig nedanfor tradet for att vakta ut honom. Pojken hade det inte for gott, dar han satt och red pa en svag gren. Ungboken nadde annu inte upp till det hogsta grenvalvet. Inte kunde han komma over till ett annat trad, och inte vagade han sig ner till marken.

Han fros sa, att han holl pa att stelna och slappa taget om grenen, och han var forfarligt somnig, men han tordes inte somna, av fruktan for att han skulle ramla ner.

Det var otroligt sa kusligt det var att sitta sa dar nattetid ute i skogen. Han hade aldrig forr vetat vad det ville saga, att det var natt. Det var, som om hela varlden hade blivit forstenad och aldrig mer kunde komma till liv.

Sa borjade det att dagas, och pojken blev glad, darfor att allting blev sig likt igen, fast kolden kandes annu vassare an forut under natten.

Nar solen antligen steg upp, var den inte gul, utan rod. Pojken tyckte, att det sag ut, som om den voro ond, och han undrade vad den var ond for. Det var kanske darfor, att natten hade gjort det sa kallt och dystert pa jorden, medan solen hade varit borta.

Solstralarna jagade fram i stora knippen for att se vad natten hade stallt till, och det syntes hur alla ting rodnade, som om de hade haft daligt samvete. Skyarna pa himlen, de sidenglatta bokstammarna, skogstakets sma sammanflatade grenar, rimfrosten, som tackte boklovet pa marken, allt flammade upp och blev rott.

Men fler och fler stralknippen jagade genom rymden, och snart var all nattens hemskhet bortdriven. Forsteningen var borta, och det kom fram sa markvardigt mycket levande. Den svarta spillkrakan med den roda nacken borjade hamra med nabben mot en tradstam. Ekorren kilade ur sitt bo med en not, satte sig pa en gren och borjade skala noten. Staren kom flygande med en rottaga, och bofinken sjong i tradtoppen.

Da forstod pojken, att solen hade sagt till alla dessa smattingar: "Vakna nu, och kom ut ur era bon! Nu ar jag har. Nu behover ni inte vara radda for nagot."

Fran sjon hordes vildgassens rop, nar de ordnade sig for flykten. Strax darpa kommo alla fjorton gassen flygande over skogen. Pojken forsokte ropa till dem, men de flogo sa hogt uppe, att hans rost inte kunde na dem. De trodde val, att raven hade atit upp honom for lange sedan. De brydde sig inte en gang om att soka efter honom.

Pojken var nara att grata av angest, men solen stod nu pa himlen guldgul och glad och satte mod i hela varlden. "Inte ar det vart, Nils Holgersson, att du ar angslig eller orolig for nagot, sa lange som jag finns," sade solen.

Gasleken

Mandagen 21 mars

Allt forblev oforandrat i skogen sa lang tid ungefar, som en gas behover for att ata sitt frukostmal, men just som morgonen holl pa att overga till formiddag, kom en ensam vildgas flygande under det tata grentaket. Hon letade sig tveksamt framat mellan stammar och grenar och flog mycket sakta. Sa snart som Smirre sag henne, lamnade han sin plats under ungboken och smog emot henne. Vildgasen undvek inte raven, utan flog ganska nara honom. Smirre gjorde ett hogt sprang efter henne, men han forfelade henne, och gasen for vidare ner mot sjon.

Det drojde inte langre, forran en ny vildgas kom flygande. Hon tog samma vag som den forsta och flog annu lagre och langsammare. Ocksa hon for tatt forbi Smirre rav, och han gjorde ett sa hogt sprang efter henne, att hans oron snuddade vid hennes fotter, men hon undkom honom oskadd och fortsatte tyst som en skugga sin vag mot sjon.

En liten stund gick, och aterigen kom en vildgas. Annu lagre och langsammare flog hon, annu svarare tycktes hon ha att leta sig fram mellan bokstammarna. Smirre gjorde ett valdigt hopp, och det felades bara en harsman i att han hade gripit henne, men ocksa denna gasen raddade sig.

Strax efter att hon hade forsvunnit, kom en fjarde vildgas. Fastan hon flog sa langsamt och illa, att Smirre ansag sig kunna fanga henne utan sardeles stor svarighet, var han nu radd att misslyckas och amnade lata henne flyga forbi oantastad. Man hon tog samma vag som de andra, och just da hon hade kommit mittover Smirre, sankte hon sig sa djupt, att han forleddes att hoppa efter henne. Han nadde sa hogt, att han rorde vid henne med tassen, men hon kastade sig raskt at sidan och bargade sitt liv.

Innan Smirre hade flamtat ut, syntes tre gass i rad. De flogo framat pa samma satt som de andra, och Smirre gjorde hoga sprang efter dem alla, men det lyckades honom inte att fanga nagon av dem.

Darpa kommo fem gass, men dessa flogo battre an de foregaende, och fast ocksa de tycktes vilja locka Smirre till sprang, stod han emot frestelsen.

Om en ratt lang stund kom en ensam gas. Den var den trettonde. Det var en, som var sa gammal, att hon var alldeles gra och inte hade ett morkt streck pa kroppen. Hon tycktes inte riktigt kunna bruka ena vingen och flog jammerligt illa och snett, sa att hon nastan rorde vid marken. Smirre inte bara gjorde ett hogt sprang efter henne, utan han forfoljde henne springande och hoppande anda ner mot sjon, men inte heller den gangen fick han nagon lon for modan.

Nar den fjortonde kom, tog det sig mycket vackert ut, darfor att den var vit, och det glimmade som en ljusning i den morka skogen, nar den svangde sina stora vingar. Nar Smirre sag den, uppbjod han all sin kraft och hoppade halvvags mot grentaket, men den vita for forbi alldeles oskadd, den som de andra.

Nu blev det stilla en stund under bokarna. Det sag ut, som om hela vildgasflocken hade farit forbi.

Helt plotsligt kom Smirre ihag sin fange och lyfte ogonen mot ungboken. Som det var att vanta, var parveln borta och forsvunnen.

Men Smirre hade inte lang tid att tanka pa honom, for nu kom den forsta gasen tillbaka fran sjon och flog sakta som forut fram under grentaket. Trots all otur var Smirre glad, att hon kom tillbaka, och han stortade sig genast efter henne med ett hogt hopp. Men han hade haft for brattom och inte gett sig tid att berakna spranget, utan kom pa sidan om henne.

Efter denna gasen kom annu en och sa en tredje, en fjarde, en femte, anda tills varvet avslutades med den gamla isgraa och den stora vita. De flogo alla sakta och lagt. Just da de svavade fram over Smirre rav, sankte de sig, alldeles som om de ville inbjuda honom att fanga dem. Och Smirre forfoljde dem och gjorde hopp, som voro ett par famnar hoga, men var inte i stand att gripa en enda ibland dem.

Det var den forfarligaste dag, som Smirre rav hade upplevat. Vildgassen foro oupphorligen fram over hans huvud, kommo och foro, kommo och foro. Stora, harliga gass, som hade atit sig feta pa de tyska akerfalten och hedarna, svavade hela dagen fram genom skogen sa nara honom, att han manga ganger rorde vid dem, och han fick inte stilla sin hunger med en enda.

Vintern var annu knappast forliden, och Smirre mindes dagar och natter, nar han hade mast driva omkring sysslolos utan att aga ett villebrad att jaga, nar flyttfaglarna voro borta, nar rattorna gomde sig under den frusna jordytan, och nar honsen voro instangda. Men all vinterns hunger hade inte varit sa svar att utharda som denna dagens missrakning.

Smirre var ingen ung rav. Han hade mangen gang haft hundarna efter sig och hort kulorna vina om oronen. Han hade legat gomd djupt i lyan, medan taxarna hade krupit inne i gangarna och varit nara att finna honom. Men all angest, som Smirre hade erfarit under den jaktande jakten, var inte att jamfora med den, som han kande var gang han misslyckades att gripa en av vildgassen.

Pa morgonen, nar leken borjade, hade Smirre rav varit grann, att gassen hade hapnat, nar de sago honom. Smirre alskade prakt, och hans pals var skinande rod, brostet var vit, nosen svart och svansen yvig som en plym. Men nar kvallen kom denna dagen, hangde Smirres pals i tovor, han badade i svett, ogonen voro utan glans, tungan hangde langt ut ur hans flamtande gap, och ur munnen flot skum.

Pa eftermiddagen var Smirre sa trott, att han foll i yrsel. Han sag intet annat an flygande gass for sina ogon. Han tog sprang mot solflackar, som han sag pa marken, och mot en stackars nasselfjaril, som hade kommit for tidigt ut ur sin puppa.

Vildgassen fortsatte outtrottligt att flyga och flyga. De fortforo att pina Smirre hela dagen. Det rorde dem inte till medlidande, att Smirre var forstord, hetsad, vansinnig. De fortsatte obevekligt, fast de forstodo, att han knappt sag dem, att han gjorde sprang efter deras skuggor.

Forst nar Smirre rav sjonk ner pa en hog torra lov, alldeles kraftlos och matt, nastan fardig att ge upp andan, slutade de att gackas med honom.

"Nu vet du, rav, hur det gar den, som vagar sig pa Akka fran Kebnekajse," ropade de da i hans ora, och darmed lamnade de honom i ro.

III. Vildfagelsliv

I bondgarden

Torsdag 24 mars

Just i de dagarna tilldrog sig i Skane en handelse, som blev mycket omtalad och till och med kom i tidningarna med som manga ha trott vara en dikt, darfor att de inte varit i stand att forklara den.

Det forholl sig namligen sa, att en ekorrhona hade blivit fangad i ett hasselsnar, som vaxte pa stranden av Vombsjon, och buren till en bondgard, som fanns i narheten. Alla manniskorna i bondgarden, bade unga och gamla, blevo glada at det lilla vackra djuret med den stora svansen, de kloka, nyfikna ogonen och de sma natta fotterna. De amnade hela sommaren frojda sig at att se pa dess viga rorelser, dess behandiga satt att skala notter och dess lustiga lek. De gjorde genast i ordning at det en gammal ekorrbur, som bestod av ett litet gronmalat hus och ett staltradshjul. Det lilla huset, som hade bade dorr och fonster, skulle ekorrhonan anvanda till matrum och sangkammare; darfor lade de dit en badd av lov och satte in en skal mjolk och nagra notter. Staltradsshjulet daremot skulle hon ha till lekstuga, dar hon kunde springa och klattra och svinga runt.

Manniskorna tyckte, att de hade stallt det mycket bra for ekorrhonan, och forvanade sig over att hon inte sag ut att trivas. I stallet satt hon bedrovad och vresig i ett horn av sin kammare, och stund efter annan gav hon till ett skarpt klagoskrik. Hon rorde inte vid maten, och svangde inte om hjulet en enda gang. "Det beror nog pa att hon ar radd," sade manniskorna i bondgarden. "I morgon, nar hon kanner sig hemmastadd, kommer hon bade att ata och leka."

Emellertid hande det sig sa, att kvinnorna i bondgarden hollo pa att rusta till gille, och just den dagen, da ekorrhonan hade blivit fangad, sysslade de med storbak. Och antingen hade de haft otur med att degarna inte hade velat jasa, eller ocksa voro de val senfardiga av sig, for de maste arbeta lange efter sedan det hade blivit morkt.

Det radde naturligtvis mycken iver och bradska i koket, och dar var nog ingen, som gav sig tid att undra pa hur ekorrhonan hade det. Men det fanns en gammal mor i huset, som var for alderstigen att vara med om baket. Det begrep hon sjalv, men hon tyckte i alla fall inte om att sta utanfor det hela. Hon kande sig bedrovad, och fordenskull gick hon inte och lade sig, utan satte sig vid fonstret i dagligstugan och sag ut. I koket hade de for varmens skull stallt upp dorren, och genom den strommade ett klart ljussken ut pa garden. Det var en kringbyggd gard, och den blev sa val upplyst, att gumman kunde se sprickor och hal i rappningen pa vaggen mittemot. Hon sag ocksa ekorrburen, som hangde just dar ljusskenet foll allra klarast, och hon markte hur ekorrhonan hela natten sprang fran sin kammare ut i hjulet och fran hjulet in i sin kammare utan att vila ett ogonblick. Hon tyckte, att det var en besynnerlig ofrid over djuret, men hon tankte forstas, att det var det skarpa ljusskenet, som holl det vaket.

Mellan kostallet och haststallet fanns i den dar garden en bred, tackt inkorsport, och den lag sa till, att ocksa den blev upplyst. Och nar det hade lidit framat natten en stund, sag gamla mor, att ur portvalvet kom sakta och forsiktigt smygande in pa garden en liten parvel, som inte var mer an en tvarhand hog, men gick i traskor och skinnbyxor som en annan arbetskarl. Gamla mor forstod genast, att det var tomten, och hon blev inte det minsta radd. Hon hade alltid hort, att han holl till dar pa stallet, fastan hon aldrig forr hade sett honom, och en tomte forde ju lycka med sig, var han visade sig.

Sa snart som tomten hade kommit in pa den stensatta garden, sprang han rakt fram till ekorrburen, och som den hangde sa hogt, att han inte kunde na upp till den, gick han till redskapsskjulet efter ett spo, reste det mot buren, och svingade sig sedan upp pa samma satt, som en sjoman antrar uppfor ett tag. Nar han var kommen till buren ruskade han i det lilla grona husets dorr, som om han hade velat oppna den, men gamla mor satt lugn, for hon visste, att barnen hade satt hanglas pa dorren, av fruktan for att granngardspojkarna skulle forsoka stjala bort ekorren. Gumman sag, att nar tomten inte kunde fa upp dorren, kom ekorrhonan ut i staltradshjulet. Dar hade hon och tomten en lang overlaggning med varandra. Och nar tomten hade hort allt, vad det fangna djuret hade att saga honom, akte han utfor spoet ner till marken och sprang ut genom gardsporten

Gumman trodde inte, att hon skulle fa se nagot mer av tomten den natten, men hon drojde i alla fall kvar vid fonstret. Nar en stund hade gatt, kom han tillbaka. Han hade sa brattom, att hon tyckte fotterna knappt rorde vid marken, och fram till ekorrburen skyndade han. Gumman sag honom tydligt med sina langsynta ogon, och hon sag till och med, att han bar nagot i handerna, men vad det var kunde hon inte begripa. Det, som han bar i vanstra handen, lade han ner pa stenlaggningen, men det, som han holl i den hogra, tog han med sig upp till buren. Har sparkade han med traskon till det lilla fonstret, sa att rutan krossades, och stack det, som han holl i handen, in till ekorrhonan. Darpa akte han ner igen, tog det, som han hade lagt pa marken, och klattrade upp till buren ocksa med detta. Och strax darpa rusade han bort an en gang med sadan hast, att gumman knappt kunde folja honom med ogonen.

Men nu var det gamla mor, som inte langre satt stilla i stugan, utan helt sakta gick ut pa gardsplanen och stallde sig i skuggan av pumpen for att invanta tomten. Och en till var det, som ocksa hade markt honom och blivit nyfiken. Det var stugkatten. Han kom sakta smygande och stannade vid vaggen just ett par steg utanfor den klaraste ljusstrimman.

De stodo och vantade bade lange och val i den kalla marsnatten, och gumman borjade fundera pa att ga in igen, nar hon horde slammer mot stenlaggningen och sag, att den lilla parveln till tomte kom traskande an en gang. Liksom forut bar han borda i bada handerna, och det, som han bar pa, pep och sprattlade. Och nu gick det upp ett ljus for gamla mor. Hon forstod, att tomten hade sprungit bort till nothagen och hamtat ekorrhonans ungar, och att han bar dem till henne, for att de inte skulle svalta ihjal.

Gamla mor stod stilla for att inte stora, och det sag heller inte ut, som om tomten skulle ha markt henne. Han skulle just lagga ner den ena ungen pa marken for att kunna svinga sig upp till buren med den andra, nar han fick se stugkattens grona ogon gnistra tatt bredvid honom. Han blev staende helt radlos med en unge i vardera handen.

Han vande sig runt, sag sig om at alla hall och blev nu varse gamla mor. Da besinnade han sig inte langre, utan gick fram och strackte den ena ekorrungen upp till henne.

Och gamla mor ville inte visa sig ovardig fortroendet, utan hon bojde sig ner och tog emot ekorrungen och stod och holl den, anda till tomten hade svingat sig upp till buren med den andra och kom och hamtade den, som han hade anfortrott henne.

Nasta morgon, nar folket i bondgarden samlades till frukosten, var det omojligt for gumman att lata bli att beratta vad hon hade sett forra natten. Och allihop skrattade forstas at henne och sade, att hon bara hade dromt. Inte fanns det nagra ekorrungar sa har tidigt pa aret.

Men hon var saker pa sin sak och bad, att de skulle se efter i ekorrburen, och det gjorde de. Och da lago dar pa lovbadden i kammaren fyra sma halvnakna och halvblinda ungar, som voro atminstone ett par dar gamla.

Nar far sjalv i garden sag ungarna, sade han: "Det ma vara hur det vill med detta, men visst ar det, att vi har i garden har burit oss at sa, att vi far skammas for bade djur och manniskor." Och darmed plockade han ut ekorrhonan och alla ungarna ur buren och lade dem i gamla mors forklade. "Ga du ut i nothagen med dem," sade han, "och lat dem fa sin frihet tillbaka!"

Denna handelse var det, som blev sa mycket omtalad och till och med kom i tidningarna, men som de flesta inte ville satta tro till, darfor att de inte kunde forklara hur nagot sadant hade kunnat handa.

Vittskovle

Lordag 26 mars

Ett par dar senare tilldrog sig annu en sadan dar besynnerlig handelse. En flock vildgass kom en morgon och slog ner pa en aker borta i ostra Skane, inte langt fran den stora garden Vittskovle. I flocken funnos tretton gass av vanlig gra farg och en vit gaskarl, som bar pa sin rygg en liten parvel, som var kladd i gula skinnbyxor, gron vast och vit toppluva.

De voro nu ratt nara Ostersjon, och pa akern, dar gassen hade slagit ner, var jorden sandblandad, sasom den brukar vara vid havskuster. Det tycktes, som om det dar i trakten forut skulle ha funnits rorlig flygsand, som hade behovt bindas, for pa flera hall sagos stora, planterade tallskogar.

Nar vildgasen hade betat en stund, kommo nagra barn gaende pa akerrenen. Den gasen, som stod pa vakt, kastade sig genast upp i luften med smallande vingslag, for att hela flocken skulle hora, att det var fara a farde. Alla vildgassen flogo upp, men den vite gick lugnt kvar pa marken. Nar han sag de andra fly, lyfte han huvudet och ropade efter dem: "Inte behover ni flyga undan for de har. Det ar ju bara ett par barn."

Den lilla parveln, som hade ridit pa hans rygg, satt pa en tuva i skogsbrynet och plockade sonder en tallkott for att komma at frona. Barnen voro honom sa nara, att han inte tordes springa over akern fram till den vite. Han gomde sig hastigt under ett stort, torrt tistelblad och uppgav pa samma gang ett varningsrop.

Men den vite hade tydligen foresatt sig att inte lata skramma sig. Han gick alltjamt kvar pa akern och sag inte en gang efter vart barnen styrde kosan.

De veko emellertid av fran vagen, gingo over akern och narmade sig gaskarlen. Nar han antligen sag upp, voro de alldeles inpa honom, och nu blev han sa bestort och forvirrad, att han glomde bort, att han kunde flyga, och skyndade undan dem springande. Barnen foljde efter, jagade ner honom i ett dike och fangade honom dar. Det storsta av dem stack in honom under sin arm och bar bort honom.

Nar parveln, som lag under tiselbladet, sag detta, sprang han upp, som om han hade velat ta gaskarlen ifran barnen. Men sa kom han val ihag hur liten och maktlos han var och kastade sig istallet ner pa tuvan och hamrade ursinnigt pa marken med knytnavarna

Gaskarlen ropade pa hjalp av alla krafter: "Tummetott, kom och hjalp mig! Tummetott, kom och hjalp mig!" Men harvid borjade pojken pa att skratta mitt i angesten. "Jo, jag ar just den ratte, jag, att hjapa nagon," sade han.

I alla fall reste han sig upp och foljde efter gaskarlen. "Inte kan jag hjalpa honom," sade han, "men jag vill atminstone se vad de gor av honom."

Barnen hade ett gott forsprang, men pojken hade ingen svarighet att behalla dem i sikte, forran han kom till en sanka i marken, dar en varback brusade fram. Den var varken bred eller maktig, men i alla fall maste han springa lange utmed kanten, innan han fann ett stalle, dar han kunde hoppa over.

Nar han kom upp ur sankan, voro barnen forsvunna. Han kunde anda se deras spar pa en smal stig, som forde inat skogen, och han fortsatte att folja dem.

Snart kom han till en korsvag, och har matte barnen ha skilts at, for det gick spar at tva hall. Nu sag parveln alldeles oversiggiven ut.

Men i detsamma fick han pa en ljungtuva se ett litet vitt dun. Han forstod, att gaskarlen hade kastat det vid vagkanten for att visa honom at vilket hall han hade blivit buren, och darfor fortsatte han sin fard. Han foljde sedan barnen genom skogen. Gaskarlen sag han inte till, men varhelst han kunde ta miste om vagen, lag ett litet vitt dun och visade honom till ratta.

Parveln fortsatte troget att folja de dar dunen. De forde honom ut ur skogen, over ett par akerfalt, upp pa en vag och till sist fram genom en herrgardsalle. Vid slutet av allen skymtade gavlar och torn av rott tegel, prydda med ljusa rander och sirater. Nar parveln sag, att har lag en herrgard, trodde han sig forsta vad som hade blivit av gaskarlen. "Sakerligen har barnen burit gaskarlen fram till herrgarden och salt honom dar, och da ar han nog redan slaktad," sade han for sig sjalv. Men han tycktes inte vilja noja sig utan att fa riktigt besked och sprang framat med okad iver. Han motte inte nagot i hela allen, och det var ju gott, for sadana som han bruka vara angsliga for att bli sedda av manniskor.

Herrgarden, som han kom till, var en praktig, gammaldags byggnad och bestod av fyra huslangor, som omgavo en borggard. Pa ostra sidan fanns ett djupt portvalv, som ledde in pa borggarden. Sa langt sprang parveln utan tvekan, men nar han kom dit, stannade han. Langre vagade han sig inte, utan har blev han staende och funderade pa vad han nu skulle ta sig till.

Parveln stod annu kvar med fingret pa nasan och tankte, da han horde steg bakom sig och nar han vande sig om, sag han en hel skara folk komma gaende uppfor allen. Han smog sig med storsta hast bakom en vattentunna, som rakade sta bredvid portvalvet, och gomde sig.

De, som kommo, voro ett tjugutal unga man fran en folkhogskola, som voro ute pa fotvandring. De voro atfoljda av en larare, och nar de hade hunnit fram till portvalvet, bad denne, att de skulle vanta dar en stund, medan han gick in och fragade om de finge bese den gamla borgen Vittskovle.

De nykomna voro varma och trotta, som om de skulle ha gjort en lang vandring. En av dem var sa torstig, att han gick fram till vattentunnan och bojde sig ner for att dricka. Han hade en bleckportor hangande om halsen, och han tyckte visst, att denna hindrade honom, for han slangde den ner pa marken. Harvid gick locket upp, sa att man kunde se, att det lag nagra varblommor i den.

Portoren foll ner alldeles framfor parveln, och nu matte denna ha tyckt, att det yppade sig ett utmarkt tillfalle att komma in i borgen och fa veta vad det hade blivit av gaskarlen. Han smog sig hastigt ner i portoren och gomde sig, sa gott han kunde, under sippor och hasthovsort.

Knappt var han gomd, forran den unge mannen lyfte upp portoren, hangde den pa sig och smallde igen locket.

Lararen vande nu tillbaka och sade, att de hade fatt tillatelse att komma in i borgen. Till en borjan forde han dem inte langre an till borggarden. Dar stannade han och borjade tala med dem om den gamla byggnaden.

Han paminde dem om att de forsta manniskor, som hade funnits har i landet, hade mast bo i klippgrottor och jordhalor, i djurshudstalt och riskator, och att en lang tid hade gatt, innan de hade funnit pa att timra sig hus av tradstammar. Och sedan, hur langre hade de inte mast arbete och strava, innan de fran timmerstugan med det enda rummet hade natt fram till att resa en borg med hundra rum sadan som Vittskovle!

Det var for en trehundrafemti ar sedan, som de rika och maktiga byggde sig sadana har borgar, sade han. Det syntes val, att Vittskovle var rest pa en tid, da krig och rovare gjorde det otryggt i Skane. Runt omkring det fanns en vattenfylld grav, och over denna ledde fordomdags en bro, som kunde vindas upp. Over portvalvet fanns annu i dag ett vakttorn, utmed borgens sidor lopte vaktargangar, och i hornen stodo fasta torn med metertjocka vaggar. Men anda var inte den har borgen rest i den allra vildaste krigstiden, utan Jens Brahe, som byggde den, hade ocksa lagt sig vinn om att gora den till ett prydligt och rikt sirat hus. Om de finge se det stora, fasta stenhuset pa Glimminge, som var uppfort bara en mansalder tidigare, skulle de latt marka, att Jens Holgersen Ulfstrand, som var dess byggherre, inte hade fragat efter annat an att bygga stort och fast och starkt utan att kosta en tanke pa att fa det vackert och bekvamt. Sage de daremot sadana slott som Marsvinsholm och Svenstorp och Ovedskloster, som hade kommit till ett eller annat arhundrade senare an Vittskovle, sa skulle de finna, att tiderna da hade blivit fredligare. De herrar, som hade byggt dessa stallen, hade inte forsett dem med befastningar, utan hade endast bemodat sig om att skaffa sig stora och praktiga bostader.

Lararen talade langt och utforligt, och parveln, som lag instangd i portoren, var nog bra otalig. Men han matte ha legat mycket stilla, for portorens agare markte inte alls, att han bar honom med sig.

Slutligen gick anda hela sallskapet in i borgen, men om parveln hade hoppats, att han skulle fa nagot tillfalle att smyga sig ur portoren, blev han bedragen, for eleven beholl den pa sig, och parveln maste folja med genom alla rummen.

Det blev en langsam vandring. Lararen stannade i varje ogonblick for att forklara och undervisa.

I ett rum fanns en gammal spisel, och framfor denna stannade lararen for att tala om de olika eldstader, som manniskorna hade brukat under tidernas lopp. Den forsta eldstaden inomhus hade varit en stenhall mittpa stuggolvet med en rokoppning uppe i taket, som slappte in bade regn och vind, den andra hade varit en stor, murad ugn utan skorsten, och den hade nog gjort det varmt i stugan, men ocksa fyllt den med rok och os. Da Vittskovle byggdes, hade manniskorna just hunnit sa langt som till den oppna spiseln, som hade en vid skorsten for roken, men ocksa lat det mesta av varmen folja med upp i luften.

Om den dar parveln nagonsin hade varit haftig och otalig, fick han da den dagen en god ovning i talamod. Nu var det val redan en timme, som han hade legat ororlig.

I nasta rum, som lararen kom till, stannade han framfor en gammal sang med hog sanghimmel och rika gardiner. Och genast borjade han beratta om forna tiders sangar och sangstall.

Lararen gjorde ingen bradska. Men han visste ju heller inte, att det lag en liten stackare instangd i en portor och bara vantade pa att han skulle sluta. Nar han kom till ett rum med gyllenladerstapeter, talade han om hur folk anda fran de forsta tiderna hade klatt sina vaggar, nar han kom till ett gammalt familjeportratt, berattade han om kladedraktens manga oden, och i festsalarna beskrev han forna tiders satt att fira brollop och begravningar.

Darpa talade lararen ocksa litet om de manga duktiga man och kvinnor, som hade bebott borgen, om de gamla Brahearna och de gamla Barnekowarna, om Kristian Barnekow, som hade gett konungen sin hast mittunder flykten, om Margareta Ascheberg, som hade varit gift med Kjell Barnekow och som anka hade styrt garden och hela trakten i femtitre ar, om bankiren Hagerman, som var torparson fran Vittskovle och hade blivit sa rik, att han hade kopte hela garden, och om Stjernsvardarna, som hade skaffat folket i Skane battre plogar, sa att det hade kunnat overge de gamla spektaklen till traplogar, som tre par oxar knappast kunde rubba.

Under allt detta lag parveln stilla. Om han nagon gang hade varit odygdig och stangt igen kallardorren om mor eller far, sa fick han nu lara sig hur de hade kant det, for det drojde i timtal, innan lararen slutade.

Till sist gick lararen ater ut pa borggarden, och dar talade han om manniskoslaktets langa arbete for att skaffa sig verktyg och vapen, klader och hus, mobler och prydnader. Han sade, att en sadan gammal borg som Vittskovle var en milstolpe pa vagen. Dar kunde man se hur langt manniskor voro hunna for trehundrafemti ar sedan och sjalv bedoma om det sedan dess hade gatt framat eller tillbaka for dem.

Men detta talet slapp parveln att lyssna till, for eleven, som bar honom, hade blivit torstig pa nytt och smog sig in i koket for att be om en dryck vatten. Nar nu parveln blev inburad i koket, matte han ha forsokt att se sig om efter gaskarlen. Han hade borjat rora pa sig, och harvid rakade han att trycka for hart mot locket, sa att detta sprang upp. Portorlock springa ju alltid upp, och eleven tankte inte vidare pa saken, utan tryckte bara till det igen. Men da fragade kokerskan om han hade en orm i portoren.

"Nej, jag har bara nagra vaxter," svarade eleven. – "Nog var det nagot, som rorde sig dar," envisades kokerskan. Eleven slog da upp locket for att visa henne, att hon misstog sig. "Se nu sjalv om..."

Men langre hann han inte, for nu vagade inte parveln stanna langre i portoren, utan stod med ett sprang pa golvet och rusade ut. Pigorna hunno knappast att se vad det var, som sprang, men de skyndade efter i alla fall.

Lararen stod annu och talade, nar han blev avbryten av hoga rop. "Ta fast honom, ta fast honom!" skreko de, som kommo fran koket, och alla de unga karlarna rusade efter parveln, som kilade undan fortare an en ratta. De forsokte att genskjuta honom i porten, men det var inte sa latt att fa fatt i en, som var sa liten, och han kom lyckligt ut i det fria.

Parveln vagade inte springa nerat den oppna allen, utan vek av at annat hall. Han rusade genom tradgarden in pa bakgarden. Hela tiden jagade manniskorna efter honom under skrik och skratt. Den lilla stackaren flydde undan, allt vad han formadde, men det tycktes anda, som om manniskorna skulle vinna pa honom.

Nar han ilade forbi en liten arbetarbostad, horde han en gas kackla och sag ett vitt dun ligga pa trappan. Dar, dar hade han gaskarlen! Han hade varit inne pa falskt spar forut. Han tankte inte mer pa pigor och karlar, som jagade honom sjalv, utan han klattrade uppfor trappan in i forstun. Langre kunde han inte komma, for stugdorren var last. Han horde hur gaskarlen skrek och jamrade sig dar innanfor, men han kunde inte fa upp dorren. Den stora jakten, som forfoljde honom sjalv, kom allt narmare, och inne i rummet skrek gaskarlen allt omkligare. I denna yttersta nod tog parveln antligen mod till sig och bultade pa dorren av alla krafter.

Ett barn kom och oppnade, och parveln sag in i rummet. Mittpa golvet satt en kvinna, som holl fast gaskarlen for att klippa av honom hans vingpennor. Det var hennes barn, som hade hittat honom och hon ville inte gora honom nagot ont. Hon amnade slappa honom till sina egna gass, bara hon hade fatt klippa hans vingar, sa att han inte kunde flyga sin vag. Men varre olycka kunde knappast handa gaskarlen, och han skrek och jamrade sig av alla krafter.

Och lycka var det, att kvinnan inte hade borjat klippningen tidigare. Nu hade bara tva pennor fallit for saxen, nar dorren oppnades, och den lilla parveln stod pa troskeln. Men en sadan som han hade kvinnan aldrig forr sett. Hon kunde inte tro annat, an att det var sjalvaste Goa-Nisse, och hon tappade saxen i forfaran, slog ihop handerna och glomde att halla fast gaskarlen.

Sa snart denne kande sig fri, sprang han mot dorren. Han gav sig inte tid att stanna, men i forbifarten grep han parveln vid halslindningen och tog honom med sig. Och pa trappen slog han ut vingarna och for upp i luften. Pa samma gang gjorde han en grann svangning med halsen och satte ner parveln pa den dunglatta ryggen.

Sa bar det av med dem i luften, och hela Vittskovle stod och stirrade efter dem.

I Ovedsklostrets park

Hela den dagen, som gassen lekte med raven, lag pojken och sov i ett overgivet ekorrbo. Nar han vaknade framemot kvallen, var han ganska bekymrad. "Nu blir jag snart hemskickad, och da kan det nog inte undgas, att jag maste visa mig for far och mor", tankte han.

Men nar han sokte upp vildgassen, som lago och badade i Vombsjon, sade ingen av dem ett ord om att han skulle resa. "De tycker kanske, att den vite ar for trott att fara hem med mig i kvall," tankte pojken.

Nasta morgon voro gassen vakna i forsta dagningen langt fore soluppgangen. Nu kande pojken sig saker om det skulle bli hemresa av, men besynnerligt nog fingo bade han och den vita gaskarlen folja med de vilda pa deras morgontur. Pojken kunde rakt inte forsta vad som var orsaken till uppskovet, men sa funderade han ut, att vildgassen inte ville sanda bort gaskarlen pa en sa pass lang resa, innan denne hade fatt ata sig val matt. Hur som helst sa var han bara glad at var stund, som gick, innan han maste mota foraldrarna.

Vildgassen foro fram over Ovedsklosters herrgard, som lag i en harlig park oster om sjon och sag mycket praktig ut med sitt stora slott, sin vackra, stenlagda bondgard, omgiven av laga murar och paviljonger, och sin fina, gammaldags tradgard med klippta hackar, tackta lovgangar, dammar, vattenkonster, harliga trad och ratskurna grasmattor, dar kantlisterna, stodo brokiga av varblommor.

Nar vildgassen foro over herrgarden i den tidiga morgonstunden var ingen manniska annu i rorelse. Da de noga hade forvissat sig om detta, sankte de sig ner mot hundburen och ropade: "Vad ar det har for en liten koja? Vad ar det har for en liten koja?"

Genast kom bandhunden ut ur buren, ond och rasande, och skallde uppat luften.

"Kallar ni det har for en koja, ni era landstrykare? Ser ni inte, att det ar ett hogt slott av sten? Ser ni inte sa vackra vaggar det har, ser ni inte sa manga fonster och sa stora portar och en sa praktig terrass det har, vov, vov, vov? Kallar ni det har for en koja, ni? Ser ni inte garden, ser ni inte tradgarden, ser ni inte vaxthusen, ser ni inte marmorbilderna? Kallar ni det har for en koja, ni? Brukar kojorna ha en park, dar det finns bada bokskogar och hasselsnar och lovangar och ekdungar och granhult och en djurgard, som ar full av radjur, vov, vov, vov? Kallar ni det har for en koja, ni? Har ni sett kojor, som har sa manga uthus omkring sig, att det ser ut som en hel by? Ni kanner val till manga kojor, som har en egen kyrka och egen prastgard, och som rader over herresaten och bondehemman och arrendegardar och statarstugor, vov, vov, vov? Kallar ni det har for en koja, ni? Till den har kojan hor det storsta godset i Skane, era tiggare. Ni kan inte se en bit jord, dar ni hanger i skyn, som inte lyder under den har kojan, vov, vov, vov."

Allt detta lyckades hunden ropa ut i ett andetag, och gassen flogo fram och ater over garden och horde pa honom, anda tills han maste gora ett uppehall. Men da skreko de: "Vad blir du sa ond for?" Vi fragade inte efter slottet, vi fragade bara efter din hundkoja."

Nar pojken horde detta skamt, skrattade han forst, men sa trangde sig en tanke pa honom, som pa en gang gjorde honom allvarsam. "Tank sa manga sadana har lustigheter, du skulle fa hora, om du finge folja med vildgassen genom hela landet upp anda opp till Lappland!" sade han till sig sjalv. "Nar du nu har det sa illa stallt for dig, voro allt en sadan resa det basta du kunde hitta pa."

Vildgassen foro bort pa en av de vilda akrarna oster om herrgarden for att beta grasrotter och hollo pa med detta i timtal. Under tiden gick pojken in i den stora parken, som gransade intill akern, sokte de reda pa en nothage och borjade titta uppat buskarna for att se om det inte hangde nagon not kvar sedan forra hosten. Men gang pa gang kom tanken pa resan tillbaka till honom, medan han gick i parken. Han malade ut for sig hur bra han skulle fa det, om han foljde med vildgassen. Svalta och frysa, det trodde han, att han skulle fa gora ofta nog, men till gengald skulle han slippa bade att arbeta och lasa.

Medan han gick dar, kom den gamla graa forargasen fram till honom och fragade om han hade funnit nagot atbart. Nej, det hade han inte, sade han, och da forsokte hon att hjalpa honom. Nagra notter kunde hon inte finna, hon heller, men hon upptackte ett par nypon, som hangde pa en tornrosbuske. Pojken at upp dem med god aptit, men han undrade allt vad mor skulle ha sagt, om hon hade vetat, att han nu levde pa ra fisk och gamla vinterstandna nypon.

Nar vildgassen antligen hade atit sig matta, drogo de ner mot sjon igen, och dar roade de sig med att leka anda framemot middagstiden. Vildgassen utmanade den vita gaskarlen till tavlan i all mojlig idrott. De simmade i kapp, sprungo i kapp och flogo i kapp med honom. Den stora tame gjorde sitt basta, men han blev alltid slagen av de snabba vildgassen. Pojken satt pa gaskarlens rygg hela tiden och uppmuntrade honom och hade lika roligt som de andra. De var ett skrik och ett skratt och ett kacklande, sa att det var markvardigt, att inte herrgardsfolket horde dem.

Nar vildgassen voro trotta pa att leka, foro de ut pa isen och vilade sig ett par timmar. Eftermiddagen tillbragte de nastan pa samma satt som formiddagen. Forst ett par timmars betande, sedan bad och lek i varmen vid iskanten anda till solnedgangen, da de genast stallde sig att sova.

"Detta vore just ett liv, som skulle passa mig," tankte pojken, nar han krop in under gaskarlens vinge. "Men i morgon blir jag val hemskickad."

Innan han somnade, lag han och tankte pa att om han finge folja med vildgassen, skulle han slippa alla bannor for att han var lat. Da finge han sla dank hela dagarna, och han enda bekymmer skulle vara att skaffa sig nagot att ata. Men han behovde sa litet nu for tiden, sa det bleve det nog rad for.

Och sa malade han ut for sig allt, vad han skulle far se, och sa manga aventyr han skulle fa vara med om. Ja, det skulle bli annat an slapet och slitet darhemma. "Om jag bara finge folja med vildgassen pa deras resa, skulle jag inte sorja over att jag blivit har forvandlad," tankte pojken.

Han var inte radd for nagot annat, an att han skulle bli hemskickad, men inte heller pa onsdagen sade gassen nagot om att han maste resa. Den dagen gick pa samma satt som tisdagen, och pojken trivdes allt battre med vildmarkslivet. Han tyckte, att han hade den ensliga parken vid Ovedskloster, som var stor som en skog, alldeles for sig sjalv, och han langtade inte tillbaka till den tranga stugan och de sma akrarna darhemma.

Pa onsdagen trodde han, att vildgassen tankte behalla honom hos sig, men pa torsdagen forlorade han hoppet igen.

Torsdagen borjade pa samma satt som de andra dagarna. Gassen betade pa de vida akrarna, och pojken sokte efter foda inne i parken. Om en stund kom Akka till honom och fragade om han hade funnit nagot atbart. Nej, det hade han inte, och da sokte hon upp at honom en torr kumminort, som stod med alla sina smafrukter i behall.

Nar pojken hade atit, sade Akka, att hon tyckte han sprang omkring i parken alldeles for oforvaget. Hon undrade om han visste hur manga fiender han hade att akta sig for, han, som var sa liten. Nej, det visste han alls inte, och da borjade Akka rakna upp dem for honom.

Nar han gick i parken, sade hon, skulle han akta sig for raven och marden; nar han kom till sjostranden, skulle han ha en tanke pa uttrarna; satt han pa stengardsgarden, skulle han inte glomma vesslan, som kunde krypa genom de minsta hal, och om han ville lagga sig att sova i en lovhog, skulle han forst undersoka om inte huggormen son sin vintersomn i samma hog. Sa snart han kom ut pa oppna faltet, borde han ha ett oga pa hok och vrak, pa orn och falk, som svavade uppe i skyn. I hasselsnaren kunde han bli fangad av sparvhoken; skator och krakor funnos overallt, och dem skulle han inte tro alltfor val, och sa snart det blev skymning, skulle han halla oronen spanda for att lyssna efter de stora ugglorna, som flogo fram med sa ljudlosa vingslag, att de kunde komma alldeles inpa honom, innan han markte av dem.

Da pojken horde, att det fanns sa manga, som stodo efter hans liv, begrep han, att det var alldeles omojligt, att han kunde fa behalla det. Han var inte sa sardeles radd for att do, men han tyckte inte om att bli uppaten, och darfor fragade han Akka vad han kunde gora for att skydda sig mot rovdjuren.

Akka svarade genast, att pojken borde forsoka stalla sig val med smadjursfolken i skog och pa falt, med ekorrfolk och harfolk, men finkar och mesar och spettar och larkor. Om han gjorde sig till deras van, sa kunde de varna honom for faror, skaffa honom gomstallen, och i stort nodfall kunde de sla sig tillsammans och forsvara honom.

Men nar pojken senare pa dagen ville folja radet och vande sig till Sirle, ekorren, for att anhalla om hans bistand, visade det sig, att denne inte ville hjalpa honom. "Inte ma du vanta dig nagot gott av mig, eller de andra smadjuren," sade Sirle. "Tror du inte vi vet, att du ar Nils gasapag, som forra aret rev ner svalbon, krossade staragg, kastade krakungar i margelgravan, fangade trastar i snaror och satte ekorrar i bur? Du far allt hjalpa dig sjalv, sa gott du kan, och du ma vara glad, att vi inte sammangaddar oss mot dig och jagar dig tillbaka till dina egna."

Detta var just ett sadant svar, som pojken inte skulle ha lamnat ostraffat forr i varlden, nar han var Nils gasapag, men nu blev han bara radd for att ocksa vildgassen skulle ha fatt reda pa hur elak han kunde vara. Han hade varit sa angslig att inte fa stanna hos vildgassen, att han inte hade vagat sig pa den minsta odygd, sedan han hade kommit i deras sallskap. Det var sant, att han inte hade formatt gora mycket ont, sa liten som han var, men nog kunde han ha forstort manga fagelbon och slagit sonder manga agg, om han hade haft lust. Nu hade han bara varit snall, han hade inte ryckt en fjader ur en gasvinge, inte gett nagon ett ohovligt svar, och var morgon, nar han hade halsat pa Akka, hade han tagit av sig luvan och bugat sig.

Hela torsdagen gick han och tankte pa att det sakerligen var for hans elakhets skull, som inte vildgassen ville ta honom med sig upp till Lappland. Och nar han fick gora pa kvallen, att Sirle ekorres hustru hade blivit bortrovad, och att hans barn hollo pa att svalta ihjal, beslot han sig for att hjalpa dem, och det ar redan berattat hur val detta lyckades honom.

Nar pojken pa fredagen kom in i parken, horde han bofinkarna sjunga i vartenda snar om hur Sirle ekorres hustru hade av grymma rovare blivit bortford fran sina spada ungar och hur Nils gasapag hade vagat sig in ibland manniskorna och burit de sma ekorrbarnen till henne.

"Vem ar nu sa firad i Ovedsklosters park," sjongo bofinkarna, "som Tummetott, han, som alla fruktade pa den tiden, da han var Nils gasapag? Sirle, ekorren, skall ge honom notter, de fattiga hararna skola leka med honom, radjuren skola ta honom pa sin rygg och fly undan med honom, nar Smirre rav narmar sig, mesarna skola varna honom for sparvhoken, och finkar och larkor skola sjunga om hans hjaltebragd."

Pojken var saker pa att bade Akka och vildgassen horde allt detta, men anda gick hela fredagen, utan att de sade nagot om att han skulle fa stanna hos dem.

Anda till lordagen fingo gassen beta pa akrarna omkring Oved, ostorda av Smirre rav. Men nar de pa lordagsmorgonen kommo ut pa falten, lag han i forsat for dem och forfoljde dem fran den ena akern till den andra, sa att de ingen matro fingo. Nar Akka forstod, att han inte amnade lamna dem i fred, fattade hon raskt sitt beslut, hojde sig i luften och flog med flocken flera mil bort over Fars harads slatter och Linderodsasens enbackar. De slogo inte ner forran i trakten av Vittskovle.

Men har vid Vittskovle blev gaskarlen bortstulen, sasom redan ar omtalat. Om pojken hade anstrangt all sin kraft for att hjalpa honom, hade han aldrig kommit till ratta igen.

Nar pojken pa lordagskvallen kom tillbaka med gaskarlen till Vombsjon, tyckte han, att han hade gjort ett gott dagsarbete, och undrade mycket pa vad Akka och vildgassen skulle saga. Och vildgassen voro ingalunda sparsamma med berom, med de sade inte det ordet, som han langtade att fa hora.

Sa blev det sondag igen. En hel vecka hade gatt, sedan pojken hade blivit fortrollad, och alltjamt var han lika liten.

Men det sag inte ut, som om han skulle gora sig nagra bekymmer for den sakens skull. Pa sondagseftermiddagen satt han inkrupen i en stor yvig videbuske nere vid sjostranden, och blaste pa vasspipa. Runt omkring honom sutto sa manga mesar och bofinkar och starar, som busken kunde rymma, och kvittrade visor, som han forsokte lara sig att spela. Men pojken var inte mycket hemma i konsten. Han blaste sa falskt, att fjadrarna reste sig pa alla de sma laromastarna, och de skreko och flaxade i fortvivlan. Pojken skrattade sa gott at deras iver, att han tappade pipan.

Han borjade pa nytt igen, och lika illa gick det, sa att alla smafaglarna jamrade sig: "I dag spelar du samre, an du brukar, Tummetott. Du tar inte en ren ton. Var har du dina tankar, Tummetott?"

"De ar pa annat hall," sade pojken, och detta var sant. Han satt och undrade hur lange han skulle fa stanna kvar hos vildgassen eller om han skulle bli hemskickad kanske redan denna dag.

Plotsligen kastade pojken fran dig pipan och hoppade ner ur busken. Han hade sett Akka och alla gassen komma fram till honom i en lang rad. De gingo sa ovanligt langsamt och hogtidligt, att pojken genast tyckte sig forsta, att han nu skulle fa veta vad de amnade foreta sig med honom.

Nar de antligen stannade, sade Akka: "Du kan allt ha skal till att undra pa mig, Tummetott, som inte har sagt tack till dig for att du raddade mig fran Smirre rav. Men jag ar sadan, att jag hellre tackar med handling an med ord. Och nu, Tummetott, tror jag, att det har lyckats mig att gora dig en stor tjanst. Jag har skickat bud till den dar tomten, som har fortrollat dig. I borjan ville han inte hora talas om att bota dig, men jag har sant bud pa bud till honom och sagt honom hur val du har uppfort dig bland oss. Han later nu halsa dig, att sa snart du vander hem tillbaka, ska du far bli manniska."

Men tank, att lika glad, som pojken hade varit, nar vildgasen borjade tala, lika bedrovad var han, nar hon slutade! Han sade inte ett ord, utan vande sig bara bort och grat.

"Vad i all varlden ar detta?" sade Akka. "Det ser ut, som om du hade vantat dig mer av mig, an jag nu har erbjudit dig."

Men pojken tankte pa sorgfria dagar och lustiga skamt, pa aventyr och frihet och farder hogt uppe over jorden, som han skulle ga miste om, och han riktigt tjot av bedrovelse. "Jag bryr mig inte om att bli manniska," sade han. "Jag vill folja med er till Lappland." – "Jag ska saga dig en sak," sade Akka. "Den dar tomten ar lattretlig, och jag ar radd for att om du inte tar emot hans anbud nu, sa blir det svart for dig att beveka honom en annan gang."

Det var besynnerligt med den dar pojken, att sa lange han levat, hade han aldrig tyckt om nagon. Han hade inte tyckt om far och mor, inte om skollararen, inte om skolkamraterna, inte om pojkarna i granngardarna. Allt, vad de hade velat ha honom att gora, vare sig det hade varit lek eller arbete, hade han bara tyckt vara trakigt. Darfor fanns det nu ingen, som han saknade eller langtade efter.

De enda, som han hade nagot sa nar kunnat samsas med, hade varit Asa gasapiga och lille Mats, ett par barn, som hade gatt vall med gass pa akrarna liksom han sjalv. Men inte holl han riktigt av dem heller. Nej, langt ifran.

"Jag vill inte bli manniska," tjot pojken. "Jag vill folja med er till Lappland. Det ar darfor, som jag har varit snall en hel vecka." – "Inte vill jag neka dig att folja med oss, sa langt som du vill," sade Akka, "men tank nu forst efter om du inte hellre vill vanda om hem! Det kan allt komma en dag, nar du angrar detta."

"Nej," sade pojken, "det ar ingenting att angra. Jag har aldrig haft det sa bra som har hos er."

"Ja, da ska det fa bli, som du vill," sade Akka.

"Tack!" sade pojken och kande sig sa lycklig, att han maste grata av gladje, liksom han forut hade gratit av sorg.

IV. Glimmingehus

Svartrattor och grarattor

I sydostra Skane inte langt fran havet ligger en gammal borg, som kallas Glimmingehus. Den bestar av ett enda hogt, stort och starkt stenhus, som synes milsvitt over slatten. Det ar inte mer an fyra vaningar hogt, men det ar sa valdigt, att ett vanligt boningshus, som star pa samma gard, tar sig ut som en liten barnlekstuga.

Det stora stenhuset har sa tjocka yttervaggar och mellanvaggar och takvalvningar, att det i dess inre knappt finns plats for nagot annan an de tjocka murarna. Trapporna aro tranga, forstugorna sma och rummen fataliga. For att vaggarna skola fa behalla sin styrka, ar endast ett ringa antal fonster upptaget i de ovre vaningarna, och i den nedersta finnas inga alls, bara smala ljusoppningar. Under de gamla krigstiderna voro manniskorna lika sa glada att fa stanga in sig i ett sadant dar starkt och valdigt hus, som man nu ar for att fa krypa in i en pals i smallkall vinter, men nar den goda fredstiden kom, ville de inte langre bo i den gamla borgens morka och kalla stensalar. De ha for langesedan overgivit det stora Glimmingehus och flyttat in i bostader, som aro sadana, att ljus och luft kunna tranga in i dem.

Pa den tiden, da Nils Holgersson drog omkring med vildgassen, fanns det alltsa inga manniskor pa Glimmingehus, men darfor saknade det visst inte invanare. Pa taket bodde varje sommar ett storkpar i ett stort bo, pa vinden levde ett par kattugglor, i lonngangarna hangde fladdermoss, i spisen i koket bodde en gammal katt, och ner i kallaren funnos nagra hundratal av de gamla svartrattorna.

Rattor hallas just inte i hogt anseende av de andra djuren, men svartrattorna pa Glimmingehus utgjorde ett undantag. De omtalades alltid med aktning, darfor att de hade visat mycken tapperhet i strid med sina fiender och mycken uthallighet under de stora olyckor, som hade overgatt deras folk. De tillhorde namligen ett rattfolk, som en gang hade varit mycket talrikt och maktigt, men nu holl pa att do ut. Under en mangfald av ar hade svartrattorna agt Skane och hela landet. De hade funnits i varenda kallare, pa varenda vind, i lador och logar, i visthus och bagarstugor, i ladugardar och stall, i kyrkor och borgar, i brannerier och kvarnar, i varje av manniskor rest byggnad, men nu voro de fordrivna fran allt detta och nastan utrotade. Bara pa ett och annat gammalt ensligt stalle kunde man raka pa nagra fa av dem, och ingenstans funnos de till sa stort antal som pa Glimmingehus.

Nar ett djurfolk dor ut, bruka manniskorna oftast vara skuld till det, men sa var inte fallet denna gang. Manniskorna hade visserligen kampat mot svartrattorna, men de hade inte kunnat gora dem nagon namnvard skada. De, som hade besegrat dem, voro ett djurfolk av deras egen stam, som kallas grarattor.

Dessa grarattor hade inte bott i landet alltifran urminnes tid sasom svartrattorna. De harstammade fran ett par fattiga invandrare, som for en hundra ar sedan stego i land i Malmo fran en lybsk skuta. Dessa voro hemlosa, utsvultna stackare, som hollo till i sjalva hamnen, simmade omkring bland palarna under bryggorna och ato avfall, som kastades i vattnet. De vagade sig aldrig upp till staden, som agdes av svartrattorna.

Men sa smaningom, nar grarattorna hade vaxt till i antal, blevo de djarvare. Till en borjan flyttade de in i nagra ode och utdomda gamla hus, som svartrattorna hade overgivit. De sokte sin foda i rannstenar och sophogar och hollo till godo med allt skrap, som svartrattorna inte gitte ta vara pa. De voro hardiga, fornojsamma och oforskrackta, och inom fa ar hade de blivit sa maktiga, att de foretogo sig att jaga bort svartrattorna fran Malmo. De togo ifran dem vindar, kallare och magasiner, svalte ut dem eller beto ihjal dem, for de voro inte alls radda for strid.

Och nar Malmo var taget, drogo de bort i sma och stora skaror for att erovra hela landet. Det ar nastan omojligt att forsta varfor inte svartrattorna samlade sig till ett stort, gemensamt harnadstag och tillintetgjorde grarattorna, medan dessa annu voro fataliga. Men de svarta voro val sa sakra pa sin makt, att de inte kunde tro pa mojligheten att forlora den. De sutto stilla pa sina egendomar, och under tiden tog grarattorna ifran dem lantgard efter lantgard, by efter by, stad efter stad. De blevo utsvalta, uttrangda, utrotade. I Skane hade de inte kunnat bibehalla sig pa nagot enda stalle utom pa Glimmingehus.

De gamla stenhuset agde sa sakra murar, och sa fa rattgangar ledde genom dessa, att svartrattorna hade lyckats forsvara dem och hindra grarattorna fran att tranga in. Ar efter ar, natt efter natt hade striden fortgatt mellan angripare och forsvarare, men svartrattorna hade hallit trogen vakt och kampat med storsta dodsforakt, och tack vara det praktiga gamla huset hade de alltid segrat.

Det maste erkannas, att de sa lange som svartrattorna voro vid makten, hade de varit lika avskydda av alla andra levande varelser, som grarattorna aro nu for tiden, och detta med full ratt. De hade kastat sig over arma, fjattrade fangar och pinat dem, de hade frossat pa lik, de hade stulit bort den sista rovan i den fattiges kallare, bitit fotterna av sovande gass, rovat agg och dunungar fran honsen och gjort tusen ogarningar. Men sedan de hade rakat i olycka, tycktes all detta vara glomt, och ingen kunde lata bli att beundra de sista av slakten, som hade hallit ut sa lange med sitt motstand mot fienderna.

Grarattorna, som bodde pa Glimminge gard och i trakten daromkring, fortsatte alltjamt striden och forsokte passa pa varje lampligt tillfalle att bemaktiga sig borgen. Det kunde tyckas, att de borde ha latit den lilla skaran svartrattor besitta Glimmingehus i fred, sedan de sjalva hade vunnit hela det ovriga landet, men detta foll dem visst inte in. De brukade saga, att den, som kande grarattorna, visste nog, att det var darfor, att manniskorna anvande Glimmingehus till spannmalsmagasin, som de gra inte kunde ge sig nagon ro, innan de hade intagit det.

Storken

Mandagen 28 mars

Tidigt en morgon vacktes vildgassen, som stodo och sovo pa Vombsjons is, av starka rop uppifran luften. "Trirop! Trirop!" ljod det. "Trianut, tranan, later halsa Akka, vildgasen, och hennes flock. I morgon star den stora trandansen pa Kullaberg."

Akka strackte genast upp huvudet och svarade: "Halsa och tacka! Halsa och tacka!"

Darpa flogo tranorna vidare, men vildgassen horde dem lange, dar de foro och ropade ut over varje falt och varje skogsbacke: "Trianut later halsa. I morgon star den stora trandansen pa Kullaberg."

Over detta budskap blevo vildgassen mycket glada. "Du har lycka med dig," sade de till den vita gaskarlen, " som far vara med om den stora trandansen." – "Ar det da sa markvardigt att se tranor dansa?" fragade gaskarlen. " Det ar vad du aldrig har dromt om," svarade vildgassen.

"Det blir nu att tanka ut var vi i morgon ska gora av Tummetott, sa att ingen olycka hander honom, medan vi reser till Kullaberg," sade Akka. – "Inte ska Tummetott behova vara ensam," sade gaskarlen. "Om inte tranorna tillater, att han far se deras dans, sa stannar jag hos honom." – "Ingen manniska har annu fatt vara med om djurens mote pa Kullaberg." sade Akka, "och jag vagar inte ta Tummetott med mig dit. Men vi far tala vidare om detta langre fram pa dagen. Nu maste vi forst och framst tanka pa att fa oss nagot till livs."

Akka gav darmed tecken till uppbrott. Ocksa denna dag sokte hon sin betesmark langt borta for Smirre ravs skull och slog inte ner forran pa de sumpiga angarna ett stycke soder om Glimmingehus.

Hela den dagen satt pojken vid stranden av en liten damm och blaste pa vasspipor. Han var misslynt over att han inte skulle fa se pa trandansen och kunde inte forma sig att saga ett ord vare sig till gaskarlen eller nagon av de andra.

Det var bra bittert, att Akka annu skulle misstro honom. Nar en pojke hade avstatt fran att bli manniska for att fa resa omkring med nagra fattiga vildgass, sa borde de val begripa, att han inte hade lust att forrada dem. Och likasa borde de begripa, att nar han hade offrat sa mycket for att fa folja dem, sa var det deras plikt att lata honom se allt markvardigt, som de kunde visa honom.

"Jag far lov att saga dem min mening rent ut," tankte han. Men timme efter timme gick, utan att han kom for sig med att gora det. Det kan lata markvardigt, men pojken hade verkligen fatt ett slags respekt for den gamla forargasen. Det var inte latt, det kande han, att satta sig upp mot hennes vilja.

Pa ena sidan om den sumpiga angsmarken, dar gassen betade, lag en bred stengardsgard. Och det hande sig nu, att nar pojken framemot kvallen lyfte huvudet for att antligen tala med Akka, follo hans blickar pa denna. Han gav till ett litet rop av forvaning, och alla gassen sago genast upp och stallde sig att stirra at samma hall som han. I forsta ogonblicket tyckte bade de och pojken, att alla de gra kullerstenarna, som gardsgarden bestod av, hade fatt ben under sig och borjat springa, men snart sago de, att det var en skara rattor, som lopte fram over den. De rorde sig mycket snabbt och sprungo fram tatt packade, led vid led, och voro sa manga, att de en god stund tackte hela gardsgarden.

Pojken hade varit radd for rattor, redan nar han var stor, stark manniska. Vad skulle han da inte vara nu, nar han var sa liten, att tva eller tre av dem kunde ra pa honom? Den ena rysningen efter den andra for nerat hans rygg, medan han stod och sag pa dem.

Men det var markvardigt, att gassen tycktes kanna samma avsky for rattorna som han. De talade inte till dem, och nar de voro forbi, skakade de pa sig, som om de hade fatt dy mellan fjadrarna.

"Sa mycket grarattor ute!" sade Yksi fran Vassijaure. "Det ar inte nagot gott tecken."

Nu amnade pojken passa pa att saga Akka, att han tyckte, att hon borde lata honom folja med till Kullaberg, men han blev hindrad pa nytt, darav en stor fagel helt hastigt slog ner mittibland gassen.

Nar man sag denna fagel, kunde man tro, att han hade lanat kropp, hals och huvud av en liten vit gas. Men till allt detta hade han skaffat sig stora, svarta vingar, hoga, roda ben och en lang, tjock nabb, som var for stor for det lilla huvudet och tyngde ner det, sa att han fick nagot bekymrat och sorgset i sitt utseende.

Akka lade hastigt vingtackarna till ratta och neg mangfaldiga ganger med halsen, nar hon gick emot storken. Hon var inte sardeles forvanad att de honom i Skane sa tidigt pa varen, darfor att hon visste, att storkhannarna brukar fara ditover i god tid for att se efter, att boet inte lidit skada under vintern, innan storkhonorna gora sig besvar att flyga over Ostersjon. Men hon undrade mycket vad det kunde ha att betyda, att han sokte upp henne, eftersom storkar helst umgas med folk av deras egen stam.

"Jag kan val inte tro, att det ar nagot i olag med bostaden, herr Ermenrich," sade Akka Det visade sig nu, att det ar sant, det, som sages, att en stork sallan kan oppna sin nabb utan att klaga. Vad som gjorde, att det, som storken sade, lat annu bedrovligare, var, att han hade svart att fa fram orden. Han stod en lang stund och bara klapprade med nabben och talade sedan med hes och svag rost. Han beklagade sig over allt mojligt: boet, som lag overst pa takasen av Glimmingehus, hade blivit alldeles fordarvat av vinterstormarna, och ingen mat kunde han numera fa i Skane. Skaningarna hollo pa att tillagna sig all hans egendom. De dikade ut hans sumpmarker och odlade hans mossar. Han amnade flytta fran detta land och aldrig mer komma tillbaka.

Medan storken klagade, kunde Akka, vildgasen, som ingenstans agde huld eller skydd, inte lata bli att tanka for sig sjalv: "Om jag hade det sa bra som ni, herr Ermenrich, sa skulle jag halla mig for god att klaga. Ni har forblivit en fri och vild fagel, och anda star ni sa val hos manniskorna, att ingen vill lossa ett skott pa er eller stjala ett agg ur ert bo." Men allt detta beholl hon for sig sjalv. Till storken sade hon endast, att hon inte kunde tro, att han skulle vilja flytta bort fran ett hus, dar storkar hade haft sitt tillhall, alltifran det byggdes.

Da fragade storken hastigt om gassen hade sett grarattorna, som tagade mot Glimmingehus, och nar Akka svarade, att hon hade sett otyget, borjade han beratta om de tappra svartrattorna, som i manga ar hade forsvarat borgen. "Men i denna natt kommer Glimmingehus att fall i grarattornas vald," sade storken suckande.

"Varfor just i denna natt, herr Ermenrich?" fragade Akka.

"Jo, darfor att nastan alla svartrattorna i gar kvall drog till Kullaberg," sade storken, "eftersom de litade pa att alla andra djur ocksa skulle skynda dit. Men ni ser, att grarattorna har stannat hemma, och nu samlar de sig for att intranga i borgen i natt, nar den bara forsvaras av nagra gamla stackare, som inte har orkat folja med till Kullaberg. De kommer nog att na sitt mal, men i sa manga har har jag levat i grannsamja med svartrattorna, att det inte behagar mig att bo pa samma stalle som deras fiender."

Akka forstod nu, att storken hade blivit sa forargad over grarattornas handlingssatt, att han hade sokt upp henne for att fa beklaga sig over dem. Men efter storkars sed hade han helt sakert inte gjort nagot for att forebygga olyckan. "Har du skickat bud efter svartrattorna, herr Ermenrich?" fragade hon. – "Nej," svarade storken, "det skulle inte tjana nagot till. Innan de hinner tillbaka, ar borgen redan tagen." – "Det ska ni inte vara sa saker pa, herr Ermenrich," sade Akka. "Jag kanner en gammal vildgas, jag, som garna vill hindra sadana nidingsdad."

Nar Akka sade detta, lyfte storken huvudet och sag stort pa henne. Och det var ju inte underligt, for gamla Akka hade varken klor eller nabb, som dugde i strid. Och till pa kopet var hon en dagfagel, och sa fort morkret kom, foll hon hjalplost i somn, under det att rattorna kampade just om natten.

Men Akka hade tydligen bestamt sig for att bista svartrattorna. Hon kallade fram Yksi fran Vassijaure och befallde honom att fora gassen upp till Vombsjon, och nar gassen gjorde invandningar, sade hon myndigt: "Jag tror, att det blir bast for alla, att ni lyder mig. Jag maste flyga fram till det stora stenhuset, och om ni foljer mig, kan det inte undgas, att gardsfolket far se oss och skjuter ner oss. Den ende, som jag vill fora med mig pa denna resa, ar Tummetott. Han kan gora mig mycken nytta, darfor att han har goda ogon och kan halla sig vaken om natten."

Pojken var i sitt trilska lynne den dagen, och nar han horde vad Akka sade, strackte han pa sig for att bli sa stor han kunde och steg fram med handerna pa ryggen och nasan i vadret och amnade saga, att han visst inte ville vara med om att slass med grarattor. Hon fick se sig om efter hjalp pa annat hall.

Men i samma ogonblick, som pojken blev synlig, borjade storken rora pa sig. Forut hade han enligt storkars vana statt med huvudet nerbojt och nabben tryckt emot halsen. Men nu hordes det gurgla djupt nere i hans strupe, som om han skulle ha skrattat. Han sankte nasan blixtsnabbt, fattade pojken och kastade honom ett par meter upp i luften. Detta konststycke gjorde han om sju ganger, allt under det att pojken skrek och gassen ropade: "Var tar nu er till, herr Ermenrich?" Det ar ingen groda. Det ar en manniska, herr Ermenrich."

Till sist satte anda storken ner pojken alldeles oskadd. Darpa sade han till Akka: "Jag flyger nu tillbaka till Glimmingehus, mor Akka. Alla, som bor dar, var mycket angsliga, nar jag reste. Nu kan vara viss om att de blir mycket glada, nar jag berattar for dem, att Akka, vildgasen, och Tummetott, manniskorparveln, kommer efter for att radda dem."

Darmed strackte storken fram halsen, slog ut med vingarna och satte astad som pilen, nar den far fran en hart spand bage. Akka forstod, att han gjorde narr av henne, men hon lat sig ingenting bekomma. Hon vantade, tills pojken hade funnit reda pa sina traskor, som storken hade skakat av honom; darpa satte hon honom pa sin rygg och foljde storken. Och pojken for sin del gjorde intet motstand och sade inte ett ord om att han inte ville folja med. Han hade blivit sa ond pa storken, att han riktigt satt och fnyste. Det langa rodbenet trodde, att han ingentill dugde till, darfor att han var liten, men han skulle allt visa honom vad Nils Holgersson fran Vastra Vemmenhog var for en karl.

Ett par ogonblick darefter stod Akka i storkboet pa Glimmingehus. Det var ett stort och praktigt bo. Till underrede hade det ett hjul, och darover lago flera varv kvistar och grastuvor. Boet var sa gammalt, att manga buskar och orter hade slagit rot daruppe, och nar storkmor lag pa agg i den runda halan mitt i boet, hade hon inte allenast den granna utsikten over en del av Skane att frojda sig at, utan hon hade ocksa nyponblommor och taklok att titta pa.

Bade pojken och Akka kunde genast se, att har forsiggick nagot, som vande upp och ned pa all vanlig ordning. Pa storkboets kant sutto namligen tva kattugglor, en gammal grastrimmig katt och ett dussin utgamla rattor med forvaxta tander och rinnande ogon. Det var just inte sadana djur, som man annars far se i fredligt samkvam.

Ingen av dem vande sig om for att se pa Akka eller halsa henne valkommen. De tankte inte pa annat an att stirra efter nagra langa, graa linjer, som skymtade fram har och dar pa de vinternakna falten.

Alla svartrattorna hollo sig tysta. Man kunde se pa dem, att de befunno sig i djup fortvivlan och val visste, att de varken kunde forsvara sina egna liv eller borgen. De bada ugglorna sutto och rullade med sina stora ogon, vredo pa ogonkransarna och talade med hemska, skarpa roster om grarattornas stora grymhet, och att de maste flytta bort ur sitt bo, darfor att de hade hort om dem, att de varken skonade agg eller dunungar. Den gamla strimmiga katten var viss om att grarattorna skulle bita ihjal honom, nar de i sa stort antal trangde in i borgen, och han gralade oupphorligen pa svartrattorna. "Hur kunde ni vara sa dumma, och lata era basta krigare dra bort?" sade han. "Hur kunde ni lite pa grarattorna? Det ar alldeles oforlatligt."

De tolv svartrattorna svarade inte ett ord, med storken kunde trots sin bedrovelse inte lata bli att gackas med katten. "Vet inte angslig, Mans huskatt!" sade han. "Ser du inte, att mor Akka och Tummetott har kommit hit for att radda borgen? Du kan vara viss om att det skall lyckas dem. Nu maste jag stalla mig att sova, och jag for det med storsta lugn. I morgon, nar jag vaknar, finns nog inte en enda graratta pa Glimmingehus."

Pojken blinkade at Akka och gjorde ett tecken, att han ville knuffa ner storken i backen, nar denne nu stallde sig att sova pa yttersta kanten av boet med ena benet uppdraget, men Akka hejdade honom. Hon sag inte alls forargad ut. I stallet sade hon i belaten ton: "Det voro val daligt, om den, som ar sa gammal som jag, inte skulle kunna reda sig ur varre svarigheter an denna. Om bara ugglemannen och ugglekvinnan, som kan halla sig vakna hela natten, vill flyga bort med ett par budskap for mig rakning, sa tanker jag, att allt ska ga val."

Bada kattugglorna voro villiga, och Akka bad da ugglemannen, att han skulle fara och soka upp de bortresta svartrattorna och rada dem att genast skynda hem. Ugglekvinnan skickade hon till Flammea, tornugglan, som bodde i Lunds domkyrka, med ett uppdrag, som var sa hemligt, att Akka bara med viskande rost vagade anfortro henne det.

Rattfangaren

Det led framemot midnatt, nar grarattorna efter mycket sokande lyckades finna en kallarglugg, som stod oppen. Den satt tamligen hogt uppe pa vaggen, men rattorna stallde sig pa varandras axlar, och det drojde inte lange, forran den modigaste ibland dem satt i gluggen, fardig att tranga in i Glimmingehus, utanfor vars murar sa manga av hennes forfader hade stupat.

Grarattan satt en stund stilla i gluggen och vantade, att hon skulle bli anfallen. Forsvararnas huvudhar var visserligen borta, men hon antog, att de svartrattor, som funnos kvar i borgen, inte skulle ge sig utan strid. Med klappande hjarta lyssnade hon efter det minsta buller, men allt forblev tyst. Da tog grarattornas anforare mod till sig och hoppade ner i den kolmorka kallaren.

Den ena grarattan efter den andra foljde anforaren. Alla hollo sin mycket tysta, och alla vantade pa forsat av svartrattor. Inte forran sa manga av dem hade trangt in i kallaren, att golvet inte kunde rymma fler, vagade de sig vidare.

Fast de aldrig forr hade varit inne i byggnaden, vallade det dem ingen svarighet att hitta. De letade mycket snart reda pa de gangar i murarna, som svartrattorna hade betjanat sig av for att komma till de ovre vaningarna. Innan de borjade klattra uppfor dessa tranga och branta stigar, lyssnade de ater mycket uppmarksamt. De kande sig vida mer forskrackta over att svartrattorna pa detta satt hollo sig undan, an om de hade mott dem i oppen strid. De kunde knappt tro sin lycka, nar de kommo upp i den forsta vaningen utan missoden.

Genast vid sitt intrade mottes grarattorna av lukten fran saden, som forvarades i stora bingar pa golvet. Men det var annu inte tid for dem att borja njuta av sin seger. De sokte forst med storsta noggrannhet igenom de dystra, nakna rummen. De sprungo upp i spisen, som stod mittpa golvet i det gamla borgkoket, och voro nara att storta ner i brunnen i det inte rummet. Inte en enda av de smala ljusoppningarna lamnade de obesedd, med funno alltjamt inga svartrattor. Nar denna vaning var helt och hallet i deras vald, borjade de att med samma forsiktighet bemaktiga sig den nasta. Ater maste de vaga sig en modosam och farlig klattring genom murarna, medan de i andlos angslan vantade, att fienden skulle kasta sig over dem. Och fast de lockades av den harligaste lukt fran sadesbingarna, tvingade de sig att med storsta ordning undersoka de forna knektarnas pelarstodda borgstuga, deras stenbord och spisel, de djupa fonsternischerna och halet i golvet, som man i forna dagar hade tagit upp for att darigenom kunna halla ner kokande beck over en intrangande fiende.

Alltjamt voro svartrattorna osynliga. De gra letade sig fram till tredje vaningen med borgherrns stora hogtidssal, som stod lika kal och naken som alla andra rum i det gamla huset, och de sokte sig till och med upp i oversta vaningen, som bestod av bara ett stort, odsligt rum. Det enda stalle, som de inte tankte pa att genomforska, var det stora storkboet pa taket, dar just vid denna tid ugglekvinnan vackte Akka och meddelade henne, att Flammea, tornugglan, hade bifallit hennes begaran och skickat henne det hon onskade.

Sedan grarattorna sa samvetsgrant hade genomforskat hela borgen, kande de sig lugna. De forstodo, att svartrattorna hade flytt sin vag och inte tankte pa att gora motstand, och de sprungo med glatt hjarta upp i sadesbingarna.

Men knappt hade grarattorna svaljt de forsta vetekornen, forran nerifran garden hordes det skarpa ljudet av en liten gall pipa. Grarattorna lyfte huvudena fran saden, lyssnade oroligt, sprungo ett par steg, som om de amnade lamna bingen, men vande darpa om och borjade ata pa nytt.

Ater ljod pipan med starkt och skarande klang, och nu skedde nagot markvardigt. En ratta, tva rattor, ja, en hel hop rattor lamnade saden, hoppade ur bingen och skyndade pa kortaste vag ner till kallaren for att komma ut ur huset. Annu voro likval manga grarattor kvar. De tankte pa den moda, som det hade kostat dem att vinna Glimmingehus, och de ville inte lamna det. Men pipans toner nadde dem an en gang, och de maste folja dem. De stortade med vild iver upp ur bingarna, akte ner genom de tranga halen i murarna och tumlade over varandra i sin iver att komma ut.

Mittpa gardsplanen stod en liten parvel, som blaste pa en pipa. Runt omkring sig hade han redan en hel krets av rattor, som hapna och tjusade lyssnade till honom, och fler kommo for varje ogonblick. En gang tog han pipan fran munnen bara for en sekund for att kunna racka lang nasa at rattorna, och da sag det ut, som om de hade haft lust att kasta sig over honom och bita ihjal honom, men sa snart han blaste, voro de under hans makt.

Nar parveln hade spelat alla rattorna ut ur Glimmingehus, borjade han sakta vandra fran gardsplanen ut pa landsvagen, och alla grarattorna foljde honom, darfor att tonerna ur den dar pipan ljodo sa ljuvliga i deras ogon, att de inte kunde sta emot dem.

Parveln gick fore dem och lockade dem med sig pa vagen mot Vallby. Har forde dem i alla mojliga slags ringar och krokar och bukter fram genom hackar och ner i diken, och vart han gick, maste de folja efter. Han blaste oupphorligen pa sin pipa, som tycktes vara gjord av ett djurhorn, fast hornet var sa litet, att det inte finns nagot djur i vara dagar, ur vars panna det kunde ha varit brutet. Ingen visste heller vem som hade tillverkat det. Flammea, tornugglan, hade funnit det i en nisch i Lunds domkyrkotorn. Hon hade visat det for Bataki, korpen, och de bada hade raknat ut, att det var ett sadant horn, som brukade tillverkas forr i varlden av dem, som ville skaffa sig makt over rattor och moss. Men korpen var Akkas van, och det var av honom, som hon hade fatt veta, att Flammea agde en sadan skatt.

Och det var sant, att rattorna inte kunde sta emot pipan. Pojken gick fore dem och spelade, sa lange som stjarnljuset varade, och hela tiden foljde de honom. Han spelade i gryningen, han spelade i soluppgangen, och alltjamt foljde hela skaran av grarattor efter honom och lockades allt langre och langre bort fran de stora sadesloften pa Glimmingehus.

V. Den stora trandansen pa Kullaberg

Tisdag 29 mars

Det maste erkannas, att fastan manga praktiga byggnader aro resta i Skane, finns ingen bland dem, som har sa vackra vaggar som det gamla Kullaberg.

Kullaberg ar lagt och langstrackt. Det ar ingalunda ett stort eller maktigt berg. Pa det breda bergtaket ligga skogar och akerfalt och en och annan ljunghed. Har och dar resa sig runda ljungkullar och nakna bergknolar. Daruppe ar inte synnerligen vackert; dar ser det ut som pa all annan hoglant mark i Skane.

Den, som gar pa landsvagen, som loper fram mittover berget, kan inte lata bli att kanna sig en smula besviken.

Men sa hander det kanske, att han viker av fran vagen, gar ut mot bergets sidor och ser ner for branterna, och da finner han med ens sa mycket sevart, att han knappast vet hur han skall hinna beskada det alltsammans. Ty det forhaller sig sa, att Kullaberg inte star pa land med slatter och dalar omkring sig som andra berg, utan det har rusat ut i havet sa langt, som det har kunnat komma. Ingen den minsta stracka land ligger nedanfor berget och skyddar det mot havsvagorna, utan dessa na anda fram till bergvaggarna och kunna nota dem och forma dem efter sitt valbehag.

Darfor sta bergvaggarna dar sa rikt utsirade, som havet och dess medhjalpare vinden ha maktat astadkomma. Dar finns branta klyftor, som aro djupt inskurna i bergets sidor, och svarta klippuddar, som ha blivit blanknotta under vindens bestandiga piskslag. Dar finnas ensamma klipp-pelare, som sta ratt upp ur vattnet, och morka grottor med tranga ingangar. Det finnas lodrata, nakna stup och mjuka, lovkladda sluttningar. Dar finnas sma uddar och sma vikar och sma kullerstenar, som rasslande skoljas upp och ner vid varje boljeslag. Dar finnas statliga klipp-portar, som aro valvda over vatten, dar finnas vassa stenar, som standigt oversprutas av vitt skum, och andra, som spegla sig i svartgront, oforanderligt stilla vatten. Dar finnas jattegrytor, som aro utsvarvade i klippan, och valdiga sprickor, som locka vandraren att vaga sig in i bergets djup anda fram till Kullamannens hala.

Och uppfor och utfor alla dessa klyftor och klippor krypa och krangla rankor och revor. Trad vaxa dar ocksa, men vinden makt ar sa stor, att traden maste forvandla sig till rankor, de med, for att kunna halla sig kvar pa branterna. Ekarna ligga och krypa utefter marken, medan lovverket star over dem som ett trangt valv, och lagstammiga bokar sta i klyftorna som stora lovtalt.

Dessa markvardiga bergvaggar tillika med det vida, bla havet utanfor dem och den skimrande, skarpa luften ovan dem ar det, som gor Kullaberg sa kart for manniskorna, att stora skaror av dem draga ditupp varje dag, sa lange sommaren racker. Svarare kan det vara att saga vad det ar, som gor det sa tilldragande for djuren, att varje ar samlas dit till ett stort lekmote. Men detta ar en sed, som har foljts sedan uraldriga tider, och man borde ha varit med, redan nar den forsta havsvagen krossades till skum mot stranden, for att kunna forklara varfor just Kullaberg blev valt till motesplats framfor varje annat stalle.

Nar motet skall aga rum, gora kronhjortarna, radjuren, hararna, ravarna och de ovriga vilda fyrfotingarna farden till Kullaberg redan pa natten for att inte bli bemarkta av manniskorna. Strax innan solen gar upp, taga de alla fram till lekplatsen, som ar en ljunghed till vanster om vagen inte sardeles langt fran bergets yttersta udde.

Lekplatsen omgives pa alla sidor av runda klippkullar, som dolja den for envar, som inte rakar komma alldeles inpa dem. Och i mars manad ar det inte mycket troligt, att nagon vandrare skall forirra sig dit. Alla de framlingar, som annars brukar strova omkring pa kullarna och klattra uppat bergets sidor, ha hoststormarna jagat bort redan for manga manader sedan. Och fyrvaktaren ute pa udden, den gamla frun i Kullagarden och Kullabonden och hans husfolk, de ga sina vanliga vagar och springa inte omkring pa de odsliga ljungfalten.

Nar fyrfotingarna ha kommit fram till lekplatsen, sla de sig ner pa de runda bergkullarna. Varje djurslag haller sig for sig sjalvt, fastan det ar givet, att pa en dag som denna allman fred rader och ingen behover frukta for att bli overfallen. Denna dag skulle en liten harunge kunna vandra over ravarnas kulle utan att forlora sa mycket som ett av sina langa oron. Men djuren stalla anda upp sig i sarskilda flockar. Det ar gammal sedvanja.

Sedan alla ha intagit sina platser, borja de se sig om efter faglarna. Det brukar alltid vara vackert vader denna dag. Tranorna aro goda varderspaman och skulle inte kalla tillsammans djuren, om de vantade regn. Men fast luften ar klar och ingenting hindrar utsikten, se fyrfotingarna inga faglar. Detta ar besynnerligt. Solen star hogt pa himlen, och faglarna borde redan vara pa vag.

Vad djuren pa Kullaberg daremot lagga marke till ar en och annan liten, mork sky, som sakta drager fram over slattlandet. Och se! En av dessa skyar styr nu plotsligen utmed kusten av Oresund upp mot Kullaberg. Nar skyn har kommit mittover lekfaltet, stannar den, och pa samma gang borjar hela skyn att klinga och kvittra, som om den bara bestod av toner. Den stiger och sjunker, stiger och sjunker, men alltjamt klingar och kvittrar den. Till sist faller hela skyn ner over en kulle, hela skyn pa en gang, och ogonblicket darefter ar kullen fullkomligt skyld av graa larkor, granna rod-gra-vita bofinkar, sprackliga starar och grongula mesar.

Strax darefter drar annu en sky fram over slatten. Den stannar over varje gard, over statarstugor och slott, over kopingar och stader, over bondgardar och jarnvagsstationer, over fiskelagen och sockerbruk. For varje gang den stannar suger den till sig fran gardarna nere pa marken en liten uppvirvlande pelare av sma graa dammkorn. Pa detta satt vaxer den och vaxer, och nar den antligen ar samlad och styr upp mot Kullaberg, ar den inte langre bara en sky, utan ett helt moln, som ar sa stort, att det kastar skugga pa marken alltifran Hoganas till Molle. Nar den stannar over lekplatsen, skymmer den bort solen, och en lang stund maste det regna grasparvar ner pa en av kullarna, innan de, som flugit innerst i molnet, ater fa se en skymt av dagsljuset.

Men det storsta av dessa fagelmoln ar anda det, som nu visar sig. Det har bildats av flockar, som ha kommit farande fran alla hall och slutit sig till det. Det ar tungt grablatt, och ingen solstrale tranger igenom det. Det kommer dystert och skrackingivande som ett askmoln. Det ar fullt av det hemskaste ovasen, det grasligaste skrikande, det hanfullaste skratt och det mest olycksbadande kraxande. Alla pa lekplatsen blir glada, nar det antligen upploser sig i ett regn av flaxande och kraxande, av krakor och kajor och korpar och rakor.

Darefter synas pa himlen inte bara skyar, utan en mangd olika streck och tecken. Sa visa sig raka, prickade linjer i oster och nordost. Det ar skogsfagel fran Goinge harader: orrar och tjadrar, som komma flygande i langa rader med ett par meters avstand fran varandra. Och simfaglarna, som halla till pa Maklappen utanfor Falsterbo, komma nu svavande fram over Oresund i manga besynnerliga flygordningar: i trianglar och langa krokar, i sneda hakar och halvcirklar.

Till det stora motet, som agde rum det aret, da Nils Holgersson for omkring med vildgassen, kommo Akka och hennes flock senare an alla andra, och detta var inte att undra pa, for Akka hade mast flyga over hela Skane for att komma till Kullaberg. Dessutom hade hon, sa snart hon vaknade, varit tvungen att fara ut och soka reda pa Tummetott, som i manga timmar hade gatt och spelat for grarattorna och lockat dem langt bort fran Glimmingehus. Ugglemannen hade kommit tillbaka med budskapet, att svartrattorna skulle vara hemma igen strax efter soluppgangen, och det var alltsa inte mer nagon fara att lata tornugglans pipa tystna och lamna grarattorna frihet att ga vart de behagade.

Men det var inte Akka, som upptackte pojken, dar han gick med sitt langa folje, och helt hastigt sankte sig over honom, omfattade honom med nabben och svavade uppat luften med honom, utan det var herr Ermenrich, storken. For herr Ermenrich hade ocksa givit sig ut att soka efter honom, och sedan han hade fort honom upp till storkboet, bad han honom forlata, att han forra kvallen hade behandlat honom med vanvordnad.

Detta tyckte pojken mycket om, och storken och han blevo goda vanner. Akka visade sig ocksa mycket vanlig mot honom, strok sitt gamla huvud flera ganger mot hans arm och prisade honom, darfor att han hade hjalp dem, som voro i betryck.

Med det far man saga till pojkens heder, att han inte ville ta emot berom, som han inte hade fortjanat. "Nej, mor Akka," sade han, "ni ska inte tro, att jag lockade bort de gra for att hjalpa de svarta. Jag ville bara visa herr Ermenrich, att jag dugde till nagot."

Knappt hade han sagt detta, forran Akka vande sig till storken och fragade om han trodde, att det var radligt att fora Tummetott med till Kullaberg. "Jag menar, att vi kan lite pa honom som pa oss sjalva," sade hon. Storken tillradde genast mycket ivrigt att lata Tummetott folja med. "Visst ska ni ta Tummetott med till Kullaberg, mor Akka," sade han. "Det ar en lycka for oss, att vi kan lona honom for allt, vad han i natt har utstatt for var skull. Och eftersom det annu gramer mig, att jag forra kvallen inte uppforde mig mot honom pa ett passande satt, sa ska det bli jag, som bar honom pa min rygg anda till motesplatsen."

Det finns inte mycket, som smakar battre an att fa berom av sadana, som sjalv aro kloka och duktiga, och pojken hade visst aldrig kant sig sa glad, som nar vildgasen och storken talade om honom pa detta satt.

Pojken gjorde alltsa farden upp till Kullaberg ridande pa storkrygg. Fastan han visste, att detta var en stor heder, vallade det honom anda mycken mer angslan, darfor att herr Ermenrich var en mastare i att flyga och satte av med en annan fart an vildgassen. Medan Akka flog sin raka vag med jamna vingslag, roade sig storken med en massa flygkonster. An lag han stilla pa en omatlig hojd och flot i luften utan att rora vingarna, an kastade han sig nerat med en sadan fart, att det forefoll, som om han skulle storta till marken hjalplost som en sten, an roade han sig med att fara runt omkring Akka i stora och sma kretsar likt en virvelvind. Pojken hade aldrig varit med om nagot sadant forut, och fastan han satt i standig skrack, maste han erkanna for sig sjalv, att han inte forut hade vetat vad en god flykt ville saga.

Bara ett enda uppehall gjordes under farden, och det var, nar Akka pa Vombsjon forenade sig med reskamraterna och ropade till dem, att grarattorna hade blivit besegrade. Sedan flogo de resande raka vagen till Kullaberg.

Dar slogo de ner overst pa den kullen, som var forbehallen at vildgassen, och da nu pojken lat blickarna vandra fran kulle till kulle, sag han, att over en av dem hojde sig kronhjortarnas mangtaggiga horn och over en annan de gra hagrarnas nacktofsar. En kulle var rod av ravar, en var svart och vit av havsfagel, en var gra av rattor. En var besatt med svarta korpar, som oupphorligen skreko, en med larkor, som inte voro i stand att halla sig stilla, utan standigt kastade sig upp i luften och sjongo av gladje.

Sasom det standigt har varit sed pa Kullaberg, var det krakorna, som borjade dagens lekar och upptag med sin flygdans. De delade sig i tva flockar, som flog fram till varandra, mottes, vande och borjade pa nytt. Denna dans hade manga turer och forefoll askadarna, som inte voro inne i dansreglerna, alltfor enformig. Krakorna voro mycket stolta over sin dans, men alla andra voro glada, da den tog slut. Den forefoll djuren lika dyster och meningslos som vinterstormens lek med snoflingorna. De blevo nedstamda av att se den och vantade ivrigt pa nagot, som skulle ge dem en smula gladje.

De behovde inte heller vanta forgaves, ty sa snart som krakorna hade slutat, kommo hararna framspringande. De strommade fram i en lang rad utan synnerlig ordning. I somliga led kom en ensam, i andra sprungo tre eller fyra i bredd. Alla hade rest sig pa tva ben, och de rusade fram med sadan fart, att de langa oronen svangde at alla hall. Medan de sprungo, snurrade de runt, gjorde hoga hopp och dunkade framtassarna mot revbenen, sa att det skrallde. Somliga slogo en lang rad av kullerbyttor, andra veko ihop sig och rullade framat som hjul, en stod pa ett ben och svingade runt, en gick pa framfotterna. Det var alls ingen ordning, men det var mycken lustighet over hararnas lek, och de manga djuren, som stodo och betraktade dem, borjade andas hastigare. Det var var nu, lust och gladje voro i antagande. Vintern var slut. Sommaren nalkades. Snart var det bara en lek att leva.

Da hararna hade rasat ut, blev det de stora skogsfaglarnas tur att upptrada. Hundrade tjadertuppar i blankande svartbrun skrud med ogonbrynen klart roda kastade sig upp i en stor ek, som stod mittpa lekplatsen. Den, som satt pa oversta grenen, blaste upp fjadrarna, sankte vingarna och slog upp stjarten, sa att de vita tackfjadrarna syntes. Darpa strackte han fram halsen och utsande ett par djupa toner ur den fortjockade strupen. "Tjack, tjack, tjack," lat det. Mera kunde han inte fa fram; det klunkade bara flera ganger djupt nere i strupen. Sa slot han ogonen och viskade: "Sis, sis, sis. Hor sa vackert! Sis, sis, sis." Och pa samma gang foll han i sadan hanryckning, att han inte mer visste vad som skedde omkring honom.

Medan den forsta tjadertuppen annu holl pa med sisandet, borjade de tre, som sutto narmast under honom, att sjunga, och innan de hade gatt igenom hela visan, borjade de tio, som sutto langre ner, och sa fortsatte det fran gren till gren, anda tills alla hundra tjadertupparna sjongo och klunkade och sisade. De follo alla i samma hanryckning under sin sang, och just detta verkade pa de andra djuren som ett smittsamt rus. Blodet hade nyss gatt lustigt och latt, nu borjade det att ga tungt och hett. "Ja, det ar sannerligen var," tankte de manga djurfolken. "Vinterns kold ar forsvunnen. Varens eld brinner over jorden."

Nar orrarna markte, att tjadrarna hade sadan framgang, kunde de inte langre halla sig tysta. Da det inte fanns nagot trad, dar de kunde ta plats, rusade de ner pa lekfaltet, dar ljungen stod sa hog, att bara deras skont svangda stjartfjadrar och deras tjocka nabbar syntes, och borjade att sjunga: "Orr, orr, orr."

Just som orrarna begynte tavla med tjadrarna, skedde nagot oerhort. En rav smog nu, medan alla djuren inte tankte pa annat an tjaderleken, helt sakta fram till vildgassens kulle. Han gick mycket varsamt och kom langt uppat kullen, innan nagon markte honom. Plotsligen fick anda en gas syn pa honom, och som hon inte kunde tro, att en rav hade smugit in bland gassen i nagon god avsikt, borjade hon ropa: "Akta er vildgass! Akta er!" Raven hogg henne over strupen, kanske mest for att hon skulle tiga, men vildgassen hade redan hort ropet och hojde sig all upp i luften. Och nar de voro uppflugna, sago djuren Smirre rav sta pa vildgassens kulle med en dod gas i munnen.

Men darfor att han salunda hade brutit lekdagens fred, fick Smirre ett sa hart straff, att han i alla sina livsdagar maste angra, att han inte hade kunnat lagga band pa sin hamndlystnad, utan forsokt pa detta satt antligen komma at Akka och hennes flock. Han blev genast omringad av en skara ravar och domd enligt gammal sed, som bjuder, att vem som helst som stor freden pa den stora lekdagen, maste ga i landsflykt. Ingen rav ville mildra domen, eftersom de visste, att i vad ogonblick de forsokte med nagot sadant, skulle de bli bortdrivna fran lekplatsen och aldrig mer tillatas att betrada den. Alltsa blev landsforvisningsdom utan gensagelse avkunnad over Smirre. Han forbjods att uppehalla sig i Skane. Han forvisandes fran hustru och anforvanter, fran jaktmark, bostad, viloplatser och gomslen, som han hittills hade agt, och maste fresta lyckan i frammande land. Och for att alla ravar i Skane skulle veta, att Smirre var fagelfri i landskapet, bet den aldste bland ravarna av honom hogra oronspetsen. Sa snart detta var gjort, borjade all de unga ravarna tjuta av blodtorst och kastade sig over Smirre. For honom aterstod intet annat an att ta till flykten, och med alla ungravarna hack i hal efter sig ilade han bort fran Kullaberg.

Allt detta skedde, medan orrar och tjadrar hollo pa med sin lek. Men dessa faglar fordjupa sig till den grad i sin sang, att de varken hora eller se. De hade inte heller latit stora sig.

Knappast var skogsfaglarnas tavlan avslutad, forran kronhjortarna fran Hackeberga framtradde for att visa sin stridslek. Det var flera par kronhjortar, som kampade pa samma gang. De stortade emot varandra med stor kraft, slogo dundrande samman hornen, sa att taggarna hopflatades, och sokte tvinga varandra bakat. Ljungtuvorna revos upp under klovarna, andedrakten stod som en rok, ur struparna trangde hemska vralanden, och skummet flot nerat bogarna.

Runt omkring pa kullarna radde andlos stillhet, medan de stridskunniga hjortarna drabbade samman. Och hos alla djuren vacktes nya kanslor. Alla och envar kande de sig modiga och starka, upplivade av aterkommande kraft, panyttfodda av varen, hurtiga och fardiga till alla slags aventyr. De kande ingen vrede mot varandra, dock lyftes overallt vingar, nackfjadrar restes, klor vassades. Om hackebergarna hade fortsatt annu ett ogonblick, skulle de ha uppstatt vild kamp pa kullarna, darfor att alla hade gripits av en brinnande atra att visa, att ocksa de voro fulla av liv, att vinterns vanmakt var over, att styrkan sjod i kroppen.

Men kronhjortarna upphorde att strida just i ratta ogonblicket, och genast gick en viskning fran kulle till kulle: "Nu kommer tranorna."

Och sa kommo de graa, skymningskladda faglarna med plymer i vingarna och rott fjadersmycke i nacken. De stora faglarna med sina hoga ben, sina smarta halsar, sina sma huvuden kommo glidande utfor kullen i en hemlighetsfull yrsel. Under det att de gledo framat, svangde de runt, halvt flygande, halvt dansande. Med vingarna behagfullt lyftade rorde de sig i ofattbar hast. De var nagot underligt och frammande over deras dans. De var, som om graa skuggor hade lekt en lek, som ogat knappast formadde folja. Det var, som om de hade lart den av dimmorna, som svava fram over de ensliga mossarna. Det lag trolldom i den; alla, som inte forr hade varit pa Kullaberg, begrepo varfor hela motet bar namn efter tranornas dans. Det lag vildhet i den, men den kansla, som den vackte, var anda en ljuv langtan. Ingen tankte nu mer pa att strida. I stallet ville alla, bade de bevingade och de, som inga vingar hade, hoja sig oandligt, lyfta sig ovan skyarna, soka vad som fanns dar bortom, lamna den tyngande kroppen, som drog ner mot jorden, och svava bort mot det overjordiska.

Sadan langtan efter det ouppnaeliga, efter det bakom livet forborgade, kande djuren bara en gang om aret, och det var den dagen, da de sago den stora trandansen.

VI. I regnvader

Onsdagen 30 mars

Det var den forsta regndagen under resan. Sa lange som vildgassen hade stannat kvar i trakten av Vombsjon, hade de haft vackert vader, men samma dag som de antradde farden norrut, borjade det att regna, och i flera timmar fick pojken sitta pa gasryggen genomvat och huttrande av kold.

Pa morgonen, nar de drogo astad, hade det varit klart och lugnt. Vildgassen hade flugit hogt uppe i luften, jamnt och utan bradska, i strang ordning med Akka i spetsen och de ovriga i tva sneda rader bakom henne. de hade inte gett sig i tid att ropa elakheter till djuren pa marken, men som de inte voro i stand att halla sig riktigt tysta, framsjongo de oupphorligen i takt med vingslagen sitt vanliga lockrop: "Var ar du? Har ar jag. Var ar du? Har ar jag."

Alla togo del i detta ihardiga ropande, och de hade bara avbrutit det da och da for att visa den vita gaskarlen vagmarkena, som de satte kurs efter. Markena utgjordes under denna resa av Linderodsasens karga backar, av Ovesholms herrgard, av Kristianstads kyrktorn av Backaskogs kungsgard pa det smala naset mellan Oppmannasjon och Ivosjon och av Ryssbergets tvara brant.

Det hade varit en enformig resa, och nar regnmolnen borjade visa sig, tyckte pojken, att det var en riktig forstroelse. Forr i varlden, nar han bara hade sett regnmolnen nerifran, hade han tyckt, att de voro graa och trakiga, men det var helt annat att vara uppe ibland dem. Nu sag han tydligt, att molnen voro ofantliga forvagnar, som korde fram pa himlen med skyhoga lass: nagra av dem voro lastade med valdiga, graa sackar, nagra med tunnor, som voro sa stora, att de kunde rymma en hel sjo, och nagra med stora kar och flaskor, som voro uppstaplade till en forfarlig hojd. Och nar sa manga av dem hade kort fram, att de fyllde hela rymden, var det, som om nagra hade givit ett tecken, for pa en gang borjade det att ur kar, tunnor, flaskor och sackar floda ner vatten over jorden.

Med detsamma som de forsta varskurarna smattrade mot marken, hojdes sadana gladjeskrik av alla smafaglar i lundar och hagar, att hela luften genljod av dem, och pojken hoppade hogt, dar han satt. "Nu far vi regn, regnet ger oss var, varen ger oss blommor och grona blad, grona blad och blommor ger oss larver och insekter, larver och insekter ger oss mat; mycken och god mat ar det basta, som finns," sjongo smafaglarna.

Ocksa vildgassen blevo glada at regnet, som kom for att vacka vaxterna ur deras somn och sla hal pa sjoarnas istak. De orkade inte halla sig sa allvarliga som hittills, utan de borjade sanda lustiga rop ner over nejden.

Nar de flogo over de stora potatislanden, som det finns sa gott om i Kristianstadstrakten, och som annu lago nakna och svarta, skreko de: "Vakna opp och gor nytta! Har kommer det, som vacker er. Nu har ni latat er lange nog."

Nar de sago manniskor, som skyndade att komma undan regnet, formanade de dem och sade: "Vad har ni sa brattom for? Ser ni inte, att det regnar surlimpor och spettkakor, surlimpor och spettkakor?"

Det var ett stort tjockt moln, som rorde sig raskt mot norr och foljde tatt efter gassen. De tycktes inbilla sig, att de drogo molnet med sig, och nar de just mu sago under sig de stora tradgardar, ropade de helt stolta: "Har kommer vi med sippor, har kommer vi med rosor, har kommer vi med appleblom och korsbarsknopp, har kommer vi med arter och boner och rovor och kal. Den som vill, far ta emot, den som vill, far ta emot."

Sa dar hade det latit, medan de forsta skurarna follo, da alla annu hade varit glada at regnet. Men nar det fortfor att falla hela eftermiddagen, blevo gassen otaliga och ropade till de torstiga skogarna omkring Ivosjon: "Har ni inte fatt nog snart? Har ni inte fatt nog snart?"

Himlen blev alltmer jamngra, och solen gomde sig sa val, att ingen kunde begripa var den fanns. Regnet foll tatare, hamrade tungt mot vingarna och sokte sig mellan de oljade ytterfjadrarna anda in till kropparna. Jorden skymdes av regnrok; sjoar, berg och skogar floto samman i ett otydligt virrvarr, och vagmarkena kunde inte skonjas. Farden gick allt langsammare, de glada ropen tystnade, och pojken kande kolden allt bittrare.

Men anda hade han hallit modet uppe, sa lange som han hade ridit fram genom luften. Och pa eftermiddagen, nar de hade slagit ner under en liten marig tall mitt ute pa en stor mosse, dar allt var vatt och allt var kallt, dar somliga tuvor voro tackta med sno och andra stucko upp nakna ur en pol halvsmalt isvatten, da hade han inte heller kant sig modlos, utan sprungit omkring i friskt humor och sokt efter tranbar och frusna lingon. Men sa kom kvallen, och morkret sjonk ner sa tatt, att inte en gang sadana ogon som pojkens kunde se igenom det, och vildmarken blev sa besynnerligt hemsk och forskracklig. Pojken lag instoppad under gaskarlens vinge, men kunde inte sova, darfor att han var kall och vat. Och han horde sa mycket prassel och rassel och smygande steg och hotande roster, han kande en sadan skrack, att han inte visste vart han skulle ta vagen. Han maste dit, dar det fanns eld och ljus, om han inte skulle bli rent ihjalskramd.

"Om jag skulle vaga mig fram till manniskorna for den har enda natten?" tankte pojken. "Bara sa, att jag kunde fa sitta vi en eld en stund och fa mig en bit mat. Jag kunde ju vanda tillbaka till vildgassen fore solnedgangen."

Han krop fram under vingen och gled ner till marken. Han vackte varken gaskarlen eller nagon av de andra gassen, utan smog sig tyst och obemarkt bort over mossen.

Han visste inte ratt var i varlden han befann sig, om det var i Skane, i Smaland eller i Blekinge. Men strax innan han hade kommit ner pa mossen, hade han sett en skymt av en stor by, och ditat styrde han nu sina steg. Det drojde inte heller lange, innan han fann reda pa en vag, och snart var han inne pa bygatan, som var lang och tradplanterad och kantad med gard vid gard.

Pojken hade kommit till en av de stora kyrkbyarna, som aro sa allmanna uppat landet, men som man alls inte ser till nere pa slatten.

Boningshusen voro av tra och mycket prydligt byggda. De flesta hade gavlar och frontespiser, kantade med utskurna lister, och glasverandor med en och annan kulort ruta. Vaggarna voro strukna med ljus oljefarg, dorrar och fonsterkarmar lyste i blatt och gront eller till och med i rott. Medan pojken gick och betraktade husen, horde han anda ut pa vagen hur folket, som satt inne i de varma stugorna, pratade och skrattade. Orden kunde han inte urskilja, men han tyckte, att det var vackert att hora manniskoroster. "Jag undrar allt vad de skulle saga, om jag bultade pa och bad att bli inslappt," tankte han.

Detta var ju vad han amnat gora, men nu hade morkradslan gatt over, sedan han sag de upplysta fonstren. I stallet kande han nu pa nytt den dar skyggheten, som alltid kom over honom i narheten av manniskor. "Jag ska se mig om i byn an en stund," tankte ha, "innan jag ber att fa komma in hos nagon."

Pa ett hus fanns en balkong. Och just som pojken gick forbi, slogos balkongdorrarna upp, och ett gult ljus strommade fram genom fina, latta gardiner. Sa kom en vacker, ung fru ut pa balkongen och lutade sig over racket. "Det regnar, nu far vi snart var," sade hon. Nar pojken sag henne, kande han en besynnerlig angslan. Det var, som om han ville grata. For forsta gangen blev han en smula orolig over att han hade stangt sig ute fran manniskorna.

Kort darpa gick han forbi en handelsbod. Utanfor boden stod en rod radsaningsmaskin. Han stannade och sag pa den och krop till sist upp pa kuskens plats och satte sig dar. Nar han hade kommit dit, smackade han med lapparna och latsades, att han satt och korde. Han tankte pa hur roligt det skulle vara att fa kora en sadan grann maskin over ett akerfalt. For ett ogonblick hade han glomt hurudan han nu var, med sa kom han ihag det, och da hoppade han hastigt ner ifran maskinen. Det kom en allt storre oro over honom. Det var nog mycket den gick miste om, som alltid skulle leva ute bland djuren. Manniskorna voro allt bra markvardiga och duktiga.

Han gick forbi postkontoret och tankte da pa alla tidningar, som vad dag komma med nyheter fran varldens fyra horn. Han sa apoteket och doktorsbostaden, och tankte pa att manniskors makt var sa stor, att de kunde kampa mot sjukdom och dod. Han kom till kyrkan, och tankte pa att manniskorna hade rest den, for att de dar skulle fa hora talas om en varld utom denna, som de levde i, om Gud och uppstandelse och ett evigt liv. Och ju langre han gick dar, desto mer tyckte han om manniskorna.

Det ar sa med barn, att de inte tankte langre, an nasan racker. Det, som ligger narmast i vagen for dem, vilja de prompt ha utan att bry sig om vad det kan kosta dem. Nils Holgersson hade inte haft forstand pa vad han forlorade, nar han valde att forbli tomte, men nu blev han forfarligt radd for att han kanske aldrig mer kunde fa igen sin ratta skapnad.

Hur i all varlden skulle han bara sig at for att bli manniska? Det ville han bra garna veta.

Han krop upp pa en trappa och satte sig dar mitt i det strommande regnet och funderade. Han satt dar i en timme, i tva timmar, och tankte, sa att pannan lade sig i veck. Men lika klok blev han. Det var, som om tankarna bara lopte runt i huvudet pa honom. Ju langre han satt dar, desto omojligare tyckte han det var att finna nagon losning.

"Det har ar sakert alldeles for svart for en, som har lart sa litet som jag," tankte han till sist. "Det blir nog sa, att jag far ga tillbaka till manniskorna i alla fall. Jag far fraga prasten och doktorn och skollararen och andra, som ar larda och kan veta bot for sadant har."

Ja, det beslot han att han skulle gora genast, och han reste sig upp och skakade pa sig, for han var sa vat som en hund, som har varit nere i en vattenpol.

Just i detsamma sag han, att en stor uggla kom flygande och slog ner i ett av traden, som kantade bygatan. Strax darpa borjade en kattuggla, som satt under taklisten, rora pa sig och ropade: "Kivitt, kivitt! Ar du hemma igen karruggla? Hur har du haft det i utlandet?"

"Tack ska du ha, kattuggla! Jag har haft det bra," sade karrugglan. "Har det hant nagot markligt har hemma, medan jag har varit borta?"

"Inte har i Blekinge, karruggla, men i Skane har det hant, att en pojke har blivit forvandlad av en tomte och gjord liten som en ekorre, och sedan har han farit till Lappland med en tamgas."

"Det var en markvardig nyhet, en markvardig nyhet. Kan han aldrig bli manniska igen, kattuggla? Kan han aldrig bli manniska igen?"

"Det ar en hemlighet, karruggla, men du ska anda fa veta den. Tomten har sagt, att om pojken vakar over dem tama gaskarlen, sa att han kommer hem oskadd och..."

"Vad mer, kattuggla? Vad mer? Vad mer?"

"Flyg med mig opp i kyrktornet, sa ska du fa veta alltsammans! Jag ar radd for att det kan vara nagon, som lyssnar har pa bygatan."

Darmed flogo ugglorna sin vag, men pojken kastade mossan hogt i luften. "Om jag bara vakar over gaskarlen, sa att han kommer hem oskadd, sa far jag bli manniska. Hurra! Hurra! Da far jag bli manniska!"

Han skrek hurra, sa att det var markvardigt, att de inte horde honom inne i husen. Men det gjorde de inte, och han skyndade ut till vildgassen i den vata mossen, sa fort som benen kunde bara honom.

VII. Trappan med de tre trappstegen

Torsdag 31 mars

Nasta dag amnade vildgassen fara norrut genom Allbo harad i Smaland. de sande Yksi och Kaksi dit for att kunskapa, men nar de kommo tillbaka, sade de, att allt vattnet var fruset och all mark snobetackt. "Lat oss da sa garna stanna dar vi ar!" sade vildgassen. "Vi kan inte fara fram over ett land, dar det varken finns vatten eller bete." – "Om vi stannar dar vi nu ar, kan vi fa vanta ett helt manvarv," sade da Akka. "Det ar battre att fara osterut genom Blekinge och forsoka om vi inte sedan kan komma over Smaland genom More harad, som ligger nara kusten och har tidig var."

Salunda kom pojken att nasta dag fara fram over Blekinge. Nu, da det var ljust, hade han kommit i sitt ratta lynne igen och kunde inte begripa vad som hade gatt at honom forra kvallen. Nu ville han visst inte ge upp resan och vildmarkslivet.

Det lag en tjock regnrok over Blekinge. Pojken kunde inte se hur det sag ut dar. "Jag undrar om det ar ett gott eller daligt land, som jag rider over," tankte han och forsokte att leta fram ur sitt minne vad han hade lart om landet i skolan. Men pa samma gang visste han nog, att detta inte skulle tjana nagot till, eftersom han aldrig hade brukat lasa over laxorna.

Med ens sag pojken hela skolan framfor sig. Barnen sutto vid de sma pulpeterna och strackte upp handerna, lararen satt i katedern och sag missnojd ut, och sjalv stod han framme vid kartan och skulle svara pa nagon fraga om Blekinge, men hade inte ett ord att saga. Skollararens ansikte blev morkare for varje sekund, som gick, och pojken tankte pa att lararen var mera noga med att de skulle kunna sin geografi an nagot annat. Nu kom han ocksa ner ur katedern, tog pekpinnen ifran pojken och sande honom tillbaka till hans plats. "Det har slutar inte val," hade da pojken tankt.

Men skollararen hade gatt fram till ett fonster och statt dar en stund och tittat ut, och sa hade han visslat till ett tag. Darpa hade han gatt upp i katedern och sagt, att han skulle beratta dem nagot om Blekinge. Och vad han da hade talat om hade varit sa roligt att pojken hade hort pa. Bara han tankte efter, mindes han vart ord.

"Smaland ar ett hogt hus med granar pa taket," sade lararen, "och dar framfor ligger en bred trappa med tre stora trappsteg, och den trappan kallas Blekinge.

Det ar som en trappa, som ar duktigt tilltagen. Den stracker sig atta mil utefter framsidan av Smalandshuset, och den, som vill ga trappan utfor anda ner till Ostersjon, han har fyra mil att vandra.

Det ar allt ocksa en bra lang tid forfluten, sedan trappan blev byggd. Det har gatt bade dagar och ar, sedan de forsta trappstegen hoggs ut av grasten och lades ner jamna och slata till en bekvam farled mellan Smaland och Ostersjon.

Da trappan ar sa gammal, kan man nog forsta, att den inte ser likadan ut, som nar den var ny. Inte vet jag hur mycket de brydde sig om sadant pa den tiden, men sa stor, som den var, kunde val i alla fall ingen kvast ra med att halla den ren. Efter ett par ar borjade det vaxa mossa och lav pa den, torrt gras och torra lov blaste ner over den om hostarna, och om varen blev den overholjd av nedrasade stenar och grus. Och da allt detta fick ligga kvar och multna, sa samlade det sig till sist sa mycken mylla pa trappan, att inte bara orter och gras, utan till och med buskar och stora trad kunde sla rot dar.

Men pa samma gang har det uppkommit en stor skillnad mellan de tre trappstegen. De oversta, som ligger Smaland narmast, ar till storsta delen tackt av mager jord och smasten, och dar vill det just inte vaxa andra trad an glasbjork och hagg och gran, som tal kolden daroppe i hojden och ar nojda med litet. Allra bast forstas man hur kargt och fattigt det ar dar, da man ser hur sma akerlapparna ar, som ar oppbrutna ur skogsmarken, och hur sma stugor folket bygger at sig, och hur langt det ar mellan kyrkorna.

Pa mellantrappan ater finns det battre jord, och den ligger inte heller bunden under sa strang kold; det ser man genast av att traden bade ar hogre och av fornamligare slag, Dar vaxer lonn och ek och lind, hangbjork och hassel, men just inga barrtrad. Och an battre marker man det darpa, att det finns en myckenhet odlad jord, liksom darpa, att manniskorna har byggt sig vackra och stora hus. Det star manga kyrkor pa mellantrappan, och stora byar ligger omkring dem, och den tar sig pa allt satt battre och praktigare ut an det ovre trappsteget.

Men det allra nedersta trappsteget ar anda det basta. Det ar tackt med god och riktig mylla, och dar det ligger och badar i havet, har det inte den minst kanning av Smalandskolden. Har nere trivs bokar och kastanjer och valnotstrad, och de vaxer sig sa stora, att de nar over kyrktaken. Har ligger ocksa de storsta akerfalten, men folket har inte bara skogsbruk och jordbruk att leva av, utan det sysslar ocksa med fiske och handel och sjofart. Darfor finns har ocksa de kostbaraste bostaderna och de vackraste kyrkorna, och kyrkbyarna har vaxt ut till kopingar och stader.

Men med detta ar inte allt sagt om de tre trappstegen. For man maste betanka, att nar det regnar oppe pa taket till det stora Smalandshuset, eller nar snon smalter daroppe, far vattnet lov att ta vagen nagonstans, och da stortar forstas en del utfor den stora trappan. I borjan flot det nog fram over hela trappan, sa bred som den var, men sa uppstod sprickor i den, och sa smaningom har nu vattnet vant sig att flyta utfor den i nagra val upparbetade faror. Och vatten ar vatten, var man an gor av det. Det har aldrig nagon vila. Pa ett stalle graver det och filar och for bort, och pa ett annat lagger den till. De dar farorna hade det gravt opp till dalar, dalvaggarna har det tackt med mylla, och sen har buskar och rankor och trad klangt sig fast vid dem sa tatt och sa rikt, att de nastan skymmer bort vattenstrommen, som gar fram nere i djupet. Men nar strommarna kommer till avsatserna mellan trappstegen, maste de kasta sig huvudstupa utfor dem, och harav kommer vattnet i sadan skummande fart, att det far kraft att dra kvarnhjul och maskiner, och sadana har det ocksa vaxt opp vid varenda fors.

Men med detta ar anda inte allt sagt om landet med de tre trappstegen. Utan det maste ocksa sagas, att daroppe i Smaland i det stora huset bodde en gang en jatte, som hade blivit gammal. Och de fortrot honom, att han i sin hoga alderdom skulle vara tvungen att ga utfor den langa trappan for att meta lax i havet. Det syntes honom vida lampligare, att laxen skulle komma opp till honom, dar han bodde.

Darfor gick han opp pa taket av sitt stora hus, och dar stallde han sig och slungade stora stenar ner i Ostersjon. Han kastade dem med sadan kraft, att de flog over hela Blekinge och foll ner i havet. Och nar stenarna foll ner, blev laxen sa radd, att den gick opp ur havet, flydde oppat Blekingsstrommarna, rande i vag genom forsarna, kastade sig med hoga sprang oppfor fallen och stannade, forst nar den var langt inne i Smaland hos gammaljatten.

Hur sant detta ar, syns av de manga oarna och skaren, som ligger utanfor Blekinges kust, och som inte ar nagot annat an de manga stora stenarna, som jatten kastade.

Det marks ocksa darav, att laxen alltjamt gar opp i Blekingsstrommarna och genom forsar och lugnvatten arbetar sig anda fram till Smaland.

Men den dar jatten ar vard mycken tack och ara av Blekingsborna, darfor att laxfiske i strommarna och stenhuggeri i skargarden, det ar arbete, som ger foda at manga av dem an i denna dag."

VIII. Vid Ronneby a

Fredag 1 april

Varken vildgassen eller Smirre rav hade trott, att de nagonsin skulle rakas, sedan de hade lamnat Skane. Men nu foll det sig sa, att vildgassen kommo att ta vagen over Blekinge, och dit hade Smirre rav ocksa begivit sig. Han hade hittills uppehallit sig i norra delen av landskapet, och dar hade han annu inte sett nagra herrgardsparker eller djurgardar, fulla av radjur och lackra radjurskalvar. Har var mer missnojd, an han kunde saga.

En eftermiddag, da Smirre strok omkring i en odslig skogstrakt i Mellanbygden, inte langt fran Ronneby a, fick han se en flock vildgass flyga fram genom luften. han markte strax, att en av gassen var vit, och da visste han ju vilka han hade att gora med.

Smirre borjade genast jaga efter gassen, lika mycket av lust att fa ett gott mal mat som for att hamnas pa dem for all fortret, som de hade vallat honom. Han sag, att de foro osterut, tills de kommo till Ronneby a. Sedan andrade de riktning och foljde an mot soder. Han forstod, att de amnade soka sig en sovplats utmed astranden, och han tankte, att han skulle bemaktiga sig ett par av dem utan sardeles stor svarighet.

Men nar Smirre rav antligen fick syn pa det stalle, dar gassen hade slagit ner, markte han, att de hade valt en sa val skyddad plats, att han inte kunde komma at dem.

Ronneby a ar ju inte nagot stort eller maktigt vattendrag, men den ar likafullt mycket omtalad for sina vackra stranders skull. Pa flera stallen tranger den fram mellan branta bergvaggar, som sta lodrata upp ur vattnet och aro alldeles overvaxta med kaprifolium och hagg, med hagtorn och al, med ronn och vide, och det finns inte mycket, som kan vara angenamare en vacker sommardag an att ro fram pa den lilla morka an och se uppat pa allt det mjuka, grona, som hakar sig fast vid de barska bergvaggarna.

Men nu, da vildgassen och Smirre kommo till an, var det kall och ruskig varvinter, alla trad stodo nakna, och det var nog ingen som tankte det allra minsta pa om strandbadden var ful eller vacker. Vildgassen prisade sin lycka, att de under en sadan dar brant bergvagg hade funnit reda pa en strandremsa, sa pass stor, att de kunde fa plats pa den. Framfor dem brusade an, som var strid och stark nu i snosmaltningstiden, bakom sig hade de en obestiglig klippvagg, och nedhangande grenar skylde dem. De kunde inte ha det battre.

Gassen somnade genast, men pojken kunde inte fa en blund i ogonen. Sa snart som solen var forsvunnen, kande han morkradsla och vildmarksskrack och langtade till manniskorna. Dar han lag instoppad under gasvingen, kunde han ingenting se och bara daligt hora, och han tankte pa om det komme nagot ont at gaskarlen voro han inte i stand att radda honom. Prassel och rassel horde han fran alla hall, och han rakade i sadan oro, att han maste krypa fram under vingen, och satta sig pa marken bredvid gassen.

Smirre stod pa bergskronet lang i synen och sag ner pa vildgassen. "Det har forfoljandet kan du sa garna overge genast," sade han till sig sjalv. "Du kan inte klattra utfor ett sa tvarbrant berg, du kan inte simma i en sa vild strom, och det finns inte nedanfor berget den minsta strimma av land, som leder fram till sovplatsen. De dar gassen ar for kloka for dig. Bry dig aldrig mer om att jaga dem!"

Men Smirre som andra ravar hade svart att overge ett paborjat foretag, och han lade sig darfor ytterst pa bergkanten och tog inte ogonen fran vildgassen. Medan han lag och betraktade dem, tankte han pa allt ont, som de hade gjort honom. Ja, det var deras skull, att han hade blivit utvisad fran Skane och hade mast flytta till det fattiga Blekinge. Han retade upp sig sa, medan han lag dar, att han onskade vildgassen doden, om han ocksa inte sjalv skulle fa ata dem.

Nar Smirres harm hade natt en sadan hojd, horde han ett raspande i en stor tall, som vaxte tatt bredvid honom, och sag en ekorre komma ner ur tradet, haftigt forfoljd av en mard. Ingen av dem markte Smirre, och han satt stilla och betraktade jakten, som gick fran trad till trad. Han sag pa ekorren, som rorde sig bland grenarna sa latt som om han hade kunnat flyga. Han sag pa marden, som inte var en fullt sa konstfardig klattrare som ekorren, men anda sprang uppfor och utfor tradstammar lika tryggt som om de hade varit slata stigar i skogen. "Kunde jag klattra bara halften sa bra som en av de dar," tankte raven, "sa skulle de harnere inte langre fa sova i ro."

Sa snart som ekorren hade blivit infangad och jakten var till anda, gick Smirre fram till marden, men stannade pa tva stegs avstand, till ett tecken att han inte ville berova honom jaktbytet. Han halsade mycket vanligt pa marden och lyckonskade honom till fangsten. Smirre lade sina ord val, som ravar alltid gora. Marden daremot, som med sin langsmala kropp, sitt fina huvud, sitt mjuka skinn och sin ljusbruna halsflack tog sig ut som ett litet under av skonhet, var i sjalva verket bara en ra skogsbo, och han svarade honom knappast. "Det forvanar mig anda," sade Smirre, "att en sadan jagare, som du ar, nojer sig med att jaga ekorrar, nar det finns sa mycket battre villebrad inom rackhall." Har holl han inne, men nar marden bara grinade at honom helt oforsynt, fortfor han: "Kan det vara mojligt, att du inte har sett vildgassen, som star har under bergvaggen? Eller ar du inte nog god klattrare for att kunna komma ner till dem?"

Denna gangen behovde han inte vanta pa svar. Marden rusade emot honom med ryggen krokt och varje har pa anda. "Har du sett vildgass?" fraste han till. "Var star de? Tala om det genast, eljest biter jag av dig strupen!" – "Na, du far komma ihag, att jag ar dubbelt sa stor som du, och vara en smula hovlig. Jag begar inte battre an att far visa dig vildgassen."

Ogonblicket darefter var marden pa vag utfor branten, och medan Smirre satt och sag hur han svangde sin ormsmala kropp fran gren till gren, tankte han: "Den dar vackra tradjagaren har det grymmaste hjarta i hela skogen. Jag tror, att vildgassen ska fa mig att tacka for ett blodigt uppvaknande."

Men just da Smirre vantade att fa hora gassens dodsskran, sag han marden falla fran en gren och plumsa ner i an, sa att vattnet stankte hogt. Strax darpa smallde det starkt i harda vingar, och alla gassen lyfte under bradskande flykt.

Smirre amnade genast skynda efter gassen, men han satt kvar, anda tills marden kom uppklattrande. Den stackaren var dyvat och stannade da och da for att gnida huvudet med framtassarna. "Var det inte det jag trodde, att du var en drummel och skulle ramla i an?" sade Smirre foraktligt.

"Jag hade inte burit mig drumligt at. Du behover inte grala pa mig," sade marden. "Jag satt redan pa en av de nedersta grenarna och tankte over hur jag skulle komma at att riva ihjal en hel mangd av gassen, nar en liten parvel, som inte var storre an en ekorre, rusade opp och kastade en sten i huvudet pa mig med en sadan kraft, att jag foll i vattnet, och innan jag hann att kravla mig opp..."

Marden behovde inte beratta vidare. Han hade ingen ahorare mer. Smirre var redan langt borta, pa vag efter gassen.

Under tiden hade Akka flugit soderut, medan hon sokte en ny sovplats. Det fanns annu en smula dagsljus, och dartill stod halvmanen hogt pa himlen, sa att hon kunde se nagorlunda. Till all lycka var hon val hemmastadd dar i trakten, dar i trakten, darfor att det hade hant mer an en gang, att hon hade blivit vinddriven at Blekinge, nar hon om vararna hade rest over Ostersjon.

Hon foljde an, sa lange som hon sag den slingra fram genom det manljusa landskapet som en svart, blankande orm. Pa sa satt kom hon anda ner till Djupafors, dar an forst gommer sig i en underjordisk ranna och sedan klar och genomskinlig, som om den voro av glas, stortar sig ner i en trang klyfta, mot vars botten den slar sonder sig i glittrande droppar och kringflygande skum. Nedanfor det vita fallet lago nagra stenar, mellan vilka vattnet brusade bort i vild fors, och har slog Akka ner. Detta var aterigen en god sovplats, i synnerhet sa dar sent pa kvallen, nar inga manniskor voro i rorelse. I solnedgangen hade nog inte gassen kunnat sla sig ner dar, for Djupafors ligger inte i nagon odemark. Pa ena sidan om fallet reser sig en pappersmassefabrik, och pa den andra, som ar brant och tradbevuxen, ligger Djupadals park, dar manniskor standigt strova omkring pa de hala och branta stigarna for att gladja sig at den yra strommens brusande fard nere i klyftan.

Det var pa samma satt har som pa det forra stallet, att ingen av resenarerna tankte det minsta pa att de hade kommit till en vacker och vittberomd plats. Snarare tyckte de val, att det var hemskt och farligt att sta och sova pa hala, vata stenar mitt i en danande fors. Men de fingo ju vara nojda, bara de voro fredade for rovdjur.

Gassen follo genast i somn, men pojken hade inte ro att sova, utan satt bredvid dem for att kunna vaka over gaskarlen.

Om en stund kom Smirre springande utmed astranden. Han fick genast syn pa gassen, dar de stodo ute i skumvirvlarna, och forstod, att han inte heller nu kunde komma at dem. Men han kunde inte forma sig att overge dem, utan satte sig pa stranden och betraktade dem. Han kande sig mycket forodmjukad och tyckte, att hela hans anseende som jagare stod pa spel.

Ratt som det var sag han en utter komma krypande upp ur forsen med en fisk i munnen. Smirre gick emot honom, men stannade pa tva stegs avstand for att visa, att han inte ville ta ifran honom jaktbytet. "Du ar en markvardig en, som nojer dig med att fanga fisk, nar det star fullt med vildgass ute pa stenarna," sade Smirre. Han var sa ivrig, att han inte hade tid att lagga sina ord sa val, som han brukade. Uttern vande inte en gang pa huvudet utat strommen. Han var en landstrykare som alla uttrar, hade manga ganger fiskat vid Vombsjon och kande val till Smirre rav. "Jag vet nog hur du bar dig at for att narra till dig en laxoring, Smirre," sade han. – "Jasa, ar det du, Gripe," sade Smirre och blev glad, darfor att han visste, att den har uttern var en djarv och kunnig simmare. "Jag undrar inte pa att du inte vill se at vildgassen, nar du inte ar i stand att komma ut till dem." Men uttern, som hade simhud mellan tarna, en styv svans, som var sa god som en ara, och en pals, som var ogenomtranglig for vata, ville inte ha det sagt om sig, att det fanns en fors, som han inte kunde ra med. Han vande sig mot strommen, och sa snart som han hade fatt syn pa vildgassen, slangde han fisken ifran sig och stortade utfor den branta stranden ner i an.

Om det hade varit langre lidet pa varen, sa att naktergalarna i Djupdals park hade varit hemma, skulle de sedan i manga natter ha sjungit om Gripes strid med forsen. For uttern blev flera ganger bortryckt av vagorna och ford nerat an, men han kampade sig standigt uppat igen. Han sam fram i dodvatten, han krop over stenar och kom sa smaningom narmare vildgassen. Det var en vadlig fard, som val kunde ha fortjanat att bli besjungen av naktergalarna.

Smirre foljde med blicken hans vag, sa gott han kunde. Till sist sag han, att uttern var i fard med att klattra upp till vildgassen. Men just da skrek det till gallt och vilt. Uttern stortade baklanges ner i vattnet och rycktes bort, som om han hade varit en blind kattunge. Strax darpa smallde det hart i gassens vingar. De lyfte och foro bort for att skaffa sig en annan sovplats.

Uttern kom snart upp pa land. Han sade ingenting och borjade att slicka den ena framfoten. Nar Smirre hanade honom, darfor att han inte hade lyckats, brot han ut: "Det var inget fel pa min simkonst, Smirre. Jag hade lyckats anda fram till gassen och skulle just klattra opp till dem, nar en liten parvel kom springande och hogg mig i foten med nagot vasst jarn. Det gjorde sa ont, att jag forlorade fotfastet, och sa tog forsen mig."

Han behovde inte beratta mer. Smirre var redan langt borta, pa vag efter gassen.

Annu en gang maste Akka och hennes flock ut pa nattlig flykt. Till all lycka hade manen inte gatt ner, och med hjalp av dess ljus lyckades det henne att finna en annan av de sovplatser, som hon kande till dar i trakten. Hon foljde ater den blankande an mot soder. Over Djupdals herrgard och over Ronnebys morka tak och vita vattenfall svavade hon fram utan att sla ner. Men ett stycke soder om staden, inte langt fran havet, ligger Ronneby halsobrunn med badhus och brunnshus, med stora hotell och sommarbostader for brunnsgaster. Allt detta star tomt och ode pa vintern, som alla faglar nogsamt veta, och mangfaldiga aro de fagelskaror, som under harda stormtider soka skydd pa de overgivna byggnadernas altaner och verandor.

Har slogo vildgassen ner pa en balkong, och som vanligt somnade de genast. Pojken daremot kunde inte sova, darfor att han inte ville krypa in under gaskarlens vinge.

Balkongen vette mot soder, sa pojken hade utsikt over havet. Och nar han nu inte kunde sova, satt han och sag pa hur bra det tog sig ut, nar hav och land mottes i Blekinge.

Se, det ar sa, att hav och land kunna motas pa manga olika satt. Mangenstans kommer landet ner mot havet med flacka, tuviga angar, och havet moter landet med flygsand, som det lagger upp i vallar och drivor. Det ar, som om de bada tyckte sa illa om varandra, att de bara vilja visa det samsta de aga. Men det kan ocksa handa, att nar landet kommer ner mot havet, reser det upp en mur av berg framfor sig, som om havet skulle vara nagot farligt; och nar landet gor sa, gar havet emot det med vreda branningar, piskar och ryter och slar mot klipporna och ser ut, som om det ville slita sonder landbacken.

Men i Blekinge gar det helt annorlunda till, nar hav och land motas. Dar splittrar landet sonder sig i uddar och oar och holmar, och havet delar sig i fjadrar och vikar och sund, och det ar kanske detta, som gor, att det ser ut, som om de skulle motas i gladje och endrakt.

Tank nu forst och framst pa havet! Langt ute ligger det odsligt och tomt och stort och har inte nagot annat att gora an att rulla sina graa vagor. Nar det kommer inte mot land, rakar det pa det forsta skaret. Detta tar det genast valdet over, sliter av allt gront och gor det lika naket och gratt, som det sjalvt ar. Sa moter det annu ett skar. Med detta gar det likadant. Och annu ett. Ja, det gar likadant med detta ocksa. Det blir avklatt och utplundrat, som om det skulle fallit i rovarhander. Men sa komma skaren allt tatare, och da forstar havet visst, att landet sander emot det sina minsta barn for att beveka det till mildhet. Det blir ocksa allt vanligare, ju langre inat det kommer, rullar sina vagor mindre hoga, dampar sina stormar, lamnar gronska kvar i sprickor och ramnor, fordelar sig i sma sund och vikar och blir till sist inne vid land sa ofarligt, att smabatar vaga sig ut pa det. Det kan visst inte kanna igen sig sjalvt, sa ljust och vanligt har det blivit.

Och tank sa pa landbacken! Den ligger enformig och ar sig lik nastan overallt. Den bestar av flacka akerfalt med en och annan bjorkhage mellan dem eller ocksa av langstrackta skogsasar. Den ser ut, som om den bara tankte pa havre och rovor och potatis och gran och tall. Sa kommer en havsvik, som skar langt in i den. Det bryr den sig inte om, utan kantar den med bjork och al, alldeles som om den vore en vanlig sotvattenssjo. Sa kommer annu en vik infarande. Inte heller den bryr landbacken sig om att krusa for, utan den far samma bekladnad som den forsta. Men sa borjar fjardarna vidga sig och bryta sig. De splittra sonder falten och skogarna, och sa kan inte landbacken undga att marka dem. "Jag menar, att det ar sjalva havet, som kommer," sager landbacken, och sa borjar den att pynta ut sig. Den kransar sig med blommor, far upp och ner i backar och kastar ut oar i havet. Den vill inte mer veta av tallar och granar, utan kastar bort dem som gamla vardagsklader och statar sedan med stora ektrad och lindar och kastanjer och med blommande lovangar och blir sa grann som en herrgardspark. Och da den moter havet, ar den sa forandrad, att den inte kan kanna igen sig sjalv.

Allt det dar kan man ju inte riktigt se, forran det blir sommar, men pojken markte anda hur mild och vanlig naturen var, och han borjade kanna sig lugnare an forut pa natten. Da horde han plotsligt ett starkt och hemskt tjut nerifran badhusparken. Och nar han reste sig upp, sag han en rav sta i det vita manskenet pa planen under balkongen. For Smirre hade foljt efter gassen an en gang. Men nar han hade funnit platsen, dar de hade stallt sig, hade han forstatt, att nu var det omojligt att komma at dem pa nagot satt, och da hade han inte kunnat lata bli att tjuta av forargelse.

Nar raven tjot pa detta satt, vaknade den gamla Akka, forargasen, och fastan hon nastan ingenting kunde se, tyckte hon sig anda kanna igen rosten. "Ar det du Smirre, som ar ute i natt?" sade hon. – "Ja," sade Smirre, "det ar jag, och jag vill nu fraga vad ni gass tycker om den natt, som jag har skaffat er." – "Ar det din mening att saga, att det ar du, som har sant emot oss bade marden och uttern?" fragade Akka. – "En god bragd ska inte fornekas," sade Smirre. "Ni ha en gang lekt gasleken med mig. Nu har jag borjat leka ravleken med er, och jag ar inte sinnad att upphora med den, sa lange som en enda av er finns i livet, om jag sa skulle nodgas folja er over hela landet." – "Du, Smirre, borde anda tanka pa om det ar ratt av dig, som ar vapnad med bade tand och klo, att pa detta satt forfolja oss, som ar forsvarslosa," sade Akka. Smirre tyckte, att Akka lat radd, och han sade hastigt: "Om du, Akka, vill ta och kasta ner till mig den dar Tummetott, som nu sa manga ganger har statt mig emot, sa lovar jag att sluta fred med dig. Jag ska da aldrig mer forfolja varken dig eller nagot av de dina." – "Inte kan jag ge dig Tummetott," sade Akka. "Fran den yngsta till den aldsta av oss vill vi garna ge vara liv for hans skull." – "Haller ni honom sa kar," sade Smirre, "da lovar jag dig, att han ska bli den forsta av er, som jag ska krava hamnd pa."

Akka svarade inte mer, och sedan Smirre hade uppsant ett par vralande till, blev allt tyst. Pojken lag alltjamt vaken. Nu var det Akkas ord till raven, som hindrade honom fran att sova. Aldrig hade han trott, att han skulle fa hora nagot sa stort, som att nagon ville vaga livet for hans skull. Fran den stunden kunde det inte mer sagas om Nils Holgersson, att han inte tyckte om nagon.

IX. Karlskrona

Lordag 2 april

Det var en kvall i Karlskrona, nar det var mansken. Det var vackert och lugnt, men forut pa dagen hade det stormat och regnat, och manniskorna trodde visst, att ovadret fortfor annu, for knappt nagon enda av dem hade vagat sig ut pa gatan.

Medan staden lag dar sa odslig, kommo Akka, vildgasen och hennes flock flygande over Vammon och Pantarholmen ner emot den. De voro ute i sena kvallen for att soka sig en saker sovplats i skargarden. De kunde inte stanna pa land, darfor att de blevo storda av Smirre rav, varhelst de slogo ner.

Nar nu pojken red fram hogt uppe i luften och sag pa havet och skargarden, som bredde ut sig framfor honom, tyckte han, att allting tog sig besynnerligt och spoklikt ut. Himlen var inte langre bla, utan den valvde sig over honom som en kupa av gront glas. Havet var mjolkvitt. Sa langt som han kunde se, rullade det sma vita vagor med silverskimmer pa topparna. Mitt i detta vita lago de mangfaldiga skargardsoarna alldeles kolsvarta. Vare sig att de voro stora eller sma, vare sig att de voro jamna som angar eller fulla av klippor, syntes de lika svarta. Ja, till och med boningshus och kyrkor och vaderkvarnar, som annars bruka vara vita eller roda, avtecknade sig svarta mot den grona himlen. Pojken tyckte, att det var, som om jorden hade blivit bortbytt under honom, och att han var kommen till en annan varld.

Han tankte just, att denna natt ville han halla sig tapper och inte bli radd, da han fick se nagot, som riktigt skramde honom. Det var en hog klippo, som var tackt med stora, kantiga block, och mellan de svarta blocken lyste det fram flackar av klart, skimrande guld. Han kunde inte lata bli att tanka pa Maglestenen vid TrolleLjungby, som trollen ibland lyfte upp pa hoga guldpelare, och han undrade om det har var nagot i samma vag,

Men stenarna och guldet hade det val anda gatt an, om det inte hade legat sa mycket otyg i vattnet runt omkring on. Det sag ut som valar och hajar och andra stora havsdjur, men pojken forstod, att det var havstrollen, som hade samlat sig kring on och amnade kravla sig upp pa den for att strida med landtrollen, som bodde dar. Och de pa land voro nog radda, for han sag hur en stor jatte stod overst pa toppen av on och strackte upp armarna liksom i fortvivlan over all den olycka, som skulle overga honom och hans o.

Pojken blev inte litet forskrackt, nar han markte, att Akka borjade sanka sig just over den dar on. "Nej, for all del! Dar ska vi val inte sla ner," sade han.

Men gassen fortfor att sanka sig, och snart maste pojken forvana sig over att han hade kunnat se sa galet. De stora stenblocken voro for det forsta ingenting annat an hus. Hela on var en stad, och de lysande guldflackarna voro lyktor och upplysta fonsterrader. Jatten, som stod hogst pa on och strackte upp armarna, var en kyrka med tva tvara torn, och alla havets troll och odjur, som han hade tyckt sig se, voro batar och fartyg av alla slag, som lago fortojda runt omkring on. Pa den sidan, som lag at land, funnos mest roddbatar och segelslupar och sma kustangare, men vid den sidan, som vette at havet, lago pansarkladda krigsfartyg, somliga breda med ofantligt tjocka, bakatlutande skorstenar, andra langa och smala och sa formade, att de borde kunna glida genom vattnet liksom fiskar.

Vad kunde nu detta vara for en stad? Jo, det kunde pojken fundera ut, darfor att han sag de manga krigsskeppen. Han hade varit road av fartyg i hela sitt liv, fast han inte hade haft att gora med andra an de galejor, som han hade latit segla i landsvagsdiket. Han hade mycket val reda pa den staden, dar det lag sa manga krigsfartyg, inte kunde vara nagot annat an Karlskrona.

Pojkens morfar hade varit en gammal flottmatros, och sa lange som han hade levat, hade han var dag berattat om Karlskrona, om det stora krigsvarvet och om allt annat, som fanns att se dar i staden. Har kande pojken sig alldeles som hemma, och han blev glad, att han skulle fa se allt detta, som han hade hort sa mycket talas om.

Men han fick bara se en skymt av tornen och befastningarna, som stangde inloppet till hamnen, och av de manga byggnaderna pa varvet, innan Akka slog ner pa det ena av de platta kyrktornen.

Det var nog en saker plats for dem, som ville komma undan en rav, och pojken borjade undra om han inte kunde vaga att krypa in under gaskarlens vinge for denna enda natt. Jo, det kunde han bestamt, det voro allt gott for honom att fa sova en smula. Han skulle forsoka att fa se litet mer av varvet och fartygen, sedan det hade blivit ljust.

*

Pojken tyckte sjalv, att det var besynnerligt, att han inte kunde halla sig stilla och vanta till nasta morgon med att se fartygen. Han hade visst inte sovit i fem minuter, forran han gled fram under vingen och klattrade utmed askledaren och vattenrannorna anda ner till marken.

Han stod snart pa ett stort torg, som utbredde sig framfor kyrkan. Det var belagt med kullriga stenar och likasa besvarligt for honom att vandra over, som det ar for stort folk att ga pa en tuvig ang. Sadana, som aro vana att halla till i vildmarken eller bo langt borta pa landet, kanna sig alltid angsliga, nar de komma in i en stad, dar husen sta raka och stela och gatorna ligga oppna, sa att var och en kan se den, som gar dar. Och pa samma satt gick det nu med pojken. Nar han stod pa det stora Karlskrona torg och sag pa Tyska kyrkan och radhuset och Storkyrkan, som han nyss hade kommit ner ifran, sa kunde han inte annat onska, att han vore tillbaka uppe pa tornet hos gassen.

Lycka var det, att det var alldeles tomt pa torget. Dar fanns ingen manniska, om man inte skulle rakna en staty, som stod dar pa en hog fotstallning. Pojken sag lange pa statyn, som forestallde en stor, grov karl i trekantig hatt, langrock, knabyxor och grova skor, och undrade vad det var for en. Han holl en lang kapp i handen och sag ut, som om han skulle gora bruk av den ocksa, for han hade ett fasligt strangt ansikte med en stor, krokig nasa och en ful mun.

"Vad har den dar langlappen har att gora?" sade pojken till sist. Han hade aldrig sjalv kant sig sa liten och omklig som den kvallen. Han forsokte krya upp sig med att saga ett kackt ord. Sedan tankte han inte mer pa statyn, utan slog in pa en bred gata, som ledde nerat sjon.

Men pojken hade inte gatt langt, forran han horde, att nagon kom efter honom. Det gick nagon bakom honom, som stampade mot stenlaggningen med tunga fotter och stotte mot marken med en skodd kapp. Det lat som om sjalva den stora bronskarlen uppe pa torget hade givit sig ut pa vandring.

Pojken lyssnade efter stegen, medan han sprang nerat gatan, och allt sakrare blev han, att det var bronskarlen. Marken skalv, och husen skakade. Det kunde inte vara nagon annan an han, som gick sa tungt, och pojken blev radd, nar han tankte pa vad han nyss hade sagt at honom. Han vagade inte vanda huvudet for att se efter om det verkligen var han.

"Han kanske bara ar ute och gar for ro skull," tankte pojken. "Inte kan han val vara ond pa mig for de orden, som jag sade. Det var da alls inte sa illa ment."

I stallet for att ga rakt fram och forsoka att komma ner till varvet vek pojken av pa en gata, som ledde at oster. Han ville forst och framst komma undan den dar, som vandrade efter honom.

Men strax darpa horde han, att bronskarlen tog av in pa samma gata, och pojken blev sa radd, att han rakt inte visste var han skulle gora av sig. Och sa svart, som det var, att fa reda pa nagra gomstallen i en stad, dar alla portar stodo stangda! Da sag han pa hoger hand en gammal trakyrka, som lag ett stycke fran gatan mitt i en stor plantering. Inte ett ogonblick betankte han sig, utan rusade fram mot kyrkan. "Kommer jag bara dit, sa ska jag val vara skyddad for allt ont, " menade han.

Nar han sprang framat, fick han helt hastigt syn pa en karl, som stod pa en sandgang och vinkade till honom. "dar ar det visst nagon, som vill hjalpa mig," tankte pojken, blev innerligt glad och skyndade at det hallet. Han var verkligen sa radd, att hjartat bultade i brostet pa honom.

Men nar han kom fram till karlen, som stod i kanten av sandgangen pa en liten pall, blev han helt bestort. "Det kan val inte ha varit den dar, som vinkade at mig," tankte han, for han sag, att hela karlen var av tra.

Han blev staende och stirrade pa honom. Det var en grov karl pa korta ben med ett brett, rodblommigt ansikte, blankt, svart har och svart helskagg. Pa huvudet bar han en svart trahatt, pa kroppen en brun trarock, kring livet ett svart traskarp, pa benen hade han vida, graa traknabyxor och trastrumpor och pa fotterna svart trakangor. Han var nymalad och nyfernissad, sa att han sken och blankte i manskenet, och detta gjorde val sitt till att ge honom en sa godmodig uppsyn, att pojken genast fattade fortroende for honom.

I vanstra handen holl han en tratavla, och dar laste pojken:

Odmjukaste jag er ber,
Fast rosten nog ar matt:
Kom lagg en penning ner,
Men lyften uppat min hatt!
Jasa, karlen var bara en fattigbossa. Pojken kande sig snopen. Han hade vantat sig, att detta skulle vara nagot riktigt markvardigt. Och nu kom han ihag, att den dar trakarlen hade morfar ocksa talat om och sagt, att alla barn i Karlskrona tyckte sa mycket om honom. Och det var nog sant, for ocksa han hade svart att skilja sig fran trakarlen. Han hade nagot sa gammaldags over sig, att man nog kunde ta honom for att vara mangen hundra ar, och pa samma gang sag han sa stark och morsk och levnadsglad ut, just som man kunde tanka sig, att folk gjorde forr i varlden.

Pojken hade sa roligt av att se pa trakarlen, att han rent glomde bort den andre, som han flydde for. Men nu horde han honom. Han vek av fran gatan och kom in pa kyrkogarden. Han kom efter hit ocksa! Vart skulle pojken ta vagen?

I detsamma sag han trakarlen boja sig ner mot honom och stracka fram sin stora, breda hand. Det var omojligt att tro honom om annat an gott, och pojken stod med ett hopp uppe i handen. Och trakarlen lyfte honom till sin hatt och stack in honom under den.

Natt och jamnt var pojken gomd, natt och jamnt hade trakarlen fatt ner armen pa ratt plats igen, sa stannade bronskarlen framfor honom och stotte ner kappen i marken, sa trakarlen skakade pa sin pall. Darpa sade bronskarlen med stark och klingande rost: "Vad ar han for en?"

Trakarlens arm for uppat, sa att det knakade i det gamla travirket, och han rorde vid hattbrattet, nar han svarade: "Rosenbom med forlov, Ers Majestat. En gang i tiden hogbatsman pa linjeskeppet Dristigheten, efter slutad krigstjanst kyrkvaktare vid Amiralitetskyrkan, pa sistone skuren i tra och utstalld pa kyrkogarden som fattigbossa."

Det klack till i pojken, nar han horde, att trakarlen sade: "Ers Majestat". For nar han tankte efter, sa visste han, att statyn pa torget forestallde den, som hade grundlagt staden. Det var nog ingen mindre an sjalvaste Karl den elfte, som han hade rakat ut for.

"Han gor bra reda for sig," sade bronskarlen. "Kan han nu ocksa saga mig om han har sett till en liten pilt, som springer omkring i staden i natt? Det ar en nasvis kanalje, och far jag bara tag i honom ska jag lara honom mores." Darmed stotte han an en gang kappen i backen och sag forfarligt ond ut.

"Med forlov, Ers Majestat, jag har sett honom," sade trakarlen, och pojken blev sa radd, att han borjade skalva, dar han satt inkrupen under hatten och sag pa bronskarlen genom en spricka i traet. Men han lugnade sig, nar trakarlen fortsatte: "Ers Majestat ar pa oratt spar. Den dar pilten hade visserligen for avsikt att springa in pa varvet och sticka sig undan dar."

"Sager han det, Rosenbom? Ja, sta da inte langre stilla pa sin pall, utan kom med mig, och hjalp mig att soka reda pa honom! Fyra ogon ser mer an tva, Rosenbom."

Men trakarlen svarade med jammerlig rost: "Jag skulle underdanigst be att fa sta kvar dar jag star. Jag ser frisk och skinande ut for malningens skull, men jag ar for gammal och murken och tal inte att rora mig."

Bronskarlen horde nog inte till dem, som tyckte om att bli motsagda. "Var ar det for fasoner? Kom han mans, Rosenbom!" Och han hojde sin langa kapp och gav den andre ett danande slag over axeln. "Ser han, att han haller, Rosenbom?"

Darmed broto de upp och gingo stora och valdiga fram pa Karlskrona gator, tills de nadde en hog port, som ledde in till varvet. Darutanfor gick en av flottans matroser pa vakt, men bronskarlen skred bara forbi honom och sparkade upp porten, utan att matrosen latsades nagot darom.

Sa snart som de hade kommit in pa varvet, sago de framfor sig en vidstrackt hamn, avdelad med palbroar. I de olika hamnbasangerna lago krigsfartygen och sago storre och fruktansvardare ut sa har pa nara hall an nyss, nar pojken hade sett dem uppifran. "Det var da inte sa galet att tycka, att det var havstroll," tankte han.

"Var finner han det radligast att vi borjar sokandet, Rosenbom?" sade bronskarlen.

"En sadan som han kunde val allra lattast sticka sig undan i modellsalen," svarade trakarlen.

Pa en smal landremsa, som strackte sig at hoger fran porten hela hamnen utefter, lago alderdomliga byggnader. Bronskarlen gick fram mot ett hus med laga vaggar, sma fonster och ett ansenligt tak. Han stotte sin stav mot dorren, sa att den sprang upp, och stampade i vag uppfor en trappa med notta trappsteg. Darpa kommo de in i en stor sal, som var uppfylld av tacklade och fullriggade smafartyg. Pojken begrep, utan att nagon sade honom det, att detta var modeller till de fartyg, som hade blivit byggda for svenska flottans rakning.

Det fanns fartyg av manga olika slag. Det fanns gamla linjeskepp med sidorna spackade av kanoner, med hoga uppbyggnader i for och akter och masterna tyngda av ett virrvarr av segel och tag. Det fanns sma skargardsfartyg med roddarbankar utmed skeppssidorna, det fanns odackade kanonslupar och rikt forgyllda fregatter, som voro modeller till dem, som kungarna hade begagnat vid sina resor. Antligen funnos dar ocksa de tunga, breda pansarfartygen med torn och kanoner pa dacket, som aro i bruk nu for tiden, och smala, blanka torpedbatar, som liknade langa, smarta fiskar.

Nar pojken bars omkring bland allt detta, blev han helt hapen. "Att sa stora och granna fartyg har blivit byggda har i Sverige!" tankte han for sig sjalv.

Han hade god tid att betrakta vad som fanns darinne, for da bronskarlen fick se modellerna, glomde han bort allting annat. Han sag pa dem alla, fran de forsta till de sista, och fragade om dem. Och Rosenbom, hogbatsman pa Dristigheten, berattade sa mycket han visste om skeppens byggmastare och om dem, som hade fort dem, och om de oden, som de hade haft. Han berattade om Chapman och Puke och Trolle, om Hogland och Svensksund, anda fram till 1809, for sedan hade han inte varit med langre.

Bade han och bronskarlen hade mest att saga om de gamla, granna trafartygen. De nya pansarskeppen tycktes de inte riktigt forsta sig pa.

"Jag hor, att Rosenbom inte vet nagot om de har nya," sade bronskarlen. "Lat oss darfor ga och se pa nagot annat! For detta roar mig, Rosenbom."

Nu hade han visst alldeles upphort att soka efter pojken, och denne kande sig trygg och lugn, dar han satt i trahatten.

Darpa vandrade de bada karlarna igenom de stora anlaggningarna: segelsommareverkstaden och ankarsmedjan, maskin– och snickeriverkstaderna. De sago mastkranarna och dockorna, de stora forradshusen, artillerigarden, tyghuset, den langa repslagarebanan och den stora, overgivna dockan, som hade blivit sprangd i halleberget. De gingo ut pa palbroarna, dar orlogsfartygen lago fortojda, stego ombord pa dem och besago dem som tva gamla sjobussar, undrade och forkastade och gillade och forargades.

Pojken satt trygg under trahatten och horde talas om hur det hade arbetats och kampats pa denna plats for att utrusta alla de flottor, som hade gatt ut harifran. Han horde hur liv och blod hade vagats, hur den sista skarven hade offrats for att bygga krigsskeppen, hur snillrika man hade anstrangt all sin kraft for att forbattra och fullkommna dessa fartyg, som hade varit faderneslandets varn. Det var inte utan, att pojken ett par ganger fick tararna i ogonen, nar han horde talas om allt detta. Och han var glad at att han fick sa bra reda pa det.

Allra sist gingo de in pa en oppen gard, dar galjonsbilderna fran gamla linjeskepp stodo uppstallda. Och en markvardigare syn hade pojken aldrig sett, for dessa bilder hade otroligt maktiga, skrackinjagande ansikten. De voro stora, dristiga och vilda, fyllda av samma stolta anda, som hade utrustat de stora skeppen. De voro fran en annan tid an hans. Han tyckte, att han krympte ihop infor dem.

Men nar de kommo hit, sade bronskarlen till trakarlen: "Ta av sig hatten Rosenbom, for dem, som star har! De har alla varit i strid for faderneslandet."

Och Rosenbom hade glomt varfor de hade borjat vandringen, han som bronskarlen. Utan att besinna sig lyfte han trahatten fran huvudet och utropade:

"Jag lyfter hatten for den, som utvalde hamnen och grundade varvet och nyskapade flottan, for den kung, som har vackt allt detta till liv."

"Tack, Rosenbom! Det var bra sagt. Rosenbom ar en praktig karl. Men vad ar nu detta, Rosenbom?"

For dar stod Nils Holgersson mitt uppe pa Rosenboms nakna hjassa. Men han var inte radd nu mer, utan han lyfte sin vita luva och ropade: "Hurra for dig, Langlapp!"

Bronskarlen stotte kappen hart i marken, men pojken fick aldrig veta vad han hade amnat ta sig till, for nu rann solen upp, och med detsamma forsvunno bade bronskarl och trakarl, som om de hade varit gjorda av dimmor. Medan han annu stod och stirrade efter dem, flogo vildgassen upp fran kyrktornet och svavade fram och ater over staden. Med ens fingo de syn pa Nils Holgersson, och da skot den store vite ner ur skyn och hamtade honom.

X. Resa till Oland

Sondag 3 april

Vildgassen foro ut pa en skargardso for att beta. Det rakade dar tillsammans med nagra gragass, och dessa blevo forvanade att se dem, eftersom de mycket val visste, att deras frander vildgassen helst fara fram over det inre av landet. De voro nyfikna och fragvisa och nojde sig inte med mindre, an att vildgassen berattade om den forfoljelse, som de hade att utsta av Smirre rav. Nar de hade slutat, sade en gragas, som tycktes vara lika gammal och lika klok som sjalva Akka: "Det var en stor olycka for er, att raven blev forklarad fredlos i sitt eget land. Han kommer sakert att halla sitt ord och folja er anda opp till Lappland. Om jag voro som ni, skulle jag inte fara norrut over Smaland, utan i stallet ta den yttre vagen till Oland, sa att han alldeles mister sparet. For att riktigt villa bort honom bor ni stanna ett par dar pa Olands sodra udde. Dar finns det gott om man och gott om sallskap. Jag tror inte, att ni ska angra er, om ni far ditover."

Detta var verkligen ett klokt rad, och vildgassen besloto att folja det. Sa snart de hade atit sig val matta, borjade de farden till Oland. Ingen av dem hade nagonsin varit dar forut, men gragasen hade givit dem goda vagmarken. De hade bara att resa ratt mot soder, tills de rakade det stora fagelstracket, som gick fram utanfor Blekingskusten. Alla de faglar, som hade vinterbostad vid Vasterhavet och nu amnade sig till Finland och Ryssland. flogo fram dar, och de brukade alla i forbifarten sla sig ner pa Oland for att vila. Vildgassen skulle inte fa svart att finna vagvisare.

Den dagen var det alldeles stilla och varmt som pa en sommardag, det basta vader man kunde tanka sig for en sjoresa. Det enda betankliga var, att det inte var fullt klart, utan gra och beslojad himmel. Har och dar stodo valdiga molnmassor, som hangde anda ner mot havsytan och skymde utsikten.

Nar de resande voro komna utfor skaren, bredde havet ut sig sa jamnt och speglande, att pojken, da han rakade se nerat, tyckte att vattnet var forsvunnet. Det fanns ingen jord mer under honom. Han hade inte nagot annat an moln och himmel omkring sig. Han blev alldeles huvudyr och klamde sig fast vid gasryggen angsligare, an nar han satt dar forsta gangen. Det var, som om han omojligt kunde halla sig kvar: han maste fall at nagot hall.

Det blev an varre, nar de nadde fram till det stora fagelstracket, som gragasen hade talat om. Dar kom verkligen flock efter flock flygande i alldeles samma riktning. De liksom foljde en utstakad vag. Det var ander och gragass, svartor och grisslor, lommar och alfagel, skrakar och doppingar, strandskator och sjoorrar, Men nar nu pojken bojde sig framover och tittade at det hall, dar havet borde ligga, sag han hela fageltaget avspeglat i vattnet. Men han var sa yr, att han inte forstod hur detta kom sig, utan tyckte, att hela fagelskaran flog med buken uppat. Han undrade anda inte mycket over detta, for han visste inte sjalv vad som var upp, och vad som var ner.

Faglarna voro uttrottade och otaliga att komma fram. Ingen av dem skrek eller sade ett lustigt ord, och det gjorde, att allting forefoll, sa besynnerligt overkligt.

"Tank, om vi har farit bort ifran jorden!" sade han till sig sjalv. "Tank, om vi haller pa att resa opp till himlen!"

Han sag ingenting annat an moln och faglar omkring sig och borjade halla det for rimligt, att de foro mot himlen. Han blev glad och undrade vad han skulle fa se daruppe. Yrseln gick over pa en gang. Han blev sa forfarligt glad vid tanken pa att han for upp till himlen och lamnade jorden.

I detsamma horde han ett par knallande skott och sag ett par sma vita rokpelare stiga upp.

Det blev oro och uppstandelse bland faglarna. "Skyttar! Skyttar! Skyttar i batarna!" ropade de. "Flyg hogt! Flyg undan!"

Da sago pojken antligen, att de alltjamt foro fram over havsytan och att de alls inte voro i himlen. I en lang rad lago sma batar, fyllda av skyttar, som lossade skott pa skott. De framsta fagelflockarna hade inte markt dem i tid. De hade hallit for lagt. Flera morka kroppar sjonko ner mot havet, och for var och en, som foll, hojdes hoga jammerskrik av de levande.

Det var besynnerligt for den, som nyss trodde sig vara i himlen, att vakna upp till sadan skrack och jammer. Akka skot mot hojden sa raskt hon kunde, och sedan satte flocken av med storsta mojliga fart. Vildgassen kommo ocksa oskadda undan, men pojken kunde inte hamta sig fran sin forvaning. Tank, att nagon kunde vilja skjuta pa sadana som Akka och Yksi och Kaksi och gaskarlen och de andra! Manniskorna hade inte nagot begrepp om vad de gjorde.

Sa bar det framat igen i den stilla luften, och det var tyst som ropade: "Ar vi inte framme snart? Ar ni sakra pa att vi haller ratt vag?" Harpa svarade de, som flogo i spetsen: "Vi far ratt mot Oland, ratt mot Oland."

Grasanderna voro trotta och lommarna foro om den. "Ha inte sa brattom!" ropade da anderna. "Ni ater opp all maten for oss." – "Den racker till bade er och oss," svarade lommarna.

Innan de annu hade hunnit sa langt, att de sago Oland, kom en svag vind emot dem. De forde med sig nagot, som liknade valdiga massor av vit rok, alldeles som skulle det vara stor eldsvada nagonstans.

Nar faglarna sago de forsta vita virvlarna, blevo de angsliga och okade farten. Men det dar, som var likt en rok, bolmade fram allt tatare, och till sist omvarvde det dem alldeles. Ingen lukt kandes, och roken var inte mork och torr, utan vit och fuktig. Pojken forstod helt hastigt, att det inte var annat an dimma.

Da dimman blev sa tat, att man inte kunde se en gaslangd framfor sig, borjade faglarna bara sig at som riktiga galningar. Alla dessa, som forut hade farit fram med sa god ordning, borjade leka i dimman, De flogo hars och tvars for att locka varandra vilse. "Akta er!" ropade de. "Ni far ju bara runt. Vand om for all del! Inte kommer ni till Oland pa det dar sattet."

Alla visste mycket val var de hade on, men de gjorde sitt basta for att villa bort varandra. "Se pa de dar alorna!" ljod det i dimman. "De far tillbaka till Nordsjon." – "Akta er, gragass!" skrek nagon fran ett annan hall. "Om ni fortsatter sa dar, kommer ni anda till Rugen."

Det var, som sagt, ingen fara for de faglar, som voro vana att fardas fram har, skulle lata narra sig at galet hall. Men de, som fingo det svart, det var vildgassen. Upptagsmakarna markte, att de inte voro sakra om vagen, och gjorde allt, vad de kunde, for att forvilla dem.

"Vart amnar ni er, gott folk?" ropade en svan. Han kom ratt fram mot Akka och sag deltagande och allvarlig ut.

"Vi ska resa till Oland, men vi har aldrig varit dar forut," sade Akka. Hon tyckte, att detta var en fagel att lita pa.

"Det var for illa," sade svanen. "De har ju lockat er vilse. Ni ar pa vag mot Blekinge. Kom nu med mig, ska jag visa er ratt!"

Och sa for han astad med dem, och nar han hade fort dem sa langt bort fran den stora strakvagen, att de inga rop horde, forsvann ha i dimman.

Nu foro de omkring en stund alldeles pa mafa. Knappt hade de lyckats finna reda pa faglarna igen, forran en and kom fram till dem. "Det ar bast, att ni lagger er ner pa vattnet, tills dimman gar sin vag," sade anden. "Det marks ju, att ni inte ar vana att reda er pa resor."

Det var inte utan, att det lyckades de skalmarna att gora Akka huvudyr. Sa vitt pojken kunde forsta, flogo vildgassen runt en lang stund.

"Akta er! Ser ni inte, att ni flyger opp och ner?" ropade en lom, nar han stortade forbi. Pojken grep ovillkorligen tag om gaskarlens hals. Det var nagot, som han lange hade fruktat for.

Ingen kan saga nar de skulle ha kommit fram, om det inte hade horts ett dovt rullande skott langt borta.

Da skot Akka fram halsen, smallde hart med vingarna och satte full fart. Nu hade hon nagot att ratta sig efter. Gragasen hade just sagt henne, att hon inte skulle sla ner ytterst pa Olands sodra udde, darfor att dar stod en kanon, som manniskorna brukade skjuta pa dimman med. Nu kande hon riktningen, och nu skulle ingen i varlden kunna locka henne vilse.

XI. Olands sodra udde

3 – 6 april

Pa den sydligaste delen av Oland ligger en gammal kungsgard, som heter Ottenby. Det ar en ratt stor egendom, som stracker sig tvarsover on, fran strand till strand, och den ar markvardig darfor, att den alltid har varit ett tillhall for stora djurskaror. Pa sextonhundratalet, nar kungarna brukade fara over till Oland for att jaga, var hela egendomen inte nagot annat an en stor hjortpark. Pa sjuttonhundratalet funnos dar ett stuteri, dar adla rashastar uppfoddes, och ett schaferi, dar flera hundra far underhollos. I vara dagar finnas vid Ottenby varken fullblodshastar eller far. I deras stalle leva dar stora skaror av unghastar, som skola anvandas vid vara kavalleriregementen.

Det finns sakert inte i hela landet nagon gard, som kan vara en battre uppehallsort for djur. Langs efter den ostra kusten ligger den gamla schaferiangen, som ar en fjardedels mil lang, den storsta angen pa hela Oland, dar djuren kunna beta och leka och tumla sig lika fritt som i vildmarken. Och dar finns den beromda Ottenby lund med de hundraariga ekarna, som ge skugga for sol och la for den stranga Olandsblasten. Och sa far man inte glomma den langa Ottenby mur, som gar fran strand till strand och skiljer Ottenby fran den ovriga on, sa att djuren kunna veta hur langt den gamla kungsgarden stracker sig och akta sig att ge sig in pa annan mark, dar de inte aro sa val fredade.

Men det ar inte nog med att det finns gott om tama djur pa Ottenby. Man skulle nastan kunna tro, att det vilda ocksa hade en kansla av att pa ett gammalt kronogods bor bade vilt och tamt kunna rakna pa huld och skydd, och det ar darfor, som de i sa stora skaror vaga sig dit. Forutom att dar annu finnas kvar hjortar av den gamla stammen och att harar och grav-ander och rapphons alska att leva dar, sa utgor den pa varen och sensommaren en viloplats for manga tusental av flyttfaglar. Framfor allt ar det pa den sumpiga ostra stranden nedanfor schaferiangen, som flyttfaglarna sla ner for att beta och vila.

Nar vildgassen och Nils Holgersson antligen hade letat sig fram till Oland, slogo de som alla andra ner pa stranden under schaferiangen.

Dimman lag tat over hela on liksom forut over havet. Men pojken blev anda hapen over alla de faglar, som han urskilde bara pa det lilla stycke av stranden, som han kunde se ut over.

Det var en lag sandstrand med stenar och vattenpussar och en mangd uppkastad tang. Om pojken hade fatt valja, skulle han val aldrig ha tankt pa att sla ner dar, men faglarna ansago visst detta for ett riktigt paradis. Ander och gragass gingo och betade pa angen, narmare vattnet sprungo snappor och andra strandfaglar. Lommarna lago i havet och fiskade, men mest liv och rorelse var det pa de langa tangbankarna utanfor kusten. Dar stodo faglarna tatt bredvid varandra och plockade i sig larver, som matte ha funnits i granslos mangd, for det marktes aldrig, att det uppstod nagon klagan over brist pa mat.

De allra flesta skulle resa vidare och hade slagit ner bara for att fa vila, och sa snart som anforaren for en flock tyckte, att kamraterna hade vederkvickt sig tillrackligt, sade han: "Ar ni nu fardiga, sa ger vi oss val av."

"Nej, vanta, vanta! Vi ar inte matta annu pa lange," sade foljesfolket.

"Ni tror val inte, att jag amnar lata er ata sa mycket, att ni inte kan rora er?" sade anforaren, smallde i vingarna och satte av. Men det hande mer an en gang, att han maste vanda om, darfor att han inte kunde forma de andra att folja med.

Utanfor de yttersta tangbankarna lag en flock svanor. De brydde sig inte om att ga i land, utan vilade sig genom att ligga och gunga pa vattnet. Da och sa doko de ner med halsarna och hamtade upp mat fran havsbottnen. Nar de hade fatt fatt i nagot riktigt gott, gavo de till hoga rop, som ljodo likt trumpetstotar.

Nar pojken horde, att det lag svanor pa grundet, skyndade han ut pa tangbankarna. Han hade aldrig sett vildsvan pa nara hall forut. Han hade lycka med sig, sa att han kom alldeles fram till dem.

Pojken var inte den enda, som hade hort svanorna. Bade vildgass och gragass och ander och lommar summo ut mellan bankarna, lade sig som en ring runt om svanflocken och stirrade pa den. Svanorna blaste upp fjadrarna, hojde vingarna som segel och lyfte halsarna hogt i vadret. Ibland sam en och annan av dem fram till en gas eller storlom eller dykand och sade ett par ord. Och da tycktes det, som om den tilltalade knappt skulle vaga lyfta nabben for att svara.

Men sa var det en smalom, en liten svart odygdspase, som inte kunde sta ut med all denna hogtidlighet. Han dok helt hastigt och forsvann under vattenytan. Strax darpa skrek en av svanorna till och simmade undan sa hastigt, att vattnet skummade. Darpa stannade han och borjade pa nytt de majestatisk ut. Men snart skrek en annan till pa samma satt som den forsta, och sa skrek en tredje.

Nu orkade inte smalommen stanna langre under vattnet, utan han visade sig pa vattenytan liten och svart och onskefull. Svanorna stortade emot honom, men nar de sago vad det var for en liten stackare, vande de tvart, liksom om de holle sig for goda att braka med honom. Da dok smalommen pa nytt och nop dem i fotterna. Det gjorde sakert ont, och det varsta var, att de inte kunde bibehalla sin vardighet. Med ens gjorde de slag i saken. De borjade piska luften med vingarna, sa att det danade, foro fram ett langt stycke liksom springande pa vattnet, fingo antligen luft under vingarna och lyfte.

Nar svanorna voro borta, blev det stor saknad efter dem, och de, som forut hade haft roligt at smalommens tilltag, klandrade honom nu for hans oforsynthet.

Pojken gick ater inat land. Dar stallde han sig att se pa hur snapporna lekte. De likande sma, sma tranor, hade liksom dessa sma kroppar, hoga ben, langa halsar och latta, svavande rorelser, men de voro inte graa, utan bruna. De stodo i en lang rad pa stranden, dar den spolades av vagorna. Sa snart en vag strommade in, sprang hela raden baklanges. Sa snart den sogs ut, foljde de efter. Och s a hollo de pa i timtal.

De grannaste av alla faglarna voro grav-anderna. De voro nog slakt med vanliga ander, for de hade som dessa en tung, satt kropp, bred nabb och simfotter, men de voro mycket praktfullare utstyrda. Sjalva fjaderskruden var vit, kring halsen buro de ett brett gult band, vingspegeln blankte i gront, rott och svart, vingspetsarna voro svarta, och huvudet var svartgront och skiftade som siden.

Sa snart nagra av dem visade sig pa stranden, sade de andra faglarna: "Titta pa de dar! De forstar sig pa att kluta ut sig." – "om de inte voro sa granna, skulle de inte behova grava sina bon nere i jorden, utan kunde ligga oppe i dagen som en annan," sade en brun grasandhona. – "De ma bjuda till hur mycket som helst, sa kan de da aldrig komma att ta sig nagot ut med en sadan nasa, som de har," sade en gragas. Och detta var verkligen sant. Grav-anderna hade en stor knol pa nabbroten, som skamde bort deras utseende.

Utanfor stranden foro masar och tarnor fram over vattnet och fiskade. "Vad ar det for fisk, som ni tar opp?" fragade en vildgas – "Det ar spigg. Det ar Olandsspigg. Det ar den basta spigg i varlden," sade en mas. "Vill du inte smaka?" Och han flog emot gasen med munnen full av de sma fiskarna och ville ge henne. "Usch da! Tror du jag vill ata sadan dar otackhet?" sade vildgasen.

Nasta morgon var det alltjamt lika dimmigt. Vildgassen gingo pa angen och betade, men pojken hade gatt ner till stranden for att samla in musslor. Det fanns gott om dem, och nar han tankte pa att han nasta dag kanske skulle vara pa ett stalle, dar han inte kunde fa nagon mat alls, sa beslot han, att han skulle forsoka gora sig en liten pase, som han kunde plocka full av musslor. Han fann pa angen gammal starr, som var seg och stark, och av den borjade han flata sig en ransel. Detta hade han arbete med i flera timmar, men han var ocksa riktigt nojd med den, nar den var fardig.

Vid middagstiden kommo alla vildgassen springande och fragade om han hade sett den vita gaskarlen. "Nej, inte har han varit med mig," sade pojken. – "Vi hade honom med oss anda tills helt nyligen," sade Akka, "men nu vet vi inte mer var han finns."

Pojken for upp och blev forfarligt radd. Han fragade om nagon rav eller orn hade visat sig, eller om nagon manniska hade varit synlig i narheten. Men ingen hade kunnat marka nagot farligt. Gaskarlen hade nog bara gatt vilse i dimman.

Men det var lika stor olycka for pojken, pa vad satt den vite an hade kommit bort, och han gav sig genast astad for att soka efter honom. Dimman skyddade honom, sa att han kunde springa osedd vart som helst, men den hindrade honom ocksa fran att se. Han sprang soderut efter kusten anda ner till fyren och mistkanonen pa ons yttersta udde. Overallt var det samma fagelvimmel, men ingen gaskarl. Han vagade sig fram till Ottenby gard, och han sokte igenom varenda en av de gamla ihaliga ekarna i Ottenby lund, men han fann inte nagot spar av gaskarlen.

Han sokte, anda tills det borjade morkna. Da maste han bege sig tillbaka till ostra stranden. Han gick med tunga steg och var fasligt dyster till sinnes. Han visste inte vad det skulle bli av honom, om han inte fick reda pa gaskarlen. Det fanns ingen han mindre kunde undvara.

Men nar han vandrade over schaferiangen, vad var det val for ett stort vitt, som kom emot honom i dimman, om inte gaskarlen? Han var alldeles oskadd och mycket glad over att han antligen hade kunnat leta sig tillbaka till de andra. Dimman hade gjort honom sa yr i huvudet, sade han, att han hade gatt runt pa den stora angen hela dagen. Pojken slog i gladje armarna om hans hals och bad honom, att han skulle ta sig till vara och inte ga ifran de andra. Och de lovade han sakert att han aldrig mer skulle gora. Nej, aldrig mer.

Men nasta morgon, nar pojken gick nere pa strandbradden och sokte musslor, kommo gassen springande och fragade om han hade sett till gaskarlen.

Nej, det hade han visst inte. Ja, da var gaskarlen borta igen. Han hade gatt vilse i dimman pa samma satt som forra dagen.

Pojken sprang astad i stor forfaran och borjade soka. Han fann ett stalle, dar Ottenby mur var sa nedrasad, att han kunde klattra over den. Sedan gick han omkring bade nere pa strandbradden, som sa smaningom vidgade ut sig och blev sa stor, att dar fanns plats for akrar och angar och bondgardar, och uppe pa det platta hoglandet, som intog mitten av on, dar det inte fanns andra byggnader an vaderkvarnar, och dar vaxtmattan var sa tunn, att det vita kalkberget lyste fram under den.

Gaskarlen kunde han emellertid inte finna, och nar det led mot kvallen och pojken maste vanda ater till stranden, kunde han inte tro annat, an att reskamraten var forlorad. Han var sa modlos, att han inte visste vad han skulle ta sig till.

Han hade redan klattrat over muren igen, nar han horde en sten rasa tatt bredvid. Nar han vande sig om for att de vad det var, tyckte han sig urskilja nagot, som rorde sig i en stenhog, som lag alldeles invid muren. Han smog narmare och sag da den vita gaskarlen komma modosamt vandrande uppfor stenhogen med flera langa rottagor i munnen. Gaskarlen sag inte pojken, och denne ropade inte till honom, utan tyckte, att det var skal att forsta ta reda pa varfor gaskarlen pa detta satt forsvann gang pa gang.

Han fick ocksa snart veta orsaken. Uppe i stenroset lag en ung gragas, som ropade av gladje, nar gaskarlen kom. Pojken smog narmare, sa att han horde vad de sade, och fick da veta, att gragasen var skadad i ena vingen, sa att hon inte kunde flyga, och att hennes flock hade rest ifran henne och lamnat henne ensam. Hon hade varit nara att do av hunger, nar den vita gaskarlen forra dagen hade fatt hora hennes rop och sokt upp henne. Alltsedan hade han hallit pa att bara mat till henne. Bada tva hade de hoppats, att hon skulle bli frisk, innan han lamnade on, men hon kunde annu varken flyga eller ga. Hon var mycket bedrovad over detta, men han trostade henne med att han inte skulle resa pa lange. Till sist bjod han henne godnatt och lovade, att han skulle komma tillbaka nasta dag.

Pojken lat gaskarlen ga, och sa snart som han var borta, smog han sig i sin tur upp i stenroset. Han var ond for att han hade blivit narrad, och nu ville han saga den dar gragasen, att gaskarlen var hans egendom. Han skulle fora pojken till Lappland, och det kunde inte bli tal om att han finge stanna har for hennes skull. Men nar han nu sag unggasen pa nara hall, forstod han bade varfor gaskarlen hade gatt och burit mat till henne i tva dar, och varfor han inte hade velat tala om, att han hjalpte henne. Hon hade det vackraste lilla huvud, fjaderskruden var som mjukt siden, och ogonen voro milda och bedjande.

Nar hon fick se pojken, ville hon springa undan. Men den vanstra vingen var ur led och slapade mot marken, sa att den hindrade alla hennes rorelser.

"Du ska inte vara radd for mig," sade pojken och sag inte alls sa ond ut, som han hade amnat visa sig. "Jag ar Tummetott, som ar Marten gaskarls reskamrat." fortfor han. Och sa blev han staende och visste inte vad han ville saga.

Det kan ibland finnas nagot hos djur, som gor, att man undrar vad de aro for slags varelser. Man kanner sig nastan radd for att de skola vara forvandlade manniskor. Det var nagot sadant med gragasen. Sa snart som Tummetott sade vem han var, sankte hon halsen och huvudet mycket behagfullt infor honom och sade med en rost som var sa vacker, att pojken inte kunde tro, att det var en gas, som talade: "Jag ar mycket glad, att du har kommit hit for att bista mig. den vita gaskarlen har sagt mig, att ingen ar sa klok och sa god som du."

Hon sade detta med en sadan vardighet, att pojken blev riktigt blyg. "Det har kan val inte vara nagon fagel," tankte han. "Det ar sakert en fortrollad prinsessa."

Han fick stor lust att hjalpa henne och stack in sina sma hander under fjadrarna och kande utmed vingbenet. Benet var inte brutet, men det var nagot i olag med leden. Han fick ner fingret i en tom ledhala. "Akta dig nu!" sade han, tog ett fast tag om benpipan och passade in den, dar den skulle vara. Han gjorde det riktigt raskt och bra for att vara forsta gangen. som han forsokte sig pa dylikt, men det matte ha gjort mycket ont, for den stackars unggasen utstotte ett enda gallt skrik, och sedan sjonk hon ner bland stenarna utan att ge ifran sig ett livstecken.

Pojken blev forfarligt skramd. Han hade velat hjalpa henne, men nu var hon ju dod. Han tog ett langt hopp ner fran stenroset och sprang sin vag. Han tyckte, att det var som om han hade dodat en manniska.

Nasta morgon var det klart och dimfritt, och Akka sade, att nu skulle de fortsatta resan. Alla de andra voro villiga att fara, men den vita gaskarlen gjorde invandningar. Pojken forstod nog, att han inte ville fara ifran gragasen. Men Akka horde inte pa honom, utan begav sig astad.

Pojken sprang upp pa gaskarlens rygg, och den vite foljde flocken, fastan langsamt och ovilligt. Pojken var riktigt glad, att de fingo fara ifran on. Han hade samvetskval for gragasens skull och hade inte velat saga gaskarlen hur det hade gatt, nar han hade velat bota henne. Det voro nog bast, om Marten gaskarl aldrig finge veta detta, tankte han. Pa samma gang undrade han pa att den vite hade hjarta att fara ifran gragasen.

Men plotsligt vande gaskarlen. Tanken pa unggasen hade blivit honom overmaktig. Det finge ga hur det ville med Lapplandsresan. Han kunde inte folja med de andra, nar han visste, att hon lag ensam och sjuk och skulle svalta ihjal.

Med nagra vingslag var han framme vid stenroset. Men da lag det ingen gra unggas mellan stenarna. "Dunfin! Dunfin! Var ar du?" fragade gaskarlen.

"Raven har nog varit framme och tagit henne," tankte pojken. Men i detsamma horde han en vacker rost svara gaskarlen: "Jag ar har, gaskarl, jag ar har! Jag har bara tagit mig ett morgonbad." Och upp ur vattnet kom den lilla gragasen frisk och valbehallen och berattade, att Tummetott hade dragit hennes vinge i led, och att hon var alldeles bra och redo att folja med pa farden.

Vattendropparna lago som parlstank pa hennes sidenskiftande fjadrar, och Tummetott tankte aterigen, att hon var en riktig liten prinsessa.

XII. Den stora fjarilen

Onsdag 6 april

Gassen foro fram langsefter den langa on, som lag tydligt synbar under dem. Pojken kande sig glad och latt om hjartat under farden. Han var lika sa nojd och belaten, som han hade varit dyster och nedstamd dagen forut, nar han hade strovat omkring nere pa on och sokt efter gaskarlen.

Han sag nu, att det inre av on bestod av en kal hogslatt med en bred krans av gott och fruktbart land langsmed kusterna, och han borjade forsta meningen med nagot, som han hade hort forra kvallen.

Han hade just suttit och vilat vid en av de manga vaderkvarnarna, som voro resta pa hogslatten, nar ett par farherdar hade kommit gaende med hundarna vid sidan och en stor farhjord i folje. Pojken hade inte blivit radd, for han hade suttit val gomd under kvarntrappan. Men det hade fallit sig sa, att herdarna hade kommit och satt sig pa samma trappa, och da hade det inte varit annat for pojken att gora an att halla sig stilla.

Den ena herden var ung och sag ut, som folk gor mest, den andre var en gammal besynnerlig en. Kroppen var stor och knotig, men huvudet var litet, och ansiktet hade veka och milda drag. Det forefoll, som om kropp och huvud alls inte ville passa ihop.

En stund satt han tyst och stirrade in i dimman med en obeskrivligt trott blick. Sa borjade han tala med kamraten. Denne tog da upp brod och ost ur sin pase for att ata sin aftonvard. Han svarade nastan ingenting, men han horde pa mycket taligt, alldeles som om han hade tankt: "Jag ska val gora dig den gladjen att lata dig prata en stund."

"Nu ska jag tala om nagot for dig, Erik," sade den gamla herden. "Jag har tankt ut, att forr i varlden, da bade manniskor och djur var mycket storre, an de nu ar, blev val ocksa fjarilarna alldeles ofantligt stora. Och en gang fanns det en fjaril, som var manga mil lang och hade vingar, som var breda som sjoar. De dar vingarna var blaa och silverblankande och sa granna, att nar fjarilen var ute och flog, stod alla andra djur och stirrade efter den.

Det var forstas det felet med den, att den var for stor. Vingarna hade svart att bara den. Men det hade nog gatt bra, om den hade varit klok nog att halla sig kvar over landbacken. Men det var den inte, utan den gav sig astad ut over Ostersjon. Och den var inte langt hunnen, forran stormen kom emot den och borjade slita i vingarna. Ja, det ar latt att begripa, du Erik, hur det skulle ga, nar en Ostersjostorm fick handskas med skora fjarilvingar. Det drojde inte, forran de var bortryckta och bortvirvlade, och da foll forstas fjarilstackaren ner i havet. Den vraktes fram och tillbaka i vagorna till en borjan, och sedan strandade den pa nagra klippgrund utanfor Smaland. Och dar blev den liggande, sa stor och lang, som den var.

Nu tanker jag mig, Erik, att om fjarilen hade blivit liggande pa land, sa hade den snart multnat och fallit sonder. Men eftersom den foll i havet, blev den genompyrd med kalk och hard som sten. Du vet nog, att vi har funnit stenar pa stranden, som inte har varit annat an forhardnade maskar. Och nu tror jag, att det gick med den stora fjarilskroppen pa samma satt. Jag tror, att den blev till en lang, smal klippa, dar den lag ute i Ostersjon. Tror inte du det ocksa?"

Han holl upp for att fa svar, och den andre nickade at honom. "Hall nu pa, sa att jag far hora vart du vill komma!" sade han.

"Och mark nu, Erik, att det har Oland, som du och jag lever pa, det ar ingenting annat an den gamla fjarilkroppen. Bara man tanker efter, marker man, att on ar en fjaril. Mot norr syns den smala framkroppen och det runda huvudet, och mot soder ser man bakkroppen, som forst breder ut sig och sedan smalnar av till en vass spets."

Har holl han inne an en gang och sag pa kamraten, liksom angslig for hur denne skulle ta detta pastaende. Men den unge fortsatte att ata i storsta lugn och nickade at honom att fortsatta.

"Sa snart som fjarilen hade blivit forbytt till en kalkstensklippa, kom mangahanda fron av orter och trad farande med vinden och ville sla rot pa den. Men de hade allt svart att far faste pa det kala och glatta berget. Det drojde lange, innan nagonting annat an starr kunde vaxa dar. Sedan kom farsvingeln och solvandan och tornriset. Men an i dag finns det inte sa mycken vaxtlighet pa Alvaret, Och ingen kan tanka pa att ploja och sa haroppe, dar jordskorpan ar sa tunn.

Men om du nu gar in pa det, att Alvaret och landborgarna, som star runt omkring det, ar bildade av fjarilkroppen, sa kan du val ha ratt att fraga var det landet, som ligger nedanfor landborgarna, har kommit ifran." – "Ja, just det," sade han, som at. "Det skulle jag nog vilja veta."

"Jo, du far komma ihag, att Oland har legat i havet i bra manga ar, och under tiden har allt sadant, som vraker omkring med vagorna, tang och sand och snackor, samlat sig runt om det och blivit liggande. Och sa har sten och grus rasat ner fran bade ostra och vastra landborgen. Pa det sattet har on fatt breda strander, dar det kan vaxa sad och blommor och trad.

Haroppe pa harda fjarilryggen gar endast far och kor och smahastar, har bor bara vipor och brockfagel, och inga andra byggnader finns har an vaderkvarnar och nagra fattiga stenskjul, dar vi herdar kryper in. Men nere pa stranden ligger stora bondbyar och kyrkor och prastgardar och fiskelagen och en hel stad."

Han sag fragande pa den andre. Denne hade slutat att ata och holl pa att knyta ihop matsackspasen. "Jag undrar vart du vill komma med allt det har," sade han.

"Jo, det ar bara detta, som jag ville veta," sade herden, medan han sankte rosten, sa att han nastan viskade fram orden, och sag inat dimman med sina sma ogon, som syntes vara uttrottade av att speja efter allt det, som inte finns, "bara detta ville jag veta: om bonderna, som bor i de kringbyggda gardarna nere under landborgarna, eller fiskarna, som tar opp strommingen ur havet, eller kopmannen i Borgholm eller badgasterna, som far hit var sommar, eller de resande, som vandrar omkring i Borgholms slottsruin, eller jagarna, som om hosten kommer hit och jagar rapphons, eller malarna, som sitter har pa Alvaret och malar av faren och vaderkvarnarna, – jag skulle vilja veta om nagon av dem forstar, att den har on har varit en fjaril, som har flugit omkring med stora, blankande vingar."

"Aja," sade den unga herden plotsligt, "nog borde det ha gatt opp for nagon av dem, som har suttit en kvall pa kanten av landborgen och hort naktergalarna sla i lovangen under dem och sett over Kalmar sund, att den har on inte kan vara tillkommen som alla andra."

"Jag ville fraga," fortfor den gamle, "om ingen enda har haft den onskan att ge vaderkvarnarna vingar sa stora, att de kunde na opp till himlen, sa stora, att de vore i stand att lyfta hela on opp ur havet och lata den flyga som en fjaril bland fjarilar."

"Det kan nog handa, att det ar nagot i det, som du sager," sade den unge, " for om sommarnatterna, nar himlen valver sig hog och oppen over on, har jag ibland tyckt, att det var, som om den ville hoja sig ur havet och flyga sin vag."

Men nar den gamle nu antligen hade fatt den unge till att tala, horde han inte mycket pa honom. "Jag ville allt veta," sade han men an lagre rost, "om nagon kan forklara varfor det bor en sadan langtan haroppe pa Alvaret. Jag har kant den var dag i mitt liv, och jag tanker, att den tar sig in i brostet pa envar, som maste ga har. Jag ville veta om ingen annan har forstatt, att all den tranaden kommer sig darav, att hela on ar en fjaril, som langtar efter sina vingar."

XIII. Lilla Karlson

Stormen

Fredag 8 april

Vildgassen hade tillbragt natten pa Olands norra udde och voro nu pa vag mot fastlandet. Det blaste ratt stark sunnanvind over Kalmar sund, sa att det hade blivit kastade norrut. De arbetade sig anda med god fart fram mot land. Men nar de nalkades de forsta skaren, horde de ett valdigt dan, som om en mangd vingstarka faglar hade kommit flygande, och vattnet under dem blev pa en gang alldeles svart. Akka holl in vingarna sa hastigt, att hon nastan blev staende stilla i luften. Darpa sankte hon sig for att sla ner pa havsytan. Men innan gassen hade natt vattnet, hann vastanstormen fram till dem. Redan jagade den framfor sig dammoln, saltskum och smafaglar, nu ryckte den ocksa med sig vildgassen, kastade dem over anda och vrakte dem ut mot havet.

Det blev en ohygglig storm. Vildgassen forsokte vanda gang pa gang, med de formadde inte, utan drevos utat Ostersjon. Stormen hade redan kastat dem forbi Oland, och havet lag tomt och odsligt framfor dem. De hade intet annat att gora an att lansa undan.

Nar Akka markte, att de inte voro i stand att vanda, tyckte hon, att det var onodigt att lata stormen driva dem over hela Ostersjon. Hon sankte sig darfor ner pa vattnet. Sjogangen var redan haftig och vaxte i varje ogonblick. Vagorna rullade fram sjogrona med frasande skum pa kammarna. Den ena vrakte upp hogre an den andra. De var, som om de tavlade om vem som skulle kunna resa sig hogst och skumma yrast. Men vildgassen voro inte radda for vagsvallet. Detta tycktes tvartom bereda dem ett stort noje. De anstrangde sig inte med att simma, utan lato sig skoljas upp pa vagkammarna och ner i vagdalarna och hade lika roligt som barn i en gunga. Deras enda bekymmer var, att flocken skulle bli skingrad. De stackars landfaglarna, som drevo forbi uppe i stormen, ropade avundsjukt: "Det ar ingen nod for er, som kan simma."

Men vildgassen voro visst inte utom fara. For det forsta gjorde gungningen dem ohjalpligt somniga. Oupphorligen ville de vanda huvudet bakat, sticka nabben in under vingen och sova. Ingenting kan vara farligare an att pa detta satt falla i somn, och Akka ropade oupphorligen: "Somna inte, vildgass! Den, som somnar, kommer bort fran flocken. Den som kommer bort fran flocken, ar forlorad."

Trots alla forsok att sta emot, somnade den ena efter den andra, och sjalva Akka var mycket nara att slumra in, nar hon plotsligen sag nagot runt, morkt hoja sig over toppen av en vag. "Salar, salar! salar!" ropade Akka med hog, gall rost och hojde sig i luften med smallande vingslag. Det var i yttersta stunden. Innan den sista vildgasen hade hunnit upp ur vattnet, voro salarna sa nara, att de nafsade efter hennes fotter.

Sa voro vildgassen ater uppe i stormen, som drev dem framfor sig utat havet. Ingen vila unnade den varken sig eller dem. Och intet land sag de, bara ode hav.

De slogo ner pa vattnet igen, sa snart de tordes. Men nar de hade gungat pa vagorna en stund, blevo de somniga pa nytt. Och nar de somnade, kommo salarna simmande. Om inte den gamla Akka hade varit sa vaksam, skulle inte en enda av dem ha sluppit lyckligt undan.

Hela dagen fortfor stormen, och den anstallde fruktansvarda harjningar bland de massor av faglar, som vid denna tid pa aret voro ute pa flyttresor. Somliga belvo drivna ur sin kosa bort till fjarran land, dar de dogo av svalt, andra blev krossade mot klippvaggarna, och manga blevo ett rov for salarna.

Hela dagen varade stormen, och Akka borjade till sist undra om hon och flocken skulle forolyckas. De voro nu dodstrotta, och ingenstans sag hon nagon plats, dar de kunde fa vila. Mot kvallen vagade hon inte lagga sig ner pa havet, darfor att detta nu helt plotsligt fylldes av stora isflak, som tornade mot varandra, och hon fruktade for att de skulle bli krossade mellan dessa. Ett par ganger forsokte vildgassen stalla sig pa isflaken. Men en gang sopade de vilda stormen ner dem i vattnet. En annan gang kommo de obarmhartiga salarna krypande upp pa isen.

I solnedgangen voro gassen an en gang uppe i luften. De flogo framat, angsliga for natten. Morkret tycktes komma alltfor hastigt over dem denna kvall, som var sa full av faror.

Det var forfarligt, att de annu inte sago land. Hur skulle det ga med dem, om de nodgades stanna ute pa havet hela natten? De skulle antingen bli krossade mellan isflaken eller ihjalbitna av salarna eller skingrade av stormen.

Himlen stod molnhojd, manen holl sig dold, och morkret kom hastigt. Pa samma gang fylldes hela naturen av en hemskhet, som kom de modigaste hjartan att forfaras. Nodstallda flyttfaglars rop hade ljudit over havet hela dagen, utan att nagon hade givit akt pa dem, men nu, nar man inte mer sag vem det var, som upphavde dem, forefollo de dystra och skrammande. Nere pa havet stotte drivisflaken mot varandra med ett starkt danande. Salarna stamde upp sina vilda jaktsanger. Det var, som om himmel och jord holle pa att storta samman.

Faren

Pojken hade en stund suttit och sett ner i havet. Plotsligt tyckte han, att det borjade brusa starkare an forut. Han sag upp. Ratt framfor honom pa bara ett par meters avstand reste sig en skrovlig och naken bergvagg. Nere vid dess fot slogos vagorna till hogt uppsprutande skum. Vildgassen flogo rakt mot klippan, och pojken kunde inte forsta annat, an att de maste krossas mot den.

Knappt hann han undra over att inte Akka i tid hade sett denna fara, sa voro de framme vid berget. Da markte han ocksa, att framfor dem oppnade sig den halvrunda mynningen till en grotta. In i denna styrde gassen, och i nasta ogonblick voro de i sakerhet.

Det forsta, som de resande tankte pa, innan de gavo sig ro att frojda sig over sin raddning, var att se efter om alla kamraterna ocksa voro bargade. Dar funnos Akka, Yksi, Kolme, Nelja, Viisi, Kuusi, alla sex gasslingarna, gaskarlen, Dunfin och Tummetott, men Kaksi fran Nuolja, den forsta vanstergasen, var forsvunnen, och ingen visste nagot om hennes ode.

Nar vildgassen markte, att ingen annan an Kaksi hade blivit skild fran flocken, togo de saken latt. Kaksi var gammal och klok. Hon kande alla deras vagar och vanor, och hon skulle nog forsta att leta sig tillbaka till dem.

Sa borjade vildgassen se sig om inne i bergshalan. Det kom annu sa mycken dager in genom oppningen, att de kunde se, att grottan var bade djup och vid. De gladde sig at att ha funnit ett sa praktigt nattharbarge, nar en av dem fick syn pa nagra glansande, grona punkter som lyste fram ur en mork vra. "Detta ar ogon!" ropade da Akka. "Det finns stora djur harinne." De stortade mot utgangen, men Tummetott, som sag battre i morker an vildgassen, ropade till dem: "Det ar ingenting att fly for! Det ar bara nagra far, som ligger utmed grottvaggen."

Nar vildgassen hade vant sig vid den skumma dagen i grottan, sago de faren mycket val. De vuxna kunde vara ungefar lika manga som de sjalva, men dessutom fanns det nagra sma lamm. En stor gumse med langa, vridna horn tycktes vara den fornamsta av flocken. Vildgassen gingo emot honom under mycket nigande. "Val mott i vildmarken!" halsade de, men storgumsen lag stilla och sade inte ett valkomstord.

Vildgassen trodde da, att faren voro missnojda over att de hade tagit in i deras grotta. "Det ar kanske inte till lags, att vi har kommit in har i huset?" sade Akka. "Men vi kan inte hjalpa det, for vi ar vinddrivna. Vi har farit omkring i stormen hela dagen, och det voro gott att fa stanna har i natt." Efter detta drojde det en god stund, innan nagot av faren svarade med ord, men daremot hordes det tydligt, att ett par av dem drogo langa suckar. Akka visste nog, att far alltid aro blyga och besynnerliga, men de har tycktes inte alls ha nagot begrepp om hur de skulle skicka sig. Antligen sade en gammal tacka, som hade ett langlagt och sorgset ansikte och en klagande rost: "Inte ar det nagon av oss, som nekar er att stanna, men detta ar ett sorgens hus, och vi kan inte ta emot gaster som forr i varlden. " – "Inte behover ni vara angsliga for sadant," sade Akka. "Om ni visste vad vi har utstatt i dag, skulle ni nog begripa, att vi ar nojda, bara vi far en trygg flack att sova pa."

Nar Akka sade detta, reste sig den gamla tackan. "Jag tror nog, att det vore battre for er att flyga omkring i starkaste storm an att stanna har. Men nu ska ni anda inte fara harifran, forran vi har fatt bjuda er pa en sa god valfagnad, som huset formar."

Hon visade dem fram till en grop i marken, som var full av vatten. Darbredvid lag en hog med agnar och boss, och den bad hon dem halla till godo med. "Vi har haft strang snovinter i ar har pa on, " sade hon. "Bonderna, som ager oss, kom ut till oss med ho och havrehalm, for att vi inte skulle svalta ihjal. Och det har skrapet ar allt, som ar kvar av valfagnaden."

Gassen stortade sig genast over maten. De tyckte, att de hade rakat val ut, och voro i sitt basta lynne. De markte nog, att faren voro angsliga, men de visste hur latt skramda far brukar vara och trodde inte, att det var nagon verklig fara a farde. Sa snart som de hade atit, amnade de som vanligt stalla sig att sova. Men da reste sig den stora gumsen och gick fram till dem. Gassen tankte, att de aldrig hade sett ett far med sa langa och grova horn. Ocksa i annat var han marklig. Han hade stor, kullrig panna, kloka ogon och god hallning, som om han voro ett stolt och modigt djur.

"Jag kan inte sta till svars med att lata er somna utan att tala om, att har ar osakert," sade han. "Vi kan inte ta emot nattgaster nu for tiden." Antligen borjade Akka forsta, att detta var allvar. "Vi ska fara var vag, eftersom ni nodvandigt onskar det," sade hon. "Men vill ni inte forst tala om vad det ar, som plagar er? Vi har inte reda pa nagonting. Vi vet inte en gang vart vi ar komna." – "Detta ar Lilla Karlson," sade gumsen. "Den ligger utanfor Gotland, och det ar inga andra an far och havsfaglar, som bor har." svarade gumsen. "Vi har ingenting att gora med manniskor. Det ar en gammal overenskommelse mellan oss och bonderna i en gard inne pa Gotland, att de ska forse oss med foder, ifall det blir snovinter, och till gengald far de fora bort dem av oss, som blir overtaliga. On ar liten, sa att den kan inte foda alltfor manga av oss. Men eljest skoter vi oss sjalva hela aret om, och vi bor inte i hus med dorrar och las, utan vi haller till i sadana har grottor."

"Stannar ni har ute pa vintern med?" fragade Akka forvanad. – "Ja, det gor vi," svarade gumsen. "Vi har gott om bete haroppe pa berget hela aret om." – "Jag tycker, att det later, som om ni skulle ha det battre an andra far," sade Akka. "Men vad ar det nu for en olycka, som har kommit over er?" – "Det var stark kold i vintras. Havet fros, och da gick tre stycken ravar hitover pa isen, och de har stannat kvar har pa on." – "Jasa, vagar ravarna sig pa en sadan som ni?" – "Anej, inte om dagen, da kan jag nog forsvara mig och de mina," sade gumsen och skakade pa hornen. "Men de smyger sig over oss om natten, nar vi sover inne i grottorna. Vi forsoker att halla oss vakna, men nagon gang maste man ju sova, och da kommer de over oss. De har redan dodat vartenda far i de andra grottorna, och dar fanns flockar, som var lika stora som min."

"Det ar inte roligt att tala om, att vi ar hjalplosa", sade nu den gamla tackan. "Vi kan inte reda oss battre, an om vi vore tamfar." "Tror ni, att de kommer hit i natt?" sade Akka. – "Det ar inte annat att vanta," svarade den gamla. "De var har i gar natt och stal ett lamm ifran oss. De lar nog komma igen, sa lange nagon av oss finns i livet. Sa har de gjort pa de andra stallena." –

"Men om de far halla pa sa har, sa blir ni ju rent utdoda," sade Akka. – "Ja, det ska inte droja lange, forran det ar sluta med alla faren pa Lilla Karlson," sade tackan.

Akka stod dar ratt tvehagsen. Inte var det roligt att ge sig ut i stormen igen, och inte var det gott att stanna i ett hus, dar det vantades sadana gaster. Nar hon hade funderat en stund, vande hon sig till Tummetott. "Jag undrar om du vill hjalpa oss, som du har gjort manga ganger forut," sade hon. Jo, svarade pojken, det ville han nog. – "Det ar allt synd om sig att inte fa sova," sade vildgasen, "men jag undrar om du orkar vaka, tills ravarna kommer, och vacka oss da, sa att vi far flyga undan." Pojken blev mattligt glad at detta, men allting var battre an att ge sig ut i stormen igen, sa att han lovade, att han skulle halla sig vaken.

Han gick fram till grottoppningen, krop ner bakom en sten, for att han skulle fa la for stormen, och satte sig att vaka.

Nar pojken hade suttit dar en stund, tycktes stormen avtaga. Himlen blev klar, och manskenet borjade leka pa vagorna. Pojken gick till grottoppningen for att se ut. Grottan befann sig ratt hogt uppat berget. En smal och brant stig ledde ditupp. Pa den var det val han hade att vanta ravarna.

Inga ravar sag han annu till, men daremot nagot, som han i forsta ogonblicket blev mycket mera radd for. Pa strandremsan nedanfor berget stod nagra stora jattar eller andra stentroll, eller kanske att det rent av var manniskor. Forst trodde han, att han dromde, men nu var han alldeles saker pa att han inte hade fallit i somn. Han sag de stora karlarna sa tydligt, att det inte kunde vara nagon synvilla. Somliga stodo ute pa strandbadden och andra alldeles inpa berget, som om de amnade klattra uppfor det. Somliga hade stora, tjocka huvuden, och andra hade inget alls. Somliga voro enarmade, och somliga hade pucklar bade fram och bak. Han hade aldrig sett nagot sa markvardigt.

Pojken stod och skramde upp sig for de dar trollen, sa att han nastan glomde att spana efter ravarna. Men nu horde han en klo skrapa mot en sten. Han sa tre ravar komma uppfor branten, och sa snart som han visste, att han hade nagot verkligt att gora med, blev han lugn igen och inte ett grand radd. Det foll honom in, att det var bra synd att bara vacka gassen och lamna faren at sitt ode. Han tyckte, att han skulle vilja stalla till pa annat satt.

Han sprang hastigt inat grottan, skakade storgrumsen i hornen, sa att han vaknade, och svangde sig pa samma gang upp pa hans rygg. "Res pa er, far, sa ska vi forsoka att skramma ravarna en smula!" sade pojken.

Han hade forsokt att vara sa tyst som mojligt, men ravarna maste allt ha hort nagot buller. Nar de kommo upp till grottans mynning, stannade de och overlade. "Det var bestamt nagon av dem darinne, som rorde pa sig," sade en. "Jag undrar om de ar vakna." – "A, ga pa du bara!" sade en annan. "De kan i alla fall inte gora oss nagot."

Nar de kommo langre in i grottan, stannade de och vadrade. "Vem ska vi ta i kvall?" viskade den, som gick forst. – "I kvall ska vi ta storgrumsen," sade den siste. "Sedan far vi ett latt arbete med de andra."

Pojken satt pa den gamla gumsens rygg och sag hur de smogo sig fram. Stot nu raskt fram!" viskade pojken. Storgumsen stotte till, och den forsta raven kastades huvudstupa tillbaka mot oppningen. "Stor nu till at vanster!" sade pojken och vande gumsens stor huvud at ratt hall. Gumsen mattade ett forfarligt slag, som traffade den andra raven i sidan. Han rullade runt flera ganger, innan han kom pa benen igen och kunde fly. Pojken hade allt garna onskat, att ocksa den tredje skulle ha fatt en stot, men han hade redan givit sig av.

"Nu tanker jag, att de har fatt nog for i natt," sade pojken. – "Jag tror sa med," sade storgumsen. "Lagg dig nu pa min rygg och kryp ner i ullen! Du kan fortjana att fa det gott och varmt efter all blast, som du har varit ute i."

Helveteshalet

Lordag 9 april

Nasta dag gick storgumsen omkring med pojken pa ryggen och visade honom on. Den bestod av en enda valdig klippa. Den var som ett stort hus med lodrata vaggar och platt tak. Gumsen gick forst upp pa bergtaket och visade pojken de goda betesmarkerna dar, och denne fick lov att erkanna, att on tycktes vara sarskilt skapad for far. Det vaxte inte mycket annat uppe pa berget an farsvingel och sadana sma torra, krydd-doftande vaxter, som far tycka om.

Men det fanns minsann annat an farbete att se pa for den, som val var kommen uppfor branten. Dar syntes for det forsta hela havet, som nu lag blatt och solbelyst och rullade fram i blanka dyningar. Bara vid en och annan udde sprutade det upp i skum. Rakt osterut lag Gotland med jamn och langstrackt kust och i sydvast Stora Karlson, som var byggd pa samma satt som Lillon. Nar gumsen gick anda fram till kanten av bergtaket, sa att pojken kunde se nerat bergvaggarna, markte han, att de voro alldeles fulla av fagelbon, och i det blaa havet nedanfor honom lago svartor och ejdrar och kryckjor och grisslor och tordmular sa vackert och fredligt och sysslade med strommingfiske.

"Det har ar riktigt ett forlovat land," sade pojken. "Ni bor bra vackert, ni far." – "Ja, nog ar har vackert,"sade storgrumsen. Det var, som om han hade velat tillagga nagot, men han sade ingenting, utan bara suckade. "Men om du gar har ensam, far du ta dig val i akt for alla sprickor, som loper fram over berget," fortsatte han om en stund. Och detta var en god varning, for det fanns djupa och breda sprickor pa flera stallen. Den storsta av dem hette Helveteshalet. Den sprickan var manga famnar djup och narapa en famn bred. "Om nagon folle ner har, vore det allt slut med honom," sade storgumsen. Pojken tyckte, att det lat, som om han hade haft en sarskild mening med vad han sade.

Sedan forde han pojken ner pa strandbradden. Han fick nu pa nara hall de de dar jattarna, som hade skramt honom forra natten. Det var ingenting annat ar stora klipp-pelare. Storgumsen kallade dem for "raukar". Pojken kunde inte se sig matt pa dem. Han tyckte, att om det nagonsin hade funnits troll, som hade blivit forbytta till sten, sa borde de se ut pa det sattet.

Fastan det var vackert nere pa strandremsan, tyckte pojken anda battre om sig uppe pa bergshojden. Det var hemskt harnere, darfor att de overallt rakade pa doda far. Har var det, som ravarna hade hallit sina maltider. Han sag helt och hallet avatna skelett, men ocksa kroppar, som bara voro halvatna, och andra, som de knappt hade smakat pa, utan latit ligga ororda. Det var rent hjartskarande att se, att vilddjuren hade kastat sig over faren bara for ro skull. Bara for att fa jaga och riva ihjal.

Storgumsen stannade inte framfor de doda, utan gick lugnt forbi dem. Men pojken kunde i alla fall inte undga att se all ohyggligheten.

Nu gick storgumsen ater upp pa bergshojden, men nar han kom dit, stannade han och sade: "Om nagon, som voro duktig och klok, finge se allt elande, som rader har, sa skulle han val inte vila, forran de har ravarna hade fatt sitt straff." – "Ravarna maste val leva, de ocksa," sade pojken. – "Ja," sade storgumsen," de, som inte river ihjal flera djur, an de behover for sitt uppehalle, de ma val leva. Men de har ar illgarningsman." – "Bonderna, som ager on, borde val kunna komma hit och hjalpa er," menade pojken. – "De har rott hitover flera ganger," svarade gumsen, "men ravarna gomde sig undan i grottor och sprickor, sa att de inte kom at att skjuta dem." – "Ni kan val aldrig mena, far, att en liten stackare som jag ska kunna ra pa dem, som inte ni och inte bonderna har kunnat fa bukt med." – "Den, som liten och klipsk, kan allt stalla manga ting till ratta," sade storgumsen.

De talade inte mer om detta, utan pojken gick och satte sig hos vildgassen, som betade uppe pa hogslatten. Fastan han inte hade velat visa det for gumsen, var han mycket bedrovad for farens skull, och han hade garna velat hjalpa dem. "Jag far atminstone tala vid Akka och Marten gaskarl om saken," tankte han. "Kanske att de kan bista mig med ett gott rad."

En stund efterat tog den vita gaskarlen pojken pa ryggen och gick over bergslatten bortat Helveteshalet till.

Han vandrade sorglost pa det oppna bergtaket och tycktes inte tanka pa hur vit och stor han var. Han sokte inte skydd bakom tuvor eller andra upphojningar, utan gick ratt framat. Det var besynnerligt, att han inte var mer forsiktig, for han tycktes ha farit illa under gardagsstormen. Han haltade pa hogra benet, och den vanstra vingen hangde och slapade, som om den skulle vara bruten.

Han uppforde sig sa, som skulle ingen fara finnas, nappade ett grasstra har och ett annat dar och sag sig inte om at nagot hall. Pojken lag utstrackt pa gasryggen och tittade upp mot den blaa himlen. Han var nu sa van att rida, att han kunde bade sta och ligga pa gasryggen.

Nar gaskarlen och pojken voro sa sorglosa, markte de forstas inte, att de tre ravarna voro uppkomna pa bergslatten. Och ravarna, som visste, att det ar nastan omojligt att komma en gas inpa livet pa oppen mark, tankte i borjan inte alls jaga efter gaskarlen. Men som de inte hade nagot annat att gora, gingo de anda till sist ner i en av de langa springorna och forsokte att smyga fram mot honom. De gingo sa forsiktigt till vaga, att gaskarlen inte kunde se en skymt av dem.

De voro inte langt borta, nar gaskarlen gjorde ett forsok att hoja sig i luften. Han slog ut med vingarna, men det lyckades honom inte att lyfta. Nar ravarna harav tyckte sig forsta, att han inte kunde flyga, skyndade de framat med storre iver an forut. De hollo sig inte langre dolda i klyftan, utan gingo uppe pa hogslatten. De skyndade sig, sa gott de kunde, bakom tuvor och hallar och kommo gaskarlen allt narmare, utan att han tycktes marka, att han var jagad. Till sist voro ravarna sa nara, att de kunde ta sats till det sista spranget. Alla tre kastade sig pa en gang med ett langt hopp mot gaskarlen.

I allra sista stund maste denne anda ha markt nagot, for han sprang undan, sa att ravarna forfelade honom. Detta betydde i alla fall inte sa mycket, for gaskarlen hade bara ett par famnars forsprang, och dartill haltade han. Stackaren lopte i alla fall astad, sa fort han formadde.

Pojken satt baklanges pa gasryggen och ropade och skrek at ravarna: "Ni har atit er feta pa farkott, ravar. Ni kan inte hinna opp en gas en gang." Han retades med dem, sa att de blevo galna av ilska och bara tankte pa att rusa framat.

Den vite sprang ratt emot den stora klyftan. Nar han kom fram till den, gjorde han ett slag med vingarna, sa att han kom over. Ravarna voro just da alldeles inpa honom.

Gaskarlen skyndade framat med samma hast som forut, ocksa sedan han hade kommit over Helveteshalet. Men knappast hade han sprungit ett par meter, forran pojken klappade honom pa halsen och sade: "Nu kan du stanna, gaskarl."

I detsamma horde de bakom sig nagra vilda tjut och ett skrapande med klor och tunga fall. Men av ravarna sago de ingenting mer.

Nasta morgon fann fyrvaktaren pa Stora Karlson en bit bark instucken under forstudorren, och dari stod inristat med sneda, kantiga bokstaver: "Ravarna pa Lillon ar nerfallna i Helveteshalet. Tag vara pa dem!"

Och detta gjorde fyrvaktaren ocksa.

XIV. Tva stader

Staden pa havsbotten

Lordag 9 april

Det blev en lugn och klar natt. Vildgassen brydde sig inte om att soka skydd i nagon av grottorna, utan stodo och sovo uppe pa bergshojden, och pojken hade lagt sig i det kort, torra graset bredvid gassen.

Det var starkt mansken den dar natten, sa starkt, att pojken hade svart att somna. Han lag och tankte pa hur lange han hade varit hemifran, och han raknade ut, att det var tre veckor, sedan han hade borjat resan. Pa samma gang kom han ihag, att det var paskafton denna kvall.

"I natt ar det, som alla trollkaringar kommer hem fran Blakulla," tankte han och skrattade for sig sjalv. For han var litet radd bade for nacken och tomten, men trollkaringar trodde han inte det minsta pa.

Om det hade funnits trollpackor ute den kvallen, sa borde han da ha sett dem. Det var sa klart ljust uppat himlen, att inte den minsta svarta punkt kunde rora sig i luften, utan att han skulle marka den.

Medan han lag dar med nasan i vadret och tankte pa detta, fick han syn pa nagot vackert. Manskivan stod hel och rund tamligen hogt uppe, och framfor den kom en stor fagel flygande. Han flog inte forbi manen, utan han kom sa, som om han skulle ha flugit ut ut den. Fageln syntes svart mot den ljusa grunden, och vingarna strackte sig fran den ena kanten av manskivan till den andra. Han flog sa jamnt fram i samma riktning, att pojken tyckte, att han var ritad pa manskivan. Kroppen var liten, halsen lang och smal, benen hangde ner, langa och tunna. Det kunde inte vara annat an en stork.

Ett par ogonblick darefter slog herr Ermenrich, storken, ner bredvid honom. Han bojde sig over pojken och stotte till honom med nabben for att fa honom vaken.

Pojken satte sig genast upp. "Jag sover inte, herr Ermenrich," sade han. "Hur kommer det dig, att ni ar ute mitt i natten, och hur star det till pa Glimmingehus? Vill ni tala med mor Akka?"

"Det ar for ljust att sova i natt," svarade herr Ermenrich. "Darfor foretog jag mig att resa hitover till Karlson och soka upp dig, min van Tummetott. Jag fick veta av en fiskmas, att du fanns har denna natt. Jag har annu inte flyttat over till Glimmingehus, utan jag bor kvar i Pommern.

Pojken blev alldeles otroligt glad over att herr Ermenrich hade sokt upp honom. De sprakade om allt mojligt som gamla vanner. Till sist fragade storken om inte pojken hade lust att fara ut och rida en stund i den vackra natten.

Jo, det ville pojken mycket garna, om storken bara lagade sa, att han komme tillbaka till vildgassen fore soluppgangen. Det lovade han, och sa bar det av med dem.

Herr Ermenrich flog pa nytt ratt mot manen. De stego och stego, havet sjonk djupt ner, men flykten gick sa sallsamt latt, att det nastan forefoll, som om de lage stilla i luften.

Pojken tyckte, att det var en orimligt kort tid, som flykten hade varat, da herr Ermenrich sankte sig for att sla ner.

De landade pa en odslig havsstrand, som var tackt med jamn, fin sand. Langs kusten lopte en lang rad av flygsandskullar med strandrag pa topparna. De voro inte mycket hoga, men de hindrade pojken fran att se nagot av inlandet.

Herr Ermenrich stallde sig pa en sandkulle, drog upp ena benet och bojde halsen bakat for att sticka in nabben under vingen. "Du kan vandra omkring en stund har pa stranden," sade han till Tummetott, medan jag vilar mig. Men ga inte langre bort, an att du hittar tillbaka till mig!"

Pojken amnade for det forsta klattra upp pa en flygsandskulle for att se hur landet sag ut darinnanfor. Men nar han hade gatt ett par steg, stotte han med framkanten av traskon mot nagot hart. Han borjde sig ner och sag, att pa sanden lag en liten kopparslant, som var sa tard av arg, att den var nastan genomskinlig. Den var sa dalig, att han inte en gang brydde sig om att stoppa den pa sig, utan bara sparkade undan den.

Men nar han ater stod uppratt, blev han helt hapen, for pa tva stegs avstand reste sig en hog, mork mur med en stor, tornforsedd port.

Ogonblicket forut, da pojken bojde sig ner, hade havet brett ut sig glittrande och blankt, och nu var det bortskymt av en lang mur med tinnar och torn. Och alldeles mittfor honom, dar det forut hade legat bara nagra tangbankar, oppnade sig den stora murporten.

Pojken forstod nog, att det var spokeri med i spelet. Men detta var inte nagot att bli radd for, tyckte han. Det var inte nagra farliga troll eller annan ondskap, som han alltid fruktade att raka ut for om natterna. Bade muren och porten voro sa praktigt uppforda, att han bara fick lust att se vad som kunde finnas bakom dem. "Jag far lov att ta reda pa vad detta kan vara," tankte han och begav sig in genom porten.

I det djupa portvalvet sutto vaktare, kladda i brokiga, puffade klader, med langskaftade spjutyxor bredvid sig, och spelade tarning. De tankte bara pa spelet och gavo inte akt pa pojken, som helt hastigt skyndade forbi dem.

Innanfor porten fann han en oppen plats, belagd med stora, jamna stenflisor. Runt omkring stodo hoga, praktiga hus, och mellan dem oppnade sig langa, smala gator.

Pa platsen framfor porten vimlade det av manniskor. Mannen buro langa, palsbramade kappor over underkladnader av siden, plymprydda baretter sutto pa sned pa deras huvud, pa brostet hangde praktiga kedjor. De voro allesammans sa statligt utstyrda, att de kunde ha varit kungar.

Kvinnorna gingo i toppiga mossor, langa kjolar och tranga armar. De voro ocksa praktigt kladda, men deras stat gick inte langt nar upp mot mannens.

Det har var ju alldeles som i den gamla sagoboken, som mor tog fram nagon gang ur kistan och visade honom. Pojken kunde rakt inte tro sina ogon.

Men det, som var markvardigare att se an bade mannen och kvinnorna, det var sjalva staden. Varje hus var sa byggt, att det vande en gavel at gatan. Och gavlarna voro sa utpyntade, att man kunde tro, att de ville tavla med varandra om vem som skulle kunna uppvisa de skonaste prydnaderna.

Den, som helt hastigt far se sa mycket nytt, kan inte hinna att bevara alltsammans i minnet. Men pojken kunde anda efterat komma ihag, att han hade sett trappstegsgavlar, som buro bilder av Kristus och hans apostlar pa de olika avsatserna, gavlar, dar bilder stodo i nisch vid nisch hela vaggen uppefter, gavlar, som voro inlagda med mangfargade glasbitar, och gavlar, som voro randiga och rutiga av vit och svart marmor.

Medan pojken beundrade allt detta, kom en haftig bradska over honom. "Nagot sadant har aldrig mina ogon forr sett. Nagot sadant far de aldrig mer se," sade han till sig sjalv. Och han borjade springa inat staden, gata upp och gata ner.

Gatorna voro tranga och smala, men inte tomma och dystra som i de stader, som han kande till. Det fanns folk overallt. Gamla gummor sutto vid sina dorrar och spunno utan spinnrock, bara med hjalp av en kavle. Kopmannens bodar voro som marknadsstand oppna at gatan. Alla hantverkare hollo sig utomhus med sitt arbete. Pa ett stalle kokades tran. pa ett annat garvades hudar, pa ett tredje hall fanns en lang repslagarbana.

Om pojken bara hade haft tid pa sig, hade han kunnat fa lara sig att forfardiga allt mojligt. Har sag han hur vapensmeder hamrade ut tunna brostharnesk, hur guldsmeder satte in adla stenar i ringar och armband, hur svarvare forde sina jarn, hur skomakare sulade roda, mjuka skor, hur gulddragaren tvinnade guldtrad, och hur vavarna slogo in silke och guld i sina vavar.

Men pojken hade inte tid att stanna. Han bara rusade framat for att hinna se sa mycket som mojligt, innan alltsammans skulle forsvinna igen.

Den hoga muren lopte runt om hela staden, omstangde den, som en gardsgard stanger for en aker. Vid slutet av varje gata sag han den, tornprydd och tinnkront. Uppe pa muren gingo krigsknektar i blankande harnesk och hjalmar.

Nar han hade sprungit tvarsigenom hela staden, kom han fram till annu en port i muren. Darutanfor lag havet med hamnen. Pojken sag gammaldags skepp med roddarbankar mittover och hoga uppbyggnader i for och akter. Somliga lago och togo in last, andra kastade just ankar. Barare och kopman skyndade om varandra. Overallt radde bradska och liv.

Men inte heller har tyckte han sig ha tid att droja. Han skyndade in mot staden igen, och nu kom han fram till Stortorget. Dar stod domkyrkan med tre hoga torn och djupa, bildprydda portvalv. Vaggarna voro sa utsirade av bildhuggare, att dar inte fanns en sten, som inte hade sin prydnad. Och en sadan prakt, som skymtade fram genom den oppna porten av gyllene kors och guldsmidda altaren och praster i guldskrudar! Mittemot kyrkan lag ett hus, som hade tinnar pa taket och ett enda smalt, skyhogt torn. Det var val radhuset. Och mellan kyrkan och radhuset, runt om hela torget, reste sig de skona gavelhusen i mangfaldigaste utsmyckning.

Pojken hade sprungit sig bade varm och trott. Han trodde sig nu ha sett det markvardigaste och borjade darfor ga langsammare. Den gatan, som han nu hade slagit in pa, var sakert den, dar stadsborna kopte sina praktiga klader. Han sag fullt av folk sta framfor de sma bodarna, dar kopmannen bredde ut over disken blommigt, styvt siden, tjockt guldtyg, skiftande sammet, latta florsdukar och spindelvavstunna spetsar.

Forut, nar pojken sprang sa fort, hade ingen gett akt pa honom. Manniskorna hade, visste trott, att det bara var en liten gra ratta, som kilade forbi dem. Men en nu, nar han gick gatan fram helt sakta, fick en av kopmannen syn pa honom och borjade vinka at honom.

Pojken blev forst angslig och ville skynda undan, men kopmannen bara vinkade och log och bredde ut pa disken ett harligt stycke sidendamast liksom for att locka honom.

Pojken skakade pa huvudet. "Jag blir aldrig sa rik, att jag kan kopa en meter av det det tyget," tankte han.

Men nu hade de fatt syn pa honom i varenda bod hela gatan utefter. Vart han sag, stod en kramare och vinkade at honom. De lamnade sina rika kunder och tankte bara pa honom. Han sag hur de skyndade in i bodens doldaste vra for att hamta det basta, de hade att salja, och hur deras hander darrade av bradska och iver, medan de lade fram det pa disken.

Nar pojken fortfor att ga framat, kastade sig en av kopmannen over disken, sprang fatt honom och lade ner framfor honom silvertyg och vavda tapeter, som stralade av farger. Pojken kunde inte annat an skratta at honom. Kramaren matte val begripa, att en fattig stackare som han inte kunde kopa sadana saker. Han stannade och holl ut sina tva tomma hander, for att de skulle forsta, att han ingenting agde, och lamna honom i fred.

Men kopmannen strackte upp ett finger och nickade och skot fram mot honom hela hogen av harliga varor.

"Kan han mena, att han vill salja allt detta for ett guldmynt?" undrade pojken.

Kopmannen tog fram ett litet, slitet och daligt mynt, det ringaste man kunde se, och visade det for honom. Och han var sa ivrig att fa salja, att han okade pa sin hog med ett par stora, tunga silverbagare.

Da borjade pojken grava i sina fickor. Han visste nog, att han inte agde en enda slant, men han kunde inte lata bli att kanna efter.

Alla de andra kopmannen stodo och forsokte att se hur handeln skulle avlopa, och nar de markte, att pojken borjade grava i fickorna, kastade de sig over diskarna, togo handerna fulla av guld– och silversmycken och bjodo ut dem till honom.

Men pojken vande ut och in pa bade vast– och byxfickor, for att de skulle se, att han ingenting agde. Da fingo de tarar i ogonen, alla dessa statliga kopman, som voro sa mycket rikare an han. Han blev till sist rord over att de sago sa angsliga ut, och han eftersinnade om han inte pa nagot satt kunde hjalpa dem. Och sa kom han att tanka pa den argiga slanten, som han nyss hade sett pa stranden.

Han gav sig till att springa fram at gatan, och lyckan var med honom, sa att han kom till samma port, som han forst hade rakat pa. Han rusade genom den och borjade leta efter den lilla arggrona kopparslanten, som hade legat pa stranden for en stund sedan.

Han fann den ocksa mycket riktigt, men nar han hade tagit upp den och ville skynda tillbaka inat staden med den, sag han endast havet framfor sig. Ingen stadsmur, ingen port, inga vaktare, inga gator, inga hus syntes till, utan endast havet.

Pojken kunde inte hjalpa, att han fick tararna i ogonen. Han hade trott i borjan, att det han sag inte var annat an en synvilla, men det hade han hunnit glomma. Han hade bara tankt pa hur vackert allting var. Han kande riktig djup sorg over att staden var forsvunnen.

I samma ogonblick vaknade herr Ermenrich och kom fram till honom. Men han horde honom inte, utan storken maste stota till honom med nabben for att gora sig bemarkt. "Jag tror, att du star har och sover, du som jag," sade herr Ermenrich.

"Ack, herr Ermenrich!" sade pojken. "Vad var det for en stad, som nyss stod har?"

Har du sett en stad?" sade storken. "Du har sovit och dromt, som jag sager."

"Nej, jag har inte dromt," sade Tummetott, och han berattade for storken allt, vad han hade upplevat.

Da sade herr Ermenrich: "Jag for min del, Tummetott, tror, att du har fallit i somn har pa stranden och dromt allt detta. Men jag vill inte dolja for dig, att Bataki, korpen, som ar den lardaste av alla faglar, en gang har berattat for mig, att pa den har stranden forr i varlden har legat en stad, som kallades Vineta. Den var sa rik och lycklig, att ingen stad nagonsin har varit harligare, men dess invanare hangav sig olyckligtvis at overmod och praktlystnad, Till straff for detta, sager Bataki, blev staden Vineta oversvammad av en stormflod och nersankt i havet. Men dess invanare kan inte do, och inte heller forstores deras stad. Och en natt vart hundrade ar stiger den i all sin prakt upp ur havet och ligger pa jordytan jamnt en timme."

" Ja, sa maste det vara," sade Tummetott, "for detta har jag sett."

"Men nar timmen ar forbi, sjunker den ner i havet igen, om inte en kopman i Vineta under tiden har fatt salja nagot till en levande varelse. Om du, Tummetott, bara hade haft aldrig sa liten slant att betala kopmannen, hade Vineta fatt ligga kvar har pa stranden, och dess manniskor hade fatt leva och do som andra manniskor."

"Herr Ermenrich," sade pojken, "nu forstar jag varfor ni kom och hamtade mig mitt i natten. Det var darfor, att ni trodde, att jag skulle kunna fralsa den gamla staden. Jag ar sa ledsen, att det inte gick, som ni ville, herr Ermenrich."

Han satte handerna for ogonen och grat. Det var inte gott att saga vem som sag mest bedrovad ut, pojken eller herr Ermenrich.

Den levande staden

Mandag 11 april

Annandag pask pa eftermiddagen voro vildgassen och Tummetott ute pa flykt. De foro fram over Gotland.

Den stora on lag jamn och slat under dem. Marken var rutig alldeles som i Skane, och det fanns gott om bade kyrkor och gardar. Men det var den skillnaden, att det lag flera lovangar mellan falten har, och sa voro inte gardarna kringbyggda. Och nagra stora herrgardar med gamla, tornprydda slott och vidstrackta parker fanns det alls inte.

Vildgassen hade tagit vagen over Gotland for Tummetotts skull. Han hade nu i tva dagar varit sig alldeles olik och inte sagt ett glatt ord. Det kom sig darav, att han bara tankte pa den dar staden. som pa ett besynnerligt satt hade visat sig for honom. Han hade aldrig sett nagot sa vackert och praktigt, och han kunde inte forlika sig med att han inte hade fatt radda den. Han var inte blodig av sig annars, men han riktigt over de skona byggnaderna och de statliga manniskorna.

Bade Akka och gaskarlen hade sokt overtyga Tummetott, att han hade varit ute for en drom eller synvilla, men pojken ville inte hora pa nagot sadant. Han var sa viss om att han verkligen hade sett vad han sett, att ingen kunde rubba honom fran denna overtygelse. Han gick omkring sa bedrovad, att hans reskamrater belvo oroliga for honom.

Just da pojken var som mest nedslagen, hade den gamla Kaksi kommit tillbaka till flocken. Hon hade blivit kastad mot Gotland och hade mast resa over hela on, innan hon av nagra krakor hade fatt hora, att reskamraterna befunno sig pa Lilla Karlson. Nar Kaksi fick veta vad som felades Tummetott, sade hon helt plotsligt: "Om Tummetott sorjer over en gammal stad, sa kan vi snart trosta honom. Kom bara med, sa ska jag fora er till en plats, som jag sag i gar! Han ska inte langre behova att vara bedrovad,"

Darpa hade gassen tagit farval av faren, och nu voro de pa vag till det stallet, som Kaksi ville visa Tummetott. Sa sorgsen han an var, kunde han inte lata bli att som vanligt titta ner pa landet, som han for fram over.

Han tyckte, att det sag ut, som om hela on fran borjan skulle ha varit en sadan dar hog, brant klippa som Karlson, fast mycket storre forstas. Men sedan hade den pa nagot satt blivit utplattad. Nagon hade tagit en stor kavle over den, som om den hade varit ett stycke deg. Inte for att den hade blivit alldeles jamn och slat som en brodkaka, det hade den visst inte. Medan de hade farit utmed kusten, hade han pa flera hall sett hoga, vita kalkvaggar med grottor och raukar, men pa de flesta stallen voro de utplanade, och stranden sjonk oansenlig ner mot havet.

Pa Gotland hade de en vacker och fridfull helgdagseftermiddag. Det radde ett ljumt varvader, traden hade stora knoppar, varblommor kladde marken i lovangarna, popplarnas langa, tunna hangen svajade, och i de sma tradgardarna som funnos vid var stuga, stodo krusbarsbuskarna alldeles grona.

Varmen och varknoppningen hade lockat ut manniskor pa vagar och gardar, och varhelst nagra av dem voro samlade, hollo de pa att leka. Det var inte allenast barnen, som lekte, utan ocksa de vuxna. De kastade till mals med stenar, och de slogo bollar upp i luften med sa granna lyror, att de nastan nadde till vildgassen. Det sag muntert och trevligt ut, att se stort folk leka, och pojken skulle nog ha glatt sig at det, om han hade kunnat glomma sin harm over att han inte hade kunnat radda den gamla staden.

Han maste anda erkanna, att detta var en vacker fard. det fanns sa mycket sang och ljud i luften. Sma barn lekte en ringlek och sjongo till. Och fralsningsarmen var ute. Han sag en hel hop manniskor, kladda i svart och rott, sitta i en skogsbacke och spela pa gitarrer och massingsinstrument. Pa en vag kom en stor skara manniskor. Det var godtemplare, som hade varit pa lustfard. Han kande igen dem pa de stora fanorna med guldinskrifterna, som svajade over dem. Och sang pa sang sjongo de, sa lange som han kunde hora dem.

Pojken kunde aldrig sedan tanka pa Gotland utan att pa samma gang tanka pa lekar och sanger.

En lang stund hade han suttit och sett ner, men nu rakade han att lyfta ogonen. Det kan ingen beskriva hur hapen han blev. Utan att hann hade markt det, hade gassen lamnat det inte av on och farit vasterut mot kusten. Nu lag det visa, blaa havet framfor honom.

Men det var inte havet, som var markvardigt, utan en stad, som reste sig pa havsstranden.

Pojken kom osterifran, och solen hade borjat sjunka mot vaster. Nar han narmade sig staden, stodo dess murar och torn och hoga gavelhus och kyrkor alldeles svarta mot den ljusa aftonhimlen. Han kunde darfor inte se hur det i verkligen stod till med dem, och under ett par ogonblick trodde han, att detta var en lika praktig stad som den han hade sett under pasknatten.

Nar han kom riktigt fram till den, sag han, att den var bade lik och olik den dar staden fran havsbotten. Det var samma skillnad, som om man ena dagen finge se en man kladd i purpur och smycken och en annan dag sage honom utblottad och i trasor.

Ja, den har staden hade nog en gang varit likadan som den han satt och tankte pa. Den har var ocksa omgiven av en stadsmur med torn och portar. Men tornen i denna staden, som hade fatt forbliva pa land, stodo taklosa, ihaliga och tomma. Portarna voro utan dorrar, vaktare och krigsknektar voro forsvunna. All den glansande prakten var borta. Det var bara den nakna, graa stenstommen, som fanns dar.

Nar pojken kom langre inover staden, sag han, att den till storsta delen var bebyggd med sma, laga hus, men har och dar funnos kvar nagra hoga gavelhus och nagra kyrkor, som voro fran den gamla tiden. Gavelhusens vaggar voro vitmenade och alldeles utan prydnader, men darfor att pojken sa nyss hade sett den sjunkna staden, tyckte han sig forsta hur de hade varit smyckade: somliga med bildstoder och andra med svart och vit marmor. Och pa samma satt var det med de gamla kyrkorna. De flesta av dem voro taklosa med nakna innandomen. Fonsteroppningarna stodo tomma, golven voro grasbevaxta, och uppat vaggarna klattrade murgrona. Men nu visste han hur det en gang hade sett ut, att de hade varit tackta av bildverk och malningar, att koret hade agt smyckat altare och gyllne kors, och att dar hade rort sig praster, som hade varit kladda i guldskrudar.

Pojken sag ocksa de smala gatorna, som voro nastan folktomma pa helgdagseftermiddagen. Han visste, han, vilken strom av statliga manniskor som en gang hade myllrat fram pa dem. Han visste, att de hade varit som stora verkstader, fulla av alla slags arbetare.

Men vad Nils Holgersson inte sa, det var, att staden an i dag var bade vacker och markvardig. Han sag varken de trevliga kojorna vid bakgatorna med svarta vaggar, vita knutar och roda pelargonier bakom de blanka fonsterrutorna eller de manga vackra tradgardarna och alleerna eller skonheten hos de rankkladda ruinerna. Hans ogon voro sa fyllda av det forgangnas harlighet, att han inte kunde se nagot gott hos det nuvarande.

Vildgassen foro ett par ganger fram och tillbaka over staden, for att Tummetott riktigt val skulle fa se allting. Till sist sankte de sig ner pa det grasbevaxta golvet i en ruinkyrka for att stanna dar over natten.

Nar de redan hade stallt sig att sova, var Tummetott annu vaken och sag genom de brustna takvalven upp mot den blekroda aftonhimlen. Da han hade suttit dar en stund, tankte han, att han inte mer ville grama sig over att han inte hade kunnat radda den sjunkna staden.

Nej, det ville han inte, sedan han hade fatt se den har. Om den staden som han hade sett, inte hade fatt sjunka ner pa havsbotten igen, sa hade den kanske om nagon tid blivit lika forfallen, som denna var. Kanske skulle den inte ha kunnat motsta tiden och forgangelsen, utan snart ha statt med taklosa kyrkor och prydnadslosa hus och odsliga, tomma gator sasom denna. Da var det battre, att den fanns kvar i all sin harlighet ner i det fordolda.

"Det var bast, att det gick, som det gick," tankte han. "Om jag hade makt att radda staden, tror jag inte, att jag ville gora det." Sedan sorjde han inte mer over den saken.

Och det ar nog manga av dem, som aro unga, som tanka pa samma satt. Men nar manniskor bli gamla och ha fatt vanja sig att vara nojda med litet, da aro de mer glada at det Visby, som finns, an at ett grant Vineta pa havsbotten.

XV. Sagan om Smaland

Tisdag 12 april

Vildgassen hade gjort en god resa over havet och slagit ner i Tjusts harad i norra Smaland. Det haradet tycktes inte kunna bestamma sig for om det vill vara land eller hav. Overallt gingo havsfjardarna in och skuro sonder landet i oar och halvoar, i uddar och nas. Havet var sa patrangande, att det enda, som formadde halla sig uppe, var kullar och bergbackar. Allt lagland var bortglomt under vattenytan.

Det var kvall, nar vildgassen kommo in fran havet, och de smakulliga landet lag vackert mellan de blankande fjardarna. Har och dar pa oarna sag pojken kojor och stugor, och ju langre inat landet han kom, desto storre och battre blevo bostaderna. Till sist vaxte de till stora, vita herrgardsbyggnader. Utmed stranderna stod vanligen en krans av trad, darinnanfor lago akerlappar, och uppe pa toppen av de sma kullarna togo traden vid pa nytt. Han kunde inte lata bli att tanka pa Blekinge. Detta var aterigen ett stalle, dar land och hav mottes pa ett sadant dar vackert och stilla satt och liksom sokte att visa varandra det basta och skonaste de hade.

Vildgassen slogo ner pa en kal holme, langt inne i Gasfjarden. Vid forsta ogonkast at stranden markte de, att varen hade gjort stora framsteg, medan de hade varit borta pa oarna. De stora, praktiga traden voro annu inte lovkladda, men marken under dem var brokig av vitsippor, varlok och blasippor.

Nar vildgassen sago blomstermattan, blevo de radda for att de hade drojt for lange i sodra delen av landet. Akka sade genast, att det inte var tid att soka upp nagot av raststallena i Smaland. Redan nasta morgon maste de dra norrut over Ostergotland.

Pojken skulle alltsa inte fa se nagot av Smaland, och det var inte utan, att detta harmade honom. Han hade inte hort talas sa mycket om nagot annat landskap som om Smaland, och han hade onskat att fa se det med egna ogon.

Forra sommaren, nar han hade haft tjanst som gasapag hos en bonde i narheten av Jordberga, hade han nastan var dag rakat ett par fattiga Smalandsbarn, som ocksa vallade gass. De barnen hade retat honom alldeles forskrackligt med sitt Smaland.

Fast nog var det synd att saga, att Asa gasapiga hade retat honom. Hon var alldeles for klok for sadant. Men den, som kunde vara retsam med besked, det var hennes bror, lille Mats.

"Har du hort, Nils gasapag, hur det gick till, nar Smaland och Skane blev skapade?" kunde han fraga, och om da Nils Holgersson sade nej, borjade han genast beratta den gamla folksagnen.

"Jo, det var pa den tiden, nar Var Herre holl pa att skapa varlden. Medan han arbetade som bast, kom Sankte Per gaende forbi. Han stannade och sag pa, och sa fragade han om det var ett svart gora. 'Aja, det ar inte sa latt heller,' sa Var Herre. Sankte Per stod kvar annu en stund, och nar han markte hur latt det gick att lagga ut det ena landet efter det andra, fick han lust att forsoka sig, han ocksa. 'Kanske att du behover vila dig litet,' sade Sankte Per,'sa kunde jag skota arbetet at dig under tiden.' Men det ville inte Var Herre. 'Jag vet inte om du ar sa hemma i konsten, att jag kan anfortro dig att ta vid dar jag slutar,' svarade han. Da blev Sankte Per ond och sa, att han trodde sig om att skapa lika bra lander som Var Herre sjalv.

Det foreholl sig sa, att Var Herre just da holl pa att skapa Smaland. Det var inte en gang halvfardigt, men det sag ut att bli ett obeskrivligt vackert och fruktbart land. Var Herre hade svart att saga nej till Sankte Per, och dessutom tankte han val, att det, som var sa bra paborjat, borde ingen kunna forstora. Darfor sa han: 'Om du vill som jag, sa ska vi prova vem av oss som bast forstar sig pa den har sortens arbete. Du, som bara ar en nyborjare, ska fa fortsatta med detta, som jag har begynt, och jag ska skapa ett nytt land.' Detta gick Sankte Per genast in pa, och sa borjade de arbeta var och en pa sitt hall.

Var Herre flyttade sig ett stycke soderut, och dar tog han sig for att skapa Skane. Det drojde inte lange, forran han var fardig, och strax fragade han om Sankte Per hade slutat och ville komma och se pa hans arbete. 'Jag har mitt i ordning for langesedan,' sa Sankte Per, och det hordes pa rosten hur nojd han var med det, som han hade astadkommit.

Nar Sankte Per fick se Skane, maste han erkanna, att om det landet var inte annat an gott att saga. Det var ett bordigt och lattodlat land med stora slatter, vart han sag, och knappt en tillstymmelse till berg. Det syntes, att Var Herre riktigt hade tankt pa att gora det sadant, att folk skulle trivas dar. 'Ja, det har ar ett bra land,' sa Sankte Per, 'men nog tror jag, att mitt ar battre,' – 'Da ska vi ga och se pa det,' sa Var Herre.

Landet hade redan varit fardigt i norr och oster, nar Sankte Per hade borjat arbetet, men sodra och vastra delen och hela inlandet hade han ensam fatt skapa. Nar nu Var Herre kom upp dit, dar Sankte Per hade arbetat, blev han sa forskrackt, att han tvarstannade och sa: 'Hur i hela varlden har du burit dig at med det har landet, Sankte Per?'

Sankte Per stod ocksa och sag sig omkring helt forvanad. Han hade haft den tanken, att ingenting kunde vara sa bra for ett land som mycken varme. Darfor hade han dragit ihop ofantlig massa sten och berg och murat opp ett hogland, och det hade han gjort for att det skulle komma nara solen och fa mycket med av solvarmen. Ovanpa stenhoparna hade han brett ut ett tunt lager av matjord, och sa hade han menat, att allting var val bestallt.

Men nu hade det kommit ett par starka regnskurar, medan han var nere i Skane, och mer hade det inte behovts for att visa vad hans arbete dugde till. Nar Var Herre kom for att betrakta landet, var all matjorden bortskoljd, och nakna berggrunden stack fram overallt. Dar det var som bast, lag det lera och tungt grus over hallarna, men det sag sa magert ut, att det var latt att forsta, att dar knappast skulle kunna vaxa annat an gran och en och mossa och ljung. Vad det fanns gott om, det var vatten. Det hade fyllt opp alla klyftor i berggrunden; och sjoar, aar och backar, det sag man overallt, for att nu inte tala om mossar och karr, som utbredde sig over stora strackor. Och det forargligaste var, att medan somliga trakter hade overnog av vatten, var det sa ont om det pa andra hall, att stora falt lago som torra hedar, dar sand och jord virvlade opp i skyar vid minsta flakt.

'Vad kan du ha haft for mening med att skapa ett sadant har land?' sa Var Herre, och Sankte Per urskuldade sig och sa, att han hade velat bygga opp landet, sa hogt, att det skulle fa mycket med av solvarmen. 'Men da far det ju ocksa mycket med av nattkolden,' sa Var Herre, 'for den kommer fran himlen, den med. Jag ar allt radd for att det lilla, som kan vaxa har, kommer att frysa bort.'

Det hade forstas inte Sankte Per tankt pa.

'Ja, har blir ett magert och frostbundet land,' sa Var Herre, 'det kan inte hjalpas, det'"

Nar lille Mats hade hunnit sa langt i berattelsen, foll Asa gasapiga honom i talet. "Jag kan inte lida, lille Mats, att du sager, att det ar sa elandigt i Smaland," sade hon. "Du glommer rent bort sa mycken god jord som finns dar. Tank bara pa More harad borta vid Kalmar sund! Jag undrar var det finns en rikare sadesbygd. Dar ligger aker vid aker alldeles som har i Skane. Dar ar sa god jord, att jag inte vet vad som inte skulle kunna vaxa dar."

?Det kan jag inte hjalpa," sade lille Mats. "Jag berattade bara sa, som andra har sagt forut."

"Och jag har hort manga saga, att ett vackrare kustland an Tjust det finns inte. Tank pa de vikarna och de holmarna och de herrgardarna och de lundarna!" sade Asa. – "Ja, det ar nog sant, det," medgav lille Mats. – "Och minns du inte," fortfor Asa, "att skollararinnan sa, att en sa livlig och vacker trakt som den biten av Smaland, som ligger soder om Vattern, finns inte i hela Sverige? Tank pa den vackra sjon och de gula strandbergen och pa Granna och Jonkoping med tandsticksfabriken och Munksjo, och tank pa Huskvarna och alla de stora anlaggningarna dar!" – "Ja, det ar nog sant, det," sade Mats an en gang. – "Och tank pa Vissingso, lille Mats, med de ruinerna och den ekskogen och de sagorna! Tank pa den dalen, dar Eman gar fram, med all de byarna och kvarnarna och tramassefabrikerna och sagarna och snickerierna!" – "Ja, det ar allt sant, det," sade lille Mats och sag helt bekymrad ut.

Helt hastigt hade han sett upp. "Nu ar vi alla bra dumma," sade han. "Alltihop det dar ligger ju i Var Herres Smaland, i den delen av landet, som var fardigt, redan innan Sankte Per kom till arbetet. Det ar ju bara riktigt, att det skulle vara vackert och praktigt dar. Men i Sankte Pers Smaland ser det allt sa ut, som det star i sagan. Och det var inte underligt, att Var Herre blev bedrovad, nar han sag det," fortfor lille Mats, i det han atertog sin berattelse. "Sankte Per miste inte modet i alla fall, utan han forsokte trosta Var Herre. "Ta inte sa illa vid dig for det har!" sa han. 'Vanta bara, tills jag hinner skapa folk, som kan odla opp mossarna och roja opp akrar ur stenbackarna!"

Da vart det antligen slut med Var Herres talamod, och han sa: "Nej, du kan fa ga ner till Skane, som jag har gjort till ett gott och lattskott land, och skapa skaningen, men smalanningen vill jag sjalv skapa.' Och sa skapade Var Herre smalanningen och gjorde honom kvick och fornojsam och glad och flitig och tilltagsen och duktig, for att han skulle kunna skaffa sig sin bargning i sitt fattiga land."

Darmed tystnade lille Mats, och om nu Nils Holgersson ocksa hade tegat, sa hade allt gatt val, men han kunde omojligt lata bli att fraga hur Sankte Per hade gatt i land med att skapa Skaningen.

"Ja, vad tycker du sjalv?" sade lille Mats och sag sa forsmadlig ut, att Nils Holgersson kastade sig over honom for att sla honom. Men Mats var bara en liten fyr, och Asa gasapiga, som var ett ar aldre, sprang genast fram for att hjalpa honom. Sa godlynt hon var, for hon upp som ett lejon, sa snart som nagon rorde brodern. Och inte ville Nils Holgersson slass med en tos, utan han vande dem ryggen och gick sin vag och sag sedan inte at de dar Smalandsbarnen pa hela dagen.

XVI. Krakorna

Lerkrukan

I sydvastra hornet av Smaland ligger ett harad, som kallas Sunnerbo. Det ar ett ganska slatt och jamnt land, och den, som ser det pa vintern, nar det ar tackt med sno, kan inte forestalla sig annat, an att under snon utbreda sig plojda tradesmarker, grona ragakrar och slagna klovervallar, sasom det brukar vara i slattbygder. Men nar snon antligen toar bort i Sunnerbo i borjan av april, visar det sig att det, som ligger gomt under den, inte ar annat ar torra sandhedar, nakna klipphallar och stora, sanka mossar. Akrar finns det nog har och dar, men de aro sa obetydliga, att man knappt lagger marke till dem, och sma graa eller roda bondstugor finns det ocksa, men de ligga garna instuckna i nagot bjorkhult, nastan som om de voro radda for att visa sig.

Dar Sunnerbo harad stoter mot Hallandsgransen, finns en sandhed, som ar sa vidstrackt, att den, som star vid ena kanten, inte kan se over till motsatta sidan. Pa hela heden vaxer ingenting annat an ljung, och det skulle inte vara latt heller att forma andra vaxter att trivas dar. Allra forst finge man da rota ur ljungen, for med den forhaller det sig sa, att fastan den bara har en liten forkrympt stam, sma forkrympta grenar och torra forkrympta blad, inbillar den sig, att den ar ett trad. Darfor bar den sig at pa samma satt som de riktiga traden, breder ut sig skogvis over vida strackor, haller troget ihop och kommer alla frammande vaxter, som vilja tranga in pa dess omrade, att do ut.

Det enda stalle pa heden, dar inte ljungen ar allradande, ar en lag, stenig as, som stryker fram mittover den. Dar finns det bade enbuskar, ronnar och nagra stora, vackra bjorkar. Pa den tiden, nar Nils Holgersson for omkring med vildgassen, fanns dar ocksa en stuga med en liten bit rojd jord omkring, men folket, som en gang hade bott dar, hade av en eller annan anledning flyttat darifran. Den lilla stugan stod tom, och akern lag obrukad.

Nar manniskorna hade dragit bort fran stugan, hade de skjutit till spjallet, lagt pa fonsterhakarna och last dorren. Men de hade inte tankt pa att en ruta i fonstret var utslagen och bara tillstoppad med en trasa. Efter ett par somrars regnskurar hade den dar trasan murknat och sjunkit ihop, och till sist hade det lyckats en kraka att peta bort den.

Asen pa ljungheden var namligen inte sa odslig, som man kunde tro, utan den var bebodd av ett stort krakfolk. Hela aret om bodde krakorna naturligtvis inte dar. De flyttade till utlandet pa vintern, pa hostarna foro de fran ena akern till den andra i hela Gotaland och plockade sad, om somrarna spridde de sig till gardarna i Sunnerbo harad och levde av agg, bar och fagelungar, men varje var, nar de skulle bygga bo och lagga agg, kommo de tillbaka till ljungheden.

Den, som plockade trasan ur fonstret, var en krakhanne, som hette Garm Vitfjader, men aldrig kallades annat an Fumle eller Drumle eller rent av Fumle-Drumle, darfor att han alltid bar sig dumt och oskickligt at och inte dugde till annat an att gora narr av. Fumle-Drumle var storre och starkare an nagon annan av krakorna, med det hjalpte honom inte det minsta, utan han var och forblev ett atloje. Inte heller batade det honom, att han var av en mycket god att. Om allt hade gatt ratt till, borde han till och med ha varit anforare for hela flocken, darfor att den vardigheten hade sedan urminnes tid tillhort den aldsta av Vitfjadrarna. Men langt innan Fumle-Drumle var fodd, hade makten gatt ifran hans slakt och innehades nu av en grym och vild kraka, som hette Vind-Ile.

Det dar maktombytet berodde pa att krakorna pa Krakasen hade fatt lust att andra levnadssatt. Det kan nog handa, att mangen tror, att allt, vad kraka heter, lever pa samma vis, men detta ar alldeles oriktigt. Det finns hela krakfolk, som fora ett hederligt liv, det vill saga, att de bara ata fron, maskar, larver och redan doda djur, och det finns andra, som fora ett riktigt rovarliv, som kasta sig over ungharar och smafaglar och plundra vartenda fagelbo, som de fa syn pa.

De gamla Vitfjadrarna hade varit stranga och mattliga, och sa lange som de hade anfort flocken, hade de tvungit krakorna att uppfora sig sa, att andra faglar inte hade nagot ont att saga om dem. Men krakorna voro talrika, och fattigdomen var stor ibland dem. De stodo inte i langden ut med att fora en sa strang vandel, utan gjorde uppror mot Vitfjadrarna och gavo makten at Vind-Ile, som var den varsta boplundrare och rovare, som tankas kunde, om inte hans hustru, Vind-Kara, var an varre. Under deras styrelse hade krakorna borjat fora ett sadant leverne, att de nu voro mer fruktade an duvhokar och berguvar.

Fumle-Drumle hade naturligtvis inget att saga i flocken. Alla voro ense om att han inte det minsta braddes pa forfaderna, och att han inte kunde duga till anforare. Ingen skulle ha talat om honom, ifall han inte standigt, hade gjort nya dumheter. Nagra, som voro riktigt kloka, sade ibland, att det kanske var en lycka for Fumle-Drumle, att han var en sadan tafatt stackare, annars hade Vind-Ile och Kara nog inte latit honom, som var av den gamla hovdingaatten, stanna kvar vid flocken.

Nu voro de daremot ratt vanliga mot honom och togo honom garna med sig pa sina jakter. Dar kunde alla marka hur mycket skickligare och djarvare de voro an han.

Ingen av krakorna visste, att det var Fumle-Drumle, som hade plockat trasan ur fonstret, och hade de vetat detta, skulle de ha blivit otroligt forvanade. En sadan djarvhet som att narma sig en manniskoboning hade de inte tilltrott honom. Sjalv forteg han saken mycket noga och hade sina goda skal dartill. Ile och Kara behandlade honom alltid val om dagen, och da de andra voro narvarande, men en mycket mork natt, nar kamraterna reda sutto pa nattkvisten, hade han blivit overfallen av ett par krakor och nastan mordad. Efter detta flyttade han sig var kvall, sedan det hade blivit morkt, fran sin vanliga sovplats in i den tomma stugan.

Det hande sig nu en eftermiddag, nar krakorna redan hade fatt sina bon i ordning pa Krakasen, att de gjorde ett markvardigt fynd. Vind-Ile, Fumle-Drumle och ett par andra hade flugit ner i en stor grop, som befann sig i ena hornet av heden. Gropen var inte nagot annat an ett grustag, men krakorna kunde inte noja sig med en sa enkel forklaring, utan flogo standigt ner i den och vande pa vartenda sandkorn for att komma underfund med varfor manniskorna hade gravt den. Bast som nu krakorna gingo dar, stortade en massa grus fran ena sidan. De skyndade till och hade den lyckan att bland nedrasade stenar och tuvor finna en tamligen stor lerkruka, son var stangd med ett tralock. De ville naturligtvis veta om det fanns nagot i den, och de forsokte bade att hacka hal pa krukan och att banda upp locket, men intetdera lyckades dem.

De stodo helt radlosa, och betraktade krukan, nar de horde nagon saga: "Ska jag komma ner och hjalpa er, krakor?" De sago hastigt upp. Pa kanten av gropen satt en rav och blickade ner till dem. Han var en av de vackraste ravar bade till farg och skapnad, som de nagonsin hade sett. Det enda felet med honom var, att han hade mist ena orat.

"Om du har lust att gora oss en tjanst," sade Vind-Ile, "ska vi inte saga nej." Pa samma gang flog bade han och de andra upp ur gropen. Raven hoppade ner i deras stalle, bet i krukan och drog i locket, men kunde inte oppna den, han heller.

"Kan du fundera ut vad som finns i den?" sade Vind-Ile. Raven rullade krukan fram och tillbaka och lyssnade uppmarksamt. "Det kan inte vara annat an silverpengar," sade han.

Detta var mer, an krakorna hade vantat sig. "Tror du, att det kan vara silver?" sade de, och ogonen hollo pa att trilla ur huvudet av lystnad, for sa markvardigt det an kan lata, finns det ingenting i varlden, som krakor alska sa mycket som silverpengar.

"Hor hur de skramlar!" sade raven och rullade krukan runt en gang till. "Jag kan bara inte forsta hur vi ska komma at dem." – "Nej, det blir val omojligt," sade krakorna. Raven stod och gned huvudet mot vanstra benet och funderade. Kanske att det nu kunde lyckas honom att med krakornas hjalp bli herre over den dar parveln, som alltid undgick honom. "Nog vet jag den, som skulle kunna oppna krukan at er," sade raven. – "Sag det da! Sag det!" ropade krakorna och voro sa ivriga, att de flaxade ner i gropen. – "Det ska jag gora, bara ni lovar att ga in pa mina villkor," sade han

Raven berattade nu for krakorna om Tummetott och sade dem, att om de kunde fora honom till heden, sa skulle han nog oppna krukan at dem. Men som lon for detta rad begarde han, att de skulle utlamna Tummetott till honom, sa snart som han hade skaffat dem silverpengarna. Krakorna hade intet skal att spara Tummetott, utan de gingo genast in pa saken.

Detta allt var latt overenskommet, men varre var det att fa reda pa var Tummetott och vildgassen befunno sig.

Vild-Ile for sjalv astad med femtio krakor och sade, att han snart skulle vara tillbaka. Men den ena dagen gick efter den andra, utan att krakorna pa Krakasen sago en skymt av honom.

Krakrovad

Onsdag 13 april

Vildgassen voro uppe i forst gryningen for att hinna skaffa sig en smula mat, innan de skulle borja resan uppat Ostergotland. Holmen i Gasfjarden, som de hade sovit pa, var liten och kal, men i vattnet runt omkring den fanns det vaxter, som de kunde ata sig matta av. Varre var det for pojken. Han var inte i stand att finna nagot atbart.

Nar han stod hungrig och morgonkulen och sag sig om at alla hall, follo hans blickar pa ett par ekorrar, som lekte pa en tradbevuxen udde mittfor klippholmen. Han undrade om ekorrarna annu agde kvar nagot av sitt vinterforrad, och han bad den vita gaskarlen fora honom over till udden, sa att han kunde fa tigga ett par hasselnotter av dem.

Den store vite simmade genast over sundet med honom, men som olyckan ville det, hade ekorrarna sa roligt med att jaga varandra fran trad till trad, att de inte brydde sig om att lyssna till pojken. I stallet drog de sig langre inat dungen. Han skyndade efter och kom snart ur sikte for gaskarlen, som lag kvar vid stranden.

Pojken vadade fram mellan nagra vitsippstand, som voro sa hoga, att de rackte honom anda upp till hakan, nar han kande, att nagon fattade honom bakifran och forsokte lyfta upp honom. Han vande sig om och sag, att en kraka hade gripit tag i hans skjortlinning. Han sokte rycka sig los, men innan detta hade lyckats honom, skyndade annu en kraka fram, hogg fast i hans ena strumpa och ryckte omkull honom.

Om Nils Holgersson genast hade ropat pa hjalp, skulle den vita gaskarlen sakerligen ha kunnat befria honom, men pojken ansag val, att han borde kunna reda sig ensam mot ett par krakor. Han sparkade och slog, men krakorna slappte inte taget, och det lyckades dem att hoja sig upp i luften med honom. Harvid foro de sa ovarsamt fram, att hans huvud stotte mot en gren. Han fick ett hart slag over hjassan, det svartnade for hans ogon, och hans miste sansen.

Nar han ater slog upp ogonen, befann han sig hogt over jorden. Han aterkom langsamt till medvetande, och i borjan visste han varken var han var eller vad han sag. Nar han blickade ner, tyckte han, att under honom bredde ut sig en ofantligt stor, ullig matta, som var vavd av gront och brunt i stora, oregelbundna fasoner. Mattan var mycket tjock och praktig, men han tyckte, att det var synd, att den var sa illa medfaren. Den var riktigt trasig, langa revor lopte fram genom den, och pa sina stallen voro stora flikar bortryckta. Och det markvardigaste var, att den tycktes ligga utbredd over ett spegelgolv, for under halen och revorna i mattan framskimrade blankt och glansande glas.

Vad pojken darnast lade marke till var, att solen kom upprullande pa himlen. Strax borjade spegelglaset under halen och revorna i mattan att blanka i rott och guld. Det sag mycket praktigt ut, och pojken var glad ar de vackra fargskiftningarna, fastan han inte ratt forstod vad det var, som han sag. Men nu sankte sig krakorna, och med ens markte han, att den stora mattan under honom var jorden, som har var kladd med gron barrskog och brun, naken lovskog och att halen och revorna voro blankande fjardar och smasjoar.

Han kom ihag, att forsta gangen han hade farit fram uppe i luften hade han tyckt, att den skanska jorden sag ut som ett rutigt tygstycke. Men det har, som liknade en sonderriven matta, vad kunde det vara for ett land.

Han borjade gora sig en massa fragor. Varfor satt han inte pa den vita gaskarlens rygg? Varfor flog en stor svarm krakor omkring honom? Och varfor rycktes och slangdes han hit och dit, sa att han holl pa att ga av?

Sa blev alltsammans klart for honom pa en gang. Han hade blivit bortrovad av ett par krakor. Den vita gaskarlen lag kvar vid stranden och vantade, och vildgassen skulle i dag resa uppat Ostergotland. Sjalv fordes han at sydvast, det forstod han darav, att han hade solskivan bakom sig. Och den stora skogsmattan, som lag under honom, var sakert Smaland.

"Hur ska det nu ga med den vita gaskarlen, nar jag inte kan ta vard om honom?" tankte pojken och borjade ropa at krakorna, att de genast skulle fora honom tillbaka till vildgassen. Han var inte en smula orolig for sin egen del. Han trodde, att det var av rent okynne, som de forde bort honom.

Krakorna fragade inte det minsta efter hans uppmaningar, utan flogo framat sa fort de formadde. Men om en stund smallde en av dem i vingarna pa det satt, som betyder: "Se opp! Fara!" Strax darpa doko de ner i en granskog, trangde mellan de risiga grenarna anda till skogsbottnen och satte ner pojken under en tat gran, dar han var sa val gomd, att inte en gang en falk hade kunnat fa syn pa honom.

Femtio krakor stallde upp sig omkring pojken med nabbarna riktade mot honom for att vakta honom. "Nu kanske jag kan fa veta, krakor, vad ni har for mening med att fora bort mig," sade han. Men han fick knappast tala till punkt, forran en stor kraka vaste at honom: "Tig du bara! Annars hackar jag ut ogonen pa dig!"

Det var tydligt, att krakan menade vad hon sade, och pojken hade intet annat att gora an att lyda. Sa satt han dar och stirrade pa krakorna, och krakorna stirrade pa honom.

Ju langre han sag pa dem, dess mindre tyckte han om dem. Det var fasligt vad deras fjaderskrudar voro dammiga och illa tilltygade, alldeles som om de varken kande till bad eller inoljning. Tarna och klorna voro smutsiga av fasttorkad jord, och det satt fullt med matrester i mungiporna. Detta var annat slags faglar an vildgass, det markte han. Han tyckte, att de hade grymma, snikna, vaksamma och djarva utseenden alldeles som bovar och landstrykare.

"Det ar bestamt ett riktigt rovarpack, som jag har rakat ut for," tankte han.

I detsamma horde han vildgassens lockrop uppover sig. "Var ar du? Har ar jag. Var ar du? Har ar jag."

Han forstod, att Akka och de andra hade gett sig ut for att soka honom, men innan han hann att svara dem, vaste den stora krakan som tycktes vara anforare for bandet, i hans ora: "Tank pa dina ogon!" Och det var inte annat for honom att gora an tiga.

Vildgassen matte inte ha vetat, att han var dem sa nara, utan bara tillfalligtvis kommit att fara over denna skog. Han horde deras rop ett par ganger till; sedan dog det bort. "Ja, nu maste du reda dig pa egen hand, Nils Holgersson," sade han da till sig sjalv. "Nu far du visa om du har lart dig nagot under de har veckorna i vildmarken.

En stund darefter gjorde krakorna min av att bryta upp, och da de ocksa tycktes amna bara honom med sig pa det sattet, att en holl i skjortlinningen och en i strumpan, sade pojken: "Ar det ingen av er krakor, som ar stark, att hon kan bara mig pa sin rygg? Ni har redan farit sa illa fram med mig, att det kanns, som om jag vore itu. Lat mig bara rida! Jag ska inte kasta mig ner fran krakryggen, det lovar jag er."

"inte ska du tro, att vi bryr oss om hur du har det," sade anforaren, men nu kom den storsta av krakorna, en rufsig och otymplig en, som hade en vit fjader i vingen, fram och sade: "Det vore val battre for oss alla, Vind-Ile, om Tummetott komme fram hel an halv, och darfor ska jag forsoka bara honom pa ryggen." – "Om du orkar, Fumle-Drumle, sa ar det inte mig emot," sade Vind-Ile. "Men tappa inte bort honom!"

Harmed var redan mycket vunnet, och pojken kande sig riktigt nojd igen. "inte ar det lont att forlora humoret, darfor att jag har blivit bortstulen av krakorna," tankte han. "De stackarna ska jag val komma till ratta med."

Krakorna flogo allt fortare mot sydvast fram over Smaland. Det var en praktig morgon, solig och lugn, och faglarna nere pa jorden hollo som bast pa att sjunga sina friarvisor. I en hog, mork skog satt sjalva trasten med hangande vingar och fortjockad strupe uppe i en grantopp och slog slag pa slag. "Vad du ar vacker! Vad du ar vacker! Vad du ar vacker!" sjong han. "Ingen ar sa vacker. Ingen ar vacker. Ingen ar sa vacker." Och sa snart som han hade slutat denna visa, borjade han den pa nytt.

Men pojken for just da fram over skogen, och nar han hade hort visan ett par gangen och markte, att trasten inte kunde nagon annan, satte han bada handerna som en lur for munnen och ropade nerat: "Det dar har vi hort forr. Det dar har vi hort forr." – "Vem ar det? Vem ar det? Vem ar det? Vem gor narr av mig?" fragade trasten och forsokte fa syn pa den, som ropade. – "Det ar Krakrovad, som gor narr av din visa," svarade pojken. Krakhovdingen vande pa huvudet i detsamma och sade: "Akta dina ogon, Tummetott!" Men pojken tankte: "Nej, det bryr jag mig inte om, Jag vill just visa dig, att jag inte ar radd for dig."

Allt langre inat landet foro de, och skogar och sjoar fanns det overallt. I en bjorkhage satt skogsduvan pa en naken gren, och framfor henne stod duvhanen. Han blaste upp fjadrarna, krokte pa nacken, hojde och sankte kroppen, sa att brostfjadrarna brusade mot grenen. Under tiden kuttrade han: "Du, du, du ar den vackraste i skogen. Ingen i skogen ar sa vacker som du, du, du."

Men uppe i luften for pojken forbi, och nar han horde duvhannen, kunde han inte halla sig tyst." Tro honom inte! Tro honom inte!" ropade han.

"Vem, vem, vem ar det, som ljuger pa mig?" kuttrade duvhannen och forsokte att fa syn pa den, som hade skrikit till honom. "Det ar Kraktagen, som ljuger pa dig," svarade pojken. Aterigen vande Vind-Ile huvudet mot pojken och befallde honom att tiga, men Fumle-Drumle, som bar honom sade: "Lat honom prata, sa tror smafaglarna, att vi krakor har blivit kvicka och roliga faglar!" – "De ar val inte sa dumma heller," sade Vind-Ile, men han tyckte nog om tanken, for sedan lat han pojken ropa sa mycket han ville.

Skog och skogsmark var det mesta, som de flogo fram over, men det fanns forstas ocksa bade kyrkor och kyrkbyar och smakojor i skogsbrynet. Pa ett stalle sago de en gammal trevlig herrgard. Den lag med skogen bakom sig och sjon framfor sig, hade roda vaggar och brutet tak, valdiga lonnar omkring gardsplanen och stora, risiga krusbarsbuskar i tradgarden. Overst pa vaderflojeln satt staren och sjong sa, att var ton hordes in till honan, som lag pa agg i holken i parontradet. "Vi har fyra sma vackra agg," sjong staren. "Vi har fyra sma vackra, runda agg. Vi har hela boet fullt av praktiga agg."

Nar staren sjong visan for tusende gangen, for pojken over garden. Han satte handerna for munnen som ett ror och ropade: "Skatan ska ta dem. Skatan ska ta dem."

"Vem ar det, som vill skramma mig?" fragade staren och flaxade oroligt med vingarna. "Det ar Krakfangad, som skrammer dig," sade pojken. Denna gangen sokte inte krakhovdingen tysta ner honom. I stallet hade bade han och hela flocken sa roligt, att de kraxade av belatenhet.

Ju langre inat landet de kommo, desto storre blevo sjoarna, och desto rikare blevo de pa oar och uddar. Och pa en sjostrand stod andraken och krumbuktade sig for andhonan. "Jag ska vara dig trogen i alla mina dar. Ja ska vara dig trogen i all mina dar," sade andraken. – "Varar inte till sommarns slut," skrek pojken, som for forbi. – "Vad ar du for en?" ropade andraken. – "Jag heter Krakstulen," skrek pojken.

Vid middagstiden slogo krakorna ner i en beteshage. De foro omkring och skaffade sig mat, men ingen av dem tankte pa att ge pojken nagot. Sa kom Fumle-Drumle farande fram till hovdingen med en kvist av en tornbuske, som det satt nagra roda nypon pa.

"Har ska du fa, Vind-Ile" sade han. "Det ar vacker mat, som passar at dig." Vind-Ile fnyste foraktligt. "Tror du jag vill ata gamla torra nypon?" sade han. – "Och jag, som trodde att du skulle bli glad at dem!" sade Fumle-Drumle och slangde bort nyponkvisten liksom i missmod. Men den foll ner alldeles framfor pojken, och han var inte sen att gripa fatt i den och ata sig matt.

Nar krakorna hade atit, borjade de att prata. "Vad tanker du pa, Vind-Ile? Du ar sa tyst i dag," sade en av dem till anforaren. – "Jag tanker pa att i den har trakten levde en gang en hona, som var mycket glad at sin matmor och for att riktigt gladja henne gick och varpte en kull agg, som hon gomde under ett lagardsgolv. Hela tiden hon ruvade aggen, frojdade hon sig vid tanken pa hur glad matmodern skulle bli at kycklingarna. Matmodern undrade forstas var honan holl till en sa lang tid. Hon sokte henne, men fann henne inte. Kan du gissa, Langnabb, vem som fann henne och aggen?"

"Jag tanker, att jag kan gissa det, Vind-Ile, men nar du har talat om detta, sa ska jag beratta nagot liknande. Kommer ni ihag den stora, svarta katten i Hinneryds prastgard? Hon var missnojd med husbondfolket, darfor att de alltid togo de nyfodda ungarna ifran henne och drankte dem. Inte mer an en enda gang lyckades hon halla dem gomda, och det var, nar hon hade lagt dem i en halmstack ute i marken. Hon var nog sa nojd med de ungarna, men jag tror, att jag fick mer gladje av dem, jag an hon."

Nu blevo allihop sa ivriga, att de follo varandra i talet. "Vad ar det for konst att stjala agg och smaungar?" sade en. "Jag har en gang jagat en unghare, som var narapa fullvuxen. Det var att folja honom ur snar i snar." Langre kom hon inte, forran en annan tog ordet ifran henne. "Det kan nog vara lustigt att valla hons och kattor forargelse, men anda markvardigare finner jag det, att en kraka kan skaffa en manniska fortret. Jag stal en gang en silversked..."

Men nu tyckte pojken, att han var for god att sitta och hora pa sadant snack. "Nej, hor nu, krakor!" sade han. "Jag tycker ni borde skammas for att tala om all er elakhet. Jag har levat ibland vildgassen i tre veckor, och av dem har jag inte och hort annat an gott. Ni matte ha en dalig hovding, som later er rova och morda pa det dar sattet. Ni borde allt borja ett annat liv, for jag kan tala om for er, att manniskorna har blivit uppledsna pa er ondska, att de med all makt forsoker att rota ut er. Och da lar det nog snart bli slut med er."

Nar Vind-Ile och krakorna horde detta, blevo de sa onda, att de amnade kasta sig over pojken och slita sonder honom. Men Fumle-Drumle skrattade och kraxade och stallde sig framfor honom. "Nej, nej, nej!" sade han och tycktes bli alldeles forskrackt. "Vad tror ni Vind-Kara ska saga, om ni river sonder Tummetott, innan han har skaffat oss silverpengarna?" – "Det ska vara du, Fumle-Drumle, som ar radd for kvinnfolk," sade Ile, men i alla fall lamnade bade han och de andra Tummetott i fred.

Kort darefter drogo krakorna vidare. Allt hittills hade pojken tankt for sig sjalv, att Smaland inte var ett fattigt land, som han hade hort. Nog var det skogigt och fullt av bergasar, men utmed aar och sjoar lago odlade marker, och nagon riktig odslighet hade han inte rakat pa. Men ju langre in i landet de kommo, desto sallsyntare blevo byarna och stugorna. Till sist tyckte han, att han for fram over ett riktigt okenland, dar han inte sag annat an mossar och hedar och enbackar.

Solen var nedgangen, men det var annu full dager, nar krakorna nadde den stora ljungheden. Vind-Ile sande en kraka i forvag for att beratta, att han hade haft framgang, och nar det blev kant, lyfte Vind-Kara med flera hundra krakor fran Krakasen for att mote de ankommande. Mittunder det bedovande kraxande, som de motande krakorna upphavde, sade nu Fumle-Drumle till pojken: "Du har varit sa lustig och glad under resan, att jag riktigt tycker om dig. Darfor vill jag ge dig ett gott rad. Sa snart som vi slar ner, blir du ombedd att utfora ett arbete, som kan synas dig mycket latt. Men akta dig for att gora det!"

Strax darefter satte Fumle-Drumle ner Nils Holgersson pa bottnen av en sandgrop. Pojken kastade sig omkull och blev liggande, som om han hade varit forbi av trotthet. Sa manga krakor flaxade omkring honom, att luften brusade som en storm, men han sag inte upp.

"Tummetott," sade Vind-Ile, "stig nu opp! Du ska hjalpa oss med en sak, som ar mycket latt for dig.."

Men pojken rorde sig inte, utan latsade, som om han sov. Da tog Vind-Ile honom vid armen och slapade honom fram over sanden till en lerkruka av gammaldags fason, som stod mitt i gropen. "Res dig Tummetott," sade han, "och oppna den har krukan!" – "Varfor kan du inte lata mig fa sova?" sade pojken. "Jag ar for trott att gora nagot i kvall. Vanta till i morgon!"

"Oppna krukan!" sade Vind-Ile och skakade honom. Pojken satte sig da upp och monstrade krukan noga. "Hur ska jag, fattiga barn, kunna oppna en sadan kruka? Den ar ju lika stor som jag sjalv." – "Oppna den!" befallde Vind-Ile an en gang. "Annars ska det ga dig illa." Pojken reste sig, vacklade fram till krukan, kande pa locket och lar armarna sjunka. "Jag brukar inte vara sa har svag," sade han. "Om ni bara vill lata mig sova till i morgon, tror jag nog, att jag ska fa bukt med locket."

Men Vind-Ile var otalig, och han rusade fram och nop pojken i benet. Sadan behandling ville inte pojken tala av en kraka. Han ryckte sig hastigt los, sprang ett par steg baklanges, drog sin kniv ur slidan och holl den utstrackt framfor sig. "Akta dig du!" ropade han till Vind-Ile.

Denne var likval sa forbittrad, att han inte vajde undan for faran. Alldeles som om han hade varit blind, stortade han mot pojken och kom sa ratt mot kniven, att den trangde genom hans oga in i hjarnan. Pojken drog hastigt kniven tillbaka, men Vind-Ile bara slog ut med vingarna. Sedan sjonk han ner dod.

"Vind-Ile ar dod! Den frammande har dodat var hovding Vind-Ile!" ropade de narmaste krakorna, och darefter uppstod ett forfarligt ovasen. Somliga jamrade sig, andra ropade pa hamnd. Allesammans sprungo eller flaxade fram mot pojken med Fumle-Drumle i spetsen. Men han bar sig som vanligt galet at. Han flaxade med utbredda vingar over pojken och hindrade de andra att komma fram och borra nabbarna i honom.

Nu tyckte allt pojken, att han hade det illa stallt for sig. Inte kunde han springa undan krakorna, och inte fanns det nagot stalle, dar han kunde gomma sig. Men sa kom han att tanka pa lerkrukan. Han tog ett haftigt tag i locket och ryckte av det. Darpa hoppade han upp i krukan for att gomma sig i den. Men den var ett daligt gomstalle, for den var nastan till randen full av sma tunna silverslantar. Pojken kom inte nog djupt i ner i den. Da bojde han sig och borjade kasta ut slantarna.

Anda hittills hade krakorna flaxat omkring honom i tat svarm och huggit efter honom, men nar han kastade ut slantarna, glomde de men ens sin hamndlystnad och skyndade att plocka. Pojken slangde ut pengar navtals, och alla krakorna, ja, sjalva Vind-Kara fangade upp dem. Och var och en, som lyckades att fa fatt i en penning, for i storsta hast bort till boet for att gomma den.

Nar pojken hade kastat ut alla silverpengarna ur krukan, sag han upp. Inte mer an en enda kraka fanns kvar i sandgropen. Det var Fumle-Drumle med vitfjadern i vingen, han, som hade burit honom "Du har gjort mig en storre tjanst, Tummetott, an du sjalv forstar," sade krakan med helt annan rost och ett annat tonfall an forut, "och jag vill radda ditt liv. Satt dig opp pa min rygg, sa ska jag fora dig till ett gomstalle, dar du kan vara saker for i natt! I morgon ska jag laga sa, att du kommer tillbaka till vildgassen."

Stugan

Torsdag 14 april

Nasta morgon, nar pojken vaknade lag han pa en sang. Nar han sag, att han befann sig inomhus med fyra vaggar omkring sig och tak over sig, tyckte han, att han var hemma. "Jag undrar om mor snart kommer med kaffe," mumlade han, dar han lag i halvsomnen. Men sa kom han ihag, att han befann sig i en overgiven stuga pa Krakasen, och att Fumle-Drumle med vitfjadern hade burit honom dit kvallen forut.

Pojken var om i hela kroppen efter den farden, som han hade gjort forra dagen, och han tyckte, att det var skont att fa ligga stilla, medan han vantade pa Fumle-Drumle, som hade lovat, att han skulle komma och hamta honom.

Det hangde gardiner av rutigt bomullstyg framfor sangen, och han skot dem at sidan for att se ut i stugan. Han fick genast klart for sig, att en sadan byggnad som denna hade han aldrig sett make till. Vaggarna bestod av bara ett par rader stockar, sedan tog taket vid. Nagot innertak fanns det inte, utan han kunde se anda upp till takasen. Hela stugan var sa liten, att den snarare tycktes vara gjord for sadana som han an for riktiga manniskor, men anda voro spisen och spismuren sa stort tilltagna, att han inte tyckte sig ha sett storre. Ingangsdorren fanns pa ena gavelvaggen vid sidan av spisen och var sa smal, att den snarast liknade en lucka. Pa den andra gavelvaggen sag han ett lagt och brett fonster med manga sma rutor. Det fanns nastan inga flyttbara mobler i stugan. Banken vid ena langsidan och bordet under fonstret voro vaggfasta och likasa den stora sangen, dar han lag, och det brokiga vaggskapet.

Pojken kunde inte lata bli att undra vem som agde stugan, och varfor den stod overgiven. Det sag nog ut, som om folket, som hade bott dar, hade amnat komma tillbaka. Kaffepannan och grotgrytan stodo kvar i spisen, och det lag litet ved i spisvran. Ungsrakan och grisslan reste sig i ett horn, spinnrocken stod uppflyttad pa en bank, pa hyllan ovan fonstret lago blanor och lin, ett par garnharvor, ett talgljus och en bunt tandstickor.

Ja, det sag visst ut, som om de, som hade agt stugan, hade amnat komma tillbaka. Det lag sangklader i sangen, och pa vaggen sutto annu langa remsor av tyg, dar tre man till hast, som hette Kasper, Melkior och Baltasar, voro utmalade. Samma hastar och samma ryttare voro avbildade mangfaldiga ganger. De redo runt om hela stugan och fortsatte sin fard till och med uppat takbjalkarna.

Men i taket fick pojken syn pa nagot, som bragte honom pa benen i en fart. Det var ett par torra brodkakor, som hangde dar pa ett spett. De sago nog moglade och gamla ut, men det var anda brod. Han gav dem ett slag med ugnsgrisslan, sa att ett stycke foll till golvet. han at och stoppade sin pase full. Det var otroligt vad brod var gott i alla fall.

Han sag sig om i stugan an en gang for att forsoka upptacka om det inte fanns nagot mer, som han kunde ha nytta av att ta med sig. "Jag kan val fa ta det, som jag behover, nar ingen annan bryr sig om det." tankte han. Men det mesta, som fanns, var for stort och tungt. Det enda, som han kunde orka med, skulle vara nagra stycken tandstickor.

Han klattrade upp pa bordet och svangde sig sedan med hjalp av gardinen upp pa fonsterhyllan. Medan han stod dar och stoppade in tandstickorna i sin pase, kom krakan med vitfjadern in genom fonstret.

"Se har ar jag nu!" sade Fumle-Drumle och slog ner pa bordet. "Jag har inte kunnat komma forr, darfor att vi krakor i dag har valt en ny hovding efter Vind-Ile." – "Vem har ni da valt?" sade pojken. – "Jo, vi har valt en, som inte ska tillata roveri och orattfardighet. Vi har valt Garm Vitfjader, som forr kallades Fumle-Drumle, "svarade han och strackte pa sig, sa att han sa helt majestatisk ut. – "Det var ett gott val," sade pojken och lyckonskade honom. – "Ja, du ma val onska mig lycka," sade Garm och borjade beratta pojken sadana dagar han forr hade haft med Vind-Ile och Kara.

Mittunder detta horde pojken utanfor fonstret en rost, som han tyckte sig kanna igen. "Ar det har, som han finns?" fragade Smirre rav. – "Ja, harinne ar han gomd," svarade en krakrost. – "Ta dig i akt, Tummetott!" ropade Garm. "Vind-Kara star har utanfor med den dar raven, som vill ata opp dig." Mer hann han inte saga, for Smirre gjorde ett sprang mot fonstret. De gamla murkna fonsterbagarna gavo vika, och Smirre stod i nasta ogonblick pa fonsterbordet. Garm Vitfjader, som inte hade tid att flyga undan, bet han ihjal med detsamma. Darpa hoppade han ner pa golvet och sag sig om efter pojken.

Denne forsokte gomma sig bakom en stor blanvindel, men Smirre hade redan sett honom och krop ihop for att ta sats till sprang. Och sa liten och lag var stugan, att pojken forstod, att raven kunde na honom utan minsta svarighet. Men i detta ogonblick var pojken inte utan forsvarsvapen. Hastigt repade han eld pa en tandsticka, forde den intill blanorna, och nar de flammade upp, kastade han dem ner pa Smirre rav. Da elden kom over raven, greps denne av en vansinnig forskrackelse. Han tankte inte mer pa pojken, utan flydde besinningslost ur stugan.

Men det sag ut, som om pojken hade undgatt en fara genom att kasta sig i en annu storre. Fran blantotten, som han hade kastat mot Smirre, hade elden hunnit sprida sig till sangomhanget. Han sprang ner och forsokte kvava den, men den blossade redan alltfor haftigt. Stugan fylldes hastigt med rok, och Smirre rav, som hade stannat utanfor fonstret, borjade forsta hur det stod till darinne. "Na, Tummetott," ropade han, "vilket valjer du nu, att lata steka dig eller att komma ut till mig? Nog skulle jag tycka bast om att fa ata dig, men pa vad satt an doden drabbar dig, ar det mig kart.

Pojken kunde inte tro annat, an att raven skulle fa ratt, for elden tog till forfarande hastigt. Hela sangen brann redan, ur golvet steg upp rok, och utmed de malade tyglisterna krop elden fran ryttare till ryttare. Pojken hade hoppat upp i spisen och forsokte att oppna luckan till bakugnen, nar han horde, att en nyckel stacks i laset och sakta vreds omkring. Det matte vara manniskor, som kommo, och i sadan nod, som han nu befann sig, blev han inte radd, utan bara glad. Han stod redan pa troskeln, nar dorren antligen gick upp. Han sag ett par barn framfor sig, men vad min de hollo, nar de sago stugan i full laga, det gav han sig inte tid att se efter, utan rusade forbi dem ut i det fria.

Han tordes inte springa langt. Han visste nog, att Smirre rav lurade pa honom, och han forstod, att han maste halla sig i barnens narhet. Han vande sig om for att se vad de voro for slags folk, men han hade inte betraktat dem en sekund, forran han ilade emot dem och ropade: "Se goddag, Asa gasapiga! Se goddag, lille Mats!"

For nar pojken sag de dar barnen, glomde han alldeles var han befann sig. Krakor och brinnande stuga och talande djur forsvunno ur hans minne. Han gick pa en stubbaker i Vastra Vemmenhog och vaktade en gasflock, och pa faltet bredvid gingo de dar Smalandsbarnen med sina gass. Och sa snart han fick se dem, sprang han upp pa stengardsgarden och ropade: "Se goddag, Asa gasapiga! Se goddag, lille Mats!"

Men nar de bada barnen sago en sa liten parvel komma emot dem med utstrackt hand, fattade de i varandra, togo ett par steg baklanges och sago dodligt forskrackta ut.

Nar pojken sag deras skrack, vaknade han upp och kom ihag vem han var. Och da tyckte han, att ingenting varre kunde handa honom, an att just de barnen skulle fa se, att han hade blivit fortrollad. Skam och sorg over att han inte mer var manniska overvaldigade honom. Han vande sin om och flydde. Han visste inte sjalv vart.

Men ett gott mote gjorde pojken, nar han kom ner pa heden. For dar i ljungen skymtade han nagot vitt, och fram emot honom kom den vita gaskarlen i sallskap med Dunfin. Nar den vite sag pojken komma springande med sadan fart, trodde han, att svara fiender forfoljde honom. Han slangde honom i all hast upp pa sin rygg och for astad med honom.

XVII. Den gamla bondkvinnan

Torsdag 14 april

Tre trotta resande voro ute i sena kvallen och sokte nattharbarge. De foro fram i en fattig och odslig del av Norra Smaland, men en sadan vilostad, som de onskade sig, borde de anda ha kunnat finna, for de voro inga veklingar, som fragade efter mjuka baddar eller val ombonade rum. "Om en av de har langa bergasarna hade en topp, som voro sa brant och hog, att en rav inte pa nagot hall kunde klattra oppfor den, da hade vi en god sovplats," sade en av dem. – "Om en enda av de stora mossarna lage ofrusen och voro sank och vat, att en rav inte vagade sig ut pa den, sa vore det ocksa ett riktigt bra nattharbarge," sade den andra. – "Om isen pa en av de frusna sjoarna, som vi far forbi, vore landlos, sa att en rav inte kunde komma ut pa den, sa skulle vi just ha funnit vad vi soker," sade den tredje.

Det varsta var, att nar solen hade gatt ner, blevo tva av de resande sa somniga, att de varje ogonblick hollo pa att storta till marken. Den tredje, som kunde halla sig vaken, blev oroligare, allt som natten narmade sig. "Det var da en olycka," tankte han, "att vi har kommit till ett land, dar sjoar och mossar ar frusna, sa att raven kan komma fram overallt. Isarna har ju toat bort pa andra stallen, men nu ar vi val oppe i det allra kallaste Smaland, dit varen annu inte har hunnit. Jag begriper inte hur jag ska bara mig at for att finna en bra sovplats. Om jag inte far reda pa ett stalle, som ar val skyddat, har vi Smirre rav over oss innan morgonen."

Han stirrade at alla sidor, men han sag inte nagot harbarge, dar han kunde ta in. Och en mork och kulen kvall var det med blast och duggregn. Det blev hemskare och otrevligare omkring honom for varje ogonblick.

Det kan val lata besynnerligt, men de resande tycktes inte alls ha lust att be om husrum i nagon gard. de hade redan farit forbi manga kyrkbyar utan att klappa pa en enda dorr. Sma backstugor i skogsbrynet, som alla fattiga vandrare aro glada att raka pa, latsades de inte heller om. Man kunde nastan vara frestad att saga, att de fortjanade att ha det svart, da de inte begarde hjalp dar den stod dem till buds.

Men sent omsider, nar de hade blivit sa morkt, att det knappt fanns en strimma av dagen kvar under himmelen, och de tva, som behovde sova, fardades fram i halvsomn, rakade de pa en bondgard, som lag ensam, langt skild fran alla grannar. Och inte nog med att den lag sa odsligt, utan den sag ut att vara alldeles obebodd. Ingen manniska rorde sig pa gardsplanen. Nar den av de tre, som kunde halla sig vaken, sag stallet, tankte han: "Nu far det ga hur det vill, men i den har garden maste vi forsoka att komma in. Nagot battre kan vi nog inte finna."

Strax darpa stodo de alla tre pa gardsplanen. De tva somnade i samma stund, som de fingo stanna, men den tredje sag sig ivrigt omkring for att finna ut var han kunde komma in under tak. det var ingen liten gard. Utom boningshus och stall och lagard funnos dar langa langor med lador och logar och bodar och redskapsskjul. Men alltsammans sag fasligt fattigt och forfallet ut. Husen hade graa, mosslupna, lutande vaggar, som tycktes fardiga att ramla omkull. I taket funnos gapande hal, och dorrarna hangde snett pa brustna gangjarn. Det var tydligt, att ingen pa langa tider hade brytt sig om att sla spik i vagg pa detta stallet.

Emellertid hade han, som var vaken, raknat ut vilket hus som var lagarden. Han rusade upp rekamraterna ur deras somn och forde dem fram mot lagardsdorren. Denna var lyckligtvis inte stangd med annat an en krok, som han latt kunde peta upp med ett spo. Han drog redan en suck av lattnad vid tanken pa att de snart skulle vara i sakerhet. Men nar lagardsdorren svangde upp med ett gallt gnisslande, horde han, att en ko borjade rama. "Kommer ni nu antligen, matmor?" sade kon. "Jag trodde, att ni inte tankte ge mig nagon mat i kvall."

Den vakne stannade helt forskrackt i dorren, nar han markte, att inte lagarden stod tom. Men han sag snart, att dar inte fanns mer an en enda ko och en tre eller fyra hons, och da fattade han mod igen. "Vi ar tre fattiga resande, som onskar att komma in pa nagot stalle, dar ingen rav kan overfalla oss och ingen manniska fanga oss," sade han. "Vi undrar mycket om detta kan vara en bra plats for oss." – "Jag kan inte tro annat," svarade kon. "Nog ar vaggarna daliga, men inte gar raven igenom dem annu, och har bor ingen annan an en gammal gumma, som visst inte ar i stand att ta nagon till fanga. Men vad ar ni for ena?" fortfor hon, i det att hon vred sig i baset for att fa syn pa nykomlingarna. – "Jo, jag ar Nils Holgersson fran Vastra Vemmenhog, som har blivit forvandlad till tomte," svarade den forsta av de intradande, "och jag har med mig en tamgas, som jag brukar rida pa, och en gragas," – "Sa rart frammande har inte varit inom mina vaggar forr," sade kon, "och ni ska vara valkomna, fast nog hade jag hellre onskat, att det hade varit min matmor, som hade kommit for att ge mig kvallsvard."

Pojken forde nu in gassen i lagarden, som var ganska stor, och stallde dem i ett tomt bas, dar de ogonblickligen somnade. At sig sjalv drog an ihop en lite badd av halm och vantade sig, att han genast skulle falla i somn han ocksa.

Men harav blev ingenting, for den stackars kon, som inte hade fatt sin kvallsvard, holl sig inte stilla ett ogonblick. Hon skakade i halslanken, flyttade sig i baset och klagade over hur hungrig hon var. Pojken kunde inte fa en blund i ogonen, utan blev liggande och gick igenom allt, som hade hant honom under de sista dagarna.

Han tankte pa Asa gasapiga och lille Mats, som han sa oformodat hade traffat, och han funderade ut, att den lilla stugan, som han hade rakat satta eld pa, matte ha varit deras gamla hem i Smaland. Han kunde ju dra sig till minnes, att han hade hort dem tala om just en sadan stuga och om den stora ljungheden, som lag nedanfor den. Nu hade de kommit vandrande for att fa aterse sitt hem, och sa hade det statt i lagor, da de hade natt fram till det! Det var nog en stor sorg, som han hade vallat dem, och det gjorde honom mycket ont. Om han nagonsin mer bleve manniska, sa finge han lov att forsoka gottgora dem for skada och missrakning.

Sedan gingo hans tankar till krakorna, och nar han tanker pa Fumle-Drumle, som hade raddat honom och hade mott doden sa kort efter att han hade blivit vald till hovding, blev han sa bedrovad, att han fick tararna i ogonen.

Han hade haft det bra svart de sista dagarna. Men en stor lycka hade det anda varit, att gaskarlen och Dunfin hade funnit reda pa honom.

Gaskarlen hade berattat, att sa snart som vildgassen hade markt, att Tummetott var forsvunnen, hade de fragat smadjuren i skogen efter honom. De hade snart fatt veta, att det var en flock Smalandskrakor, som hade fort bort honom. Men krakorna voro redan ur sikte, och vartat de hade styrt kosan, hade ingen kunnat saga. For att de skulle finna pojken sa snart som mojligt, hade da Akka befallt vildgassen att ge sig av tva och tva at skilda hall och leta efter honom. Men efter tva dagars sokande, antingen de sa hade funnit honom eller inte, skulle de motas i nordvastra Smaland pa en hog bergtopp, som likande ett tvart avhugget torn och kallades Taberg. Och sedan Akka hade gett dem de basta vagmarken och noga beskrivit for dem hur de skulle hitta till Taberg, hade de skilts at.

Den vita gaskarlen hade valt Dunfin till reskamrat, och de hade flugit omkring hit och dit under den storsta oro for Tummetott. Under detta kringirrande hade de hort en trast, som satt i en tradtopp, ropa och gorma over att en, som kallade sig Krakrovad, hade gjort narr av honom. De hade gett sig till samtal med trasten, och han hade visat dem at vilket hall den dar Krakrovad hade farit. Sedermera hade de rakat en duvhanne, en stare och en grasand, som alla hade jamrat sig over en illgarningsman, som hade stort dem i deras sang, och som hade hetat Kraktagen, Krakfangad och Krakstulen. Pa detta satt hade de kunnat spara Tummetott anda ner till ljungheden i Sunnerbo harad.

Sa snart som gaskarlen och Dunfin hade funnit Tummetott, hade de gett sig av mot norr for att komma till Taberg. Men det hade varit en lang vag att fara, och morkret hade kommit over dem, innan de hade fatt sikte pa bergtoppen. "Men bara vi kommer dit i morgon, ska val alla bekymmer vara slut," tankte pojken och borrade dig djupt ner i halmen for att fa det varmare.

Kon hade hela tiden statt och brakat i baset. Nu borjade hon plotsligt tala med pojken: "Jag tyckte, att en av dem, som kom in har, berattade, att han var en tomte. Om det ar sa, forstar han sig val pa att skota om en ko." – "Vad ar det, som fattas dig?" fragade pojken. – "Det fattas mig allt mojligt," sade kon. "Jag ar varken mjolkad eller ryktad. Inte har jag fatt nattfoder i krubban, och inte har jag fatt baddat under mig. Matmor kom hit in i skymningen for att gora i ordning at mig, som hon brukade, men hon kande sig sa sjuk, att hon strax maste ga in igen, och hon har inte kommit tillbaka." – "Det ar bedrovligt, att jag ska vara sa liten och kraftlos," sade pojken. "Jag tror inte, att jag ar i stand att hjalpa dig." – "Inte ska du inbilla mig, att du ar kraftlos, darfor att du ar liten," sade kon. "Alla tomtar, som jag har hort talas om, har varit sa starka, att de har kunnat dra ett helt lass ho och sla ihjal en ko med ett knytnavslag. Pojken kunde inte lata bli att skratta at kon. "Det var nog tomtar av annat slag an jag, det," sade han. "Men jag ska lossa din halslank och oppna dorren for dig, sa att du kan ga ut och dricka i en av vattenpussarna pa garden, och sa ska jag forsoka klattra opp pa holoftet och vraka ner ho i din krubba." – "Ja, det vore ju alltid nagon hjalp," sade kon.

Pojken gjorde, som han hade sagt, och nar kon stod med fylld krubba framfor sig, tankte han, att han antligen skulle fa sova. Men han hade knappt krupit ner i badden, forran hon pa nytt borjade tala med honom.

"Du blir val utledsen pa mig, ifall jag ber dig om en sak till," sade kon. – "Det gor jag inte, om det bara ar nagot, som jag kan ra med," sade pojken. – "Da vill jag be dig, att du gar in i stugan har mittemot och ser efter hur det star till med matmor. Jag ar radd for att det har hant henne en olycka." – "Nej, det kan jag inte," sade pojken. "Jag tors inte visa mig for manniskor." – "Du kan val inte vara radd for en gammal sjuk gumma," sade kon. "Men du behover inte heller ga in i stuga. Stall dig bara utanfor dorren, och titta in genom dorrspringan!" – "Ja, om det inte ar nagot annat ni begar av mig, sa far jag val gora det," sade pojken.

Darmed oppnade han lagardsdorren och begav sig ut pa gardsplanen. Det var en forfarlig natt att komma ut i. Varken mane eller stjarnor lyste, vinden ven, och regnet skvalade ner. Men det varsta var, att sju stora ugglor sutto i rad pa takasen av boningshuset. Det var rysligt bara att hora dem, dar de sutto och klagade pa vadret. och an varre var det att tanka pa att om en enda av dem fick syn pa honom, sa var det ute med honom.

"Stackare den, som liten ar!" sade pojken, nar han gav sig ut pa gardsplanen. Och det hade han skal att saga. Han blaste omkull tva ganger, innan han kom fram till boningshuset, och ena gangen svepte vinden ner honom i en vattenpuss, som var sa djup, att han holl pa att drunkna. Men fram kom han i alla fall.

Han klattrade uppfor ett par trappsteg, kranglade sig over en troskel och kom in i forstun. Stugdorren var stangd, men nere i ena hornet var ett stort stycke borttaget, for att katten skulle kunna ga ut och in. Det var alltsa ingen svarighet for pojken att se efter hur det stod till i stugan.

Knappast hade han kastat en blick dit in, forran han ryckte till och drog tillbaka huvudet. En gammal, graharig kvinna lag utstrackt pa golvet darinne. Han varken rorde sig eller jamrade sig, och hennes ansikte lyste besynnerligt vitt. Det var, som om en osynlig mane hade kastat ett blekt ljus over det.

Pojken kom ihag, att nar hans morfar hade dott, hade ocksa hans ansikte blivit sa dar underligt vitt. Och han forstod, att den gamla manniskan, som lag pa golvet i stugan, maste vara dod. Doden hade val kommit over henne sa hastigt, att hon inte en gang hade hunnit lagga sig pa sin sang.

Han blev forfarligt radd, nar han tankte pa att han mitt i morka natten befann sig ensam med en dod. Han kastade sig huvudstupa utfor trappan och rusade tillbaka till lagarden.

Nar han talade om for kon vad han hade sett i stugan, horde hon upp att ata. "Jasa, matmor ar dod," sade hon. "Da lar det snart bli slut med mig ocksa." – "Det blir val alltid nagon, som tar hand om er," sade pojken trostande. – "Du vet inte, du," sade kon, "att jag redan ar dubbelt sa gammal, som en ko brukar vara, innan hon laggs pa slaktbanken. Men jag bryr mig heller inte om att leva langre, sedan hon darinne inte mer kan komma och pyssla om mig."

Hon sade inte mer pa en stund, men pojken markte nog, att hon varken sov eller at. Det drojde lange, innan hon borjade tala pa nytt. "Ligger hon pa nakna golvet?" fragade hon. – "Ja, det gor hon" sade pojken. – "Hon hade for vana att komma ut i lagarden," fortsatte kon, "och tala om allt, som bekymrade henne. Jag forstod vad hon sade, fast jag inte kunde svara henne. De har sista dagarna gick hon och talade om att hon var radd for att hon inte skulle ha nagon hos sig, nar hon dog. Hon var angslig for att ingen skulle trycka till hennes ogon eller lagga hennes hander i kors over brostet, sedan hon var dod. Kanske att du vill ga in och gora detta?" Pojken blev tvehagsen. Han mindes, att nar hans morfar hade dott, hade mor varit noga med att lagga honom till ratta. Han visste, att detta var nagot, som maste goras. Men a andra sidan sa kande han, att han inte i den hemska natten vagade ga till den doda. Han sade inte nej, men han tog heller inte ett steg mot lagardsdorren.

Ett par ogonblick stod den gamla kom tyst, liksom om hon hade vantat pa svar. Men nar pojken ingenting sade, upprepade hon inte sin begaran. I stallet borjade hon att tala med honom om sin matmor.

Det var mycket att tala om. det var forst och framst att beratta om alla de barn, som hon hade dragit upp. De hade ju varit i lagarden var dag, och om sommaren hade de gatt vall med boskapen pa mossen och i hagarna, sa att den gamla kon hade val reda pa dem. De hade varit praktiga allihop och glada och arbetsamma. En ko visste nog vad hennes vaktare dugde till.

Och likasa var det mycket att beratta om garden. Den hade inte alltid varit sa fattig, som den nu var. Den var mycket vidstrackt, fast den till storsta delen bestod av mossar och steniga hagar. Det var inte mycket plats for akrar dar, men det fanns ypperligt bete overallt. En tid hade det statt ko i vartenda bas i lagarden, och oxstallet, som nu stod alldeles tomt, hade varit fullt av oxar. Och da hade det ratt lust och gladje bade i stuga och fahus. Nar matmodern oppnade lagardsdorren, hade hon trallat och sjungit, och alla korna hade ramat av gladje, nar de horde henne komma.

Men husbonden hade dott, medan barnen voro sa sma, att de annu ingen nytta kunde gora, och matmodern hade mast overta garden och allt arbetet och omsorgen. Hon hade varit stark som en karl, och hon hade bade plojt och skordat. Om kvallarna, nar hon kom in i lagarden for att mjolka, var hon ibland sa trott, att hon grat. Men nar hon tankte pa sina barn, blev hon glad igen. Da slangde hon bort tararna ur ogonen och sade: "Det gor ingenting. Jag far goda dar, jag med, bara mina barn blir vuxna. Ja, bara de blir vuxna."

Men sa snart barnen voro vuxna, kom en besynnerlig langtan over dem. De ville inte stanna hemma, utan de reste bort till frammande land. Deras mor fick aldrig nagon hjalp av dem. Ett par av barnen hade hunnit gifta sig, innan de foro, och de hade lamnat sina smabarn kvar i hemmet. Och dessa barnen foljde nu matmodern i lagarden, sasom hennes egna hade gjort. De vallade korna, och de voro bra och praktigt folk. Och om kvallarna, nar matmodern var sa trott, att hon kunde somna mittunder mjolkningen, vackte hon upp sig till nytt mod genom att tanka pa dem. "Jag far nog goda dar, jag med," sade hon och ruskade av sig somnen, "bara de blir vuxna."

Men nar dessa barnen blevo vuxna, reste de bort till foraldrarna i det frammande landet. Ingen kom tillbaka, ingen stannade hemma. Den gamla matmodern blev ensam kvar pa garden.

Hon bad dem nog aldrig, att de skulle stanna kvar hos henne. "Tycker du, Rodlinna, att jag skulle be dem stanna har hos mig, nar de kan fa fara ut i varlden och fa det bra?" brukade hon saga, nar hon stod i baset hos den gamla kon. "Har i Smaland hade de ju bara fattigdom att vanta.

Men nar det sista barnbarnet var rest, hade det varit slut med matmodern. Hon blev pa en gang lutande och gra, och hon stapplade, da hon gick, som om hon inte mer orkade rora sig. Och hon slutade upp att arbeta. Hon ville inte skota om garden, utan lat allting forfalla. Hon hjalpte inte mer upp husen, och hon salde bort bade oxar och kor. Det enda hon beholl var den gamla kon, som nu talade med Tummetott. Henne lat hon leva, darfor att alla barnen hade gatt vall med henne.

Hon kunde nog ha tagit i sin tjanst pigor och drangar, som hade hjalpt henne med arbetet, men hon talde inte att se frammande omkring sig, sedan hennes egna hade overgivit henne. Och kanske att hon var mest nojd med att garden forfoll, nar intet av barnen skulle komma och overta den. Inte brydde hon sig om, att hon sjalv blev fattig, darfor att hon inte vardade sig om det, som var hennes. Men hon var angslig for att barnen skulle fa reda pa hur svart hon hade det. "Bara inte barnen far veta detta! Bara inte barnen far veta detta!" suckade hon, nar hon stapplade genom lagarden.

Barnen skrevo jamt och bado, att hon skulle fara ut till dem, men det ville hon inte. Hon ville inte de det land, som hade tagit dem ifran henne. Hon var ond pa det. "Det ar val dumt av mig, att jag inte tycker om det dar landet, som har varit sa bra for dem," sade hon. "Men jag vill inte se det."

Hon tankte aldrig pa annat an barnen och pa detta, att de hade mast resa. Nar det blev sommar, ledde hon ut kon, for att hon skulle fa beta pa den stora mossen. Sjalv satt hon hela dagarna vid kanten av mossen med handerna i skotet, och nar hon gick hem, sade hon: "Ser du, Rodlinna, om har hade funnits stora, feta akrar i stallet for denna ofruktbara mossen, da hade de inte behovt resa."

Hon kunde vredgas pa mossen, som bredde ut sig sa stor och inte gjorde nagon nytta. Hon kunde sitta och tala om att det var mossens skull, att barnen hade farit ifran henne.

Denna sista kvallen hade hon varit mer darrande och svag an nagonsin forut. Hon hade inte en gang orkat med mjolkningen. Hon hade statt lutad mot baset och talat om, att tva bonder hade varit hos henne och bett att fa kopa mossen. De ville dika ut den och sa och skorda pa den. Detta hade gjort henne bade angslig och glad. "Hor du, Rodlinna," hade hon sagt, "hor du, att de sade, att det kan vaxa rag pa mossen? Nu ska jag skriva till barnen, att de kommer hem. Nu behover de inte stanna borta langre, nu kan de fa sitt brod har hemma."

Det var detta, som hon hade gatt in i stugan for att gora. –

Pojken horde inte mer vad den gamla kon berattade. Han hade oppnat lagardsdorren och gatt over garden in till den doda, som han nyss forut hade varit sa radd for.

Allra forst stod han en stund stilla och sag sig omkring.

Det var inte sa fattigt i stugan, som han hade vantat sig. Den var rikligt forsedd med sadana saker, som bruka finnas hos dem, som ha slaktingar i Amerika. I ett horn fanns en amerikansk gungstol, pa bordet framfor fonstret lag en brokig plyschduk, ett vackert tacke var brett over sangen, pa vaggarna hangde de bortresta barnens och barnbarnens fotografier i granna, utskurna ramar, pa dragkistan stodo hoga vaser och ett par stakar, med tjocka, vridna ljus.

Pojken sokte reda pa en tandstickslada och tande de dar ljusen, inte darfor, att han behovde se battre, an han redan gjorde, utan darfor, att han tyckte, att detta var ett satt att hedra den doda.

Sedan gick han fram till henne, tryckte igen hennes ogon, lade hennes hander i kors over brostet och strok det tunna, graa haret tillbaka ur ansiktet.

Han tankte inte mer pa att vara radd for henne. Han var sa innerligt bedrovad over att hon mast leva fram sin alderdom i ensamhet och langtan. Nu skulle han atminstone vaka over hennes doda kropp denna natt.

Han letade reda pa psalmboken och satte sig att lasa upp ett par psalmer halvhogt. Men mitt i lasningen stannade han, darfor att han hade kommit att tanka pa mor och far.

Tank, att foraldrar kan langta sa efter sina barn! Det hade han aldrig vetat. Tank, att livet kan vara liksom slut for dem, nar barnen ar borta! Tank, om de dar hemma langtade efter honom pa samma satt, som denna gamla hade langtat!

Den tanken gjorde honom glad, men han tordes inte tro pa den. Han hade inte varit sadan, att nagon kunde langta efter honom.

Men vad han inte hade varit, det kunde han kanske bli.

Runt omkring sig sag han de bortrestas portratt. Det var stora, starka karlar och kvinnor med allvarsamma ansikten. Det var brudar i langa slojor och herrar i fina klader, och det var barn, som hade krusat har och vackra, vita klanningar. Och han tyckte, att de alla stirrade blinda ut i luften och inte ville se.

"Stackars er!" sade pojken till portratten. "Er mor ar dod. Ni kan inte mer gottgota, att ni reste ifran henne. Men min mor lever!"

Har avbrot han sig och nickade och smalog at sig sjalv. "Min mor lever," sade han. "Bade far och mor lever."

XVIII. Fran Taberg till Huskvarna

Fredag 15 april

Pojken satt vaken nastan hela natten, men mot morgonen somnade han in, och da dromde han om far och mor. Han kunde knappt kanna igen dem. Bada tva hade fatt graa har och gamla, rynkiga ansikten. Han fragade vad detta kom sig av, och de svarade, att de hade aldrats mycket, darfor att de hade langtat efter honom. Han blev bade rord och forvanad, for han hade aldrig trott annat, an att de skulle vara glada att slippa honom.

Nar pojken vaknade, var morgonen kommen med vackert och klart vader. Han at sjalv forst ett stycke brod, som han fann i stugan, gav darpa morgonfoder at bade gass och ko och stallde upp lagardsdorren, for att kon skulle kunna bege sig till narmaste gard. Nar hon kom gaende ensam, skulle nog grannarna forsta, att det stod illa till med hennes matmor. De skulle skynda upp till odegarden for att se hur den gamla hade det, och sa skulle de finna hennes doda kropp och begrava den.

Knappt hade pojken och gassen hojt sig i luften, forran de fingo syn pa ett hogt berg med nastan lodrata vaggar och en tvart avbruten topp, och de forstod, att detta maste vara Taberg. Och pa toppen av Taberg stod Akka med Yksi och Kaksi, Kolme och Nelja, Viisi och Kuusi och alla sex gasslingarna och vantade pa dem. Det blev en gladje och ett kacklande och ett flaxande och ett ropande som igen kan beskriva, nar de sago, att det hade lyckats gaskarlen och Dunfin att finna reda pa Tummetott.

det vaxte skog tamligen hogt uppat Tabergssidorna, men den oversta toppen var kal, och darifran kunde man se vitt omkring at alla hall. Blickade man at oster, at soder eller at vaster, sa var det nastan intet annat att se an ett fattigt hogland med morka granskogar, bruna mossar, istackta sjoar och blanande bergasar, Pojken kunde inte lata bli att tycka, att det var sant, att den, som hade skapat detta, inte hade gjort sig mycken moda med sitt arbete, utan hade yxat till det i en hast. Men blickade man at norr, var det en helt annan sak. Har sag landet ut, som om det skulle ha blivit utformat med storsta karlek och omsorg. At det hallet syntes idel vackra berg, mjuka dalar och slingrande aar anda fram till den stora sjon Vattern, som lag isfri och skinande klar och lyste, som om den inte vore fylld med vatten, utan med blatt ljus.

Det var just Vattern, som gjorde det sa vackert att se mot norr, darfor att det sag ut, som om ett blatt skimmer hade stigit upp fran sjon och brett ut sig ocksa over land. Lundar och hojder och taken och spirorna av Jonkopings stad, som skymtade fram pa Vatterstranden, lago omsvepta av ljust blatt, som smekte ogat. Om det funnes lander i himmelen, skulle de val ocksa vara sa dar blaa, tankte pojken och tyckte, att han hade fatt en liten aning om hur det sag ut i paradiset.

Nar gassen frampa dagen fortsatte sin flyttresa, foro de uppat den blaa dalen. De voro i det allra basta lynne, skreko och larmade, sa att ingen, som hade oron, kunde undga att lagga marke till dem.

Nu rakade detta vara den forsta riktigt vackra vardagen, som man hade haft i den har trakten. Allt hitintills hade varen gjort sitt arbete under regn och rusk, och nar det nu helt hastigt hade blivit vackert vader, fylldes manniskorna av en sadan langtan efter sommarvarme och grona skogar, att de hade svart att skota sina sysslor. Och nar vildgassen foro forbi fria och muntra hogt over jorden, var det inte en enda, som inte slappte vad hon hade for hander och blickade efter dem.

De forsta som sago vildgassen den dagen, voro gruvarbetarna pa Taberg, som broto malm vid sjalva bergytan. Nar de horde dem kackla, hollo de upp med att borra sina spranghal, och en av dem ropade till faglarna: "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" Gassen forstod inte vad han sade, men pojken lutade sig over gasryggen och svarade i deras stalle: "Dit, dar det varken finns hacka eller hammare." Nar gruvarbetarna horde orden, trodde de, att det var deras egen langtan, som hade kommit gaskacklet att ljuda som manniskotal. "Lat oss folja med! Lat oss folja med!" ropade de. – "Inte i ar," skrek pojken. "Inte i ar."

Vildgassen foljde Tabergsan ner mot Munksjo, och alltjamt forde de samma ovasen. Har pa den smala landremsan mellan Munksjon och Vattern lag Jonkoping med sina stora fabriksanlaggningar. Vildgassen foro forst over Munksjo pappersbruk. Det var just da slut pa middagsrasten, och de stora arbetarskarorna strommade fram mot fabriksporten. Nar de horde vildgassen, stannade de ett ogonblick for att lyssna till dem. "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" ropade en arbetare. Vildgassen forstodo inte vad han sade, men pojken svarade i deras stalle: "Dit, dar det varken finns maskiner eller angpannor." Nar arbetarna horde svaret, trodde de, att det var deras egen langtan, som kom gaskacklet att ljuda som manniskotal. "Lat oss folja med!" ropade en hel mangd av dem. "Lat oss folja med!" – "Inte i ar, svarade pojken. "Inte i ar."

Darnast foro gassen fram over den vittberomda tandsticksfabriken, som ligger pa Vatterstranden, stor som en fastning, och stracker sina hoga skorstenar mot himlen. Ingen manniska rorde sig ute pa gardarna, men i en stor sal sutto unga manniskor och fyllde tandsticksaskar. De hade oppnat ett fonster for det vackra vadrets skull, och genom detta trangde vildgassens rop in till dem. Den, som satt narmast fonstret, lutade lutade sig ut med en tandsticksask i handen och ropade: "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" – "Till det landet, dar det varken behovs ljus eller tandstickor," sade pojken. Flickan trodde nog, att vad hon hade hort bara var gaskackel, men eftersom hon tyckte sig ha urskilt ett par ord, ropade hon till svar: "Lat mig folja med! Lat mig folja med!" – "Inte i ar," svarade pojken. "Inte i ar."

Oster om fabrikerna reser sig Jonkoping pa den harligaste plats, som nagon stad kan inta. Den smala Vattern har hoga, branta sandstrander bade pa ostra och vastra sidan, men ratt i soder aro sandmurarna nerbrutna liksom for att ge rum for en stor port, genom vilken man nar fram till sjon. Och mitt i porten, men berg till hoger och berg till vanster, men Munksjon bakom sig och Vattern framfor sig ligger Jonkoping.

Gassen foro fram over den langa, smala staden och forde samma ovasen har som ute pa landsbygden. Men i staden var det ingen, som svarade dem. Det var inte att vanta, att stadsborna skulle stanna ute pa gatan och ropa at vildgassen.

Farden gick vidare framat Vatterstranden, och om en stund kommo gassen till Sanna sjukhem, Nagra av de sjuka hade gatt ut pa en veranda for att frojda sig at varluften och fingo salunda hora gaskacklet. "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" fragade en av dem med sa svag rost, att den knappast hordes. – "Till det landet, dar det varken finns sorg eller sjukdom," svarade pojken – "Lat oss folja med!" sade de sjuka – "Inte i ar", svarade pojken. "Inte i ar."

Nar de hade farit annu ett stycke framat, kommo de till Huskvarna. Det lag i en dal. Bergen stodo branta och skont formade daromkring. En a kom stortande utfor hojden i langa, smala fall. Stora verkstader och fabriker lago under bergvaggarna, over dalbottnen utbredde sig arbetarbostader, omgivna av tradgardstappor, och mitt i dalen lago skolhusen. Just som vildgassen kommo farande, ringde en klocka, och en mangd barn marscherade ut led vid led. De voro sa manga, att hela skolgarden fylldes av dem. "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" ropade barnen, nar de horde vildgassen. – "Dit, dar det varken finns bocker eller laxor," svarade pojken. – "Ta oss med!" skreko barnen. "Ta oss med!" – "Inte i ar, men till aret," ropade pojken. "Inte i ar, men till aret."

XIX. Den stora fagelsjon

Jarro grasanden

Pa ostra stranden av Vattern ligger Omberg, oster om Omberg ligger Dagsmosse, oster om Dagsmosse ligger sjon Takern. Runt omkring Takern utbreder sig den stora, jamna Ostgotaslatten.

Takern ar en ganska stor sjo, och an storre lar den ha varit forr i varlden. Men sa tyckte manniskorna, att den tackte over en alltfor stor del av den fruktbara slatten, och de forsokte att tappa ur vattnet ur den for att komma at att sa och skorda pa sjobottnen. Det lyckades dem dock inte att torrlagga hela sjon, som val hade varit meningen, utan den gommer alltjamt bort en massa land. Men efter urtappningen hade sjon blivit sa grund, att den nastan ingenstans ar mer an ett par meter djup. Stranderna har blivit sanka och dyiga mader, och overallt ute i sjon sticka sma dyholmar upp over vattenytan.

Nu finns det en, som tycker om att sta med fotterna i vattnet, bara den far ha kroppen och huvudet uppe i luften, och det ar vassen. Den kan inte finna battre stalle att vaxa pa an utefter de langgrunda Takernstranderna och runt om de sma dyholmarna. Den trivs sa val, att den blir mer an manshog och sa tat, att det ar nastan omojligt att skjuta fram en bat genom den. Den bildar en bred, gron inhagnad runt omkring hela sjon, sa att denna bara ar tillganglig pa nagra stallen, dar manniskorna ha skaffat bort vassen.

Men om vassen stanger ute manniskorna, ger den till gengald skydd och hagn at en mangd annat. Inne i vassen finns det mangfaldiga sma dammar och kanaler med gront, stillastaende vatten, dar andmaten och naten frodas, och dar mygglarver, fiskyngel och klumpmaskar klackas ut i orakneliga skaror. Och vid stranderna av dessa sma dammar och kanaler finns en myckenhet val undandolda platser, dar sjofaglarna kunna klacka ut sina agg och foda upp sina ungar utan att bli storda av vare sig fiender eller av matbekymmer.

Det bor ocksa en orimlig massa faglar i Takernvassen, och flera samlas dit ar for ar, allt som det blir bekant vilken praktig uppehallsort den ar. De forsta, som slogo sig ner dar, voro grasanderna, och de bo dar annu i tusental. Men de aga inte mer hela sjon, utan de ha mast dela med sig av utrymmet at svanor, doppingar, sothons, lommar, skedander och en helt hop andra.

Takern ar sakerligen den storsta och yppersta fagelsjo, som finns i hela landet, och faglarna maste skatta sig lyckliga, sa lange som de aga en sadan tillflyktsort. Men det ar ovisst hur lange som de halla valdet over vassruggar och dy-strander, for manniskorna kunna inte glomma, att sjon breder ut sig over en myckenhet god och fruktbar jord, och gang efter annan kommer det upp forslag bland dem, att de skola torrlagga den. Och om dessa forslag ginge i verkstallighet, bleve de mangtusende vattenfaglarna tvungna att flytta fran trakten.

Pa den tiden, da Nils Holgersson for omkring med vildgassen, fanns vid Takern en grasand, som hette Jarro. Det var en ungfagel, som hade levat bara en sommar, en host och en vinter. Nu var det hans forsta var. Han var nyss hemkommen fran Nordafrika och hade natt Takern i sa god tid, att isen annu lag kvar pa sjon.

En kvall, nar han och de andra unga andrakarna roade sig med att stracka fram och tillbaka over sjon, lossade en jagare av ett par skott efter dem, och Jarro traffades i brostet. Han trodde, att han skulle do, men for att den, som hade skjutit honom, inte skulle fa honom i sitt vald, fortsatte han att flyga, sa lange som han mojligen kunde. Han tankte inte pa vart han styrde kosan, utan stravade bara att komma langt bort. Nar krafterna sveko honom, sa att han inte kunde flyga langre, befann han sig inte mer over sjon. Han hade flugit ett stycke inat land och sjonk nu ner framfor ingangen till en av de stora bondgardarna, som resa sig pa Takernstranden.

Kort darefter gick en ung drang over garden. Han fick syn pa Jarro och kom och lyfte upp honom. Men Jarro, som inte begarde annat an att fa do i fred, samlade sina sista krafter och nop drangen hart i fingret, for att denne skulle slappa honom.

Inte lyckades det Jarro att gora sig fri, men det dar anfallet hade anda det goda med sig, att drangen markte, att fageln levde. Han bar helt varligen in honom i stugan och visade honom for matmodern, som var en ung kvinna med ett milt ansikte. Hon tog genast Jarro fran drangen, smekte honom over ryggen och torkade bort blodet, som sipprade fram genom halsdunet. Hon betraktade honom mycket noga, och nar hon sag hur vacker han var med sitt morkgrona, glansande huvud, sitt vita halsband, sin brunroda rygg och sin blaa vingspegel, tyckte hon sakert, att det var synd, att han skulle do. Hon gjorde raskt i ordning en korg, dar hon baddade ner fageln.

Jarro hade hela tiden flaxat och kampat for att komma loss, men nar han nu forstod, att manniskorna inte amnade doda honom, lade han sig med en kansla av valbehag till ratta i korgen. Nu forst marktes det hur utmattad han var av plagor och blodforslust. Matmodern bar korgen over golvet for att stalla den i vran vid spisen, men redan innan hon satte ner den, hade Jarro slutit ogonen och sjunkit i somn.

Om en stund vaknade Jarro vi att nagon sakta stotte till honom. Nar han slog upp ogonen, erfor han en sa stor skrack, att han holl pa att mista sansen. Nu var han val forlorad, for har stod den, som var farligare an bade manniskor och rovfaglar. Det var ingen mindre an Cesar sjalv, den langhariga fagelhunden, som nyfiket nosade pa honom.

Hur omkansvart radd hade inte Jarro varit forra sommaren, nar han annu var en liten gul dununge, var gang det hade ljudit over vassruggarna: "Cesar kommer! Cesar kommer!" Nar han hade sett den brun– och vitflackiga hunden med det tandfyllda gapet komma vadande genom vassen, hade han trott sig skada doden sjalv. Han hade alltid hoppats, att han inte skulle behova uppleva den stunden, nar han motte Cesar oga mot oga.

Men han matte till sin olycka ha rakat falla ner i den garden, dar Cesar var hemma, for nu stodo han dar over honom. "Var ar du for en?" brummade han. "Hur har du kommit in i stugan? Hor du inte hemma nere bland vassruggarna?"

Det var med knapp nod Jarro kunde fa mod att svara. "Var inte ond pa mig, Cesar, darfor att jag har kommit in i stugan!" sade han. "Det ar inte mitt fel. Jag har blivit skadskjuten. Det ar manniskorna sjalva, som har lagt mig i den har korgen."

"Jasa, det ar manniskorna sjalva, som har lagt hit dig," sade Cesar. "Da ar det sakert deras mening att bota dig, fast jag for min del tycker, att de skulle gora klokare i att ata opp dig, nar du ar i deras vald. Men i alla fall ar du fridlyst i stugan. Du behover inte se sa radd ut. Nu ar vi inte nere pa Takern."

Harmed gick Cesar och lade sig att sova framfor den flammande spisbrasan. Sa snart som Jarro forstod, att denna grasliga fara var forbi, foll den stora mattigheten over honom, och han sjonk pa nytt i somn.

Nasta gang Jarro vaknade, sag han, att ett fat gryn och vatten stod framfor honom. Han var annu ganska sjuk, men han kande sig hungrig i alla fall och borjade ata. Nar matmodern sag, att han at, kom hon fram och smekte honom och sa glad ut. Darefter somnade Jarro in pa nytt. Under flera dagar gjorde han ingenting annat an at och sov.

En morgon kande sig Jarro sa frisk, att han steg upp ur korgen och vandrade framat golvet. Men han hade inte hunnit langt, forran han foll omkull och blev liggande. Da kom Cesar, oppnade sitt stora gap och fattade om honom. Jarro trodde naturligtvis, att hunden amnade bita ihjal honom, men Cesar bar honom tillbaka till korgen utan att skada honom. Harvid fick Jarro ett sadant fortroende till Cesar, att han vid nasta utfard i stugan gick fram till hunden och lade sig bredvid honom. Efter detta blevo Cesar och han goda vanner, och Jarro lag var dag flera timmar och sov mellan Cesars tassar.

Anda storre tillgivenhet an for Cesar kande Jarro for matmodern. For henne erfor han inte den minsta skrack, utan han strok sitt huvud mot hennes hand, nar hon kom och gav honom mat. Nar hon gick ut ur stugan, suckade han av sorg, och nar hon kom tillbaka, ropade han valkommen till henne pa sitt eget sprak.

Jarro glomde alldeles bort hur radd han hade varit for bade hundar och manniskor forr i varlden. Han tyckte, att de voro blida och goda, och han alskade dem. Han onskade, att han voro frisk, sa att han kunde flyga ner till Takern och tala om for grasanderna, att deras gamla fiender inte voro farliga, och att de alls inte behovde frukta dem.

Han hade lagt markte till att saval manniskorna som Cesar hade lugna ogon, som det gjorde en gott att se in i. Den enda i stugan var blickar han inte garna ville mota, var Klorina, stugkatten. Hon gjorde honom ingenting ont, hon heller, men han kunde inte fatta nagot fortroende for henne. Dessutom retades hon standigt med honom, darfor att han alskade manniskorna. "Du tror, att de vardar dig, darfor att de tycker om dig," sade Klorina. "Vanta bara, tills du blir lagom fet! Da vrider de nacken av dig. Jag kanner till dem, jag."

Jarro hade ett omt och tillgivet hjarta som alla faglar och blev outsagligt bedrovad, nar han horde detta. Han kunde inte tanka sig, att matmodern skulle vilja vrida halsen av honom, och inte heller kunde han tro nagot sadant om hennes son, den lilla gossen, som brukade sitta i timtal bredvid hans korg och jollra och smaprata. Han tyckte sig forsta, att de bada kande samma karlek for honom som han for dem.

En dag, da Jarro och Cesar lago pa den vanliga platsen framfor spisen, satt Klorina uppe pa spishallen och borjade retas med grasanden.

"Jag undrar, Jarro, vad ni grasander ska ta er till nasta ar, nar Takern blir urtappad och forvandlad till aker," sade Klorina. – "Vad ar det du sager, Klorina?" sade Jarro och sprang upp helt forfarad. – "Jag glommer alltid, Jarro, att inte du, sasom Cesar och jag forstar manniskornas sprak," svarade katten. "Annars skulle du val ha hort, att de karlarna, som i gar var inne i stugan, talade om att allt vattnet skulle tappas ut Takern, och att sjobottnen nasta ar skulle ligga torr som ett stug-golv. Och nu undrar jag vart ni grasander da ska ta vagen." Nar Jarro horde detta tal, blev han sa ond, att han vaste som en snok. "Du ar lika elak som en sothona," skrek han till Klorina. "Du vill bara reta opp mig mot manniskorna. Jag tror inte, att de vill gora nagot sadant. De matte val veta, att Takern ar grasandernas egendom. Varfor skulle de gora sa manga faglar hemlosa och olyckliga? Du har sakert hittat pa allt detta for att skramma mig. Jag onskar, att matmor matte klippa av dig morrharen."

Men Jarro kunde inte tysta ner Klorina med detta utfall. "Jasa, du tror jag ljuger," sade hon. "Fraga da Cesar! Han var ocksa inne i stugan i gar kvall. Cesar ljuger aldrig."

"Cesar," sade Jarro, "du forstas manniskornas sprak mycket battre an Klorina. Sag, att hon inte har hort ratt! Tank, hur det skulle bli, om manniskorna torrlade Takern och forvandlade sjobottnen till aker! Da skulle dar inte langre finnas nate eller andmat for de vuxna anderna och inte fiskyngel eller grodungar eller mygglarver for andungarna. Da skulle ocksa vassruggarna forsvinna, dar andungarna nu kan halla sig dolda, anda till de kan flyga. Alla ander skulle tvingas att flytta harifran och soka sig en annan bostad. Men var ska de finna en sadan tillflyktsort som Takern? Cesar, sag att Klorina inte har hort ratt!"

Det var markvardigt att ge akt pa Cesars uppforande under detta samtal. Han hade varit klarvaken hela tiden forut, men nu, nar Jarro vande sig till honom, gaspade han, lade ner sin langa nos pa framtassarna och sov djupt inom ett ogonblick.

Kattan sag ner pa Cesar med ett illparigt leende. "Jag tror, att Cesar inte bryr sig om att svara dig," sade hon till Jarro. "Det ar med honom som med alla hundar: de vill aldrig erkanna, att manniskorna kan gora nagot oratt. Men du kan lite pa mitt ord i alla fall. Jag ska saga dig varfor de vill torrlagga sjon just nu. Sa lange som ni grasander annu hade valdet pa Takern, ville de inte tappa ur den, for er hade de anda nagon nytta. Men nu har ju doppingar och sothons och andra faglar, som inte ar matnyttiga, inkraktat nara nog alla vassruggar, och manniskorna tycker inte, att de behover halla sjon vid makt for deras skull."

Jarro brydde sig inte om att svara Klorina, men han lyfte upp huvudet och ropade i Cesars ora: "Cesar! Du vet, att pa Takern annu finns sa manga ander, att de fyller luften som skyar. Sag, att det inte ar sant, att manniskorna amnar gora alla dessa hemlosa!"

Harvid for Cesar upp och gjorde ett sa haftigt utfall mot Klorina, att hon maste radda sig upp pa en hylla. "Jag ska lara sig att halla dig tyst, nar jag vill sova," rot Cesar. "Nog vet jag, att det ar fraga om att tappa vattnet ur sjon ni i ar. Men om detta har det talats manga ganger forut, utan att det har blivit nagot av. Och den dar urtappningen ar en sak, som jag inte gillar. For hur skulle det ga med jakten, om Takern bleve torrlagd? Du ar ett not, som glader dig at nagot sadant. Vad ska du och jag roa oss med, nar det inte mer finns nagra faglar pa Takern?"

Lockfageln

Sondag 17 april

Ett par dar senare var Jarro sa frisk, att han kunde flyga genom hela stugan. Han blev da mycket smekt av matmodern, och den lilla gossen sprang ut pa garden och plockade at honom de forsta grasstrana, som hade kommit upp. Nar matmodern smekte honom, tankte Jarro, att fastan han nu var sa stark, att han kunde flyga ner till Takern nar som helst, skulle han inte vilja skiljas fran manniskorna. Han hade ingenting emot att stanna hos dem hela sitt liv.

Men tidigt en morgon lade matmodern over Jarro en grimma eller snara, som hindrade honom att bruka vingarna, och lamnade honom darpa till drangen, som hade hittat honom ute pa garden. Drangen stack honom under armen och gick ner till Takern med honom.

Isen hade smalt bort, medan Jarro hade varit sjuk. Den gamla torra fjolarsvassen stod annu kvar utmed strander och holmar, men alla vattenvaxter hade borjat att skjuta skott nere i djupet, och de grona topparna hade hunnit upp till vattenbrynet. Och nu voro nastan alla flyttfaglarna hemkomna. Spovarnas krokta nabbar tittade fram ur vassen. Doppingarna gledo omkring med ny fjaderkrage om halsen, och beckasinerna hollo pa att plocka ihop stran till sina reden.

Drangen gick ner i en eka, lade Jarro pa batbottnen och borjade att staka sig ut pa sjon. Jarro, som nu hade vant sig att bara vanta gott av manniskorna, sade till Cesar, som ocksa var med, att han var mycket tacksam mot drangen, darfor att han forde honom ut pa sjon. Men drangen behovde inte halla honom sa hart fangslad, for han amnade inte flyga bort. Harpa svarade Cesar ingenting. Han var mycket faordig denna morgon.

Det enda, som forefoll Jarro en smula underligt, var, att drangen hade tagit med sin bossa. Han kunde inte tro, att nagon av det goda folket i bondgarden skulle vilja skjuta faglar. Cesar hade dessutom sagt honom, att manniskorna inte jagade sa har ars. "Det ar forbjuden tid," hade han sagt, "fast det naturligtvis inte galler for mig."

Drangen for emellertid ut till en av de sma vassomkransade dyholmarna. Dar steg han ur baten, drog ihop gammal vass till en stor hog och lade sig ner bakom den. Jarro fick, med grimman over vingarna och tjudrad vid baten med ett langt snore, vandra omkring ute pa grundet.

Plotsligen fick Jarro syn pa nagra av de unga andrakarna, i vilkas sallskap han forr i varlden hade strackt fram och ater over sjon. De voro langt borta, men Jarro kallade dem till sig med ett par hoga rop. De besvarade dem, och en stor vacker flock narmade sig. Redan innan de voro framkomna borjade Jarro beratta dem om sin underbara raddning och om manniskornas godhet. I detsamma smallde tva skott bakom honom. Tre ander sjonko doda ner i vassen, och Cesar plumsade ut och fangade upp dem.

Da forstod Jarro. Manniskorna hade raddat honom for att kunna anvanda honom som lockfagel. Och det hade ocksa lyckats dem. Tre ander hade dott for hans skull. Han tyckte, att han ville do av blygsel. Han tyckte, att till och med hans van Cesar sag foraktfullt pa honom, och nar de kommo hem till stugan, vagade han inte lagga sig och sova bredvid hunden.

Nasta morgon fordes Jarro aterigen ut pa grundet. Ocksa denna gang fick han syn pa nagra ander. Men nar han markte, att de flogo emot honom, ropade han till dem: "Bort, bort! Akta er! Jag ar bara en lockfagel." Och han lyckades verkligen hindra dem fran att komma inom skotthall.

Jarro hade knappt tid att smaka pa ett grasstra, sa upptagen var han av att halla vakt. Han ropade ut sin varning, sa snart en fagel narmade sig. Han varnade till och med doppingarna, fastan han avskydde dem, darfor att de trangde ut anderna fran deras basta gomstallen. Men han ville inte, att nagon fagel skulle raka i olycka for hans skull. Och tack vare Jarros vaksamhet maste drangen fara hem utan att ha fatt lossa av ett enda skott.

Detta oaktat sag Cesar mindre missnojd ut an forra dagen, och nar kvallen kom, tog han Jarro i sitt gap, bar honom bort till spisen och lat honom sova mellan framtassarna.

Men Jarro trivdes inte mer i stugan, utan var djupt olycklig. Hans hjarta led av den tanken, att manniskorna aldrig hade alskat honom. Nar matmor eller den lilla gossen kom fram for att smeka honom, stack han in nabben under vingen och latsades, att han sov.

Flera dar hade Jarro fortsatt sin bedrovliga vakttjanst, och han var redan kand over hela Takern. Da hande det en morgon, medan han som vanligt ropade: "Ta er i akt, faglar! Kom inte nara mig! Jag ar bara en lockfagel," att ett doppingbo kom flytande fram mot grundet, dar han stod bunden. Detta var inte nagot synnerligen markvardigt. Det var ett bo fran forra aret, och eftersom doppingbona aro sa byggda, att de kunna flyta pa vattnet som batar, hander det ofta, att de komma pa drift utat sjon. Men Jarro blev anda staende och tittade pa boet, darfor att det kom sa ratt fram mot holmen, att det sag ut, som om nagon hade styrt dess fard over vattnet.

Nar boet kom narmare, sag Jarro, att en liten manniska, den minsta han nagonsin hade sett,satt i boet och rodde framat med ett par pinnar. Och denna lilla manniska ropade till honom: "Ga sa nara vattnet, som du kan, Jarro, och hall dig flygfardig! Du ska snart bli befriad."

Nagra ogonblick darefter lag doppingboet inne vid land, men den lilla roddaren lamnade det inte, utan satt stilla, inkrupen mellan kvistar och stran. Jarro holl sig ocksa nastan ororlig. Han var alldeles forlamad av angslan for att befriaren skulle bli upptackt.

Det nasta, som intraffade, var, att en flock vildgass kom flygande. Jarro vaknade da till besinning och varnade dem med hog rop, men de flogo trots detta flera ganger fram och tillbaka over grundet. De hollo sig sa hogt uppe, att de voro utom skotthall, men drangen lat anda forleda sig att skjuta av ett par skott efter dem. Dessa skott voro inte val avlossade, forran den lilla parveln sprang i land, drog av en liten kniv ur slidan och skar sonder Jarros grimma med ett par raska snitt. "Flyg nu din vag, Jarro, innan karlen hinner att ladda om!" ropade han, under det att han sjalv sprang i ner i doppingboet och stotte fran land.

Jagaren hade haft blickarna riktade pa gassen och hade inte markt att Jarro hade blivit befriad, men Cesar hade battre foljt med vad som hande, och just nar Jarro lyfte vingarna, stortade han fram och grep honom over nacken.

Jarro skrek omkligt, men parveln, som hade befriat honom, sade med storsta lugn till Cesar: "Om du ar lika hederlig, som du ser ut, sa kan du val inte tvinga en bra fagel att sitta har och locka andra i olycka."

Nar Cesar horde dessa ord, grinade han styggt med overlappen, men om ett ogonblick slappte han Jarro. "Flyg, Jarro!" sade han. "Du ar sannerligen for god att vara lockfagel. Det var inte heller darfor, som jag ville halla dig kvar, utan fordenskull, att det blir tomt i stugan efter dig."

Sjosankningen

Onsdag 20 april

Det blev verkligen mycket tomt i bondstugan efter Jarro. Hunden och katten funno tiden lang, nar de inte hade honom att tvista om, och matmor saknade det glada snatter, som han hade latit hora var gang hon kom in i stugan. Men den, som langtade mest efter Jarro, var den lilla gossen, Per Ola. Han var bara tre ar och enda barnet, och i hela sitt liv hade han inte haft en sadan lekkamrat som Jarro. Nar han fick hora, att Jarro hade atervant till Takern och anderna, kunde han inte lata sig noja med detta, utan tankte jamt pa hur han skulle fa honom tillbaka.

Per Ola hade talat mycket med Jarro, medan denne lag stilla i sin korg, och han var viss om att anden forstod honom. Han bad mor, att hon skulle fora honom ner till sjon, for att han skulle fa raka Jarro och overtala honom att vanda tillbaka till dem. Mor ville inte lyssna till detta, men den lille overgav inte sin plan fordenskull.

Dagen efter den, da Jarro hade forsvunnit, sprang Per Ola ute pa garden. Han lekte ensam som vanligt, men Cesar lag pa trappan, och nar mor slappte ut gossen, hade hon sagt: "Se efter Per Ola, Cesar!"

Om nu allt hade varit som vanligt, hade Cesar ocksa atlytt befallningen, och gossen hade blivit sa val overvakad, att han inte hade lupit den ringaste fara. Men Cesar var sig inte lik i de dagarna. Han visste, att bonderna, som bodde utmed Takern, hade tata overlaggningar om sjosankningen, och att de nara nog hade beslutat den. Anderna skulle bort, och Cesar skulle aldrig mer kunna fa en arlig jakt. Han var sa upptagen av att tanka pa denna olycka, att han inte kom ihag att vaka over Per Ola.

Och den lille var inte val lamnad ensam pa garden, forran han insag, att nu var ratta stunden kommen att ga ner till Takern och tala med Jarro. Han oppnade en grind och vandrade ner mot sjon pa den smala stigen, som lopte fram over maderna. Sa lange som man kunde se honom hemifran, gick han langsamt, men sedan okade han farten. Han var mycket radd for att mor eller nagon annan skulle ropa at honom, att han inte fick ga. Han ville ju inte gora nagot ont, bara overtala Jarro att komma tillbaka, men han kande pa sig, att de dar hemma inte skulle ha gillat foretaget.

Nar Per Ola kom ner till sjostranden, ropade han flera ganger efter Jarro. Darpa stod han en lang stund och vantade, men ingen Jarro visade sig. Han sag flera faglar, som liknade grasanden, men de flogo forbi utan att latsa om honom, och alltsa kunde han forsta, att ingen av dem var den ratta.

Nar Jarro inte kom till honom, tankte den lilla gossen, att han sakert skulle finna honom lattare, om han begave sig ut pa sjon. Det fanns flera goda farkoster vid stranden, men de voro fastbundna. Den enda, som lag los och ledig, var en gammal, gisten eka, som var sa dalig, att ingen tankte pa att begagna den. Men Per Ola kranglade sig upp i den utan att bry sig om, att det stod vatten over hela bottnen. Han orkade inte bruka arorna, men i stallet satte han sig att vagga och gunga i ekan. Sakert hade ingen stor manniska lyckats fora en eka over Takern pa det sattet, men nar vattenstandet ar hogt och olyckan ar framme, ha sma barn en forunderlig formaga att komma ut till sjoss. Per Ola drev snart omkring pa Takern och ropade pa Jarro.

Nar den gamla ekan sa dar vaggades ut pa sjon, oppnades dess springor allt vidare, och vattnet riktigt strommade in i den. Per Ola fragade inte det minsta efter detta. Han satt pa den lilla toften i foren, ropade at varje fagel han sag och undrade pa att inte Jarro visade sig.

Till sist fick Jarro verkligen syn pa Per Ola. Han horde, att nagon ropade pa honom med det namn, som han hade haft bland manniskorna, och han forstod, att gossen hade gett sig ut pa Takern for att soka honom. Jarro blev outsagligt glad over att finna, att en av manniskorna verkligen alskade honom och lat honom smeka sig. De voro bada tva mycket lyckliga att aterse varandra.

Men plotsligen markte Jarro hur det stod till med ekan. Den var till halften full av vatten och var mycket nara att sjunka. Jarro sokte tala om for Per Ola, att han, som varken kunde flyga eller simma, maste soka att komma upp pa land, men Per Ola forstod honom inte. Da drojde inte Jarro ett ogonblick, utan skyndade bort for att skaffa hjalp.

Jarro kom tillbaka om en liten stund och bar da pa sin rygg en liten parvel, som var mycket mindre an Per Ola. Om han inte hade kunnat tala och rora sig, skulle gossen ha trott, att det var en dock. Och den lilla parveln befallde Per Ola att genast ta upp en lang, smal stor, som lag pa bottnen av ekan, och forsoka att staka denna fram mot en av de sma vassholmarna. Per Ola lydde honom, och han och parveln hjalptes at att driva fram ekan. Med ett par tag vore de framme vid en liten vassomkransad holme, och nu blev Per Ola tillsagd, att han skulle ga i land. Och just i samma stund, som Per Ola satte foten pa land, fylldes ekan med vatten och sjonk till bottnen.

Nar gossen sag detta, kande han sig viss om att far och mor skulle bli mycket onda pa honom. Han skulle ha borjat grata, om han inte strax hade fatt annat att tanka pa. Det kom namligen en flock stora, graa faglar och slog ner pa on, och den lilla parveln tog honom fram till dem och berattade for honom var de hette, och vad de sade. Och detta var sa roligt, att Per Ola glomde allting annat.

Emellertid hade folket i bondgarden markt, att gossen var forsvunnen, och hade borjat soka efter honom. De letade igenom uthusen, tittade i brunnen och sago efter i kallaren. Sedan gingo de ut pa vagar och stigar, vandrade till granngarden for att hora om han hade forirrat sig dit och spanade efter honom ocksa nere vid Takern. Men hur de an sokte, kunde de inte finna honom.

Cesar, hunden, forstod mycket val, att husbondfolket letade efter Per Ola, men han gjorde inte nagot for att fora dem pa ratt spar. I stallet lag han stilla, som om hela saken inte hade angatt honom.

Langre fram pa dagen upptackte man Per Olas spar nere vid batstaden. Och sa kom man att tanka pa att den gamla gistna ekan inte langre lag kvar vid stranden. Da borjade man forsta hur alltsammans hade gatt till.

Husbonden och hans drangar skoto genast ut batarna och foro for att soka efter gossen. De rodde omkring pa Takern anda till sena kvallen utan att se den minsta skymt av honom. De kunde inte tro annat, an att den gamla farkosten hade sjunkit, och att den lille lag dod pa sjobottnen.

Pa kvallen drev Per Olas mor omkring pa stranden. Alla andra voro overtygade om att gossen var drunknad, men hon kunde inte forma sig att tro detta, utan hon sokte honom alltjamt. Hon sokte inne mellan vass och sav, gick och gick pa den sanka stranden utan att tanka pa hur djupt hon sjonk med foten och hur vat hon hade blivit. Hon var outsagligt fortvivlad. Hjartat varkte i hennes brost. Hon grat inte, men vred sina hander och ropade pa sitt barn med hog, klagande rost.

Runt omkring sig horde hon svanors och anders och spovars skrik. Hon tyckte, att de foljde efter henne och klagade och jamrade, ocksa de. "De matte visst ha en sorg, eftersom de jamrar sig sa," tankte hon. Men sa kom hon ihag sig. De var ju bara faglar, som hon horde klaga. De hade val inga bekymmer.

Det var besynnerligt, att de inte tystnade efter solnedgangen. Men hon horde all de orakneliga fagelskarorna, som funnos omkring Takern, ge upp skrik pa skrik. Flera av dem foljde efter henne, vart hon gick, andra kommo susande forbi pa snabba vingar. Hela luften var full av klagan och jammer.

Men den angest som hon sjalv bar pa, oppnade hennes hjarta. Hon tyckte, att hon inte stod sa langt borta fran alla andra levande varelser, som manniskor annars gora. Hon forstod mycket battre an nagonsin forut hur faglarna hade det. De hade sin jamna omsorg for hem och barn, de som hon. Det var nog inte sa stor skillnad mellan dem och henne, som hon hittills hade trott.

Sa kom hon att tanka pa att det var sa gott som beslutat, att alla dessa tusental av svanor och ander och lommar skulle mista sina hem har vid Takern. "Det blir nog bekymmersamt for dem," tankte hon. "Var ska de sedan foda opp sina ungar?"

Hon blev staende och grubblade pa detta. Det syntes vara ett gott och behagligt verk att forvandla en sjo till aker och ang, men det finge val vara en annan sjo an Takern, en annan sjo, som inte var hem for sa manga tusental av djur.

Hon tankte pa att det var nasta dag, som beslut om sjosankningen skulle fattas, och hon undrade om det var fordenskull, som hennes lilla gosse hade kommit bort just i dag. Om det var Guds mening, att sorgen skulle komma och oppna hennes hjarta till barmhartighet just i dag, innan det var for sent att avstyra den grymma handlingen?

Hon gick hastigt upp till garden och borjade tala vid sin man om allt detta. Hon talade om sjon och om faglarna och sade honom, att hon trodde, att Per Olas dod var ett Guds straff over dem bada. Och hon markte snart, att han var av samma mening som hon,

De agde redan en stor gard, men om sjosankningen komme till stand, skulle en sa vidstrackt del av sjobottnen tillfalla dem, att deras egendom bleve nara nog fordubblad. Darfor hade de varit ivrigare for foretaget an nagon annan av strandagarna. de ovriga hade varit angsliga for omkostnaderna och angsliga for att torrlaggningen inte skulle lyckas battre nu an forra gangen. Per Olas far visste med sig, att det var han, som hade formatt dem att ga med pa foretaget. Han hade anvant all sin overtalningsformaga for att kunna lamna sin son en dubbelt storre gard, an hans far hade lamnat honom.

Han stod nu och undrade om det lag nagon Guds mening under detta, att Takern hade tagit sonen ifran honom, dagen innan han skulle skriva kontrakt om dess torrlaggning. Hustrun behovde inte saga manga ord till honom, forran han svarade: "Det kan handa, att Gud inte vill, att vi ska rubba pa hans ordning. Jag ska tala med de andra om detta i morgon, och jag tanker, att vi besluter, att allt far vara, som det ar."

Medan husbondefolket talade om detta, lag Cesar framfor spisen. Han lyfte huvudet och lyssnade mycket noga. Nar han tyckte sig vara saker pa sin sak, gick han fram till matmodern, fattade tag i hennes kjol och forde henne mot dorren. "Men Cesar da!" sade hon och ville gora sig los. "Vet du var Per Ola ar?" utbrast hon darpa. Cesar skallde glatt och kastade sig mot dorren. Hop oppnade den, och Cesar rusade astad ner mot Takern. Matmodern var sa saker, att han visste var Per Ola fanns, att hon bara sprang efter. Och inte forr hade de kommit ner till stranden, an de horde barngrat ute fran sjon.

Per Ola hade hade den roligaste dag i sitt liv tillsammans med Tummetott och faglarna, men nu hade han borjat grata, darfor att han var hungrig och morkradd. Och han blev glad, nar far och mor och Cesar kommo och hamtade honom.

XX. Spadomen

Fredag 22 april

Pojken lag och sov en natt pa en holme i Takern, men sa vacktes han av arslag. Knappt hade han fatt upp ogonen, forran det foll ett sa starkt ljussken in in dem, att han borjade blinka.

Forst kunde han inte begripa vad det var, som lyste sa klart harute pa sjon, men snart sag han, att i vasskanten lag en eka, som hade ett stort, brinnande tjarbloss uppsatt pa en jarnten i aktern. Blossets roda laga speglades klart i den nattsvarta sjon, och det granna skenet matte ha lockat fiskarna, for kring flamman i djupet syntes en mangd roda streck, som standigt rorde sig och bytte plats.

Tva gamla man funnos i ekan. Den ena satt vid arorna, den andre stod pa aktertoften och holl i handen ett kort spjut, som var forsett med grova hullingar. Den, som rodde, tycktes vara en fattig fiskare. Han var liten, torr och vaderbiten och hade en tunn och sliten rock pa sig. Man kunde se, att han var sa van att vara ute i alla vader, att han inte fragade efter kolden. Den andre var valfodd och valkladd och sag ut som en myndig och sjalvsaker bonde.

"Hall stilla nu!" sade bonden, nar de voro mittfor holmen, dar pojken lag. Med detsamma stotte han spjutet ner i vattnet. Nar han lyfte det, foljde en lang, praktig al med upp ur djupet.

"Se dar!" sade han, medan han lossade alen fran ljustret. "Det var en, som inte skams for sig. Nu tanker jag vi har fatt sa mycket, att vi kan vanda om hem."

Men kamraten lyfte inte arorna, utan satt och sag sig omkring. "Det ar vackert harute pa sjon i kvall," sade han. Och det var det ocksa. Det var alldeles lugnt, sa att hela vattenytan lag i ostord vila med undantag av strimman, dar baten hade gatt fram. Den lag och blankte som en vag av guld i eldskenet. Himlen var klar och starkt bla och tatt genomstungen av stjarnor. Stranderna voro bortskymda av vassholmarna utom mot vaster. Dar skot Omberg upp hogt och morkt, mycket valdigt, an det brukade vara, och skar bort ett stort, trekantigt stycke av himlavalvet.

Den andre vande huvudet, sa att han fick eldskenet ut ogonen, och sag sig omkring. "Ja, det ar vackert har i Ostergylln," sade han, "men det basta med landskapet ar anda inte skonheten." – "Vad ar det da, som ar det basta?" fragade roddaren. – "Jo, att det alltid har varit ett ansett och hedrat landskap." – "Det kan nog vara sant forstas." – "Och sa detta, att man vet, att det alltid ska forbli sa." – "Hur i all varlden kan man veta det?" fragade han, som satt vid arorna.

Bonde ratade pa sig, dar han stod och stodde sig mot spjutet. "Det finns en gammal historia, som hade gatt fran far till son i min slakt, och i den far man veta hur det ska ga med Ostergotland." – "Da, kan du garna beratta den for mig," sade roddaren. – "Vi brukar just inte beratta den for vem som helst, men inte vill jag halla den hemlig for en gammal kamrat."

"Pa Ulvasa har i Ostergotland," fortfor han, och nu hordes det pa tonen, att han talade om nagot, som han hade hort av andra och kunde utantill, "bodde for manga ar sedan en fru, som hade den gavan, att hon kunde se in i framtiden och saga folk vad som skulle komma att handa dem, lika sakert och noggrant, som om det redan hade skett. For detta blev hon vida beryktad, och det ar latt att forsta, att manniskor skulle komma bade nar och fjarran ifran och soka henne for att fa veta vad de skulle ha att ga igenom av ont eller gott.

En dag, nar Ulvasa-frun satt i sin sal och spann, sasom det var brukligt forr i varlden, kom en fattig bonde in i rummet och satte sig pa banken langt nere vid dorren.

'Jag undrar vad ni sitter och tanker pa, kara fru,' sade bonden om en stund.

'Jag sitter och tanker pa hoga och heliga ting,' svarade hon. – 'Da gar det val inte an, att jag fragar er om nagot, som ligger mig pa hjartat,' sade bonden.

'Det ar val ingenting annat, som ligger dig om hjartat, an att du ska fa skorda mycket korn pa din aker. Men jag brukar fa sporsmal fran kejsaren om hur det ska ga med hans krona och fran paven om hur det ska ga med hans nycklar.' – ' Ja, sadant ar val inte latt att svara pa,' sade bonden. ' Jag har ocksa hort, att ingen lar ga harifran utan att vara missnojd med det han har fatt hora.'

Nar bonden sade detta, sag han, att Ulvasa-frun bet sig i lappen och flyttade sig hogre upp pa banken. 'Jasa, detta ar vad du har hort om mig.' sade hon. 'Da kan du ju fresta pa att fraga mig om det, som du vill veta, sa far du se om jag inte kan svara sa, att du blir nojd.

Efter detta drojde inte bonden att framfora sitt arende. Han sade, att han hade kommit for att fraga hur det i en framtid skulle ga med Ostergotland. Det fanns ingenting han holl sa kart som hembygden, och han menade, att han skulle kanna sig lycklig anda till sin sista stund, om han kunde fa ett gott svar pa fragan.

'Ar det inte nagot annat du vill veta,' sade den visa frun, 'sa tror jag, att du ska bli belaten. For har, som jag nu sitter, kan jag saga dig, att med Ostergotland lar det komma att ga sa, att det alltid ska ha nagot att beromma sig av framfor andra landskap.'

'Ja, det var ett gott svar, kara fru,' sade bonden, 'och nu vore jag fullt tillfreds, om jag bara kunde forsta hur sadant skulle vara mojligt.'

'Varfor skulle det inte vara mojligt?" sade Ulvasa-frun. 'Vet du inte, att Ostergotland ar vittberyktat allaredan? Eller tror du, att det finns nagot landskap i Sverige, som kan beromma sig av att aga pa samma gang tva sadana kloster som de i Alvastra och Vreta och en sadan skon domkyrka som den i Linkoping?'

'Det kan nog sa vara,' sade bonden, 'men jag ar en gammal man, och jag vet, att manniskors sinnen ar ombytliga. Jag fruktar, att det ska komma en tid, nar de inte vill ge oss nagon ara varken for Alvastra eller Vreta eller for var domkyrka.'

'Hari kan du ha ratt,' sade Ulvasa-frun, ' men inte behover du tvivla pa min spadom fordenskull. Jag ska nu lata bygga opp ett nytt kloster pa Vadstena gard, och det tor komma att bli det namnkunnigaste i Norden. Dit ska bade hoga och laga vallfarda, och alla ska prisa det har landskapet, darfor att det ager en sa helig ort inom sina granser.

Bonden svarade, att detta var han glad at att fa veta. Men han visste ju, att allting var forgangligt, och han undrade mycket vad som skulle kunna ge landet anseende, om Vadstena kloster en gang komme i vanrykte.

'Du ar inte latt att gora till lags,' sade Ulvasa-frun, 'men nog kan jag se sa langt framat, att jag kan saga dig, att innan Vadstena kloster har mist sin glans, kommer det att darvid resas ett slott, som blir det praktigaste pa sin tid. Kungar och furstar ska gasta det, och det ska raknas hela landskapet till heder, att det ager ett sadant smycke.'

'Detta ar jag ocksa mycket glad att hora,' sade bonden. 'Men jag ar en gammal man, och jag vet hur det brukar ga med all denna varldens harlighet. Och om slottet rakar i forfall, undrar jag mycket vad som ska kunna dra folks blickar till det har landskapet.'

'Det ar inte litet, som du vill veta,' sade Ulvasa-frun, 'men nog kan jag se langt in i tiden, att jag kan marka hur det blir med liv och rorelse upp i skogarna omkring Finspang. Jag ser hur dar resas hyttor och smedjor, och jag tror, att hela landskapet ska bli hedrat, darfor att jarn nu blir tillverkat inom dess omrade.'

Bonden nekade inte till att han var orimligt glad att hora detta. Men om det skulle ga sa illa, att ocksa Finspangsbruket sjonke i anseende, da vore det val inte mojligt, att nagot nytt kunde uppsta, som Ostergotland skulle fa att beromma sig av.

'Du ar inte latt att stalla tillfreds,' sade Ulvasa.frun, 'men nog kan jag se sa langt framat, att jag marker hur det utmed sjostranderna byggs opp gardar, stora som slott, av herrar, som har fort krig i frammande land. Jag tror, att de herrgardarna ska bringa landskapet lika mycken ara som nagot annat jag har talat om.'

'Men om det kommer en tid, nar ingen mer lovprisar de stora herrgardarna?' envisades bonden.

'Du behover inte vara angslig i alla fall,' sade Ulvasa-frun. 'Jag ser nu hur det porlar fram halsokallor pa Medevi angar nara Vatterstranden.

Jag tror, att brunnarna vid Medevi ska skaffa landet sa mycken berommelse, som du kan onska.'

'Det var en stor sak att fa reda pa,' sade bonden. 'Men om det kommer en tid, nar manniskor soker sin halsa vid andra kallor?'

'Du ska inte gora dig bekymmer fordenskull,' svarade Ulvasa-frun. 'Jag ser hur manniskor myllrar och arbetar fran Motala till Mem. De graver en farled tvarsigenom, och da kommer Ostergotlands lov ater pa allas lappar.'

Men bonden sag i alla fall orolig ut.

'Jag ser, att forsarna i Motala strom borjar dra hjul,' sade Ulvasa-frun, och nu rann det opp ett par roda flackar pa hennes kinder, for hon begynte pa att bli otalig. 'Jag hor hammare dana i Motala och vavstolar slamra i Norrkoping.'

'Ja, det ar gott att veta,' sade bonden, 'men allting ar foranderligt, och jag ar radd, att ocksa detta kan bli glomt och forgatet.'

Nar nu bonden anda inte var nojd, tog det slut pa fruns talamod. 'Du sager, att allting ar foranderligt,' sade hon, 'men nu ska jag anda namna nagot, som alltid kommer att bli sig likt. Och det ar, att sadana hogfardiga och envisa bonder som du, det ska det finnas har i landskapet till varldens slut.'

Knappt hade Ulvasa-frun sagt detta, forran bonden steg opp, glad och nojd, och tackade henne for gott besked. Nu antligen var han belaten, sade han.

'Sannerligen jag nu forstar hur du menar det,' sade da Ulvasa-frun.

'Jo, jag menar det sa, kara fru,' sade bonden, 'att allt, vad kungar och klosterfolk och herreman och kopstadsbor bygger och upprattar, det har bara bestand for nagra ar. Men nar ni sager mig, att i Ostergotland alltid ska finnas bonder, som ar arekara och uthalliga, sa vet jag ocksa, att det sak fa behalla sin gamla heder. For det ar bara de, som gar bojda under det eviga arbetet med jorden, som kan halla det har landet oppe i valstand och anseende fran tid till tid.'"

XXI. Vadmalsvaden

Lordag 23 april

Pojken for fram hogt uppe i luften. Han hade den stora Ostgotaslatten under sig och satt och raknade de manga vita kyrkorna, som hojde sig ur sma traddungar. Det drojde inte lange, forran han hade hunnit till femtio. Sedan blev han forvillad och kunde inte halla ordning pa rakningen.

De allra flesta gardarna voro bebyggda med stora, vitmalade tvavaningshus, som sago sa statliga ut, att pojken inte kunde lata bli att forundra sig over dem. "Det matte inte bo nagra bonder har i landet," sade han for sig sjalv, "eftersom jag inte ser nagra bondgardar."

Da skreko genast alla vildgassen: "Har bor bonder som herrskap. Har bor bonder som herrskap."

Pa slatten voro is och sno forsvunna, och vararbetet hade borjat. "Vad ar det for langa kraftor, som kryper fram over akrarna?" fragade pojken om en stund. – "Plogar och oxar. Plogar och oxar," svarade alla vildgassen.

Oxarna rorde sig sa langsamt pa akrarna, att det inte kunde markas, att de flyttade sig, och gassen ropade till dem: "Ni kommer inte fram forran nasta ar. Ni kommer inte fram forran nasta ar." Men oxarna blevo inte svaret skyldiga. De lyfte mularna i vadret och bolade: "Vi gor mer nytta pa en timme an sadana som ni i hela ert liv."

Pa nagra stallen drogos plogarna av hastar. Dessa gingo fram med mycket storre iver och hast an oxarna, men gassen kunde inte lata bli att retas med dem heller. "Skams ni inte att skota oxgora?" ropade de till hastarna. "Skams ni inte att skota oxgora?" – "Skams ni inte sjalva att skota latmansgora?" gnaggade hastarna tillbaka.

Medan hastar och oxar voro ute pa arbete, gick stallgumsen omkring hemma pa gardsplanen. Han var nyklippt och lattrorlig, knuffade omkull smapojkarna, korde in bandhunden i hans koja och gick sedan och stoltserade, som om han voro ensam herre pa garden. "Gumse, gumse, var har du gjort av din ull?" fragade vildgassen, som foro forbi uppe i luften. – "Den har jag skickat till Drags fabriker i Norrkoping," svarade gumsen med ett langt brakande. – "Gumse, gumse, var har du gjort av dina horn?" fragade gassen. Men nagra horn hade gumsen till sin stora sorg aldrig haft, och man kunde inte gora honom varre fortret an att fraga efter dem. Han sprang omkring en lang stund och stangade i luften, sa ond blev han.

Pa landsvagen kom en man, som drev framfor sig en flock skanska grisar, som inte voro mer an nagra veckor gamla och kunde saljas uppat landet. De traskade pa tappert, sa sma de voro, och hollo sig tatt intill varandra liksom for att fa skydd. "Noff, noff, noff, vi har kommit for tidigt fran far och mor. Noff, noff, noff, hur ska det ga med oss, fattiga barn?" sade smagrisarna. Inte en gang vildgassen hade hjarta att fora spektakel med sadana sma stackare. "Det blir battre for er, an ni nansin kan tro," ropade de nar de foro forbi dem.

Vildgassen voro aldrig i sa gott humor, som nar de fingo fara fram over en slattbygd. Da gjorde de sig ingen bradska, utan flogo fran gard till gard och skamtade med tamdjuren.

Medan pojken red fram over slatten, kom han att tanka pa en saga, som han hade hort nagon gang for langesedan. Han mindes den inte riktigt, men det var nagon om en kjortel, som till halften var sommad av guldvavd sammet och till halften av gra vadmal. Men den, som agde kjorteln, prydde vadmalsvaden med sa mycket parlor och adla stenar, att den lyste skonare och dyrbarare an gyllentyget.

Han kom ihag det dar om vadmalsvaden, nar han sag ner pa Ostergotland, darfor att det bestod av en stor slatt, som lag inklamd mellan tva bergiga skogstrakter, en i norr och en i soder. De bada skogshojderna lago vackert blaa och skimrande i morgonljuset, som om de voro tackte med guldslojor, och slatten, som bara bredde ut den ena vinternakna akern efter den andra, var i och for sig inte vackrare att se pa an gra vadmal.

Men manniskorna hade nog trivts val pa slatten, darfor att den var givmild och god, och de hade forsokt pryda den pa basta satt. Dar pojken for fram hogt uppe, tyckte han, att stader och gardar, kyrkor och fabriker, slott och jarnvagsstationer voro utsallade over den som sma och stora smycken. Det blankte i tegeltaken, och fonsterrutorna lyste som juveler. Gula landsvagar, blanka jarnvagsskenor och blaa kanaler lopte fram mellan orterna som silkesydda slingor. Linkoping lag kring sin domkyrka som en parlinfattning kring en dyrbar sten, och gardarna pa landet voro som sma brostnalar och knappar. Det var inte mycken reda i monstret, men det var en prakt som man aldrig kunde trottna att se pa.

Gassen hade lamnat Ombergstrakten och foro mot oster utefter Gota kanal. Den holl ocksa pa att gora sig i ordning for sommaren. Arbetare gingo och lagade kanalbankarna och tjarbestroko de stora slussportarna.

Ja, det arbetades overallt for att kunna ta val emot varen, ocksa i staderna. Dar stodo malare och murare pa stallningar utanfor husen och gjorde dem fina, tjanstflickorna hade stigit upp i de oppna fonstren och tvattade rutorna. Ner vid hamnen putsades segelbatar och angfartyg.

Vid Norrkoping lamnade vildgassen slattbygden och flogo uppat Kolmarden. De hade en stund foljt langsefter en gammal backig landsvag, som slingrade sig utmed klyftor och gick fram under vilda bergvaggar, nar pojken plotsligen gav till ett utrop. Han hade suttit och svangt foten fram och tillbaka, och den ena traskon hade glidit av honom.

"Gaskarl, gaskarl, jag har tappat min sko!" skrek pojken.

Gaskarlen vande och sankte sig mot marken, men da sag pojken, att tva barn, som hade kommit gaende framat vagen, hade tagit upp hans sko.

"Gaskarl, gaskarl," skrek pojken hastigt, "far oppat igen! Det ar for sent. Jag kan inte fa igen min sko."

Men nere pa vagen stodo Asa gasapiga och hennes bror, lille Mats, och betraktade en liten trasko, som hade fallit ner fran himlen.

"Det var vildgassen, som tappade den," sade lille Mats.

Asa gasapiga stod lange tyst och funderade over fyndet. Till sist sade hon langsamt och eftersinnande: "Kommer du ihag, lille Mats, att nar vi gick forbi Ovedskloster, horde vi talas om att de i en bondgard hade sett en tomte, som var kladd i skinnbyxor och hade traskor pa fotterna som en annan arbetskarl? Och minns du, att nar vi kom till Vittskovle, berattade en tos, att hon hade sett en Goa-Nisse med traskor, som flog bort pa ryggen av en gas? Och nar vi sjalva kom hem till var stuga, lille Mats, sag vi ju en pyssling, som var kladd pa samma satt, och som ocksa klev opp pa en gas och flog sin vag. Kanske att det var samma en, som red fram haroppe i luften pa sin gas och tappade traskon."

"Ja, det maste det sakert ha varit," sade lille Mats.

De vande pa traskon och betraktade den noga, for det ar inte alla dar, som man hittar Goa-Nisses trasko pa landsvagen.

"Vanta,vanta, lille Mats!" sade Asa gasapiga. "Har star nagot att lasa pa ena sidan."

"Ja, det gor det. Men det ar sa sma bokstaver."

"Lat mig se! Jo, det star – Det star: Nils Holgersson fr. V. Vemmenhog."

"Det var det markvardigaste jag nagonsin har hort!" sade lille Mats.

XXII. Karrs och Grafalls saga

Kolmarden

Norr om Braviken, dar gransen gar fram mellan Ostergotland och Sormland, reser sig ett berg, som ar flera mil langt och mer an en mil brett. Om det hade en hojd som svarade mot langden och bredden, skulle det vara ett av de praktigaste berg, som funnes till, men det har det inte.

Det hander ibland, att man rakar pa ett bygge, som har blivit sa stort tilltaget fran borjan, att agaren aldrig har lyckats att fa det fardigt. Nar man kommer fram till det, ser man tjocka grundmurar, starka valvbagar och djupa kallare, men det finns varken vaggar eller tak: alltsammans hojer sig bara ett par fot fran marken. Det ar inte utan, att den, som far se det dar gransberget, kan komma att tanka pa en sadan overgiven byggnad, for det ser nastan ut, som om det inte skulle vara ett fardigbyggt berg, utan bara grunden till ett berg. Det reser sig fran slatten med tvarbranta vaggar, och overallt sta stolta klippmassor upptornade, som tyckas vara amnade att bara hoga, ofantliga bergsalar. Allt ar maktigt och vilt och stort tilltaget, men det ar inte riktigt hojd eller resning pa det hela. Byggmastaren har trottnat och gatt ifran arbetet, innan han har hunnit att resa upp sadana dar langa branter och vassa toppar och asar, som bruka sta som vaggar och tak pa de fardigbyggda bergen.

Men liksom till ersattning for klintar och klattar har den stora bergstrakten i alla tider varit kladd med hoga och valdiga trad. Ekar och lindar ha statt i utkanterna och i dalgangarna, bjorkar och alar kring sjostranderna, tallar uppe pa de branta avsatserna och granar overallt, dar de ha funnit en nypa jord att vaxa i. Alla dessa trad tillsammans bildade den stora skogen Kolmarden, som forr i varlden var sa fruktad, att envar, som maste fram over den, bad till Gud och beredde sig pa sin sista stund.

Det ar nu sa langesedan Kolmarden vaxte upp, att det ar omojligt att saga hur det kom sig, att den blev sadan den blev. Den hade val en svar tid i borjan pa den kala berggrunden, och den blev hardad genom att nodgas skaffa sig fotfaste bland harda hallar och foda ur magra grusbackar. Det gick med den som med mangen, som far slita ont i ungdomen, men blir stark och kraftig, nar han blir fardig. Nar skogen var fullvuxen hade den trad som voro tre famnar i omkrets, tradens grenar voro sammanflatade till ett ogenomtrangligt nat, och marken var genomvavd av harda, hala rotter. Det var ett ypperligt tillhall for vilda djur och rovare, som visste hur man skulle krypa och klanga och smyga for att komma fram genom den. Men for andra hade den inte mycket lockande. Den var mork och kulen, villsam och ovagad, risig och stickande, och de gamla traden sago ut som troll, dar de stodo med skagg pa grenarna och mossa pa stammarna.

Nar manniskor forst flyttade till Sormland och Ostergotland, vaxte det skogar nastan overallt, men de, som stodo i fruktbara dalar och pa slatter, blevo snart bortrojda. Kolmarden ater, som vaxte pa fattig berggrund, brydde sig ingen om att falla. Men ju langre den fick sta orord, dess maktigare blev den. Den var som ett faste, vars murar for var dag vaxte sig tjockare, och den, som ville tranga fram genom skogsmuren, maste ta yxan till hjalp.

Andra skogar fa vara radda for manniskorna, men for Kolmarden finge manniskorna lov att vara radda. Den var sa mork och tatvuxen, att jagare och risplockare gang pa gang gingo vilse dar inne och hollo pa att forgas, innan de kunde arbeta sig ut ur snaren. Och for de resande, som maste fardas mellan Ostergotland och Sormland, var den rent livsfarlig. De fingo leta sig fram pa smala djurstigar, for gransfolket hade inte en gang makt till att halla banad vag over skogen. Inte fanns det bro over a eller farja over sjo eller sprang over myr. Och inte pa hela skogen fanns det en koja dar det bodde fredligt folk, men vilddjurskulor och rovarhalor var det gott om. Det var inte mangen, som kom over skogen utan skada, men desto flera vore de, som halkade utfor braddjup eller redo ner i moras, som blevo plundrade av rovare eller jagade av vilddjur. Men ocksa de, som bodde nedanfor skogen och aldrig vagade sig in i den, hade obehag av den, darfor att bjornar och vargar jamt och standigt kommo ner fran Kolmarden och revo deras boskap. Och det var ingen mojlighet att utrota vilddjuren, nar de hade ett sa bra gomstalle i den tata skogen.

Det var sakert, att bade ostgotar och sormlanningar garna skulle ha velat bli av med Kolmarden, men det gick langsamt med detta, sa lange som det fanns odlingsbar mark pa annat hall. Sa smaningom blev den anda en smula kuvad. Pa bergsluttningarna runtomkring sjalva storskogen vaxte det upp gardar och socknar. Skogen blev nagorlunda vagad, och vid Krokek mitt i vastra obygden reste munkar ett kloster, dar de resande funno en trygg tillflyktsort.

Skogen fortfor dock att vara maktig och farlig, anda tills en vacker dag en vandrare, som hade trangt langt in i skogsdjupet, rakade upptacka att det fanns malm i berggrunden, som den vaxte pa, Sa snart som detta blev kunnigt, skyndade gruvarbetare och bergsman upp i skogen for att soka reda pa dess rikedomar.

Och nu kom det, som brot skogens makt. Manniskorna togo upp gruvor, se reste hyttor och bruk pa den gamla skogsmarken. Men detta hade inte behovt gora skogen allvarsam skada, om det inte har varit sa, att det gick at en otrolig mangd ved och kol for bergshanteringen. Kolare och vedhuggare drogo in i den gamla hemska urskogen och gjorde nastan slut pa den. Runtomkring bruken blev den alldeles nerhuggen, och dar lades marken ut till akrar. Manga nybyggare flyttade dit upp, och snart fanns det flera nya socknar med kyrka och prastgard, dar det kort forut inte hade funnits annat an bjorniden.

Aven dar skogen inte blev alldeles bortrojd, blevo de gamla traden fallda och de tata snaren genomhuggna. Vagar drogos fram overallt, och vilddjur och rovare jagades bort. Nar manniskorna antligen hade fatt makt med skogen, foro de forfarligt illa fram med den: hoggo och svedjade och kolade utan hejd. De hade inte glomt det gamla hatet till skogen, och nu tycktes de alldeles vilja forgora den.

Det var en lycka for skogen, att det inte fanns sa sardeles mycket malm i Kolmardsgruvorna, utan gruvbrytningen och bruksdriften minskades. Da avstannade ocksa kolningen, och skogen fick en smula andrum. Manga, som hade bosatt sig i Kolmardssocknarna, blevo utan arbete och har svart att barga sig, men skogen borjade ater tillvaxa och bredde ut sig, sa att gardar och bruk lago inbaddade i den som oar i havet. Kolmardsborna forsokte sig med jordbruk, men utan stor framgang. Den gamla skogsmarken ville hellre bara jatteekar och storfuror an rovor och korn.

Manniskorna gingo dar och kastade morka blickar pa skogen, som tycktes bli kraftigare och frodigare, allteftersom de blevo fattigare, men till sist foll det dem in, att det kunde finnas nagot gott ocksa i skogen. Kanske att det kunde ligga bargning i skogen? Det kunde vara vart att forsoka att ta vara pa den i alla fall.

Sa borjade de att hamta timmer och plank ur skogen och salde till slattborna, som redan hade gjort anda pa sin skog. De markte snart, att om de bara fore forstandigt fram, kunde de fa sitt levebrod av skogen likaval som av akern och av gruvan. Och da kommo de att betrakta den pa annat satt an forut. De larde sig att varda den och alska den. De glomde alldeles bort den gamla fiendskapen och ansago skogen som sin basta van.

Karr

Tolv ar ungefar innan Nils Holgersson hade borjat sin resa omkring med vildgassen, hande det, att en bruksagare pa Kolmarden ville gora sig av med en av sina jakthundar. Han skickade efter sin skogvaktare, sade honom, att det var omojligt att behalla hunden, darfor att man inte kunde vanja honom av med att jaga efter alla de far och hons, som han fick syn pa, och bad skogvaktaren ta hunden med till skogen och skjuta honom.

Skogvaktaren lade koppel pa hunden for att leda honom till ett stalle i skogen, dar alla uttjanta hundar fran herrgarden brukade skjutas och begravas. Han var ingen elak karl, men han var ratt belaten med att fa skjuta hunden, darfor att han visste, att det inte bara var far och hons, som han brukade jaga. Alltsomoftast var han inne i skogen och knep sig en hare eller en orrkyckling.

Hunden var liten och svart med gul bringa och gula framben. Han hette Karr och var sa klok, att han begrep allt vad manniskor sade. Nar skogvaktaren forde bort honom genom skogen, visste han mycket val vad som forestod honom. Men det skulle ingen ha kunnat se pa honom. Han varken hangde med huvudet eller slokade med svansen, utan sag lika bekymmerslos ut som vanligt.

Det var darfor, att de vandrade genom skogen, som hunden var sa noga med att inte lata marka nagon angslan. Det utbredde sig namligen en stor, vid skog pa alla sidor om det gamla bruket, och den skogen var beryktad bade bland djur och manniskor, darfor att agarna sedan manga ar tillbaka hade varit sa mana om den, att de knappast hade nants att falla trad till vedbrand. Inte heller hade de haft hjarta att gallra och tukta den, utan skogen hade fatt skota sig, som den behagade. Men det var givet, att en skog, som fick sta sa fredad, skulle bli ett kart tillhall for skogsdjuren, och de funnos dar ocksa i stora massor. Sinsemellan kallade de den for Fridskogen, och de raknade den som den basta tillflyktsort, som de hade i hela landet.

Nar hunden fordes genom skogen, tankte han pa vilken buse han hade varit for alla smadjuren, som bodde dar. "Nu, Karr, skulle de allt vara glada inne i snaren, om de visste vad som forestar dig," tankte han. I detsamma viftade han med svansen och upphavde ett glatt skall, for att ingen skulle tro, att han var angslig och nedslagen.

"Vad skulle det ha varit for roligt att leva, om jag inte hade fatt jaga allt ibland?" sade han. "Vem som vill, ma angra sig, men inte lar det bli jag."

Men just som hunden sade detta, kom en besynnerlig forandring over honom. Han strackte upp huvudet och halsen, som om han hade haft lust att tjuta. Han sprang inte mer jamsides med skogvaktaren, utan holl sig efter honom. Det var tydligt, att han hade kommit att tanka pa nagot obehagligt.

Nu var detta just i borjan av sommaren. Algkorna hade helt nyss fott sina ungar, och forra kvallen hade det lyckats hunden att skilja en algkalv, som inte kunde vara mer an fem dagar gammal, fran hans mor och driva honom ner pa en myr. Dar hade han jagat honom fram och tillbaka bland tuvorna, egentligen inte for att fanga in honom, utan bara for att roa sig at hans forskrackelse. Algkon visste, att myren var bottenlos sa dar nyss efter tjallossningen och inte annu kunde bara ett sa stort djur som hon, och hon stod i det langsta kvar pa stranden. Men nar Karr jagade kalven allt langre och langre bort begav hon sig plotsligen ut pa myren, drev undan hunden, tog kalven till sig och vande om mot land. Algar aro skickligare an andra djur i att ga pa sank och farlig mark, och det sag ut, som om hon skulle komma lyckligt i land. Men nar hon var helt nara stranden, sjonk en tuva, som hon trampade pa, ratt ner i dyn, och hon foljde med i djupet. Hon forsokte komma upp, men fann intet stadigt fotfaste, utan sjonk och sjonk. Karr stod och sag pa utan att vaga dra andan, men nar han markte, att algkon inte kunde radda sig, sprang han sin vag, sa fort han kunde. Han hade kommit att tanka pa allt det stryk, som han skulle fa, om det bleve upptackt, att han hade lockat en algko i olycka, och han blev sa forskrackt, att han inte tordes stanna forran han var hemma.

Det dar var det, som hunden hade rakat paminna sig, och det bekymrade honom pa ett helt annat satt an allt ovrigt ont, som han hade bedrivit. Det berodde kanske darpa, att han inte hade onskat doda varken algkon eller hennes kalv, utan hade bragt dem om livet alldeles utan att vilja det.

"Na, men de lever kanske annu." tankte hunden helt plotsligt. "De var ju inte doda, nar jag sprang ifran dem. De har kanske raddat sig."

Han fick en oemotstandlig lust att fa veta nagot harom, medan det annu var tid for honom att fa veta nagot. Han sag, att skogvaktaren inte holl sardeles fast i kopplet, gjorde ett raskt sprang at sidan och kom verkligen los. Darpa ilade han bort genom skogen at myren till med sadan fart, att skogvaktaren inte hann att fa upp bossan till ogat forran han redan var forsvunnen.

Skogvaktaren hade inte annat att gora an att skynda efter, och nar han kom fram till myren, sag han hunden sta ute pa en tuva nagra meter fran land och tjuta av all makt. Karlen tyckte, att han borde ta reda pa vad detta kunde ha att betyda, stallde bossan ifran sig och krop pa hander och fotter ut pa myren. Han hade inte kommit langt, forran han fick se en algko ligga dod i dyn. Tatt bredvid henne lag en liten kalv. Han var annu vid liv, men var sa utmattad, att han inte kunde rora sig. Karr stod bredvid kalven. An lutade han sig ner och slicka honom, an uppgav han haftiga tjut for att kalla pa hjalp.

Nu lyfte skogvaktaren upp kalven och borjade slapa honom mot land. Nar hunden forstod, att kalven skulle bli raddad, blev han utom sig av gladje. Han hoppade runt omkring skogvaktaren, slickade hans hander och gnallde av belatenhet.

Skogvaktaren bar hem kalven och stangde in honom i en katte i lagarden. Sedan maste han skaffa hjalp till att dra upp den doda algkon ur myren, och forst nar allt detta var gjort, kom han ihag, att han skulle skjuta Karr. Han lockade till sig hunden, som hade foljt honom hela tiden, och vandrade pa nytt inat skogen med honom. Till en borjan gick skogvaktaren rakt fram emot hundgraven, men under vandringen tycktes han komma pa andra tankar, for bast som det var, vande han och gick upp mot herrgarden.

Karr hade foljt honom helt lugnt, men nar han markte, att skogvaktaren gick fram till hans gamla hem, blev han orolig. Skogvaktaren hade sakert funderat ut, att det var han, som bragt algkon om livet, och nu skulle han upp till herrgarden och bli straffad, innan han fick do.

Men att fa stryk, det var varre an allt annat, och infor detta var Karr inte i stand att halla humoret uppe. Han gick och hangde med huvudet, och nar han kom till herrgarden, sag han inte upp och latsades inte om, att han kande nagon manniska.

Brukspatronen stod pa forstutrappan, nar skogvaktaren kom gaende. "Vad i all varlden ar det for en hund, som skogvaktaren kommer med?" sade han. "Det ar val inte Karr heller? Han maste val vara dod for lange sedan." Skogvaktaren borjade da beratta om algarna och Karr gjorde sig sa liten han kunde och krop ihop bakom skogvaktarens ben liksom for att gomma sig.

Men skogvaktaren talade inte om saken sa, som hunden hade vantat. Han hade bara berom for Karr. Han sade, att det var tydligt, att hunden hade vetat, att algarna voro i nod, och hade velat radda dem. "Brukspatron far gora, hur han vill, men den har hunden kan jag inte skjuta," sade skogvaktaren till sist.

Hunden reste pa sig och spetsade oronen. Han kunde knappt tro, att han horde ratt. Fast han inte garna ville visa hur angslig han hade varit, kunde han inte lata bli att gnalla en smula. Kunde det vara mojligt, att han skulle fa behalla livet bara darfor, att han hade varit orolig for algarna?

Brukspatronen tyckte ocksa, att Karr hade uppfort sig val, men som han i alla fall inte ville ha honom tillbaka, visste han inte genast vad han skulle besluta. "Om skogvaktaren vill ta hand om honom och ansvara for att han uppfor sig battre an hittills, sa kan han fa leva," sade han om en stund. Ja, det var skogvaktaren villig till, och pa detta satt kom Karr att flytta till skogvaktarbostallet.

Grafalls flykt

Fran den dagen, da Karr kom till skogvaktaren, slutade han alldeles upp med att driva olovlig jakt i skogen. Detta kom sig inte bara darav, att han hade blivit skramd, utan han ville inte, att skogvaktaren skulle bli ond pa honom. For sedan skogvaktaren hade raddat hans liv, alskade han honom over allt annat. Han tankte bara pa att folja honom och vaka over honom. Gick han hemifran, sprang Karr fore och undersokte vagen, och satt han hemma, lag Karr utanfor dorren och holl uppsikt over alla, som kommo och gingo.

Nar det var lugnt pa skogvaktarbostallet, nar inga steg hordes pa vagen och husbonden gick och sysslade med sina tradplantor, som han drog upp pa ett gronsaksland, brukade Karr anvanda tiden till att leka med algkalven.

Till en borjan hade Karr inte alls haft nagon lust att ta sig an honom. Men som han foljde husbonden overallt, gick han ocksa med honom till lagarden, nar han gav algkalven mjolk, och han brukade sitta utanfor katten och betrakta honom. Skogvaktaren kallade kalven Grafall, darfor att han inte tyckte, att han fortjanade ett grannare namn, och Karr var enig med honom om den saken. Var gang han sag honom, tankte han, att han aldrig hade sett nagot, som var sa fult och sa illa hopkommet. Han hade langa, gangliga ben, som sutto under kroppen, som losa styltor. Huvudet var stort och gammalt och rynkigt, och alltid hangde det at ena sidan. Skinnet satt i skrynklor och veck, som om han hade fatt pa sig pals, som inte var gjord for honom. Han sag alltid sorgsen och missmodig ut, men, besynnerligt nog, reste han sig med stor hast, var gang han sag Karr utanfor katten, som om han skulle ha blivit glad att se honom.

Algkalven blev samre dag for dag, vaxte inte, och till sist orkade han inte en gang resa sig, nar han fick se Karr. Hunden sprang da upp i katten till honom, och darvid glimtade det till i den stackarens ogon, som om han hade fatt en stark onskan uppfylld. Sedan dess brukade Karr halsa pa algkalven var dag och tillbragte hela timmar hos honom for att slicka hans pals, leka och rasa med honom och undervisa honom om nagot av varje, som ett skogsdjur behover ha reda pa.

Det var markvardigt, att alltsedan Karr hade tagit sig for att hoppa in till algkalven, borjade denne att trivas och vaxa. Och sedan han val hade kommit i gang, vaxte han pa ett par veckor sa, att han inte rymdes i den lilla katten, utan maste flytta ut i en hage. Nar han hade gatt i hagen ett par manader, hade han sa langa ben, att han kunde kliva over stangslet, nar han ville. Da fick skogvaktaren tillatelse av brukspatronen att satta upp en hog och stor inhagnad at honom. Har levde algen i flera ar och vaxte till ett starkt och statligt djur. Karr holl honom sallskap, sa ofta han kunde, men nu var det inte av medlidande, utan darfor att det hade uppstatt stor vanskap mellan dem bada. Algen var alltjamt sorgsen och syntes vara loj och oforetagsam, men Karr forstod konsten att fa honom lekfull och glad.

Grafall hade levat fem somrar pa skogvaktarbostallet, da brukspatronen fick ett brev fran en zoologisk tradgard i utlandet med forfragan om den finge kopa algen. Brukspatronen tyckte om forslaget, skogvaktaren blev bedrovad, men hade inte makt att saga nej, och sa blev det beslutat, att algen skulle saljas. Karr fick snart reda pa vad som var i gorningen och skyndade till algen for att tala om, att det var meningen att sanda bort honom. Hunden var i storsta angslan over att mista honom, men algen tog saken lugnt och tycktes varken bli glad eller ledsen. "Tanker du lata fora bort dig utan motstand?" fragade Karr. – "Vad skulle det tjana till att gora motstand?" sade Grafall. "Jag ville helst stanna, dar jag ar, men om jag ar sald, maste jag val harifran." Karr stod och sag pa Grafall, riktigt matte honom med blickarna. Det marktes nog, att algen inte var fullt utvuxen annu. Han hade inte sa breda horn och sa hog puckel och sa strid man som de fardiga algtjurarna, men nog hade han styrka tillrackligt for att kampa for sin frihet. "Det syns, att han har hallits fangen hela sitt liv," tankte Karr, men sade ingenting.

Karr vande inte tillbaka till alggarden forran efter midnatt, da han visste att Grafall var fullsovd och holl pa med sitt forsta mal. "Du gor nog ratt, Grafall, som later fora bort dig," sade Karr och tycktes nu vara lugn och nojd. "Du kommer att hallas fangen i en stor tradgard och far fora ett sorgfritt liv. Jag tycker bara, att det ar synd, att du maste ge din av harifran utan att han sett skogen. Du vet, att dina stamfrander har till valsprak, att algarna ar ett med skogen, men du har inte en gang varit inne i en skog." Grafall sag upp fran klovern, som han stod och tuggade pa. "Jag ville nog se skogen, men hur skall jag komma over inhagnaden?" sade han med sin vanliga lojhet. – "Nej, det ar val omojligt for den, som har sa korta ben," sade Karr. Algen tittade under lugg ner pa Karr, som hoppade over inhagnaden flera ganger om dagen, sa liten han an var, gick fram till stangslet, gjorde ett sprang och var ute i det fria, nasta utan att han visste hur det hade gatt till.

Karr och Grafall begavo sig nu inat skogen. Det var en skon och manljus natt i slutet av sommaren, men inne under traden var det dunkelt, och algen gick helt sakta. "Det ar kanske bast, att vi vander om," sade Karr. "Du, som aldrig forr har gatt ute i vilda skogen, kunde latt bryta benen av dig." Da borjade Grafall ga fram hastigare och med mera mod.

Karr foljde algen till en trakt av skogen, dar det vaxte valdiga granar, som stodo sa tatt, att ingen vind kunde tranga fram mellan dem. "Har inne brukar stamfranderna dina soka skydd for kold och storm," sade Karr. "Har brukade de sta under oppen himmel hela vintern igenom. Du far det nog mycket battre, dit du kommer. Du far tak over huvudet och far sta i ett stall som en oxe." Grafall svarade ingenting, utan stod bara och sop in den starka barrdoften. "Har du nagot mer att visa mig, eller har jag nu sett hela skogen?" fragade han.

Da gick Karr med honom till en stor mosse och visade honom tuvor och gungflyn. "Over den har mossen brukar algarna fly, nar de aro i fara," sade Karr. "Jag vet inte hur de bor sig at, men sa stora och tunga, som de ar, kan de ga har utan att sjunka. Du skulle nog inte kunna halla dig oppe?pa sa farlig mark, men du behover det inte heller, for du blir aldrig eftersatt av jagare." Grafall svarade ingenting, men med ett langt sprang var han ute pa mossen. Han blev glad, nar han kande hur tuvorna gungade under honom, jagade astad over mossen och kom tillbaka till Karr utan att ha varit ner i nagon dyhala. "Har vi nu sett hela skogen?" fragade han. – "Nej, inte annu," sade Karr.

Han forde nu algen till skogens utkanter, dar det vaxte statliga lovtrad: ek och asp och lind. "Har brukar stamfranderna sina ata lov och bark," sade Karr. "De anser sadant for den basta foda, men du tor val fa battre mat i utlandet." Grafall blev hapen over de valdiga lovtraden, som valvde sina grona kupor over honom. Han smakade bade pa eklov och aspbark. "Det har smakar beskt och gott," sade han. "Det ar battre an klover." – "Det var ju bra, att du fick ata det da en gang," sade hunden.

Darpa tog han algen med sig till en liten skogssjo. Den lag alldeles stilla och blank och speglade stranderna, som voro svepta i tunna, ljusa dimmor. Nar Grafall sag den blev han staende ororlig. "Vad ar detta, Karr?" fragade han. Det var forsta gangen, som han sag en sjo. – "Det ar ett stort vatten, det ar en sjo," sade Karr. "Ditt folk brukar simma over den fran strand till strand. Det ar ju inte att begara, att du ska kunna det, men du borde atminstone ga ner och fa ett bad." Karr gick sjalv i vattnet och borjade simma. Grafall stod kvar pa land en god stund. Till sist kom han efter. Han blev andlos av valbehag, nar vattnet smog sig mjukt och kyligt omkring hans kropp. Han ville ha det over ryggen ocksa, gick langre ut, kande att vattnet bar honom, och borjade simma. Han sam runtomkring Karr och var som hemma i vattnet. Nar de stodo pa stranden igen, fragade hunden om de nu skulle ga hem. "Det ar langt till morgonen. Vi kan ga omkring i skogen an en stund," sade Grafall.

De gingo omigen in i barrskogen. Snart kommo de till en liten oppen plats, som lag ljus i manskenet, men gras och blommor glittrande av dagg. Mittpa skogsangen gingo nagra stora djur och betade. Det var en algtjur, nagra algkor och flera kvigor och kalvar. Nar Grafall fick se dem, stannade han tvart. Han sag knappt at korna och ungdjuren. Han stirrade bara pa den gamla algtjuren, som hade breda skovelhorn med manga taggar, hog puckel over bogarna och en langharig skinnflik hangande under halsen. "Vad ar det dar for en?" fragade Grafall, och rosten darrade av hapnad. – "Han kallas Hornkrone," sade Karr, "och han ar din stamfrande. Du far val ocksa en dag sadana dar breda horn och en likadan man, och om du stannar i skogen, finge du val ocksa en hjord att fora." – "Om han dar borta ar min stamfrande, sa vill jag ga narmare och se pa honom," sade Grafall. "Jag har aldrig tankt mig, att ett djur kunde vara sa statligt."

Grafall gick fram till algarna, men kom nastan strax tillbaka till Karr, som hade stannat kvar i skogsbrynet. "Du blev visst inte val mottagen?" sade Karr. – "Jag sade honom, att detta var forsta gangen, som jag hade rakat frander och jag bad att fa ga hos dem pa angen, men han visade bort mig och hotade mig med hornen." – "Det var ratt, att du vek undan," sade Karr. "En ungtjur, som bara har taggkrona, far akta sig att slass med gamla algar. En annan skulle ha fatt daligt namn om sig i hela skogen genom att vika utan motstand, men sadant behover inte bekymra dig, som ska flytta till utlandet."

Karr hann knappt tala ut, forran Grafall vander om och gick framat angen. Den gamla algen kom emot honom och de rakade genast i strid. De satte hornen mot varandra och bande pa, och det gick sa, att Grafall blev driven baklanges over hela angen. Han tycktes inte forsta att gora bruk av sin styrka. Men nar han kom till skogskanten, satte han fotterna hardare i marken, bande kraftigt med hornen och borjade driva Hornkrone tillbaka. Grafall kampade tyst, men Hornkrone frustade och flasade. Den gamla algen blev nu i sin ordning trangd tillbaka over angen. Plotsligen hordes ett starkt brakande. Det var en tagg i den gamla algens horn, som hade brustit. Han ryckte sig da haftigt los fran Grafall och sprang till skogs.

Karr stod kvar i skogsbrynet, nar Grafall kom fram till honom. "Nu har du sett vad som finns i skogen," sade Karr. "Vill du nu ga med hem?" – "Ja, det ar nog pa tiden," sade algen.

Bada voro tysta under hemvagen. Karr suckade flera ganger, som om han hade missraknat sig pa nagot, men Grafall skred fram med hogt uppburet huvud och tycktes vara glad at aventyret. Han vandrade framat utan minsta tvekan, anda tills han kom till inhagnaden, men dar stannade han. Han sag in over det tranga utrymmet, dar han hade levat allt hittills, sag den tilltrampade marken, det vissna fodret, den lilla hon, dar han hade druckit vatten, och det morka skjulet, dar han hade sovit. "Algarna ar ett med skogen." ropade han, kastade huvudet bakat, sa att nacken lag mot ryggen, och stormade i vildaste flykt inat skogen.

Hjalplos

Djupt inne i den stora Fridskogen visade sig vart at i augusti i ett gransnar nagra gravita nattfjarilar av det slag, som kallas nunnor. De voro sma och fa, och det var nastan ingen, som lade markte till dem. Nar de hade fladdrat omkring i skogsdjupet ett par natter, lade de nagra tusental agg pa tradstammarna, och kort darefter sjonko de livlosa till marken.

Nar varen kom, kropo sma prickiga larver fram ur aggen och borjade ata granbarr. De hade god aptit, men de kommo aldrig att gora traden nagon allvarsam skada, darfor att de belvo hart eftersatta av faglar. Det var sallan mer an nagra hundra larver, som undgingo forfoljarna.

De stackars larver, som hunno att bli fullvuxna, kropo upp pa grenarna, spunno in sig i vita tradar och sutto ett par veckor som ororliga puppor. Under denna tid blev vanligen mer an halften av dem bortsnappade. Om ett hundratal nunnor kommo fram vingade och fardiga i augusti, kunde det raknas som ett gott ar for dem.

En sadan dar osaker och obemarkt tillvaro forde nunnorna manga ar i Fridskogen. Det fanns inte nagot insektfolk i hela trakten, som var sa fataliga. Och sa dar maktlosa och ofarliga skulle de ha fortsatt att vara, om de inte helt oformodat hade fatt en hjalpare.

Men att nunnorna fingo en hjalpare, det hangde samman darmed, att algen hade flytt fran skogvaktarbostallet. Grafall hade namligen hela dagen efter flykten gatt omkring i skogen for att gora sig hemmastadd. Frampa eftermiddagen kom han att tranga igenom nagra tata snar och fann bakom den en oppen plats, dar marken bestod av gyttja och los dy. I mitten lag en pol med svart vatten, och runt omkring alltsammans stodo hoga granar, som voro nastan barrlosa av alder och vantrevnad. Grafall tyckte illa om platsen och skulle ha lamnat den genast, om han inte hade fatt syn pa nagra klargrona kallablad, som vaxte bredvid polen.

Nar han nu sankte huvudet over kallastanden, rakade han vacka en stor, svart orm, som lag och sov under dem. Algen hade hort Karr tala om de giftiga huggormar, som funnos i skogen, och nar ormen lyfte huvudet, strackte ut sin kluvna tunga och vaste mot honom, trodde han, att han hade rakat pa ett forfarligt djur. Han blev nu helt forskrackt, lyfte foten, slog till med kloven och krossade ormhuvudet. Darpa skyndade han bort i vild flykt.

Sa snart Grafall var borta, dok en annan orm, som var lika lang och svart som den forsta, upp ur polen. Han krop fram till den dodade och for med tungan over det krossade huvudet.

"Ar det verkligen mojligt, att du ar dod, gamla Harmlosa?" vaste ormen. "Och vi tva, som har levat sa manga ar tillsammans! Vi, som har haft det sa gott med varandra, och som har matt sa val har i karret, att vi har blivit aldre an alla andra snokar i skogen! Det var den varsta sorg, som kunde drabba mig."

Snoken var sa bedrovad, att hans langa kropp ringlade sig, som om den hade blivit sarad. Till och med grodorna, som levde i standig angslan for honom, tyckte, att det var synd om honom.

"Vad den matte vara elak, som slar ihjal en stackars snok, som inte kan forsvara sig!" vaste ormen. "Han fortjanar sannerligen ett riktigt hart straff." Han lag en stund och vred sig i sorg, men pa en gang lyfte han huvudet. "Sa sant jag heter Hjalplos och ar den aldsta snok i skogen, sa ska jag ta hamnd for detta. Jag ska inte vila, forran den dar algen ligger dod pa marken liksom min gamla snokhona."

Nar ormen hade givit detta lofte, krop han ihop i rundel och lade sig att fundera. Men det kan knappast tankas nagot svarare for en fattig snok an att utkrava hamnd pa en stor, kraftig alg, och den gamla Hjalplosa funderade i bade dagar och natter utan att finna nagon utvag.

Men en natt, sa snoken lag dar med sina hamndtankar och inte kunde sova, horde han ett latt prassel ovanfor sitt huvud. Han sag upp och varsnade nagra nunnefjarilar, som lekte mellan traden. Han foljde dem mycket lange med ogonen, darpa borjade han vasa hogt for sig sjalv, men slutligen somnade han in och tycktes da vara nojd med det, som han hade tankt ut.

Nasta formiddag drog snoken bort till Kryle, huggormen, som bodde i en stenig och hoglant trakt av Fridskogen. For honom berattade han nu om den gamla snokhonans dod och bad, att han, som kunde ge sa farliga bett, skulle ata sig att hamnas. Men Kryle var inte mycket benagen att ge sig i strid med algarna. "Om jag anfolle en alg," sade han, "skulle han genast sla ihjal mig. Gamla Harmlosa ar dod, och vi kan inte skaffa henne till liv igen. Varfor skulle jag storta mig i olycka for hennes skull?"

Nar snoken fick detta svar, hojde han huvudet en hel fot fran marken och vaste alldeles forskrackligt. "Visch, vasch! Visch, vasch!" sade han. "Det ar skada, att du, som har fatt sadana vapen, ska vara sa feg, att du inte tors bruka dem." Nar huggormen horde detta, blev ocksa han vred. "Kryp din vag, gamla Hjalplos!" vaste han. "Giftet rinner mig ner i tanderna, men jag vill helst spara en, som ska hetas vara min stamfrande."

Men snoken rorde sig inte ur flacken, och en lang stund lago ormarna dar och vaste otidigheter mot varandra. Nar Kryle var sa ond, att han inte orkade vasa, utan bara rorde tungan fram och tillbaka, slog snoken hastigt om och borjade tala ur en helt annan ton.

"Jag hade egentligen ett arende till," sade han och sankte rosten till en mild viskning, "men nu har jag val retat dig sa, att du inte mer vill hjalpa mig?" – "Om du bara inte ber mig om nagot vanvettigt, vill jag nog sta dig till tjanst." – "I granarna nara mitt karr," sade snoken, "bor ett fjarilfolk, som flyger om natterna pa sensommaren." – "Jag vet nog vilka du menar," sade Kryle, "vad ar det med dem?" – "Det ar det minsta insektfolket i skogen," sade Hjalplos, "och det oskadligaste av alla, darfor att larverna nojer sig med att bara ata granbarr." – "Ja, jag vet," sade Kryle. – "Jag ar radd for att det dar fjarilfolket snart blir alldeles utrotat," sade snoken. "Det ar sa manga, som plockar bort larverna om varen." Nu trodde Kryle sig forsta, att snoken onskade behalla larverna for egen rakning, och han svarade vanligt: "Vill du, att jag ska saga till ugglorna, att de lamnar de dar granmaskarna i fred?" – "Ja, det vore bra, ifall du, som har nagot att saga till om i skogen, kunde utverka detta," sade Hjalplos. – "Kanske jag ocksa ska falla ett gott ord for barrplockarna hos trastarna?" sade huggormen. "Jag vill garna sta till tjanst, nar du inte begar nagot orimligt." – "Nu har du gett mig ett lofte, Kryle," sade Hjalplos, "och jag ar glad, att jag begav mig hit till dig."

Nunnorna

Flera ar efter detta lag Karr en morgon och sov ute pa forstubron. Det var pa forsommaren, i de korta natternas tid, och det var full dager, fast solen inte var uppe an. Da vaknade Karr vid att nagon ropade hans namn. "Ar det du, Grafall?" fragade Karr, for han var van, att algen kom och halsade pa honom nastan var natt. Han fick intet svar, men han horde pa nytt, att nagon kallade honom. Han tyckte, att han kande igen Grafalls rost, och skyndade astad efter ljudet.

Karr horde, att algen sprang framfor honom, men kunde inte hinna honom. Han rusade in i den tataste granskogen tvarsigenom snaren utan att folja vag eller stig. Karr hade all moda att inte forlora sparet. "Karr, Karr!" ropade det da, och rosten var Grafalls, fast den hade en klang, som hunden aldrig forr hade hort. "Jag kommer, jag kommer. Var haller du till?" svarade hunden. – "Karr, Karr, ser du inte hur det faller och faller?" fragade Grafall. Karr sag da, att det oupphorligen foll barr fran grenarna liksom ett glest regn. "Jo, jag ser hur det faller," ropade han, men gav sig med detsamma av inat skogen for att soka algen.

Grafall skyndade fore, ratt genom snaren, och Karr var pa nytt nara att tappa sparet. "Karr, Karr!" skrek Grafall med ett riktigt vralande. "Kanner du inte hur det luktar i skogen?" Karr stannade och vadrade. Han hade inte tankt pa det forut, men nu markte han, att granarna spredo en mycket starkare doft omkring sig, an de brukade. "Jo, jag kanner hur det luktar," sade han, men gav sig inte tid att ta reda pa vad det kom sig av, utan skyndade vidare efter Grafall.

Algen sprang an en gang undan med sadan fart, att hunden inte kunde hinna honom. "Karr, Karr," ropade han om en stund, "hor du inte hur det knapper i granarna?" Nu var rosten sa bedrovlig, att den kunde smalta en sten. Karr stannade for att lyssna och horde ett svagt, men tydligt knappande uppe ifran traden. Det lat som tickandet i ett ur. "Jo, jag hor hur det knapper," ropade Karr och sprang nu inte vidare. Han forstod, att algen inte ville, att han skulle folja efter honom, utan att han skulle ge akt pa nagot, som forsiggick i skogen.

Karr stod under en gran, som hade yviga, slapande grenar och grova, morkgrona barr. Han sag noga pa tradet och tyckte da, att det var, som om dess barr rorde sig. Nar han gick an narmare, upptackte han en mangd gravita larver, som trevade sig fram utmed tradgrenarna och ato av barren. Det fanns fullt av dem pa var gren, de gnagde och ato. Det knappte och knappte i traden av alla deras sma arbetande kakar. Avatna barr follo oupphorligen till marken, och fran de stackars granarna strommade ut en sa stark doft, att hunden plagades av den.

"Den dar granen far nog inte behalla manga barr," tankte han och vande blickarna mot narmaste trad. Detta var ocksa en stor, statlig gran, men den sag likadan ut. "Vad kan detta vara?" tankte Karr. "Det ar synd om de vackra traden. De har snart inte mycken fagring kvar. "Han gick fran trad till trad och forsokte att ta reda pa hur det stod till med dem. "Dar ar en tall. Den har de kanske inte vagat sig pa," tankte han. Men de hade angripit ocksa tallen. "Och dar en bjork. Jo, dar ocksa, dar ocksa! Det har kommer inte skogvaktaren att tycka om," tankte Karr.

Han sprang langre inat snaren for att fa veta hur vitt forharjelsen var spridd. Vart han kom, hordes samma tickande, kandes samma lukt, och foll samma barr-regn. Han behovde inte stanna for att se. Han forstod av dessa tecken hur det hangde ihop. De sma larverna funnos overallt. Hela skogen holl pa att bli kalaten av dem.

Plotsligen kom han till en trakt, dar ingen doft kandes, och dar det var tyst och stilla. "Har ar det slut med deras herravalde," tankte hunden, stannade och sag sig omkring. Men har var det anda varre, har hade larverna redan andat sitt arbete, och traden stodo barrlosa. De voro som doda, och det enda, som kladde dem, var en hop trassliga tradar, som larverna hade spunnit for att begagna till bryggor och vagar.

Har inne bland de doende traden stod Grafall och vantade pa Karr. Men han var inte ensam, utan bredvid honom stodo fyra gamla algar, som voro de mest ansedda i skogen. Karr kande dem. Det var Krokrygg, som var en liten alg, men hade storre puckel an nagon annan, Hornkrone, som var den statligaste av algfolket, Stravmane med den tata palsen, och en gammal och hogbent en, som hette Storstarke och hade varit forfarligt hetsig och stridslysten anda tills han vid sista hostjakten hade fatt en kula i laret.

"Vad i all varlden gar det at skogen?" fragade Karr, nar han kom fram till algarna, som stodo med hangande huvud och langt framskjuten overlapp och sago fundersamma ut. – "Det kan ingen saga." svarade Grafall. "Det har insektfolket har varit det maktlosaste i skogen och har aldrig forr gjort nagon skada, men pa de sista aren hade det helt hastigt vaxt till i mangd, och nu ser det ut, som om det skulle komma att forstora hela skogen." – "Ja, detta ser illa ut," sade Karr, "men jag marker, att de visaste i skogen har kommit samman for att radplaga, och de har kanske funnit nagon hjalp."

Nar hunden sade detta, lyfte Krokrygg mycket hogtidligt det tunga huvudet, klippte med de langa oronen och sade: "Vi har kallat dig hit, Karr, for att fa veta om manniskorna har reda pa den har forharjelsen." – "Nej," sade Karr, "sa har langt in i snaren gar ju aldrig nagon manniska, nar det inte ar jakttid. De vet ingenting om olyckan." – "Vi, som ar gamla i skogen," sade da Hornkrone, "tror inte, att vi djur kan ensamma reda oss mot det har insektfolket." – "Vi tycker, att det ena ar nastan lika stor olycka som det andra," sade Stravmane. "Det blir nog slut pa friden i skogen efter detta." – "Men vi kan inte lata hela skogen fordarvas," sade Storstarke. "Vi har inte nagot att valja pa."

Karr forstod, att algarna hade svart att komma fram med vad de ville saga, och han forsokte hjalpa dem. "Det ar kanske er mening att jag ska lata manniskorna veta hur det star till har?" Da borjade alla de gamla nicka med huvudena. "Det ar en svar olycka att behova begara hjalp av manniskorna, men vi har ingen annan rad."

En stund darefter var Karr pa hemvagen. Nar han skyndade fram i djupt bekymmer over allt, vad han hade fatt veta, kom en stor, svart snok emot honom. "Val mott i skogen!" vaste snoken. – "Val mott igen!" glafste Karr och skyndade forbi utan att stanna. Men ormen vande och forsokte hindra honom. "Kanske den dar ocksa ar orolig for skogen," tankte Karr och stannade. Snoken borjade genast tala om den stora forharjelsen. "Det bli nog slut med frid och ro har pa skogen, nar manniskorna ska kallas hit," sade han. – "Jag ar radd for detsamma," sade Karr, "men de gamla i skogen vet val vad de gor." – "Jag tror nog, att jag skulle veta battre rad," sade snoken, "om jag bara finge den lon, som jag onskar mig." – "Ar det inte dig, som de kallar Hjalplos?" sade hunden forsmadligt. – "Jag ar gammal i skogen," sade snoken. "Jag vet hur man ska skaffa bort sadant har otyg." – "Kan du bara fa bort det," sade Karr "tanker jag, att ingen vill neka dig vad du begar."

Nar Karr svarade detta, slank ormen in under en tradrot och fortsatte inte samtalet, forran han lag val skyddad i ett trangt hal. "Halsa da Grafall," sade han, "att om han vill dra bort fran Fridskogen och inte stanna, forran han kommer sa langt mot norr att det inte vaxer en ek i skogen, och inte kommer tillbaka hit, sa lange snoken Hjalplos lever, sa ska jag sanda sjukdom och dod over alla dessa, som kryper och gnager pa granarna!" – "Vad ar det du sager?" fragade Karr, och haret pa hans rygg borjade resa sig. "Vad har Grafall gjort dig for ont?" – "Han har slagit ihjal den, som jag tyckte mest om," sade ormen, "och jag vill ha hamnd pa honom." Innan snoken hann sluta, gjorde Karr ett utfall mot honom, men ormen lag oatkomlig under tradroten. "Ligg, dar du ligger, sa lange du vill!" sade Karr till sist. "Vi ska nog kora bort granmaskarna din hjalp forutan.

Nasta dag gingo brukspatronen och skogvaktaren framat en skogsvag. Karr sprang bredvid dem till en borjan, men om en stund forsvann han, och kort darefter hordes ett starkt skall fran skogen. "Det ar Karr, som driver," sade brukspatronen. Skogvaktaren ville inte tro det. "Karr har inte jagat olovligt pa manga ar," sade han. Han sprang inat skogen for att se vad detta var for en hund, och brukspatronen gick efter honom.

De foljde skallet in i den tataste skogen, men dar tystnade det. De stannade for att lyssna, och dar, i stillheten, horde de hur larvernas kakar arbetade, sago hur barren regnade och kande den starka doften. Da markte de ocksa, att alla trad voro betackta av nunnefjarilens larver, de sma tradfienderna, som kunna odelagga miltals med skog.

Det stora nunnekriget

Nasta var kom Karr en morgon springande genom skogen. "Karr, Karr!" ropade nagon efter honom. Karr vande sig om. Han hade inte hort fel. Det var en gammal rav, som stod utanfor sin lya och ropade. "Du far lov att saga mig om manniskorna gor nagot for skogen," sade raven. – "Jo, var viss pa det!" sade Karr. "De arbetar, allt vad de hinner." – "De har slagit ihjal hela min slakt, och de kommer att sla ihjal mig med," sade raven. "Men det ma vara dem forlatet, bara de hjalper skogen."

Karr sprang aldrig genom snaren det aret, utan att nagon fragade honom om manniskorna kunde hjalpa skogen. Det var inte sa latt for Karr att svara, for manniskorna visste inte sjalva om det skulle lyckas dem att besegra nunnorna.

Nar man tanker pa hur fruktad och hatad den gamla Kolmarden hade varit, var det allt markvardigt att se, att over hundra man varje dag gingo inne i skogen och arbetade for att radda den fran forodelse. De fallde skogen, dar den var som mest skadad, rensade bort under skogen och togo undan de lagsta grenarna, for att larverna inte sa latt skulle kunna krypa fran trad till trad. De hoggo upp breda gator omkring den skadade skogen och lade ut limstrukna stanger, for att larverna skulle stangas inne dar och inte kunna tranga over pa nya omraden. Sedan detta var gjort, borjade de lagga limringar runt om tradstammarna. Det var meningen, att man pa det sattet skulle hindra larverna att komma ner ur trad, som de redan hade kalatit, och tvinga dem att stanna, dar de voro, och svalta ihjal.

Manniskorna hollo pa med dessa arbeten langt inpa varen. De voro helt forhoppningsfulla och vantade nastan med otalighet pa att larverna skulle komma ut ur aggen. De voro vissa om att de hade gardat in dem sa val, att de allra flesta maste do av hunger.

Sa komma larverna i borjan av sommaren och voro mangdubbelt flera, an de hade varit forra aret. Men det gjorde ju ingenting, om de bara voro instangda och inte kunde skaffa sig tillrackligt att ata.

Men harmed gick det inte riktigt sa, som man hade hoppats. Det var nog larver, som fastnade pa limstangerna, och det var hela hopar, som blevo hindrade av limringarna och inte voro i stand att komma ner fran traden, men inte kunde nagon saga, att larverna voro instangda. De kropo pa landsvagar, pa gardsgardarna, uppat stugvaggarna. De vandrade ut over Fridskogens omrade och in pa andra trakter av Kolmarden.

"De slutar inte, forran all var skog ar forstord," sade manniskorna. De voro i den storsta angslan och kunde inte ga in i skogen utan att fa tarar i ogonen.

Karr vamjdes sa vid allt detta, som krop och gnagde, att han knappt kunde forma sig att ga utom dorren. Men en dag tyckte han, att han borde ga och hora hur Grafall hade det. Han tog genaste vagen mot hans marker och skyndade framat med nosen mot jorden. Nar han kom till tradroten, dar han forra aret hade rakat Hjalplos, lag denne ater darnere och kallade pa honom. "Har du talat om for Grafall vad jag sade till dig, sist vi rakades?" fragade snoken. Karr bara glafste och forsokte komma at honom. "Gor det i alla fall!" sade ormen. "Du ser ju, att manniskorna inte vet nagon bot mot forharjelsen." – "Ja, inte du heller," svarade Karr och sprang vidare. Karr fann Grafall, men algen var vid sa dystert lynne, att han knappast halsade. Han borjade genast tala om skogen. "Jag vet inte vad jag ville ge till, om det hor elandet upphorde," sade han.

"Da ska jag val tala om for dig, att du lar kunna radda skogen," sade Karr och framforde nu snokens halsning. – "Om det vore en annan an Hjalplos, som lovade detta, skulle jag genast ga i landsflykt, " sade algen. "Men hur skulle en fattig snok kunna ha sadan makt?" – "Det ar forstas bara skryt," sade Karr. "Snokar vill alltid latsa, som om de visste mer an andra djur."

Nar Karr skulle ga hem, foljde Grafall honom till vags. Karr horde da hur en trast, som satt i en grantopp, borjade ropa: "Dar gar Grafall, som har forstort skogen! Dar gar Grafall som har forstort skogen!"

Karr trodde, att han inte hade hort ratt, men bara en liten stund darefter kom en hare kilande over stigen. Nar haren sag dem, stannade han, klippte med oronen och ropade: "Har kommer Grafall, som har forstort skogen!" Sedan kilade han bort, sa raskt han kunde.

"Vad menar de med det dar?" fragade Karr. – "Jag vet inte ratt," sa Grafall. "Jag tror, att smafolken i skogen ar missnojda med mig, darfor att det var jag, som radde till att vi skulle soka hjalp av manniskorna. De har fatt alla sina gomstallen och boplatser forstorda, nar underskogen blev borthuggen.

De gingo tillsammans an en stund, och Karr horde, att det ropade fran alla hall: "Dar gar Grafall, som har forstort skogen!" Grafall latsades, som om han inte horde det, men Karr trodde sig nu forsta varfor han var sa nedslagen.

"Du, Grafall," fragade Karr hastigt, "vad menar snoken med att du skulle ha slagit ihjal den, som han tyckte bast om?" – "Hur kan jag vet det?" sade Grafall. "Du vet, att jag aldrig brukar sla ihjal nagon."

Kort darefter motte de de fyra gamla algarna: Krokrygg, Hornkrone, Stravmane och Storstarke. De kommo sakta och betanksamt vandrande efter varandra. "Val mott i skogen!" ropade Grafall emot dem. – "Val mott igen!" svarade algarna. "Vi ville just raka dig, Grafall, for att radgora med dig om skogen."

"Det ar sa," sade Krokrygg, "att vi har fatt veta, att det har skett en ogarning har i skogen, och att det ar darfor, att den inte har blivit straffad, som hela skogen blir forstord." – "Vad ar det for en ogarning?" – "Det ar nagon, som har slagit ihjal ett oskadligt djur, som han inte kunde ata. Sadant raknas som en ogarning har i Fridskogen." – "Vem ar det, som har gjort ett sadant nidingsdad?" sade Grafall. – "Det lar ska vara en alg, och vi skulle nu fraga dig om du vet vem det kan vara." – "Nej," sade Grafall, "jag har aldrig hort talas om en alg, som har slagit ihjal ett oskadligt djur."

Grafall skildes fran de gamla och vandrade vidare mot Karr. Han hade blivit allt tystare och gick med djupt nersankt huvud. De kommo att ga forbi Kryle, huggormen, dar han lag pa sin hall. "Dar gar Grafall, som har forstort skogen," vaste Kryle, han som alla andra. Nu hade Grafall forlora talamodet. Han gick fram till ormen och lyfte framfoten. "Tanker du sla ihjal mig, som du slog ihjal den gamla snokhonan?" sade Kryle. – "Har jag slagit ihjal en snokhona?" fragade Grafall. – "Forsta dagen du kom i skogen, slog du ihjal snoken Hjalplos' hustru," sade Kryle.

Grafall gick hastigt fran Kryle och fortsatte att vandra bredvid Karr. Plotsligt stannade han. "Karr, det ar jag som har gjort ogarningen. Jag har slagit ihjal ett ofarligt djur. Det ar for min skull, som skogen blir forstord." – "Vad ar det du sager?" avbrot Karr. – "Sag du till snoken Hjalplos, att Grafall gar i landsflykt i denna natt!" – "Det sager jag aldrig," sade Karr. "Det ar ett farligt land for algar dar i norr." – "Tror du, att jag vill ga kvar har, sedan jag har vallat sadan olycka?" sade Grafall. – "Nu ska du inte forhasta dig. Vanta till i morgon att gora nagot!" – "Det ar du, som har lart mig, att algarna ar ett med skogen," sade Grafall, och med detta skildes han fran Karr.

Karr gick hem, men detta samtalet hade gjort honom orolig, och redan nasta dag kom han pa nytt ut i skogen for att raka algen. Da stod Grafall ingenstans att finna, och hunden sokte inte heller lange efter honom. Han forstod, att Grafall hade tagit ormen pa orden och gatt i landsflykt.

Pa hemvagen var Karr vid sa daligt lynne, att det inte kan beskrivas. Han kunde inte forsta Grafall, som skulle lata den dar snokstackaren narra bort honom. Han hade aldrig hort sadan darskap. Vad kunde den dar Hjalplos ha for en makt?

Nar Karr kom gaende i dessa tankar, fick han se skogvaktaren, som stod och pekade uppat ett trad. "Vad ar det du ser efter?" fragade en karl, som stod bredvid. – "Det har kommit sjukdom bland larverna," sade skogvaktaren.

Karr blev otroligt forvanad, men han blev nastan an mer forargad over att snoken hade haft makt att halla sitt ord. Nu skulle val Grafall nodgas stanna borta i en oandlig tid, for den dar snoken doge val aldrig.

Mittunder det att Karr var som mest bedrovad, fick han en tanke, som nagot litet trostade honom. "Snoken ska kanske inte behova bli sa gammal," tankte han. "Han ska val inte alltid ligga skyddad under en tradrot. Bara han har skaffat bort larverna, vet jag vem som ska bita ihjal honom."

Det hade verkligen uppkommit en sjukdom bland larverna, men den forsta sommaren hann den inte att bli mycket spridd bland dem. Den hade knappt brutit ut, forran det var tid for larverna att overga till puppor. Ur dessa kommo milliontals fjarilar. De flogo omkring som yrsno mellan traden om natterna och lade ett orakneligt antal agg. Nasta ar hade man att vanta an storre forodelse.

Forodelsen kom, men inte bara over skogen, utan ocksa over larverna sjalva. Sjukdomen spred sig hastigt fran skogstrakt till skogstrakt. De sjuka larverna upphorde att ata, kropo upp till tradens toppar och dogo dar. Det blev stor gladje bland manniskorna, nar de sago dem do, men an storre bland skogsdjuren.

Karr, hunden, gick var dag i bister fornojelse och tankte pa den stunden, da han skulle vaga bita ihjal Hjalplos.

Men larverna hade hunnit spridas milsvitt over grannskogarna, och inte heller denna sommar nadde sjukdomen till dem alla, utan manga levde, tills de blevo puppor och fjarilar.

Med flygande faglar fick Karr halsningar fran Grafall, att han var i livet och hade det gott. Men faglarna anfortrodde Karr, att Grafall flera ganger hade varit hart forfoljd av krypskyttar, och att han endast med storsta svarighet hade kommit undan.

Karr levde i sorg och langtan och bekymmer. Och annu maste han ga och vanta i tva somrar. Da forst var det slut med larverna. Knappast horde Karr skogvaktaren saga, att skogen var utom fara, forran han gav sig ut pa jakt efter Hjalplos. Men nar han kom in i snaren, upptackte han nagot forfarligt. Han kunde inte jaga mer, han kunde inte springa, han kunde inte spara upp sin fiende, han kunde inte alls de. Under den langa vantan hade alderdomen smugit sig over Karr. Han hade blivit gammal, utan att han hade markt det. Han maktade inte en gang att bita ihjal en snok. Han var inte i stand att befria sin van Grafall fran hans fiende.

Hamnden

En eftermiddag slog Akka fran Kebnekajse och hennes flock ner vid stranden av en skogssjo. De voro annu kvar pa Kolmarden, men de hade lamnat Ostergotland och befunno sig nu i Jonakers harad i Sormland.

Varen var efterbliven, sasom den brukar vara i bergstrakter, och isen tackte hela sjon sa nar som pa en rand oppet vatten utmed land. Gassen stortade sig genast i vattnet for att bada och leta efter foda, men Nils Holgersson hade pa morgonen tappat sin ena trasko, och han begav sig in bland alar och bjorkar, som vaxte pa stranden, for att soka efter nagot, som han kunde binda om foten.

Pojken fick ga tamligen langt, innan han fann nagot anvandbart, och han sag dig oroligt omkring, for han tyckte rakt inte om sig i skogen. "Tacka vet jag da slatten eller sjon," tankte han. "Dar kan man de det, som man gar till motes. Om det vore en bokskog, ginge det val anda an, for dar ligger marken nastan bar, men sadana har bjorkskogar och granskogar, som ar sa ovagade och vilda, begriper jag inte hur folk kan tala sig med. Om det vore jag, som agde det har, skulle jag hugga bort alltihop."

Till sist fick han syn pa ett stycke naver och stod just och passade det pa foten, nar han horde ett prassel bakom sig. Han vande sig om och sag, att en orm kom skjutande genom riset ratt emot honom. Den var ovanligt lang och tjock, men pojken sag strax, att den hade en vit flack pa vardera kinden, och blev staende stilla. "Det ar ju bara en snok," tankte han. "Den kan val inte gora mig nagot."

Men in nasta ogonblick fick han en sa kraftig stot i brostet av ormen, att han foll omkull. Pojken kom pa fotter i all hast och sprang undan, men ormen foljde honom. Det var risig och stenig mark, och pojken kom inte synnerligen raskt undan, utan hade ormen tatt i halarna.

Plotsligen sag pojken ratt framfor sig en stor sten med branta sidor, och han gav sig till att klattra uppfor den. "Hit matte val inte snoken kunna komma efter mig," tankte han, men nar han val var upp och vande sig om, sag han, att ormen forsokte folja efter honom.

Tatt bredvid pojken, pa toppen av blocket, lag en annan sten, nastan rund och sa stor som ett manshuvud. Den lag alldeles los pa en smal kant. Det var obegripligt, att den hade blivit liggande kvar dar. Nar ormen kom narmare, sprang pojken bakom den runda stenen och gav den en stot. Den rullade ner ratt pa ormen, drog honom med sig till marken och blev liggande over ormhuvudet.

"Den dar skotte sin sak bra," tankte pojken och drog djupt efter andan, nar han sa hur ormen gjorde ett par haftiga ryck och sedan blev liggande stilla. "Jag tror inte, att jag har varit i varre fara pa den har resan."

Han hade knappt hunnit sansa sig, forran han horde ett susande uppifran och sag en fagel sla sig ner pa marken tatt bredvid ormen. Den var lik en kraka till storlek och skapnad, men den var kladd i en vacker skrud av svarta, metallblankande fjadrar. Pojken drog sig forsiktigt undan i en ramna av stenen. Han hade det dar aventyret, nar han blev bortford av krakorna, i friskt minne och ville inte visa sig i onodan.

Den svart fageln gick med langa steg fram och tillbaka utmed ormkroppen och vande pa den med nabben. Till sist slog han ut med vingarna och skrek till med en gall rost, att den skar i oronen: "Det ar bestamt Hjalplos, snoken, som ligger har dod." Han gick an en gang langs efter honom, och darpa blev han staende i djup begrundan och krafsade sig med foten i nacken. "Det ar omojligt, att det kan finnas tva sa stora ormar har pa skogen," sade han. "Det ar sakert, att det ar han."

Han tycktes just amna kora nabben i ormen, men plotsligen hejdade an sig. "Du ska inte vara nagon dumbom, Bataki," sade han. "Du kan val aldrig tanka pa att ata opp ormen, forran du har kallat hit Karr. Inte skulle han vaga tro, att Hjalplos ar dod, om han inte far se honom sjalv."

Pojken forsokte halla sig tyst, men fageln var sa lojligt hogtidlig, dar han gick och pratade for sig sjalv, att han inte kunde lata bli att skratta.

Fageln horde honom, och med ett enda flaxande var han uppe pa stenen. Pojken reste sig hastigt och gick emot honom. "Ar det inte du, som kallas Bataki, korpen, och ar god van med Akka fran Kebnekajse?" fragade pojken. Fageln betraktade honom noga, och darpa nickade han tre ganger med huvudet. "Det ar val aldrig du, som flyger omkring med vildgassen, och som de kallar Tummetott?" – "Jo, det ar inte sa utan," sade pojken.

"Det var fasligt bra, att jag rakade dig. Du kan kanske saga mig vem, som har slagit ihjal den har snoken." – "Det var den stenen, som jag rullade ner mot honom, som slog ihjal honom," sade pojken och berattade hur allt hade gatt till. – "Det var duktigt gjort av en, som ar sa liten som du," sade korpen. "Jag har en van har i trakten, som blir glad at att den har ormen ar dodad, och jag skulle onska, att jag kunde gora sig en atertjanst." – "Tala da om for mig varfor du ar sa glad over att snoken ar dod!" sade pojken. – "A," sade korpen, "det ar en lang historia. Den har du inte talamod att hora pa."

Men pojken pastod, att det hade han nog, och nu berattade korpen hela historien om Karr och Grafall och snoken Hjalplos. Nar han hade slutat, satt pojken tyst en stund och sag framfor sig. "Nu ska du ha tack," sade han. "Det ar, som om jag skulle forsta mig battre pa skogen, sedan jag har hort det har. Jag undrar om det finns nagot kvar av Fridskogen numera?" – "Det mesta ar allt forstort," sade Bataki. "Traden ser ut, som om det skulle ha gatt brand over dem. De maste fallas, och det drojer manga ar, innan den har skogen blir vad den var." – "Den dar ormen var vard sin dod," sade pojken, "men jag undrar om det var mojligt, att han var sa vis, att han kunde sanda sjukdomen pa larverna." – "Kanske han visste, att de brukar bli sjuka pa det dar sattet," sade Bataki. – "Ja, det kan ju handa, men jag far saga, att han var ett klokt djur i alla fall." Pojken tystnade. Korpen horde inte pa honom, utan satt med huvudet bortvant och lyssnade. "Hor!" sade han. "Karr ar i narheten. Nu ska han bli lycklig, nar han far se, att Hjalplos ar dod." Pojken vande huvudet at det hall, som ljudet kom ifran. "Han ar i samtal med vildgassen," sade han. – "Ja, han har nog slapat sig ner till stranden for att fa hora nyheter om Grafall."

Bade pojken och korpen hoppade ner fran stenen och skyndade mot stranden. Har hade alla gassen gatt upp ur vattnet och stodo och talade med en gammal hund, som var sa bracklig och svag, att man tyckte, att han kunde falla ner dod vilket ogonblick som helst.

"Dar har du Karr," sade Bataki till pojken. "Lat honom nu forst hora vad vildgassen har att beratta honom! Sedan ska vi saga honom, att snoken ar dod."

De horde snart hur Akka talade till Karr. "Det var forra aret, nar vi gjorde var varresa," sade forargasen. "Vi hade flugit ut, Yksi och Kaksi och jag, en morgon fran Siljan i Dalarna och for over de stora gransskogarna mellan Dalarna och Halsingland. Vi sag ingenting under oss annat an den svartgrona barrskogen. Snon lag annu hog mellan traden, aarna var frusna med en och annan svart vak, och pa astranderna var snon delvis borta. Nastan inga byar eller gardar sag vi till, bara graa fabodar, som stod ode under vintern. Har och dar lopte smala, krokiga skogsvagar, dar folk under vintern hade kort timmer. Nere vid aarna lag stora timmerhogar oppvrakta.

Bast som vi flog, sag vi tre jagare, som vandrade nere i skogen. De skot framat pa skidor, de hade hundar i band och kniv i baltet, men inga bossor. Det var hard skare pa snon, och de brydde sig inte om att folja dem krokiga skogsvagarna, utan skred ratt framat. Det sag ut, som om de val visste vart de hade att ga for att finna vad de sokte.

Vi vildgass for fram hogt oppe, och hela skogen lag synlig under oss. Nar vi hade sett jagarna, fick vi lust att ta reda pa villebradet. Vi borjade flyga fram och tillbaka och spejade mellan traden. Vi sag da i ett tatt snar nagot, som var likt stora, mosskladda stenar. Men stenar kunde det anda inte vara, darfor att det inte lag sno pa dem.

Vi sankte oss nu hastigt och slog ner mitt i snaret. Da rorde de tre stenblocken pa sig. Det var tre algar, som lag dar i skogsmorkret: en tjur och tva kor. Algtjuren reste pa sig, nar vi slog ner, och kom emot oss. Det var den storsta och grannaste djur, som vi nansin hade sett. Men nar han markte, att det bara var ett par fattiga vildgass, som hade vackt honom, lade han sig ner igen.

'Nej, gamlefar, lagg er inte att sova!" sade jag da till honom. "Fly, sa fort ni kan! Det ar jagare ute i skogen, och de styr ratt emot det har algstandet.'

'Ni ska ha tack, gasmor,' sade algen, och det sag ut, som om han holl pa att somna, medan han talade, 'men ni vet val, att vi algar ar fridlysta sa har ars. De dar jagarna har val gatt ut for att jaga rav.'

'Det fanns fullt med ravspar i skogen, men jagarna sag inte efter dem. Tro ni mig! De vet, att ni ligger har, gamlefar. Nu kommer de hit for att falla er. de har gatt ut utan bossa, bara med spjut och kniv, darfor att de inte vagar lossa skott i skogen den har tiden.'

Algtjuren lag lika lugn, men algkorna blev oroliga. 'Det ar kanske som gassen sager,' sade de och borjade resa pa sig. – 'Ligg ni bara stilla!' sade tjuren. 'Det kommer inga jagare hit till snaren. Det kan ni vara vissa om.'

Det var ingenting att gora vid detta, och vi vildgass hojde oss opp i luften igen. Men vi fortfor att flyga fram over samma stalle for att fa se hur det skulle ga for algarna.

Knappt var vi komna opp till vanlig flyghojd, forran vi sag, att algtjuren kom ut ur snaret. Han vadrade omkring sig och gick darpa ratt mot jagarna. Under det att han skred framat, trampade han pa torra kvistar, sa att de knacktes med harda smallar. En stor, kal myr lag i hans vag. Dit gick han och stallde sig, mittpa oppna myren, dar ingenting skylde honom.

Algtjuren stod dar, anda tills jagarna kom fram i skogsbrynet. Da kastade han om och flydde at ett annat hall an det, som han hade kommit fran. Jagarna slappte hundarna losa, och sjalva skrann de efter honom pa sina skidor i sa stark fart, som det var dem mojligt.

Algen hade lagt huvudet bakat ryggen och sprang med storsta hastighet. Han slog opp sno, sa att det stod som ett yrvader omkring honom. Bade hundar och jagare blev langt efter. Da stannade han liksom for att invanta dem, och nar de omigen var inom synhall, stormade han astad pa nytt. Vi forstod, att det var hans mening att locka jagarna bort fran platsen, dar korna lag. Vi tyckte, att han var tapper, som sjalv gick i faran, for att de, som horde honom till, skulle fa vara i fred. Ingen av oss skulle ha velat fara fran stallet, forran vi hade fatt se hur allt detta skulle sluta.

Jakten fortgick pa samma satt ett par timmar. Vi undrade pa att jagarna gjorde sig besvar att folja algen, nar de inte var vapnade med bossor. De kunde val inte tro, att det skulle lyckas dem att trotta ut en sadan lopare som han.

Men sa sag vi, att algen inte mer flydde undan med samma hast. Han satte ner fotterna varsammare i snon. Och nar han drog opp dem igen, syntes blod i sparen.

Da forstod vi varfor jagarna hade varit sa uthalliga. De raknade pa hjalp av snon. Algen var tung, och for vart steg han tog sjonk han ner till botten av drivan. Men den harda skorpan pa snon notte darvid sonder hans ben. Den skrapade bort haret och tog hal pa skinnet, sa att han pinades, var gang han satte ner foten.

Jagarna och hundarna, som var sa latta, att de kunde vandra pa isskorpan, forfoljde honom alltjamt. Han flydde och flydde, men stegen blev alltmer osakra och stapplande. Han flasade haftigt. Det var inte nog med att han led av svara plagor. Han blev trott ocksa av att vada genom den djupa snon.

Antligen forlorade han talamodet. Han stannade for att lata hundarna och jagarna komma honom inpa livet och kampa en strid med dem. Medan han stod dar och vantade, kastade han en blick oppat, och nar han sag oss vildgass, som svavade ovanfor honom, ropade han: 'Stanna nu har, vildgass, tills allt ar slut! Och nasta gang ni far over Kolmarden, sok da opp Karr, hunden, och sag honom om hans van Grafall har fatt en god dod!' "

Nar Akka hade kommit sa langt, reste sig den gamla hunden och gick tva steg narmare henne. "Grafall har fort ett gott liv," sade han. "Han kanner mig. Han vet, att jag ar en tapper hund, och att jag ska bli glad att hora, att han fatt en god dod. Beratta nu hur...

Han lyfte svansen och hojde huvudet liksom for att ge sig en kack och stolt hallning, men sjonk ner igen.

"Karr, Karr!" ropade en manniskorost inifran skogen.

den gamla hunden reste sig haftigt. "Det ar husbonden, som ropar mig," sade han, "och jag vill inte droja att folja honom. Jag sag nyss, att han laddade bossan, och vi tva ska nu ga tillsammans inat skogen for sista gangen. Du ska ha tack, vildgas. Jag vet nu allt, vad jag behover veta for att ga nojd mot doden."

XXIII. Den skona lustgarden

Sondag 24 april

Nasta dag foro vildgassen norrut over Sodermanland. Pojken satt och sag ner pa landskapet och tankte for sig sjalv, att det inte var likt nagot av dem, som han hade sett forut. Det fanns inga stora slatter som i Skane och Ostergotland och inga stora, sammanhangande skogstrakter som i Smaland, utan det var en blandning av allt mojligt. "Har har de tagit en stor sjo och en stor alv och en stor skog och ett stort berg, hackat dem i stycken, blandat dem om varandra och brett ut dem pa jorden utan nagon ordning," tankte pojken, for han sag ingenting annat an sma dalar och sma sjoar och sma kullar och sma skogsdungar. Ingenting fick lov att riktigt breda ut sig. Sa snart som en slatt holl pa att vaxa sig stor, kom en kulle och stallde sig i vagen, och om kullen ville langa ut sig till en as, tog slatten vid igen. Sa snart en sjo blev sa stor, att den tog sig nagot ut, smalnade den av till en a, och an fick inte heller flyta lang stracka, forran den blev utvidgad till en sjo. Vildgassen flogo fram sa pass nara kusten, att pojken kunde se ut over havet, och han sag, att inte heller havet fick breda ut sin vida yta, utan att den brots sonder av en mangd oar, och oarna fingo inte heller bli sardeles stora, forran havet tog vid igen. Det var standigt ombyte. Barrskog bytte om med lovskog, akrar och mossar och herrgardar med bondstugor.

Det var alls inga manniskor ute och arbetade pa akrarna, men i stallet fardades de fram pa vagar och stigar. Ur de sma skogshemmen pa Kolmardssluttningarna kommo de ut, kladda i svarta klader, med bok och nasduk i hand. "I dag ar det nog sondag," tankte pojken och satt och sag ner pa kyrkfolket. Pa ett par stallen sag han brudfolk, som korde till kyrkan med stort folje, och pa ett annat kom ett liktag sakta farande framat vagen. Han sag stora herrskapsvagnar och sma bondtrillor, och han sag batar i sjon, som alla voro pa vag till kyrkan.

Pojken for fram over Bjorkviks kyrka och over Bettna och Blacksta och Vadsbro och darpa mot Skoldinge och Floda. Overallt horde han klockorna ringa. Det ljod forunderligt vackert uppe i hojden. Det var, som om hela den klara luften hade forbytts till toner och ljud.

"Se, en sak ar da saker," sade pojken, "och det ar, att vart jag an kommer har i landet, sa ska jag alltid raka pa sadana har ringande klockor." Och han kande sig trygg vid den tanken, for fast han nu var borta i en annan varld, sa var det, som om han inte skulle kunna komma riktigt vilse, sa lange som kyrkklockorna kunde kalla honom tillbaka med sina stora roster.

De hade kommit ett gott stycke in over Sormland, nar pojken fick se en svart punkt, som rorde sig pa marken under dem. Han trodde forst, att det var en hund, och han skulle inte ha tankt pa den vidare, om det inte hade varit sa, att den forsokte halla samma kosa som vildgassen. Den rusade over oppen mark och genom skogsdungar, hoppade over diken, satte over gardsgardar och lat ingenting hejda sig.

"Det ser nastan ut, som om Smirre rav voro ute igen," sade pojken. "men, hur som helst, ska vi val snart flyga ifran honom,"

Strax darpa satte vildgassen till att flyga med den starkaste fart, som de kunde uppna, och hollo i harmed, sa lange som raven var inom synhall. Nar han inte mer kunde se dem, vande de och foro i en stor, vid bage mot vaster och soder, nastan som om de hade amnat flyga tillbaka till Ostergotland. "Det matte nog ha varit Smirre anda," tankte pojken, "eftersom Akka sa har bojer av at sidan och tar en annan vag."

Nar det led mot kvallen den dagen, flogo vildgassen fram over ett gammalt Sormlandsgods, som kallas Stora Djulo. Det stora, vita boningshuset lag med lovtradsparken bakom sig, och framfor sig hade det Stora Djulo sjo med dess utskjutande uddar och kulliga strander. Det sag gammaldags och inbjudande ut, och det var inte utan, att pojken drog en suck, nar han for fram over garden, och undrade hur det skulle kannas att fa stiga in pa ett sadant stalle efter slutad dagsresa i stallet for att hamna pa en sank myr eller en kal isskorpa.

Men sadant var forstas inte att tanka pa. Vildgassen slogo i dess stalle ner ett stycke norr om garden pa en skogsang, som var sa oversvammad av vatten, att bara nagra tuvor stucko upp har och dar. Det var nara nog det samsta nattharbarge, som pojken hade haft pa hela resan.

Han satt kvar en stund pa gaskarlens rygg utan att veta hur han skulle stalla det for sig. Darpa sprang han med langa hopp fran tuva till tuva, tills han kom pa fast mark, och skyndade sedan at det hall, dar den gamla garden lag.

Nu hande det sig, att just den kvallen sutto nagra manniskor i ett torp, som lydde under Stora Djulo, och pratade vid spisbrasan. De hade sprakat om predikan och om vararbetet och om vaderleken, men nar det sedan borjade tryta med samtalsamnen, bado de en gammal gumma, som var mor till torparen, att hon skulle tala om spokhistorier.

Man vet ju, att ingenstans i landet finns det sa gott om herrgardar och spokhistorier som i Sormland. Gumman hade tjanat pa manga stora stallen i ungdomen, och hon kande till sa mycket underligt, att hon hade kunnat halla pa att beratta anda till morgonen. Hon talade sa trovardigt och bra, att de, som sutto och horde henne, voro frestade att halla allt for sanning. De ryckte till av angslan nar gumman ett par ganger avbrot sig mitt i berattelsen och fragade om de inte horde hur det prasslade. "Att ni inte kan hora, att det ar nagot, som smyger omkring har inne!" sade hon. Men de andra markte ingenting.

Nar gumman hade talat om historier fran Eriksberg och Vibyholm och Julita och Lagmanso och flera andra hall, var det nagon, som fragade om det aldrig hade hant nagot sadant dar besynnerligt pa Stora Djulo. "Ajo, riktigt fritt var det val inte," sa den gamla. Genast ville de allesammans hora vad det fanns for sagner om deras egen gard.

Da talade gumman om, att det en gang skulle ha legat ett slott norr om Stora Djulo pa en backe, dar det numera inte fanns annat an skog, och framfor det slottet skulle ha legat en skon lustgard. Sa hade det en gang hant, att en, som kallades herr Karl, och som pa den tiden styrde hela Sormland, hade kommit resande till slottet. Och sedan han hade spisat och druckit, hade han gatt ut i lustgarden, statt dar bade lange och val och sett ut over Stora Djulo sjo och de vackra stranderna. Men bast han stod dar och gladde sig at det, som han sag, och tankte for sig sjalv, att det inte fanns vackrare land an Sormland, sa hade han hort nagon sucka helt djupt alldeles bakom honom. Da hade han vant sig om och sett en gammal dagakarl, som stod bojd over sin spade. "Ar det du, som suckar sa djupt?" hade herr Karl sagt. "Vad har du att sucka over?" – "Jag ma val sucka, som ska ga har och arbeta i jorden dag ut och dag in," hade da dagakarlen svarat. Men herr Karl hade ett haftigt humor, och han tyckte inte om, att folk klagade. "Har du inte annat att klaga over?" hade han ropat. "Jag sager dig, att jag skulle vara nojd, om jag finge ga och grava i Sormlands jord i all min tid." – "Matte det da ga ers nade sa, som ni onskar!" hade dagakarlen svarat.

Men sedan sade folk, att herr Karl for det talets skull efter doden inte hade fatt ro i sin grav, utan var natt brukade komma till Stora Djulo och grava i sin lustgard. Ja, nu fanns det varken slott eller lustgard men darborta, utan dar de en gang skulle ha legat, var det nu bara en vanlig skogsbacke. Men om nagon skulle ga genom skogen en mork natt, sa kunde det handa, att han finge syn pa lustgarden.

Har holl gumman upp och tittade bortat en skum vra av stugan. "Var det inte nagot, som rorde sig?" sade sonhustrun. "Jag sag i gar, att rattorna hade gjort sig ett stort hal dar i vran, men jag hade sa mycket annat att gora, att jag glomde att stoppa igen det. Ni far lov att beratta om nagon har sett den dar lustgarden."

"Jo, det ska jag saga dig," sade gumman, "att min egen far en gang sag den. Han kom gaende genom skogen en sommarnatt, och plotsligen sag han bredvid sig en hog tradgardsmur, och ovanfor den skymtade han de raraste trad, som var sa tyngda av blommor och frukter, att grenarna hande langt ut over muren. Far gick helt sakta framat och undrade var tradgarden hade kommit ifran. Da oppnades hastigt en port i muren, och en tradgardsmastare kom ut och fragade om far inte ville se hans lustgard. Karlen hade spade i hand och bar ett stort forklade som andra tradgardsmastare, och far skulle just folja honom, nar han kom att kasta en blick pa hans ansikte. Med detsamma kande far igen den spetsiga pannluggen och pipskagget. Det var alldeles herr Karl, sadan som far hade sett honom avbildad pa tavlor pa alla herrgardar, dar far hade...

Har blev det ett nytt avbrott i berattelsen. Nu var det en eldbrand, som sprakade till, sa att gnistor och kol stankte framat golvet. Det blev ljust i alla morka vrar i stugan for ett ogonblick, och gumman tyckte sig se en skymt av en liten pyssling, som satt bredvid ratthalet och horde pa berattelsen, men nu fick bratt att laga sig undan.

Sonhustrun tog kvast och skyffel, sopade samman kolen och satte sig ner igen. "Nu kan ni fortsatta, mor," sade hon. Men gumman ville inte. "Det far vara nog for i kvall," sade hon, och rosten lat underlig. De andra ville hora mer, men sonhustrun sag, att gumman hade blivit blek, och att handerna skakade. "Nej, mor ar trott nu och maste ga och lagga sig." sade hon.

En stund efterat kom pojken ater upp i skogen till vildgassen. Han gick och tuggade pa en morot, som han hade hittat utanfor kallaren, tyckte, att han hade atit en praktig kvallsvard, och var nojd med att han hade fatt sitta flera timmar inne i den varma stugan. "Om jag nu bara kunde fa ett bra nattkvarter!" tankte han.

Det foll honom da in, att det basta skulle vara, att han togo sin sovplats i en yvig gran, som stod vid kanten av vagen. Han svingade sig upp i den och flatade ihop ett par smakvistar, sa att han fick en badd att ligga pa.

Dar lag han en stund och tankte pa det, som han hade hort i stugan, och framfor allt pa den dar herr Karl, som skulle ga omkring har pa Djulo skog, men han somnade snart ifran alltsammans och skulle ha sovit anda till morgonen, om han inte hade vaknat vid att ett par gnisslande jarngrindar hade slagits upp alldeles under honom.

Pojken ar vaken i ogonblicket, gnuggar somnen ur ogonen och ser sig omkring. Tatt bredvid sig har han en manshog mur, och over muren skymta trad, som bagna under frukter.

Han tycker forst, att detta ar bra underligt. Inte fanns det nagra frukttrad har, da han somnade. Men om nagra ogonblick kommer minnet tillbaka till honom, sa att han forstar vad detta ar for en tradgard.

Det besynnerligaste av allt ar kanske, att han inte alls blir radd, utan tvartom kanner en obeskrivligt stark lust att ga in i tradgarden. Dar han ligger uppe i granen, ar det morkt och kulet, men inne i tradgarden ar det ljust, och han tycker sig se hur frukter och rosor gloda i starkt solsken. Det skulle allt vara gott for honom, som har drivit omkring sa lange i kold och ruskvader, att fa kanna pa litet sommarvarme.

Det tycks inte heller vara den minsta svarighet att komma in i tradgarden. Det finns en port i den hoga muren tatt bredvid granen, dar pojken ligger, och en gammal tradgardsmastare har just skjutit upp de stora jarngrindarna. Nu star han i portoppningen och spanar inat skogen, alldeles som om han vantade nagon.

I ett ogonblick ar pojken nere ur tradet. Han gar fram till tradgardsmastaren med luvan i handen, bugar och fragar om det gar an att fa se tradgarden.

"Ja, det gar an," svarade tradgardsmastaren med ratt barsk rost. "Stig du pa bara!"

Han drar darpa igen grindarna och stanger dem med en tung nyckel, som han stoppar i baltet. Under tiden star pojken och betraktar honom. Han har ett stravt ansikte med stora mustascher, vasst pipskagg och skarp nasa. Om han inte hade burit ett blatt tradgardsmastarforklade och hallit en tung spade i handen, skulle pojken ha tagit honom for en gammal knekt.

Tradgardsmastaren gar inat tradgarden med sa stora steg, att pojken maste springa for att kunna folja med honom. De ga pa en trang vag, och pojken rakar komma upp pa graskanten. Men da far han strax en tillsagelse att inte trampa ner graset, och sedan springer han efter sin forare.

Pojken kanner pa sig, att tradgardsmastaren tycker, att han ar mycket for god att ga och visa tradgarden for en sadan bortbyting som han, och han vagar inte fraga honom om nagot, utan springer bara med. Da och da slanger tradgardsmastaren till honom ett ord. Strax innanfor muren finns en tat hack, och nar de ha kommit igenom den, talar han om, att han kallar den for Kolmarden. "Ja, den ar sa stor, att den gor skal for namnet", svarade pojken, men tradgardsmastaren bryr sig alls inte om att hora pa vad han sager.

Sa kommo de fram ur buskarna, och pojken kan se ut over en stod del av tradgarden. Han marker strax, att den inte ar sardeles vidstrackt, bara ett par tunnland. Den hoga muren skyddar den i soder och vaster, men i norr och oster ar den omgiven av vatten, sa att dar behovs intet stangsel.

Tradgardsmastaren har stannat for att binda upp en ranka, och pojken far alltsa tid att se sig omkring. Han har inte sett manga tradgardar i sin dar, men han tycker sig forsta, att den har ar olik alla andra. Den matte vara utlagd i nagot gammaldags maner, for en sadan myllrande mangd av sma kullar och sma blomplaner och sma hackar och sma grasmattor och sma bersaer fick man inte se nu for tiden. Och inte heller ett sadant vimmel av sma dammar och slingrande kanaler, som han ser har pa alla hall.

Overallt sta de stoltaste trad och de ljuvligaste blommor, och vattnet i de sma kanalerna ligger klart och djupgront och speglande. Och pojken tycker, att alltsammans ar som ett paradis. Han slar ihop handerna och utbrister: "Jag har da aldrig sett nagot sa vackert! Vad kan det har vara for en tradgard?"

Detta ropar han helt hogt, och genast vander tradgardsmastaren sig emot honom och sager med barsk rost: "Den har tradgarden heter Sormland. Vad ar du for en, som inte vet sa mycket? Den har alltid varit raknad som ett av de praktigaste i riket."

Pojken blir en smula fundersam over svaret, men han har sa mycket att se pa, att han inte hinner grunda ut vad det kan betyda. Sa vackert, som det ar, med alla blommor och slingrande vattendrag, sa finns det anda nagot annat, som han har mera noje av, och det ar alla de sma lusthus och lekstugor, som aro uppsatte i tradgarden. De finnas overallt, men allra mest vid kanten av de sma dammarna och kanalerna. Det ar inga riktiga hus. De aro for sma, som om de voro byggda for folk, som inte voro storre an han, men de aro otroligt prydliga och natta. De aro av alla upptankliga slag: somliga aro lika slott med torn och flyglar, andra se ut som kyrkor och andra som kvarnar eller bondstugor.

De aro sa vackra, att pojken skulle vilja stanna och se narmare pa vartenda en, men han vagade inte annat an folja tradgardsmastaren Men snart komma de till ett stalle, som ar storre och statligare an nagot, som de forut ha rakat pa. Det ar byggt i tre vaningar med frontespis och utspringande flyglar. Det star pa en kulle mitt i en blomsteranlaggning, och vagen, som leder dit, gar over den ena kanalen efter den andra pa sma sirliga broar.

Pojken tors inte annat an folja i halarna pa tradgardsmastaren, men nar han maste ga forbi allt detta, suckar han sa tungt, att den strange hor det och stannar. "Det har stallet kallar jag Eriksberg," sager han. "Vill du ga in har, sa kan du fa, men akta dig for Pintorpafrun!"

Den, som inte ar sen att lyda uppmaningen, det ar pojken. Han springer framat den tradkantade alleen, over de sma broarna, upp igenom blomsteranlaggningarna, in genom porten. Alltsammans synes just vara avpassat for en sadan som han. Trappstegen aro lagom hoga, och han kan oppna vart las. Men aldrig har han trott, att han skulle fa se sa mycket vackert. Ekgolven lysa blanka och bonade, taken aro gipsade och fullmalade med bilder. Utefter vaggarna hanger tavla vid tavla, moblerna ha forgyllda karmar och aro overdragna med siden. Han ser rum, dar vaggarna aro kladda med bocker, och han ser rum, dar bord och skap aro fullsatta med klenoder.

Hur mycket han an skyndar sig, hinner han inte se halva huset, forran tradgardsmastaren ropar pa honom, och nar han kommer ut, star gubben och biter i mustascherna av otalighet.

"Na, hur gick det?" fragar tradgardsmastaren. "Fick du se Pintorpafrun?" Men pojken har inte sett en levande varelse, och nar han svarar detta, forvrides tradgardsmastarens ansikte. "Har Pintorpafrun fatt vila och inte jag!" sager han, och pojken har aldrig trott, att sadan fortvivlan kunde darra i en manniskorost.

Darpa gar tradgardsmastaren fore igen med langa steg, och pojken springer efter, under det att han forsoker att se sa mycket som mojligt av alla markvardigheterna. De ga runt omkring en damm, som ar nagot storre an de ovriga. Langa, vita paviljonger, lika herrgardshus, sticka overallt upp ur buskager och blomgrupper. Tradgardsmastaren stannar inte, men medan han gar framat, kastar han da och da ett ord med pojken. "Den har dammen kallar jag for Yngaren. Har har du Danbyholm. Har har du Hagbyberga. Har har du Hovsta. Har har du Akero."

Sedan nar tradgardsmastaren med ett par valdiga steg fram till en ny liten damm, som han kallar Baven, men har hor han pojken ge till ett litet utrop av forvaning, och sa stannar han. Pojken har blivit staende framfor en liten bro, som leder ut till ett slott pa en o ute i dammen.

"Du kan fa springa over till Vibyholm och se dig om, ifall du har lust,", sager han. "Men ta dig i akt for Vita frun!"

Och pojken ar forstas inte sen att lyda. Darinne finnas sa manga portratt pa vaggarna, att han tycker, att det ar som en stor bilderbok. Har har sa roligt, att han skulle ha velat ga dar hela natten, men det drojer inte lange, forran han hor hur tradgardsmastaren kallar pa honom.

"Kom da! Kom da!" ropar han. "Jag har val annat att gora an att sta har och vanta pa dig, din pojkvasker."

Nar pojken kommer springande over bron, ropar han emot honom: "Na, hur gick det? Sag du till Vita frun?"

Pojken har inte sett nagot levande vasen, och det sager han ocksa. Da hugger den gamle spaden i en sten med sadan kraft, att stenen klyves i tu, och sager med en rost, som kommer djupt nerifran den allra forfarligaste fortvivlan: "Har Vita frun pa Vibyholm fatt vila och inte jag!"

Hittills ha de vandrat i sodra delen av tradgarden, men nu gar tradgardsmastaren mot vastra delen. Har aro anlaggningarna av annat slag. Marken ar utjamnad till breda grasmattor, som avbrytas av jordgubbsland, kalsangar och barbuskar. De sma lusthusen finnas ocksa dar, men de aro som oftast rodmalade, de likna mest bondstugor och aro omgivna av humlegardar och korsbarsdungar.

Har stannar tradgardsmastaren ett ogonblick och kastar till pojken dessa ord: "Den har trakten kallar jag for Vingaker."

Strax darefter pekar han pa en byggnad, som ar mycket enklare uppford an de ovriga och mest av allt liknar en smedja. "Det har ar en stor redskapsverkstad," sager han. "Den kallar jag Eskilstuna. Du kan ga in och se dig om, ifall du har lust."

Pojken gar in och ser en ofantlig mangd hjul, som snurra, hammare, som smida, svarvar, som gnida. Det finns sa mycket att titta pa, att han skulle ha kunnat ga dar hela natten, om inte tradgardsmastaren hade kallat pa honom.

Darpa vandra de utefter sjon pa norra sidan av tradgarden. Stranden gar ur och in: det ar udde och vik, udde och vik hela tradgarden utefter. Utanfor uddarna ligga sma oar, som aro skilda fran land av tranga sund. De sma oarna hora ocksa till tradgarden. De aro planterade med samma omsorg som allt det ovriga.

Pojken gar forbi det ena vackra stallet efter det andra, men han stannar inte, forran han kommer till en statlig, rod kyrka. Den ligger ganska ansenlig pa en udde, som ar overskuggad av rika frukttrad. Tradgardsmastaren vill ga forbi som vanligt, men pojken tar mod till sig och ber om lov att fa ga in. "Aja, ga in da," svarar han, "men akta dig for biskop Rogge! Det kan nog handa, att han haller till har i Strangnas an i dag."

Sa springer pojken in i kyrkan och ser pa gamla gravvardar och skona altarskap. Framfor allt annat beundrar han en ryttare i forgylld rustning, som han finner i en kammare bredvid forhuset. Har ocksa finns sa mycket att se, att han skulle ha kunnat stanna hela natten, men han maste ge sig av for att inte lata tradgardsmastaren vanta.

Nar han kommer ut igen, marker han, att tradgardsmastaren star och betraktar en uggla, som jagar en rodstjart uppe i luften. Den gamle visslar at rodstjarten, den kommer till honom och slar tryggt ner pa hans axel, och nar ugglan flyger efter den i sin jaktiver, jagar han bort henne med spaden. "Han ar nog inte sa farlig, som han ser ut," tanker pojken, nar han ser hur omt den gamle skyddar den stackars sangfageln.

Men sa fort tradgardsmastaren ser pojken, vander han sig mot honom och fragar om han sag biskop Rogge. Och nar pojken svarar nej, sager han med den storsta gramelse: "Har biskop Rogge fatt vila och inte jag!"

Kort darpa komma de till det ansenligaste av de manga dockhusen. Det ar en tegelmurad borg med tre bastanta, runda torn, forenade med langa huslangor.

"Ga in och se dig om, ifall du har lust!" sager tradgardsmastaren. "Det har ar Gripsholm, och har ska du akta dig, sa att du inte rakar ut for kung Erik."

Pojken gar genom ett djupt portvalv och kommer in pa en stor, trekantig gard, som ar omgiven av laga hus. De se inte sa sardeles fornamliga ut, och pojken bryr sig inte om att ga in i dem. Han bara hoppar bock ett slag over ett par langa kanoner, som sta dar, och springer sedan vidare. Han gar genom annu ett djupt portvalv och kommer till annu en borggard, som ar omgiven av praktiga byggnader, och har gar han in. Han kommer till stora, gammaldags rum, med tvarbjalkar synliga i taket och alla vaggar tackta av hoga, morka tavlor, dar allvarsamma herrar och damer aro avbildade i besynnerliga, styva drakter.

En trappa hogre upp finner han ljusare och gladare rum. Nu marker han riktigt, att han ar pa ett kungligt slott, for han ser inte annat an granna portratt av kungar och drottningar pa vaggarna. Men en trappa hogra upp ar en stor vind, och runt om den ligga mangahanda rum. Det finns ljusa rum med vita, skona mobler, och det finns en liten teater och alldeles darbredvid ett riktigt fangelse: ett rum med nakna stenvaggar och gallergluggar och ett golv, som ar nott av fangarnas tunga steg.

Dar finns sa mycket att se, att pojken tycker, att han skulle ha velat ga dar i manga dar, men tradgardsmastaren kallar pa honom, och han vagar inte annat an lyda.

"Sag du till kung Erik?" fragar han, nar pojken kommer ut. Men pojken har ingenting sett, och da sager gubben, som han brukar, fast med an djupare fortvivlan: "Har kung Erik fatt ga till vila, men inte jag!"

Sa ga de fram till ostra delen av tradgarden. De ga forbi ett badhus, som tradgardsmastaren kallat Sodertalje, och ett gammalt slott, som han kallar Horningsholm. Har ar annars inte sa mycket att se. Det ar fullt av klippor och skar, som bli allt odsligare och naknare, ju langre ut de ligga.

De vanda nu mot soder, och pojken kanner igen den dar hacken, som heter Kolmarden, och forstar, att de narma sig utgangen.

Han ar glad at allt, som han har fatt se, och nar han nu nalkas den stora gallergrinden, vill han garna tacka tradgardsmastaren. Men gubben hor inte alls pa honom, utan gar bara ratt fram till porten. Dar vander han sig till pojken och racker honom sin spade. "Se har," sager han, "hall i den har, medan jag laser opp grinden!"

Men pojken ar redan sa angslig for allt besvar, som han har vallat den barska gamla karlen, att han vill spara honom vidare moda. "Inte behover ni oppna den har tunga grinden for min skull," sager han, och med detsamma smyger han ut genom gallerverket. Det ar inte nagon svarighet alls for honom, som ar sa liten.

Detta gor han i storsta valmening, och helt forvanad blir han, nar han hor, att tradgardsmastaren ryter till i vrede bakom honom, stampar i marken och haftigt skakar i gallergrinden.

"Vad ar det? Vad ar det?" sager pojken. "Jag ville bara spara tradgardsmastaren besvar. Varfor ar ni sa ond?"

"Jag ma val vara ond," sager den gamle. "Det hade inte behovts mera, an att du hade tagit emot min spade, sa hade du fatt ga kvar har och skota tradgarden, men jag hade blivit avlost. Nu vet jag inte hur lange jag far ga har."

Han star dar och skakar i grinden och ser forfarligt ond ut, men pojken kan inte lata bli att tycka, att det ar synd om honom, och han vill trosta honom.

"Ni ska inte vara ledsen for detta, herr Karl av Sodermanland," sager han, "for det finns ingen, som skulle skota om er lustgard sa val, som ni gor det."

Nar pojken sager detta, blir den gamla tradgardsmastaren helt stilla och tyst, och pojken tycker, att det gar som en ljusning over de harda dragen. Men han kan inte se riktigt, for pa samma gang bleknar hela gestalten bort och forsvinner som en dimma. Och inte bara han, utan hela tradgarden bleknar och forsvinner med blommor och frukter och solsken, och dar den har statt, syns ingenting annat an vild och fattig skogsmark.

XXIV. I Narke

Ysatters-Kajsa

I Narke fanns det forr i varlden nagot, som de inte hade make till pa annat hall, och det var ett troll, som hette Ysatters-Kajsa.

Namnet Kajsa hade hon fatt darfor, att hon hade mycket att gora med storm och blast och sadana dar vindtroll alltid bruka kallas sa, och tillnamnet darfor, att hon skulle vara kommen fran Ysatterskarret i Askers socken.

Det tycks nog, som om hon skulle ha haft sitt egentliga hemvist i Asker, men hon brukade ocksa visa sig pa andra hall. Ingenstans i hela Narke kunde man vara saker att inte raka ut for henne.

Hon var inte nagot morkt och dystert troll, utan munter och lustig, och vad hon bast av allt tyckte om, det var ett duktigt blasvader. Sa snart det var vind tillrackligt, drog hon ut for att fa sig en dans pa Narkesslatten.

Narke bestar egentligen inte av annat an en slatt, som pa alla sidor ar omgiven av skogkladda bergstrakter. Det ar bara i nordostra hornet, dar Hjalmaren gar ut ur landskapet, som det finns en lucka i den langa bergsgardsgarden.

Nar nu vinden en morgon har samlat krafter ute pa Ostersjon och satter av inat land, gar den ganska ohejdat fram mellan Sormlandskullarna och slipper utan stort besvar in i Narke darborta i Hjalmartrakten. Sedan rusar den astad tvarsover Narkesslatten, men ratt i vaster rakar den pa Kilsbergens hoga vagg och blir kastad tillbaka. Da kroker sig vinden som en orm och far av mot soder. Men dar moter Tiveden och ger vinden en stor, sa att den stortar astad osterut. Na, i oster finns Tyloskog, och den sander vinden norrut upp mot Kaglan. Och fran Kaglan bar det astad med vinden mot Kilsbergen och Tiveden och Tyloskog an en gang. Den svingar och svingar i allt mindre kretsar, tills den pa sistone blir staende som en snurra mittpa slatten och bara svanger runt. Men sadana dagar, da virvelstormarna foro over slatten, hade Ysatters-Kajsa roligt. Da stod hon mitt i virveln och snurrade. Det langa haret flog omkring uppe i himmelens moln, klanningsslapet sopade utefter marken som en stoftsky, och hela slatten lag under henne som ett stort dansgolv.

Om mornarna brukade Ysatters-Kajsa sitta uppe i nagon hog tall pa toppen av en bergklint och se ut over slatten. Om det da var vinter och gott fore och hon sag manga akande ute pa vagarna, skyndade hon sig att blasa ihop ett yrvader och vrakte upp drivor sa hoga, att folk natt och jamnt kunde ta sig hem pa kvallen. Var det sommar och gott bargningsvader, satt Ysatters-Kajsa stilla, anda tills de forsta hovagnarna hade blivit fullastade, och da kom hon farande med ett par stortskurar, som gjorde slut pa arbetet for den dagen.

Det var visst och sant, att hon sallan tankte pa annat an att stalla till fortret. Kolarna uppe i Kilsbergen vagade knappt ta sig en blund, for sa snart som hon sag en obevakad mila, kom hon smygande och pustade till den, sa att den borjade brinna med hog laga. Och om malmkorarna fran Laxa och Svarta voro sent ute en kvall, hojde Ysatters-Kajsa vagen och trakten i sadana morka dimmor, att bade manniskor och hastar blevo vilsna och korde ner de tunga sladarna i karr och moras.

Om prostinnan i Glanshammar hade dukat kaffebordet ute i sin tradgard en sommarsondag och det kom en vindil, som lyfte duken fran bordet och kastade omkull bade koppar och fat, da visste man vem som stallde till det skamtet. Om hatten blaste av borgmastaren i Orebro, sa att han maste springa efter den over hela torget, om folket pa Vinon stotte pa grund i Hjalmaren med sina gronsaksskutor, om uthangde tvattklader blaste bort och overholjdes med damm, om roken en kvall slog in i stugorna och alls inte tycktes hitta ut genom skorstenen, da var det inte svart att veta vem som var ute och forlustade sig.

Men fastan Ysatters-Kajsa tyckte om alla slags forargliga upptag, sa var det anda inte nagot riktigt ont med henne. Man kunde marka, att hon var svarast mot sadana, som voro tratgiriga och snala och elaka, men redbart folk och sma fattiga barn tog hon ofta i sitt skydd. Och gammalt folk berattar, att en gang, nar Asker kyrka holl pa att brinna, kom Ysatters-Kajsa farande, slog ner bland eld och rok pa kyrktaket och avvarjde faran.

I alla fall voro Narkesborna mangen gang ganska trotta pa Ysatters-Kajsa, men hon for sin del blev aldrig trott pa att stalla till brak med dem. Nar hon satt uppe pa en molnkant och sag ner pa Narke, som lag vanligt och valmaende under henne med praktiga bondgardar pa slatten och rika gruvor och bruk uppe i bergstrakterna, med den troga Svartan och de grunda, fiskrika slattsjoarna, med den goda staden Orebro, som utbredde sig runt om det allvarsamma gamla slottet med de stadiga horntornen, sa matte hon visst ha tankt: "Har skulle manniskorna ha det alldeles for bra, om inte jag voro, jag, som rycker opp dem och haller dem vid gott humor."

Och sa skrattade hon vilt och gackande som en skata och yrde i vag, dansade och virvlade fran det ena hornet av slatten till det andra. Och nar Narkesbon sag hur hon drog fram sitt stoftslap over slatten, kunde han inte lata bli att smale. For retsam och led, det var hon, men gott lynne hade hon. Det var likasa uppfriskande for bonderna att ha att gora med Ysatters-Kajsa som for slatten att piskas av stormvinden.

Nu for tiden pastar man, att Ysatters-Kajsa skall vara dod och borta, hon som alla andra troll. Men sadant ar nastan omojligt att tro. Det ar, som om nagon skulle komma och saga, att luften hadanefter skall sta stilla over slatten och vinden aldrig mer dansa fram over den med sus och brus och frisk luft och stortskurar.

Den, som anser, att Ysatters-Kajsa ar dod och borta, kan for ovrigt hora hur det gick till i Narke det aret, da Nils Holgersson for fram over landskapet, sa far han sjalv saga var han tror.

Marknadsaftonen

Onsdag 27 april

Det var dagen fore en stor kreatursmarknad i Orebro, och det regnade sa, att det stod som spon i backen. Det var ett regn, som han inte kunde komma till ratta med. det foll riktiga strommar ur molnen, och mangen tankte for sig sjalv: "Det har ar alldeles som pa Ysatters-Kajsas tid. Aldrig hade hon sa manga upptag for sig som vid marknader. Det skulle ha varit i hennes vag att stalla till ett sadant har stortregn pa marknadsaftonen.

Ju langre det led, desto varre blev regnandet. Framemot kvallen kommo riktiga skyfall, vagarna blevo alldeles bottenlosa, och folk, som hade givit sig av hemifran med sina kreatur for att komma fram till Orebro i god tid pa morgonen, rakade illa ut. Kor och oxar blevo sa utledsna, att de inte ville flytta en fot, och flera av de stackars djuren kastade sig omkull mittpa vagen for att visa, att de inte orkade ga langre. Alla, som bodde utmed vagen, maste oppna sina dorrar for de marknadsresande och harbargera dem efter rad och lagenhet. Det blev overfullt inte bara i boningsrummen, utan ocksa i stall och lador.

De, som kunde, forsokte emellertid strava sig fram till gastgivargarden, men nar de kommo dit, angrade de nastan, att de inte hade stannat i nagon stuga utmed vagen. Alla bas i lagarden och alla spiltor i stallet voro redan upptagna. Det var ingen annan rad an att lata hastar och kor sta ute i regnet. Det var natt och jamnt, att de, som agde dem, kunde fa komma in under tak.

Det var en vata och smuts och en trangsel pa gardsplanen, som voro forfarlig. Somliga av djuren stodo i riktiga polar och kunde inte en gang lagga sig ner. Det fanns nog husbonder, som skaffade sina djur halm att ligga pa, och som bredde tacken over dem, men det fanns ocksa de, som sutto inne i gastgivargarden, drucko och spelade och alldeles glomde bort dem, som de borde sorja for.

Pojken och vildgassen hade den kvallen kommit till en holme i Hjalmaren. Den var skild fran land bara genom ett smalt och grunt sund, och man kunde nog tanka sig, att det gick an att komma ditover torrskodd, nar det var lagvatten.

Det regnade lika galet ute pa holmen som pa alla andra hall. Pojken kunde inte sova for dropparna, som standigt smattrade ner pa honom. Till sist borjade han ga omkring pa holmen. Han tyckte, att han kande regnet mindre, nar han rorde sig.

Knappt hade han gatt holmen runt, forran han horde ett plaskande i vattnet, som skilde holmen fran land, och strax darpa sag han en ensam hast komma gaende mellan buskarna. det var en gammal krake, sa usel och elandig, att pojken inte hade sett maken. Han var bruten och styvbent och sa mager, att vartenda benknota syntes under skinnet. Han bar varken sele eller sadel, bara en gammal grimma, fran vilken det hangde en halvrutten tagstump. det var tydligt, att han inte hade haft nagon svarighet att slita sig los.

Hasten gick ratt emot platsen, dar vildgassen stodo och sovo, och pojken blev radd, att han skulle trampa pa dem. "Vart ska du ga? Se dig for!" ropade han. – "Jasa, dar ar du," sade hasten och kom fram till pojken. "Jag har gatt hela milen for att raka dig." – "Har du hort talas om mig?" fragade pojken forvanad. – "Jag har val oron, jag med, sa gammal jag ar. Det ar manga, som talar om dig nu for tiden."

Han hade bojt ner huvudet, medan han talade, for att kunna se battre, och pojken lade marke till att han hade ett litet huvud med vackra ogon och en mjuk, fin nos. "Det har visst varit en god hast fran borjan, fast han har rakat illa ut pa gamla dar," tankte han.

"Jag, ville, att du skulle folja med mig och hjalpa mig med en sak," sade hasten. Pojken tyckte, att det var vanskligt att folja den, som sag sa elandig ut, och undskyllde sig med det daliga vadret. "Du har det inte samre, om du sitter pa min rygg an om du ligger har," sade hasten. "Men du vagar kanske inte folja med en sadan hastskojarkrake, som jag ar." – "Ajo, det vagar jag val anda," sade pojken. – "Vack da gassen, sa att vi far gora opp med dem var de ska komma och hamta dig i morgon!" sade hasten.

Strax darefter satt pojken pa hastryggen. Den gamla hasten travade undan battre, an pojken hade trott honom om, men det blev anda en lang fard genom natt och ruskvader, innan de stannade vid en stor gastgivargard. Dar sag det forfarligt otrevligt ut. I vagen voro uppkorda spar, sa djupa, att pojken trodde, att han skulle drunkna, om han kommo ner i dem. Vid staketet, som loper runt om garden, voro bundna en trettio, fyrti hastar och notkreatur, utan nagot skydd mot regnet, och inne pa garden stodo karror med hoga larar, dar far och kalvar, grisar och hons voro instangda.

Hasten gick och stallde sig vid staketet. Pojken satt kvar pa hans rygg, och med sa goda nattogon, som han hade, sag han tydligt hur svart djuren hade det.

"Hur kommer det sig, att ni star harute i regnet?" fragade han. – "Vi ar pa vag till en marknad i Orebro, men vi har mast ta in har for regnets skull. Detta ar en gastgivargard, men det har kommit sa mycket resande, att vi inte far plats inne i husen."

Pojken svarade ingenting, utan satt tyst och sag sig omkring. Det var inte manga av djuren som sovo, utan fran alla hall horde han klagan och missnoje. De hade skal nog att jamra sig, for vadret hade blivit samre an forut pa dagen. Det hade borjat blasa en isande kalla vind, och regnet, som nu kom vasst och piskande, var blandat med sno. Det var inte svart att forsta vad hasten ville, att pojken skulle hjalpa honom med.

"Ser du, att det star en praktig bondgard har mittemot gastgivargarden?" fragade hasten. – "Ja," sade pojken, "jag ser det, och jag kan inte begripa, att de inte har begart husrum at er darinne. Eller kanske att det redan ar fullt dar ocksa?" – "Nej, det finns inga frammande dar," sade hasten. "De, som bor i den garden, ar sa snala och ohjalpsamma, att det inte lonar sig for nagon att be dem om husrum." – "Jasa, ar det sa fatt? Da far ni val sta, dar ni star." – "Men jag ar fodd och uppvuxen just pa det stallet," sade hasten. "Jag vet, att dar finns ett stort stall och en stor lagard med manga tomma spiltor och bas, och jag undrar om du inte kunde stalla pa sa satt, att vi finge komma in dar." – "Det tror jag inte att jag vagar mig pa," sade pojken. Men sa tyckte han, att det var sa synd om djuren, att han i alla fall ville forsoka.

Han sprang in pa den frammande garden och sag genast, att alla uthus voro lasta och alla nycklar urtagna. Han stod radvill och hjalplos, men han fick bistand fran ovantat hall. Det var en vindil, som kom brusande med hisklig fart och kastade upp dorren till en stor lada mittframfor honom.

Pojken var forstas inte sen att vanda tillbaka till hasten. "Det ar inte mojligt att komma in i stallet eller i lagarden," sade han, "men det finns en stor, tom holada, som de har glomt att stanga, och dit kan jag fora in er." – "Tack!" sade hasten. "Det blir gott att an en gang fa sova pa de gamla tomterna. Det ar den enda gladje, som jag kan fa har i livet."

I den rika bondgarden, som lag mittemot gastgivargarden, hade de emellertid den kvallen kommit att sitta uppe mycket langre, an de brukade.

Husbonden dar var en trettifem ars karl. Han var lang och statlig med ett vackert, men ratt dystert ansikte. Under dagen hade han varit ute i regnet och blivit vat som alla andra, och vid kvallsvarden hade han bett sin gamla mor, som annu var vardinna i garden, att hon skulle tanda eld i spisen, sa att han fick torka sina klader. Modern hade darpa gjort en liten, klen brasa, for dar i huset brukade de inte odsla med veden, och husbonden hade hangt sin rock pa en stol och stallt den framfor elden. Sedan hade han satt upp ena foten pa spishallen och stott armen mot knaet, och sa hade han blivit staende och sett in i brasan. Han hade statt kvar i ett par timmar och inte gjort en rorelse annat an for att da och da kasta ett vedtra pa harden.

Husmodern hade plockat undan kvallsvarden och baddat hans sang, och sedan hade hon gatt in och satt sig i lillkammaren. Ibland kom hon i dorren och sag undrande pa honom, som stod vid elden och inte gick och lade sig. "Det ar ingenting, mor. Det ar bara nagot gammal, som jag tanker pa," sade han.

Saken var den, att nar han hade gatt forbi gastgivargarden helt nyss, hade en hasthandlare kommit och fragat om han ville kopa en hast och hade visat honom ett gammal hastkrak, som var sa illa tilltygat, att han maste fraga karlen om han var galen, som ville narra pa honom ett sadant utskott. "Anej, men jag tankte bara, att eftersom den har hasten har varit i er ago forut, sa skulle ni kanske vilja skaffa den en lugn alderdom, for det behover den," hade hasthandlaren svarat.

Da hade han sett pa hasten och kant igen den. Det var en, som han sjalv hade fott upp och kort in. Men det foll honom inte in att kopa ett sa gammalt och odugligt kreatur fordenskull. Anej, visst inte. Han var inte den, som kastade bort sina pengar.

Men i alla fall hade det vackt manga minnen hos honom, att han hade fatt se hasten, och det var minnena, som hollo honom sa vaken, att han inte kunde ga och lagga sig.

Ja, den dar hasten hade varit ett bra grant och gott djur. Far hade latit honom skota den alltifran borjan. Han hade kort in den, och han hade hallit av den mer an allt annat. Far hade klagat over att han fodrade den for val, och han hade ofta mast smyga sig till att ge den havre.

Han hade aldrig velat ga till fots till kyrkan, nar han hade den hasten, utan han hade alltid akt. Det var bara for att fa stata med unghasten. Sjalv kom han i hemmavavda och hemmasydda klader, och karran var simpel och omalad, men hasten var den grannaste, som korde upp pa kyrkbacken.

En gang hade han vagat tala med far om att fa kopa sig kladesklader och att fa mala karran. Far hade statt som forstenad. Sonen hade trott, att gubben skulle fa slag. Han hade da forsokt fa far att forsta, att nar han hade en sa grann hast att aka efter, borde han val ocksa sjalv se nagot ut.

Far hade ingenting svarat, men ett par dar efterat hade han rest till Orebro med hasten och salt honom.

Det hade varit grymt, men det var klart, att far hade fruktat, att den dar hasten skulle ha lockat honom till fafanga och sloseri, och nu, sa har langt efterat, maste han erkanna, att far hade haft ratt. En sadan hast kunde visst ha blivit en frestelse. Men da i borjan hade han sorjt rent forfarligt. Han hade farit in till Orebro ibland bara for att sta i ett gathorn och se hasten kora forbi eller for att fa smyga sig till honom i stallet med en bit socker.

"Om far dor och jag far garden," hade han tankt, "ska jag kopa igen min hast, det forsta jag gor."

Nu var far dod, och han sjalv satt vid garden sedan ett par ar, men han hade inte gjort ett enda forsok att kopa tillbaka hasten. Han hade inte tankt pa honom pa langliga tider forran i kvall.

Det var markvardigt, att han hade kunnat glomma den sa helt och hallet. Men far var en mycket myndig och viljestark man, och nar sonen hade blivit vuxen och de tva jamt gatt samman vid arbetet, hade far fatt stor makt over honom. Da hade han kommit att tycka, att far hade ratt i allt, vad han gjorde. Och sedan han sjalv hade overtagit garden, hade han bara forsokt att i allting handla sa, som far skulle ha handlat.

Han visste nog, att folk sade, att far var snal, men det var val ratt att halla i pungen och inte kasta bort pengarna i onodan. Det goda, som man hade fatt, skulle man val inte lata forfaras. Det var battre att kallas snal och sitta pa en skuldfri gard an att ha stora lan och dras med som de andra hemmansagarna.

Sa langt var han kommen i sina tankar, da han ryckte till, darfor att han horde nagot besynnerligt. Det var, som om en gall och gackande rost hade upprepat just vad han tankte: "Det ar bast att halla hart om pungen. Det ar battre att kallas snal och sitta pa en skuldfri gard an att dras med lan som de andra hemmansagarna."

Det lat, som om nagon ville gora sig lustig over hans visdom, och han holl pa att bli ond, nar han markte, att alltihop bara var ett misstag. Det hade borjat blasa nu, och har hade han statt och blivit sa somnig, att han hade tagit vindens tjutande i skorstenen for riktigt tal.

Han vande ogonen mot vaggklockan, och den slog just i detsamma elva tunga slag. det var gruvligt sa sent det hade blivit. "Det ar pa tiden, att du gar och lagger dig," tankte han. Men sa kom han ihag, att han annu inte hade gatt runt garden, som han brukade gora var kvall for att se efter, att alla dorrar och luckor voro stangda och alla ljus slackta. det hade han aldrig forsummat, sedan han hade blivit herre dar. Han slangde pa sig rocken och gick ut i ovadret.

Allting fann han sa, som det skulle vara, utom att dorren till den tomma holadan hade blivit uppkastad av vinden. Han gick in efter nyckeln, stangde ladan och stoppade nyckeln i rockfickan. Sedan begav han sig tillbaka in i storstugan, tog av rocken och hangde den framfor elden. Men han gick inte till sangs nu heller, utan borjade ga fram och tillbaka i stugan. Det var ett fasligt vader ute med den bitande kalla blasten och det snoblandade regnet. Och hans gamla hast stod ut i detta ovader utan att ha sa mycket som ett tacke till skydd! Han borde val anda ha gett sin gamla van tak over huvudet, nar han var kommen till den har trakten.

Dar mittemot pa gastgivargarden horde pojken en gammal skrallande vaggklocka sla elva slag. Just da holl han pa att losgora kreaturen for att fora dem till ladan i bondgarden. Det tog ratt lang tid att fa dem vackta och ordnade, men antligen voro de fardiga och tagade in pa den snala bondfolkets gard i en lang rad med pojken som vagvisare.

Men under det att pojken styrde med detta, hade husbonden gatt garden runt och stangt holadan, sa att nar djuren kommo tagande, var dorren last. Pojken blev staende helt bestort. Nej, han kunde inte lata kreaturen sta dar! Han maste in i huset och skaffa reda pa nyckeln.

"Hall dem lugna har, medan jag gar och hamtar nyckeln!" sade han till den gamla hasten, och darmed sprang han.

Mittpa gardsplanen hejdade han sig for att fundera ut hur han skulle komma in i huset. Medan han stod dar, sag han ett par sma vandrare komma gaende pa vagen och stanna framfor gastgivargarden.

Pojken sag genast, att det var ett par sma flickor, och han sprang narmare, for han tankte, att han kanske kunde fa hjalp av dem.

"Se sa, Britta Maja," sade den ena, "nu ska du inte grata langre! Nu ar vi vid gastgivargarden. Har far vi nog komma in."

Knappt hade flickan sagt detta, forran pojken ropade till henne: "Nej, ni ska inte forsoka komma in i gastgivargarden. Det ar alldeles omojligt. Men i den har bondgarden har de inga gaster. Dit ska ni ga."

De sma flickorna horde orden tydligt, men de kunde inte se den, som talade till dem. Men det undrade de inte sa mycket pa, for det var ju alldeles kolmork natt. Den storre av dem svarade genast: "Vi vill inte ga in i den dar garden, for de, som bor dar, ar snala och elaka. Det ar for deras skull, att vi tva maste ga och tigga pa vagen."

"Det kan nog sa vara," sade pojken, "men ni ska ga dit i alla fall. Ni ska fa se, att det gar bra for er."

"Ja, vi kan ju forsoka da, men vi blir nog inte en gang inslappta," sade de tva sma flickorna och gingo upp till boningshuset och knackade pa.

Husbonden stod aterigen framfor elden och tankte pa hasten, nar han horde knackningen. Han gick ut for att se efter vad som stod pa och tankte med detsamma for sig sjalv, att inte skulle han lata locka sig att slappa in nagon vandrare. Men just som han vred upp laset, var en vind till hands och passade pa. Den rev dorren ur handen pa honom och kastade den mot vaggen. Han maste ut pa bron for att dra igen dorren, och nar han kom tillbaka in i stugan, stodo de sma flickorna redan darinne.

Det var ett par stackars tiggarflickor, trasiga och svultna och smutsiga, ett par sma toser, som gingo krokta under pasar, som voro lika langa som de sjalva.

"Vad ar ni for ena, som ar ute och driver sa sen pa natten?" sade husbonden ovanligt.

De tva barnen svarade inte genast, utan stallde forst fran sig sina pasar. Darpa gingo de emot honom och strackte fram sina sma hander till halsning. "Vi ar Anna och Britta Maja fran Engardet," sade den aldsta, "och vi skulle be om nattharbarge."

Han tog inte emot de framstrackta handerna och var just fardig att kora ut tiggarungarna, da ett nytt minne steg upp for honom. Engardet, var det inte en liten stuga, dar en fattig anka hade bott med sina fem barn? Men ankan hade statt i skuld hos hans far for nagra hundra kronor, och for att fa ut sin fordran hade fadern latit salja hennes stuga. Sedan hade ankan farit upp till Norrland med de aldsta barnen for att soka arbete, men de tva yngsta hade kommit pa socknen.

Han blev bitter till sinnes, nar han paminde sig om detta. Han visste, att far hade blivit mycket klandrad for att han hade kravt ut de dar pengarna, som anda voro hans ratta egendom.

"Vad har ni for er nu for tiden?" sade han med strang ton till barnen. "Har inte fattigvarden tagit hand om er? Varfor stryker ni omkring och tigger?"

"Det ar inte vart fel," svarade den storsta flickan. "Det ar det folket, som vi ar hos, som har skickat oss for att tigga."

"Naja, ni har ju fatt pasarna fulla," sade bonden, "ni kan inte klaga. Nu ar det bast, att ni tar fram av det, som ni har med er, och ater er matta, for har kan ni ingen mat fa. Alla kvinnfolken har redan gatt och lagt sig. Sen kan ni lagga er i vran vid spisen, sa behover ni inte frysa."

Han slog ut med handen liksom for att visa dem fran sig, och hans ogon fingo ett nastan hart uttryck. Han maste ju vara glad, att han hade haft en far, som hade varit noga om sin egendom. Annars kanske han sjalv i sin barndom hade fatt lopa omkring med tiggarpasen pa samma satt som dessa.

Knappt hade han tankt ut tanken, forran den galla och gackande rosten, som han hade hort forut en gang i kvall, upprepade den ord for ord. Han lyssnade och forstod genast, att det ingenting var: bara vinden, som vasnades i skorstenen. Men det var det markvardiga, att nar vinden sa dar upprepade hans tankar, syntes de honom sa underligt dumma och harda och falska.

Barnen hade emellertid strackt ut sig sida vid sida pa harda golvet. De voro inte tysta, utan lag och mumlade.

"Vill ni bara vara tysta!" sade han. Han var vid sa retligt lynne, att han skulle ha kunnat sla dem.

Men det dar mumlandet fortfor det oaktat, och han ropade an en gang till dem, att de skulle tiga.

"Nar mor gick bort ifran mig," svarade da en liten klar rost, "tog hon lofte av mig, att jag var kvall skulle lasa min aftonbon. Och det maste jag gora och Britta Maja ocksa. Bara vi har fatt lasa 'Gud, som haver barnen kar', ska det bli tyst.

Husbonden satt alldeles stilla och horde de sma lasa sin bon. Darpa borjade han ga med langa steg fram och tillbaka, fram och tillbaka, och under tiden vred han handerna, som om han hade rakat i stor angest.

Hasten utkord och fordarvad och de har stackars barnen gjorde till kringdrivande tiggare! Och bada delarna fars verk! Far hade kanske anda inte haft sa ratt i vad han gjorde.

Han satte sig ner pa en stol och lutade huvudet i handerna. Plotsligen borjade hans ansikte darra och skalva, och han fick tarar i ogonen, som han skyndade sig att torka bort. det kom nya tarar, och han hade lika bratt att fa bort dem, med det hjalpte inte. Det kom fler efter.

Nu oppnade hans mor dorren fran lillkammaren, och han skyndade sig att svanga stolen sa, att han vander ryggen at henne. Men hon matte anda ha markt nagot ovanligt, for hon stod en lang stund stilla bakom honom, som hade hon vantat, att han skulle saga nagot till henne. Sa tankte hon pa hur svart karlarna alltid ha att komma sig for att tala om sadant, som gar det djupast till sinnes. Hon fick val hjalpa honom.

Hon hade sett fran lillkammaren hur allt hade gatt till i stugan, sa att hon behovde ingenting fraga. Hon gick bara helt stilla fram till de tva sovande barnen, lyfte upp dem och bar dem in i sin egen sang i lillkammaren. Sedan gick hon ut till sonen igen.

"Du Lars," sade hon utan att latsa om, att hon sag, att han grat, "du ska allt lata mig fa de har barnen." – "Vad, mor?" sade han och forsokte hejda graten. – "Jag har haft ont av dem i flera ar, allt sedan far tog stugan ifran deras mor. Och det har du ocksa haft." – "Ja, men... – "Jag vill ha dem kvar har och gora bra manniskor av dem. De ar for goda for att ga och tigga."

Han kunde ingenting svara, for tararna kommo med ohejdbar fart, men han tog sin mors gamla vissna hand och klappade den.

Men sa for han upp, som om han skulle ha blivit skramd for nagot. "Vad skulle far saga om detta?" – "Far har haft sin tid att styra," sade modern, "nu ar det din. Sa lange far levde, maste man lyda honom. Nu ar det du, som ska visa dig sadan, som du ar." Sonen blev sa forvanad over dessa ord, att han upphorde att grata. "Jag visat mig val sadan, som jag ar," sade han. – "Nej," sade hans mor, "det gor du inte. Du bara forsoker likna far. Far hade varit med i harda tider, och det hade gjort honom radd for att bli fattig. Han tyckte, att han var tvungen att forst och framst tanka pa sig sjalv. Men du har aldrig varit med om nagot svart, som har kunnat gora dig hard. Du har mer, an du behover, och da voro det val onaturligt, om du inte skulle tanka pa andra."

Nar de sma flickorna hade kommit in i huset, hade pojken smugit efter dem, och sedan hade han hallit sig dold i en mork vra. Det hade inte drojt lange, forran han hade fatt se ladunyckeln, som stack upp ur bondens rockficka. "Nar husbonden kor ut barnen, sa tar jag nyckeln och springer," hade han tankt.

Men sa blevo inte barnen utdrivna, och pojken satt kvar i vran och kunde inte begripa vad han skulle ta sig till.

Modern talade lange med sin son, och medan hon talade, stillades hans grat, och till sist satt han med ett sa vackert uttryck i ansiktet och sag ut som en annan manniska. Den gamla vissna handen klappade han alltjamt.

"Ja, nu far vi val ga och lagga oss," sade gumman, nar hon sag, att han hade blivit lugn igen. – "Nej," sade han och reste sig hastigt," jag kan inte lagga mig an. Det ar en till frammande, som jag far lov att ge husrum i natt."

Han sade inte mer, men han kastade hastigt pa sig rocken, tande en lykta och gick ut. Det var samma blast och kold ute, men nar han kom pa forstubron, borjade han smasjunga. Han undrade om hasten skulle kanna igen honom, och han skulle tycka om att komma in i sitt gamla stall.

Nar han gick over gardsplanen, horde han, att en dorr slog och smallde for vinden. "Det ar den dar lad-dorren, som har blast opp igen," tankte han och gick for att stanga den.

Ett par ogonblick darefter stod han vid ladan och skulle just stanga till dorren, nar han tyckte sig hora ett prassel darinifran.

Detta kom sig darav, att pojken hade passat pa att ga ut pa samma gang som han, och han hade genast sprungit ner till ladan, dar han hade lamnat kreaturen. Men de stodo inte langre utanfor i regnet. En stark vindpust hade for langesedan kastat upp lad-dorren och hjalp dem att fa tak over huvudet. Men det var prasslet, nar pojken hade sprungit in i ladan, som husbonden horde.

Nu lyste han med lyktan inat ladan och sag, att over hela golvet lago sovande kreatur. Ingen manniska syntes till. Djuren voro inte bundna, utan hade lagt sig har och dar i halmen.

Han blev vred over intranget och borjade skrika och vasnas for att vacka de sovande och driva ut dem. Men djuren lago stilla, som om de alls inte ville lata stora sig. Den enda, som reste sig, var en gammal hast, som helt sakta gick fram emot honom.

Husbonden blev pa en gang alldeles tyst. Han kande igen hasten redan pa gangen. Han hojde lyktan mot honom, och hasten gick fram och lade sitt huvud pa hans axel.

Och husbonden borjade smeka honom. "Du hasten min, du hasten min!" sade han. "Vad har de gjort vid dig? Ja, kara du, jag ska kopa igen dig. Du ska aldrig mer behova lamna den har garden. Du ska fa det, som du vill, hasten min. De andra, som du har tagit med dig, far stanna har, men du ska fa komma med mig till stallet. Nu kan jag ge dig sa mycket havre, som du formar ata, utan att jag behover smyga mig till den. Du ar val inte alldeles forstord heller. Den grannaste hasten pa kyrkbacken, det ska bli du, det, an en gang. Sa ja! Sa ja!"

XXV. Islossningen

Torsdag 28 april

Nasta dag var det blankt och vackert vader. Det blaste visserligen en ratt stark vind vasterifran, men det var man bara glad at, for den torkade vagarna, som voro alldeles uppblotta av det haftiga gardagsregnet.

I god tid pa morgonen kommo de tva Smalandsbarnen Asa gasapiga och lille Mats vandrande pa en landsvag, som fran Sormland ledde inat Narke. Vagen lopte fram utmed sodra Hjalmarstranden, och barnen gingo och sago pa isen, som annu tackte storsta delen av sjon. Morgonsolen got sitt klara sken over isen, och den sag inte mork och otrevlig ut, som varis brukar, utan lyste vit och lockande. Sa langt som de kunde se ut over den, lag den fast och torr. Regnvattnet hade redan runnit ner i halor och springor, eller ocksa var det uppsuget i sjalva isen. De sago ingenting annat an den praktigaste is.

Asa gasapiga och lille Mats voro pa vandring norrut, och de kunde inte lata bli att tanka pa hur manga steg det skulle bespara dem, om de kunde ga tvarsover den stora sjon i stallet for att vandra runt om den. De visste nog, att varis ar farlig, men denna sag ju alldeles saker ut. De kunde se, att den var flera tum tjock invid land. En vag sago de, som de kunde ga over dit pa en timme.

"Kom, sa forsoker vi!" sade lille Mats. "Om vi bara ser oss for, sa att vi inte kommer i nagon vak, sa gar det nog for oss."

Darmed gavo de sig ut pa sjon. Isen var inte sardeles glatt, utan mycket behaglig att ga pa. Det fanns mer vatten pa den, an de hade kunnat se, och har och dar fanns pipig is, dar vattnet porlade upp och ner. Sadana stallen fick man akta sig for, men det var ju inte svart mittpa dagen i det ljusa solskenet.

Barnen kommo fort och latt framat, och de talade inte om annat an hur kloka de hade varit, som hade gatt ut pa isen i stallet for att fortsatta vandringen pa den sonderregnade landsvagen.

Nar de hade gatt en stund, kommo de i narheten av Vinon. Dar fick en gammal gumma syn pa dem fran sitt fonster. Hon sprang ut ur stugan, slog ar dem med armarna och ropade nagot, som de inte kunde hora. De forstodo mycket val, att hon varnade dem for att fortsatta vandringen. Men de, som voro ute pa isen, sago ju, att ingen fara var for handen. Det hade val varit bra dumt att lamna isen, nar allt gick sa fortraffligt.

De vandrade alltsa forbi Vinon och hade nu en milsbred isyta framfor sig. Harute fanns det sa stora vattensamlingar, att barnen nodgades ga langa omvagar. Men det bara roade dem. De tavlade om att finna ut var isen var bast. De voro varken trotta eller hungriga. De hade hela dagen for sig, och de bara skrattade, nar de motte nya hinder.

Ibland kastade de blickarna over at andra stranden. Den tycktes annu vara langt avlagsen, fastan de hade gatt val en timme. De voro en smula hapna over att sjon var sa bred. "Det ar, som om den dar stranden flyttade sig undan oss," sade lille Mats.

Harute voro de utan skydd mot vastanvinden. Den blev for var minut allt haftigare och tryckte kladerna sa hart mot kroppen pa dem, att de hade svart att rora sig. Den kalla blasten var det forsta riktigt obehag, som de hade mott under vandringen.

Nagot, som forvanade dem, var, att vinden kom med sa starkt dan, som om den hade fort med sig bullret fran en stor kvarn eller mekanisk verkstad. Men nagot sadant kunde ju inte finnas darute pa isvidderna.

De hade gatt vaster om den stora on Valen, och de tyckte nu, att det verkligen marktes, att de narmade sig norra stranden. Men pa samma gang blev vinden allt besvarligare, och det starka danet, som foljde den, tilltog sa, att de borjade kanna sig oroliga.

Med ens tyckte de sig forsta, att danet, som de horde, kom fran vagor, som med skum och brus vraktes mot en strand, men detta var ju ocksa omojligt, eftersom sjon annu lag tackt med is.

I alla fall stannade de och sago sig om. Da markte de langt borta i vaster, neremot Bjornon och Goksholmslandet, en vit vall, som gick tvarsover sjon. Forst trodde de, att det var en snokant utmed en vag, men sa forstodo de, att det var skum fran vagor som kastades mot isen.

Nar de sago detta, togo de varandra i hand och borjade springa utan att saga ett ord. Sjon lag oppen darborta i vaster, och de hade tyckt sig se, att skumranden hastigt flyttade sig osterut. de visste inte om isen skulle bryta upp overallt eller vad som skulle ske. Men de kande pa sig, att de voro i fara.

Pa en gang tycktes det dem, som om isen lyftes just pa det stallet, dar de sprungo: lyftes och sjonk ner igen, som om nagon hade stott till den underifran. Darpa hordes en dov knall i isen, och sedan gingo sprickor ut over den at alla hall. Barnen kunde se hur de ilade fram genom istacket.

Nu blev det stilla en stund, men sa kandes aterigen den dar hojningen och sankningen. Efter detta borjade sprickorna vidga sig till springor, genom vilka man sag vatten porla upp. Strax darpa blevo springorna till ramnor, och isen borjade dela sig i stora flak.

"Asa," sade lille Mats, "det ar visst islossning."

"Ja, det ar sa, lille Mats," sade Asa, "men vi kan annu hinna i land. Spring pa bara!"

I sjalva verket hade vinden och vagorna annu mycket arbete att utfora for att far bort isen fran sjon. Det svaraste var val gjort, nar istacket hade brustit i stycken, men alla dessa stycken maste delas pa nytt och kastas mot varandra for att bli krossade, sondernotta och upplosta. Det fanns annu kvar en myckenhet hard och fast is, som bildade stora, oskadade falt.

Men den varsta faran for barnen var, att de inte hade nagon overblick over isen. De kunde inte se var ramnorna voro sa vida, att de omojligt kunde komma over dem. De visste inte var de stora isflaken funnos, som kunde bara dem. Darfor irrade de omkring hit och dit, fram och tillbaka. De kommo utat sjon i stallet for att nalkas land. De blevo sa radvilla och forskrackta ute pa den bristande isen, att de till sist bara stodo stilla och grato.

Da kom en fylking vildgass i skarp flykt susande fram over dem. De ropade hogt och starkt, och det markvardigaste var, att mitt i gaskacklet horde barnen orden: "Ni ska ga till hoger, till hoger, till hoger!"

De satte sig genast i rorelse och foljde radet, men det drojer inte langre, forran de pa nytt stodo radvilla framfor en bred ramna.

Ater horde de gassen skrika over deras huvuden, och i gaskacklet urskilde de ett par ord: "Sta stilla, dar ni a'! Sta stilla, dar ni a'!"

Barnen sade inte ett ord till varandra om det, som de horde, med de lydde och stodo stilla. Strax darpa gledo isstyckena samman, sa att de kunde komma over ramnan. Da togo de varandra ater i hand och sprungo. De voro angsliga, inte bara for faran, utan ocksa for hjalpen, som de hade fatt.

De maste snart stanna i ny tvekan, men genast horde de en rost tranga ner till dem. "Ratt framat! Ratt framat! Ratt framat!" sade rosten.

Detta fortgick val en halvtimme, men da voro de framme vid den langa Lungersudden och kunde lamna isen och vada i land. Det marktes hur radda de hade varit, for nar de hade kommit pa fast mark, stannade de inte en gang och sago at sjon, dar vagorna nu borjade valva isblocken allt haftigare, utan bara gingo pa. Men nar de hade kommit ett stycke upp pa udden, stannade Asa plotsligt. "Vanta har, lille Mats!" sade hon. "Det ar nagot, som jag har glomt."

Asa gasapiga gick ner till stranden igen. Dar stallde hon sig att grava i sin pase och fick till sist fram en liten trasko, som hon satte pa en sten, dar den syntes mycket tydligt. Sedan gick hon tillbaka till lille Mats utan att se sig om en enda gang.

Men inte forr hade hon vant ryggen till, an en stor, vit gas skot ner ur luften som en blixt, nappade till sig traskon och hojde sig med samma fart uppat igen.

XXVI. Arvskiftet

Torsdag 28 april

Nar vildgassen hade hjalp Asa gasapiga och lille Mats over Hjalmaren, foro de ratt norrut, tills de kommo in i Vastmanland. Dar slogo de ner pa ett av de stora akerfalten i Fellingsbro socken for att vila och ata.

Pojken var hungrig, han ocksa, men sag sig forgaves om efter nagot atbart. Medan han spejade at alla hall, markte han pa faltet bredvid ett par karlar, som gingo och plojde. Plotsligen hejdade de plogarna och satte sig ner for att ata frukost. Pojken skyndade genast ar det hallet och smog sig ratt nara de tva karlarna. Det var ju en mojlighet, att han kunde komma over nagra smulor eller en brodkant, sedan de hade slutat.

Det gick en vag forbi faltet, och pa denna kom en gammal man vandrande. Nar han sag de bada plojarna, stannade han, klev over gardgarden och gick fram till dem. "Jag skulle ocksa spisa frukost," sade han, tog av sig sin ransel och plockade fram smor och brod. "Det ar gott att inte behova sitta ensam vid vagkanten och ata," fortfor han.

Harpa kommo han och de bada plojarna i samsprak, och de fingo snart veta, att han var en gruvarbetare fran Norbergs bergslag. Nu arbetade han inte mer. Han var for gammal att klattra pa gruvstegarna, men han bodde kvar nara gruvan i en liten stuga, Han hade en dotter gift harnere i Fellingsbro. Han hade just varit och halsat pa henne, och hon hade velat, att han skulle flytta hit, men det kunde han inte forma sig till.

"Jasa, ni tycker inte, att det ar sa bra har som i Norberg," sade bonderna och drogo litet pa munnen, for de visste ju, att Fellingsbro ar en av de storsta och rikaste socknarna i landskapet.

"Skulle jag kunna stanna pa en sadan har slatt?" sade gubben och slog ifran sig, som om nagot dylikt inte kunde vara tankbart. De borjade nu att i all vanlighet tvista om var i Vastmanland det var bast att bo. Den ene av plojarna var fodd i Fellingsbro, och han talade gott om slatten, men den andre var fran Vasterastrakten, och han ansag, att Malarstranderna med deras lovholmar och tacka uddar voro den basta delen av landskapet. Gubben ville i alla fall inte lata overtyga sig, och for att visa dem, att han hade ratt, bad han, att han skulle fa beratta for dem en historia, som han hade hort av gammalt folk, nar han sjalv var ung i varlden.

"Har i Vastmanland bodde det langt tillbaka i tiden en gammal fru av jatteslakt, som var sa rik, att hon agde hela landet. Hon hade allting praktigt forstas, men hon levde anda i stora bekymmer, darfor att hon inte visste hur hon skulle dela sin egendom mellan sina tre soner.

Se, det forholl sig sa, att de tva aldsta sonerna brydde hon sig inte sa mycket om, men den yngsta var kelgrisen. Hon ville, att han skulle fa det basta arvet, men pa samma gang var hon radd, att det skulle bli ofrid mellan honom och hans broder, om de markte, att hon inte hade delat lika mellan dem.

Na, en dag kande hon, att hon var doden sa nara, att hon inte hade tid att betanka sig langre. Da kallade hon till sig alla tre sonerna och borjade tala med dem om arvet.

'Nu har jag delat all min egendom i tre lotter, som ni far att valja emellan,' sade hon. 'Till den ena lotten har jag lagt alla mina ekbackar och lovholmar och blomsterangar och plockat ihop dem nere kring Malaren. Den, som valjer den lotten, far bra bete for far och kor pa strandangarna, och pa holmarna kan han idka lovtackt, ifall han inte vill anvanda dem till tradgardsodling. Dar gar en mangd vikar och fjardar langt inat landet, sa att det blir bra tillfalle till fraktfart och allt slags samfardsel. Dar aarna rinner ut i sjon, far han goda hamnplatser, sa att jag tror, att det ska vaxa opp bade byar och stader pa hans omrade. Och inte kommer det att fattas honom akermark heller, fastan landet ligger sonderslitet. Det blir bara gott, att sonerna hans allt ifran borjan far lara sig att fara fran holme till holme, for det kommer att gora dem till goda sjofarande, som kan segla till frammande land och skaffa sig rikedomar. Ja, det dar var den forsta lotten. Vad sager ni om den?'

Jo, alla sonerna var ense om att den delen var praktig och att vem som an fick den kunde skatta sig lycklig.

'Ja, det ar inget fel med den,' sade den gamla jattefrun, 'och den andra ar inte dalig, den heller. Till den har jag samlat ihop allt, vad jag ager av slat mark och oppen aker, och lagt ut falt vid falt ifran Malartrakten allt oppat Dalarna. Den, som tar den lotten, tror jag inte kommer att angra sig. Han kan odla sa mycket sad han vill och satta opp stora gardar at sig, och varken han eller hans efterkommande behover ha en dags oro for utkomsten. For att inte slatten ska bli vattensjuk, har jag dragit fram over den nagra stora diken, och i dem finns det ett och annat fall, dar det gar an att satta opp kvarnar och smedjor. Och langsmed dikena har jag lagt opp grusbankar, dar det kan vaxa skog till vedbrand. Ja, det var den andra lotten och jag tycker, att han, som far den, har alla skal att vara belaten.'

Det holl alla tre sonerna med om och tackade henne, darfor att hon hade stallt det sa bra for dem.

'Jag har nog forsokt att gora mitt basta,' sade gumman, 'men nu kommer jag till det, som har gjort mig mest bekymmer. For, ser ni, nar jag hade lagt alla mina lovangar och beteshagar och ekbackar till den ena lotten och alla mina akrar och nyodlingar till den andra och skulle borja samla ihop litet till den tredje, sa markte jag, att jag inte hade nagot annat kvar pa egendomen an tallbackar och ensnar och fattiga bjorklundar och smasjoar. Och det dar kunde jag ju forsta, att ingen av er skulle bli glad at. I alla fall har jag plockat ihop allt det dar elandet och lagt ut det i norr och vaster om slattmarken. Men jag fruktar for att den, som valjer den lotten, inte har annat an fattigdom att vanta. Far och getter blir all den boskap, som han kan ha, och han far val ligga ute pa sjoarna och fiska eller ga pa jakt i skogen for att skaffa sig foda. En mangd forsar och fall finns dar nog, sa att det ginge an att bygga hur manga kvarnar som helst, men jag ar radd for att han inte far nagot annat an bark att mala pa dem. Och bra besvarligt far han det med vargar och bjornar, for de kommer sakert att halla till i vildmarken. Ja, detta ar den tredje lotten. Jag vet nog, att den inte kan jamforas med de tva andra, och om jag inte voro sa gammal, skulle jag ha gjort om delningen, men det ar omojligt. Och nu har jag ingen ro i min sista stund, darfor att jag inte vet till vilken av er jag ska ge den samsta lotten. Ni har varit goda soner alla tre, och det ar svart att vara orattvis mot nagot av er,'

Nar den gamla jattefrun hade talat om hur saken stod, sa hon angsligt pa sonerna. Nu sade de inte som forut, att hon hade delat ratt och sorjt val for dem. De stodo tysta, och det marktes nog, att vem helst som fick den sista lotten, han skulle komma att kanna sig missbelaten.

Ja, dar lag da gammelmoran och angslade sig, och sonerna kunde se, att hon led all dodens pina pa forhand, darfor att det var hon, som maste dela ut lotterna mellan dem, och hon rakt inte visste vem av sonerna hon skulle gora olycklig genom att ge honom den samsta delen.

Men den yngsta var den, som holl mest av sin mor, och han kunde inte sa ut med att se hur hon vandades, utan han sade: 'Nu ska ni er att do i ro och fred! Den dar daliga lotten kan ni ge mig. Jag ska nog forsoka att sla mig ut pa den, och hur det an gar, ska jag inte harmas pa er for att de andra har fatt battre an jag.'

Sa snart han hade sagt detta, blev modern lugn, och hon tackade honom och beromde honom. Att sedan dela ut de andra lotterna gjorde henne inget bekymmer, for de var nastan jamngoda.

Nar allt var ordnat, tackade den gamla den yngsta sonen an en gang och sade, att hon hade vantat, att just han skulle hjalpa henne. Och hon bad, att han skulle komma ihag den stora karlek, som hon hade hyst for honom, nar han kom opp i sin vildmark.

Darmed slot hon ogonen och dog, och sedan broderna hade satt ner henne i jorden, gick de for att bese var och en sin egendom. Och de bada aldsta kunde ju inte vara annat an nojda och belatna.

Den tredje gick opp i sin vildmark, och han sag, att modern hade sagt sant, och att den mest bestod av bergklintar och smasjoar. Han kunde nog forsta, att modern hade tankt pa honom med karlek, nar hon gjorde i ordning denna lotten at honom, for fastan hon inte hade haft annat an dalighet att ta av, sa hade hon ordnat det sa val, att det var ett det vackraste land. Pa sina stallen var det hemskt och vilt, men det var vackert i alla fall. Detta tyckte han om att se, men glad var han anda inte.

Men sa borjade han marka, att berggrunden hade ett besynnerligt utseende har och dar. Och nar han sag battre efter, upptackte han, att den nastan overallt var genomsprangd med malmadror. Det fanns mest jarn, men det var ocksa gott om bade silver och koppar dar pa hans egendom. Han anade, att han hade fatt storre rikedom an nagon av broderna, och nu borjade han sa smaningom begripa hur hans gamla mor hade menat det med sitt arvskifte."

XXVII. I Bergslagerna

Torsdag 28 april

Vildgassen hade en besvarlig fard. Sedan de hade spisat frukost pa akrarna i Fellingsbro, var det deras mening att styra ratt norrut over Vastmanland, men vastanvinden tog till i styrka och vrakte dem i stallet osterut anda bort mot Upplandsgransen.

De foro hogt uppe, och vinden kastade dem framat med stark fart. Pojken satt och tittade ner for att fa reda pa hur det sag ut i Vastmanland, men kunde inte mycket urskilja. Han markte nog, att det var jamnt och slatt har i ostra delen av landskapet, men han kunde inte forsta vad det var for faror och streck, som lopte fran norr till soder tvarsover slatten. Det sag ratt besynnerligt ut, darfor att alla randerna gingo nastan raka med jamna mellanrum.

"Det har landet ar lika randigt som mors forklade," sade pojken. "Jag undrar var det ar for slags rander, som stryker fram over det."

"Aar och asar, vagar och jarnvagar," svarade vildgassen. "Aar och asar, vagar och jarnvagar."

Och detta var verkligen sant, for nar gassen kastades mot oster, hade de forst farit over Hedstrommen, som gar fram mellan tva asar och ledsagas av en jarnvag. Sedan hade de rakat Kolbacksan, som har en jarnvag pa ena sidan och en as med en landsvag pa den andra. Darpa hade de mott Svartan, som ocksa foljes av asar och landsvagar, sa Lillan med Badelundsasen och sist Sagan, som har bade landsvag och jarnvag pa hogra stranden.

"Aldrig forr har jag sett sa manga vagar, som alla kommer fran att hall," tankte pojken. "Det matte vara mycket varor, som ska fraktas genom det har landet norrifran."

Pa samma gang tyckte han, att detta var markvardigt, for han trodde, att norr om Vastmanland skulle det nara pa vara slut med Sverige. Det, som fanns kvar av landet, kunde val inte vara sa stort annat an skog och odemark, menade han.

Nar vildgassen hade blivit drivna anda bort till Sagan, matte Akka ha forstatt, att de hade kommit at helt annat hall, an hon onskade, for har vande hon med flocken och borjade att i svar motvind arbeta sig tillbaka mot vaster. De foro alltsa an en gang over den randiga slatten och fortsatte sedan inat vastra delen av landskapet, som bestod av skogiga bergstrakter.

Sa lange som pojken hade farit over slatten, hade han suttit framatlutad over gashalsen och sett ner, men nar den upphorde och han sag, att det lag stora skogstrakter framfor honom, satta han sig uppratt och tankte, att han skulle vila ogonen, for dar marken var tackt med skog, brukade det inte finnas mycket att se pa.

Nar de hade flugit fram en stund over skogsasar och smasjoar, fick pojken hora nagot, som gnisslade och liksom jamrade sig nere pa marken.

Da maste han luta sig framover och se ner forstas. Vildgassen foro inte sardeles fort nu, nar de kampade sig fram i motvind, utan han kunde se landet under sig mycket tydligt. Det forsta, som han markte, var ett svart hal, som bar ratt ner i jorden. Over halet var rest ett hissverk av grova stockar, och hissverket hamtade just med gnissel och tjut upp en tunna, lastad med stenstycken. Runt omkring lago stora stenhogar, en angmaskin flasade i ett skjul, kvinnor och barn sutto i en ring pa marken och sorterade stenar, pa en smal hastbana rullade nagra vagnar, lastade med graa stenstycken, och i skogsbrynet lago sma arbetarbostader.

Pojken kunde inte begripa vad detta var for nagot, och han ropade med full hals nerat marken: "Vad ar det har for att stalle, dar de hamtar opp sa mycket grasten ur jorden?"

"Hor pa det notet! Hor pa det notet!" kvittrade sparvarna, som voro hemma pa platsen och hade val reda pa sig. "Han kan inte skilja jarnmalm fran grasten. Han kan inte skilja jarnmalm fran grasten."

Da forstod pojken, att det, som han sag, var en gruva. Han blev ratt besviken, for han hade tankt, att gruvor skulle ligga pa hoga berg, men den har lag pa slata marken mellan ett par bergasar.

Snart hade de lamnat den bakom sig, och pojken satt pa nytt och stirrade ratt framat, for granskogsasarna och bjorkdungarna, som lago under honom, tyckte han sig ha sett manga ganger forut. Da kande han, att en stark varme slog opp mot honom fran marken, och genast maste han titta ner for att fa reda pa vad detta kom sig av.

Under honom lago stora hogar av kol och malm, och mittibland dessa stod en hog, attkantig, rodmalad byggnad, som sande en hel kvast av lagor mot himlen.

Forst kunde pojken inte tro annat, an att det var en eldsvada, men sa sag han folk ga helt lugnt pa marken och inte bry sig det minsta om elden, och da kunde han inte begripa hur detta hangde ihop.

"Vad ar det har for ett stalle, dar ingen fragar efter, att ett hus star i ljusan laga?" ropade pojken nerat marken.

"Hor pa den, som ar radd for elden!" kvittrade bofinkarna, som bodde i skogsbrynet och hade val reda pa vad som skedde i grannskapet. "Han vet inte hur jarnet smaltes ur malmen. Han kan inte skilja en masugnslaga fran en eldsvada."

Snart hade de lamnat masugnen bakom sig, och pojken satt pa nytt och sag ratt framat, darfor att han menade, att det inte skulle finnas mycket att se i den har skogstrakten. Men han hade inte flugit langt, forran han fick hora ett forfarligt larm och ovasen nerifran jorden.

Nar han sag ner, lade han forst marke till en liten strom, som kom i stark fors utfor en bergvagg. Bredvid faller lag en stor byggnad med svart tak och hog skorsten, som sande ut en tjock, gnistblandad rok. Utanfor byggnaden lago jarnklumpar och jarnstanger och riktiga sma berg av kol. Marken var svart vida omkring, och svarta vagar lopte ut at alla hall. Fran byggnaden hordes ett obeskrivligt larm. Det danade och fraste. Det lat, som om nagot med starka slag sokte att forsvara sig mot ett vasande vilddjur. Men det besynnerliga var, att ingen fragade efter det, som skedde. Ett stycke darifran lago arbetarbostader under grona trad, och anda langre bort reste sig en stor, vit herrgardsbyggnad. Men pa arbetarbostadernas trappor lekte barnen alldeles lugna, och i herrgardsalleen gick folk och promenerade i god ro.

"Var ar det har for ett stalle, dar ingen fragar efter, att de slar ihjal varandra inne i byggningen?" skrek pojken nerat marken.

"Hack, ack, ack, ack! Dar far en, som har val reda pa sig. Hack, ack, ack, ack!" skrattade en skata. "Det ar ingen, som blir sliten i stycken. Det ar jarnet, som sprakar och fraser, nar det lagges under hammaren."

Snart hade de lamnat jarnbruket bakom sig, och pojken satt pa nytt och sag ratt framat, for han trodde, att har i skogstrakten kunde det inte finnas mycket att se.

Nar de hade rest en stund, horde han en klocka ringa, och han maste an en gang titta ner for att ta reda pa var ljudet kom ifran.

Da sag pojken under sig en bondgard, som han aldrig hade sett maken till. Boningshuset var en lang, rodfargad envaningsbyggnad, och det var inte sardeles stort tilltaget, men det, som forvanade honom, var att se alla de stora, valbyggda uthus, som lago darbredvid. Pojken visste ungefar hur manga uthus som behovdes vid en gard, men har matte de ha haft dubbelt och tredubbelt av allt. Ett sadant overflod pa byggnader hade han aldrig tankt sig. Inte heller kunde han rakna ut vad som skulle forvaras i dem, for det fanns nastan inga akrar invid garden. Han sag nagra akerlappar inne i skogsmarken, men dels voro de sa sma, att han knappt ville kalla dem for akrar, och dels voro de sa sma, att han knappt ville kalla dem for akrar, och dels stod det redan en lada pa var och en av dem for att ta i forvar vad som dar kunde skordas.

Pa stalltaket satt vallingklockan under en huv, och det var darifran, som ringningen kom. Husbonden gick mot koket med sina drangar, och pojken sag, att han hade mycket och statligt folk.

"Vad ar det for folk, som bygger sa stora gardar mitt i skogen, dar det inte finns nagon aker?" ropade pojken nerat marken.

Tuppen gick pa sopbacken och svarade honom genast.

"Gammal bergsmansgard. Gammal bergsmansgard," gol han. "Akrarna ligger under jorden. Akrarna ligger under jorden."

Nu borjade pojken forsta, att detta inte var en sadan skogstrakt, som man kunde resa over utan att titta pa den. Skogar och berg fanns det visserligen overallt, men det var otroligt sa manga markvardiga stallen som lago gomda mellan dem.

Det fanns gruvfalt, dar hiss-stangerna hollo pa att falla omkull, och dar marken var genomborrad av gruvhal, och det fanns gruvfalt, dar arbetet fortgick, dar de dova gruvskotten hordes anda upp till vildgassen, och dar hela byar av arbetarbostader reste sig i skogskanten. Det fanns gamla, overgivna smedjor, dar pojken genom det sonderfallna taket kunde se ner pa valdiga, jarnbandade hammarskaft och klumpigt uppmurade ugnar, och det fanns stora, nyanlagda jarnverk, dar det arbetades och hamrades, sa att marken skalv. Det fanns sma stader darinne i vildmarken, som lago tysta och sago ut att ingenting veta om allt bullret omkring dem. Det lopte linbanor fram genom luften pa vilka korgar, lastade med malm, sakta fardades fram. I alla forsar snurrade hjul, elektriska ledningar stroko genom den tysta skogen, och ofantligt langa jarnvagstag kommo rullande med sexti, sjutti vagnar, lastade an med malm och kol, an med jarnstanger, platar och staltrad.

Nar pojken hade suttit en stund och sett pa allt detta kunde han inte halla sig tyst langre. "Vad heter det har landet, dar det bara vaxer jarn?" fragade han, fast han visste, att faglarna nere pa marken skulle gora narr av honom.

Da spratt en gammal uv, som satt och sov inne i en overgiven hytta, upp ur somnen. Han strackte fram sitt runda huvud och ropade med sin forskrackliga rost: "Uhu, uhu, uhu. Det har landet kallas Bergslagerna. Om har inte hade vuxit jarn, skulle det inte bo annat an uvar och bjornar har an i dag."

XXVIII. Jarnverket

Torsdag 28 april

Det radde stark vastanvind nastan hela den dagen, da vildgassen foro over Bergslagerna, och sa snart som de sokte styra norrut, blevo de kastade mot oster. Men Akka trodde, att Smirre rav sprang fram genom den ostra delen av landet. Hon ville fordenskull inte fara at det hallet, utan vande gang pa gang och stravade modosamt tillbaka vasterut. Pa detta sattet kommo vildgassen endast langsamt framat och voro kvar i Vastmanlands bergslager annu pa eftermiddagen. Mot kvallen lade sig vinden hastigt, och de trotta resenarerna borjade hoppas, att de skulle fa en stunds latt flykt fore solnedgangen. Men da kom en valdsam vindstot farande. Den kastade gassen framfor sig som bollar, och pojken, som hade suttit bekymmerslos och inte vantat nagon fara, lyftes fran gasryggen och slungades ut i tomma rymden.

Sa liten och latt, som pojken var, kunde han inte i sa haftig blast falla ratt ner till marken, utan forst foljde han med vinden ett stycke, och sedan sjonk han nerat sakta och ryckvis, som ett blad faller fran ett trad.

"Na, det har blir inte sa farligt," tankte pojken, annu medan han foll. "Jag ramlar till marken sa langsamt, som om jag voro en bit papper. Marten gaskarl skyndar nog genast och plockar opp mig."

Det forsta han gjorde, sedan han hade kommit ner till marken, var att riva luvan av huvudet och vifta med den, for att den stora vita gaskarlen skulle se var han fanns. "Har ar jag, var ar du? Har ar jag, var ar du?" ropade han och var nastan forvanad, att inte Marten gaskarl allaredan stod bredvid honom.

Men den store vite syntes inte till, och inte heller sag han vildgasflocken avteckna sig mot himlen. Den var alldeles som forsvunnen.

Han tyckte, att detta var en smula besynnerligt, men han blev inte skramd eller orolig. Det foll honom inte en sekund in, att sadant folk som Akka och Marten gaskarl skulle overge honom. Den haftiga vindstoten hade val fort dem med sig. Sa snart de lyckades vanda, skulle de nog komma tillbaka och hamta honom.

Men vad var nu detta? Var i alla varlden befann han sig? Hittills hade han bara statt och titta upp mot himlen efter gassen, men nu hade han rakat kasta en blick omkring sig. Han hade inte fallit ner pa slata marken, utan i en djup och vid bergklyfta, eller vad det kunde vara. Det var ett rum, sa stort som en kyrka, med nasta lodrata klippvaggar pa alla sidor och alldeles utan tak. Pa marken lago nagra stora stenblock, och mellan dem vaxte mossa och lingonris och sma laga bjorkar. Har och dar funnos utsprang i vaggarna, och fran dessa hangde det ner nagra trasiga stegar. Pa ena sidan oppnade sig ett svart valv, som sag ut att leda langt inat berget.

Pojken hade inte forgaves farit fram over Bergslagerna en hel dag. Han forstod genast, att den stora klyftan hade uppstatt darigenom, att manniskorna fordomdags hade brutit malm ur berget pa det har stallet. "Men jag far allt genast forsoka att klattra opp till jorden igen," tankte han, "for eljest ar jag radd, att reskamraterna inte far reda pa mig." Han skulle just ga fram till bergvaggen, da nagon tog fatt i honom bakifran och han horde en grov rost brumma tatt invid sitt ora: "Vad ar du for en?"

Pojken vande sig hastigt om, och i forsta hapenheten tyckte han, att han hade framfor sig ett stort stenblock, klatt med brungra langmossa, men sa markte han, att stenblocket hade breda fotter att ga med, huvud, ogon och en stor, brummande mun.

Han kom sig inte for att svara nagot, och det tycktes inte heller det stora djuret vanta sig. Det slog omkull honom, rullade honom fram och tillbaka med foten och nosade pa honom. Det tycktes just vara fardigt att sluka honom, men sa andrade det tanke och ropade: "Murre och Brumme, ungarna mina, kom hit, ska ni fa nagot gott att smaka pa!"

Strax kommo ett par lurviga ungar framrusande, som voro osakra pa foten och mjuka i skinnet som hundvalpar.

"Var ar det, som ni har kommit over, bjornmor? Far vi se, far vi se?" ropade ungarna.

"Jasa, det ar bjornar, som jag har rakat ut for," tankte pojken. "Da ar jag radd, att Smirre rav inte mer behover gora sig besvar att jaga efter mig."

Bjornhonan skot med ramen pojken fram mot ungarna, och den ena av dem nappade honom till sig och sprang undan med honom. Men han bet inte till hart, for han var lekfull och ville roa sig med Tummetott en stund, innan han dodade honom. Den andra kom efter for att rycka till sig pojken, och hur han klumpade astad, kom han att falla ratt ner over huvudet pa den, som bar pojken. Da rullade de om varandra, betos och klostes och brummade.

Under detta kom pojken los, sprang bortat bergvaggen och borjade klattra uppfor den. Da rusade bada bjornungarna efter honom, klattrade raskt och vigt uppat berget, hunno honom och kastade honom ner pa mossan som en boll. "Nu vet jag hur en liten rattstackare har det, nar den har rakat i kattens klor," tankte pojken.

Han forsokte flera gangen att fly undan. Han sprang djupt inat den gamla gruvgangen, gomde sig bakom stenarna och klattrade upp i bjorkarna, men bjornungarna togo reda pa honom, var han an gjorde av sig. Sa snart de hade fangat honom, slappte de honom los, for att han skulle springa undan pa nytt och de skulle fa roa sig med att fanga in honom.

Till sist blev pojken sa trott och led vid alltsammans, att han kastade sig omkull pa marken. "Spring undan," brummade bjornungarna, "annars ater vi opp dig!" – "Ja, det far ni gora," sade pojken, "jag orkar inte springa mer." Genast tumlade bada ungarna bort till bjornhonan. "Bjornmor, bjornmor, han vill inte leka mer!" klagade de. – "Da ska ni ta och dela honom jamnt mellan er," sade bjornmor. Men nar pojken horde detta, blev han sa radd, att han strax borjade leken igen.

Nar det blev liggdags och bjornhonan kallade pa ungarna, for att de skulle krypa intill henne och sova, hade de haft sa roligt, att de ville fortsatta med samma lek nasta dag. De togo pojken mellan sig och lade tassarna over honom, sa att han inte skulle kunna rora sig, utan att de vaknade. De somnade strax, och pojken tankte, att om en liten stund skulle han forsoka att smyga sig ifran dem. Men aldrig i hela sitt liv hade han blivit sa kastad och rullad och jagad och snurrad, och han var sa genomtrott, att han somnade, han ocksa. Nar det hade lidit om en stund, kom bjornfar klattrande utfor klippvaggen. Pojken vaknade av att han rev los sten och grus, nar han hasade sig ner i den gamla gruvan. Inte tordes pojken rora sig mycket, men han strackte och vande pa sig, sa att han kunde se bjornen. Det var en forfarligt grov och starkt byggd gammal hanne med valdiga ramar, stora glimmande horntander och sma, elaka ogon. Pojken kunde inte hjalpa, att det gick ett par rysningar genom honom, nar han sag den gamla skogskungen.

"Har luktar det manniska," sade bjornfar, sa fort han kom fram till bjornmor, och brummade som en aska.

"Hur kan du inbilla dig nagot sa dumt?" sade bjornmor och lag lugnt kvar pa sin plats. "Det ar ju overenskommet, att vi inte ska gora manniskorna nagon skada numera. Men visade sig en av dem har, dar jag och ungarna haller till, sa skulle det inte bli sa mycket kvar av henne, att du kunde kanna lukten en gang."

Bjornfar lade sig ner bredvid bjornmor, men tycktes inte vara riktigt nojd med svaret, for han kunde inte lata bli att snusa och vadra.

"Sluta opp med det dar vadrandet!" sade bjornmor. "Du matte val kanna mig sa val, att du vet, att jag inte later nagot farligt komma i narheten av ungarna. Tala i stallet om vad du har haft for dig! Jag har inte sett dig pa hela veckan."

"Jag har varit och sett mig om efter en ny boplats," sade bjornfar. "Forst gick jag over till Varmland for att fa veta av slaktingarna i Eksharad hur de hade det dar i landet, men det var onodigt besvar. De var borta allihop. Det fanns inte ett bjornide kvar i hela skogen.

"Jag tror, att manniskorna vill bli ensamma pa jorden," sade bjornmor. "Till och med om en lamnar boskap och folk i fred och bara lever av lingon och myror och gront, sa far en inte bo kvar i skogen. Jag undrar just vart vi ska kunna flytta for att fa vara i fred."

"Har i gruvstoten har vi ju haft det utmarkt bra i manga ar," sade bjornfar. "Men jag kan inte trivas har, sedan det stora bullerverket har blivit rest alldeles i var narhet. Nu sist har jag varit och sett mig om i oster om Dalalven, bortat Garpenberg. Dar fanns det ocksa gott om gamla gruvhal och andra bra gomstallen, och jag tyckte, att det sag ut, som om en skulle fa ga tamligen fredad for manniskor...

I detsamma bjornfar sade detta, reste han sig och vadrade omkring sig. "Det ar besynnerligt, att nar jag talar om manniskor, kanner jag pa nytt den dar lukten," sade han.

"Ga och se efter sjalv, om du inte tror mig!" sade bjornmor. "Jag undrar just var nagonstans en manniska skulle kunna ligga gomd harnere."

Bjornen gick hela halan runt och vadrade. Till sist kom han och lade sig ner utan att saga ett ord. "Var det inte det jag visste?" sade bjornmor. "Men du tror forstas, att ingen mer an du har nasa eller oron."

"En kan inte vara nog forsiktig med sadant grannskap, som vi har," sade bjornfar helt stillsamt. Men sa for han upp med ett rytande. Det hade fallit sig sa olyckligt, att en av bjornungarna hade flyttat tassen over Nils Holgerssons ansikte, sa att den stackaren inte kunde andas, utan hade borjat nysa. Nu stod det inte till for bjornmor att halla bjornfar stilla langre. Han kastade undan ungarna at hoger och vanster och fick syn pa pojken, innan denne hade hunnit resa sig upp.

Han skulle ha slukat honom genast, om inte bjornmor hade kastat sig emellan. "Ror honom inte! Det ar ungarnas tillhorighet," sade hon. "De har haft sa roligt med honom hela kvallen, att de inte nandes ata opp honom, utan ville spara honom till morgonen." Men bjornhannen vrakte undan bjornhonan. "Lagg dig inte i det, som du inte begriper!" rot han. "Kanner du inte, att han luktar manniska lang vag? Den dar ska jag ata opp genast, annars spelar han oss nagot elakt spratt."

Han oppnade gapet pa nytt, men nu hade pojken fatt litet tid pa sig, och han hade i all hast rivit fram ur ranseln sina svavelstickor, som voro det enda forsvarsmedel han agde. Han strok eld mot skinnbyxen och stack den brinnande stickan in i gapet pa bjornen.

Bjornfar fnos till, nar han kande svavellukten, och darmed var det ute med lagan. Pojken stod fardig med en ny sticka, men, besynnerligt nog, gjorde inte bjornfar om anfallet.

"Kan du tanda manga sadana dar sma blaa rosor?" fragade bjornfar.

"Jag kan tanda sa manga, att de kunde gora slut pa hela skogen," svarade pojken, for han trodde, att han pa det sattet skulle kunna skramma bjornen.

"Kanske att du skulle kunna satta eld pa hus och gard ocksa?" sade bjornfar.

"Det vore ingen konst for mig, det," skrot pojken och hoppades, att bjornen skulle fa respekt for honom.

"Det var bra, det," sade bjornfar. "Da ska du fa gora mig en tjanst. Nu ar jag riktigt glad, att jag inte kom att ata opp dig."

Darmed tog bjornfar helt forsiktigt och varligt pojken mellan tanderna och borjade klattra upp ur halan. Det gick obegripligt latt och ledigt for honom, fastan han var sa stor och tung, och sa snart han kom upp, borjade han springa inat skogen. Det gick ocksa med god fart. Det marktes, att bjornfar var som skapad for att tranga fram i tata skogar. Den tunga kroppen skot genom snaren som en bat genom vattnet.

Bjornfar vandrade pa, tills han kom fram till en backe i skogsbrynet, dar han kunde se det stora jarnverket. Dar lade han sig ner, stallde pojken framfor sig och holl fast honom med bada ramarna.

"Titta nu ner pa det har stora bullerverket!" sade han till pojken.

Det stora jarnverket reste sig med manga hoga och stora byggnader vid randen av ett vattenfall. Hoga skorstenar sande ut svarta rokmoln, masugnarnas lagor flammade, och ur alla fonster och gluggar lyste ljus. Darinne voro hammare och valsverk i gang, och de arbetade med sadan kraft, att luften genljod av rassel och dan. Runt omkring sjalva verkstadsbyggnaderna lago ofantliga kolhus, stora slagghogar, packhus, bradstaplar och redskapsskjul. Ett stycke langre bort funnos langa rader av arbetarbostader, vackra villor, skolhus, samlingssalar och handelsbodar. Men allt detta andra var stilla och tycktes sova. Pojken sag inte darat, utan tankte bara pa att betrakta jarnverksbyggnaderna. Marken var svart omkring dem, himlen valvde sig skont morkbla over masugnslagorna, forsen strok forbi dem vitskummande, och sjalva stodo de och sande ut ljus och rok och eld och gnistor. Det var den valdigaste syn han nagonsin hade sett.

"Du vill val inte pasta, att du skulle kunna satta eld pa ett sadant har stort verk ocksa?" sade bjornen.

Pojken stod dar inklamd mellan bjornramarna, och han trodde, att det enda, som kunde radda honom, skulle vara, att bjornen fick hoga tankar om hans makt och formaga. "Det gor mig detsamma om det ar stort eller litet," sade han darfor. "Jag kan fa det att brinna ner i alla fall."

"Da ska jag saga dig nagot," sade bjornfar. "Forfaderna mina har hallit till i de har trakterna, allt sedan det borjade att vaxa skog i landet, och jag har arvt jaktmark och betesmark och iden och gomstallen av dem och har bott har i god ro i all mig tid. Till en borjan blev jag inte mycket stord av manniskorna. De gick och hackade i bergen och plockade opp litet malm, och harnere vid forsen hade de ett hammarverk och en hytta. Men hammaren bultade bara ett par ganger om dagen och hyttan var inte pablast mer an ett par manvarv i strack. Det var inte mer, an jag kunde sta ut med. Men nu pa de sista aren, sedan de har rest det har bullerverket, som gar med samma fart bada natt och dag, kan jag inte trivas mer. Forr var det bara en brukspatron och ett par smeder, som bodde har, men nu ar det sa fullt av manniskor, att jag aldrig kan ga saker for dem. Jag trodde, att jag skulle bli tvungen att flytta harifran, men nu har jag funnit pa battre rad."

Pojken undrade inom sig var bjornfar da hade hittat pa, men han kom inte i tillfalle att fraga, for nu tog bjornen honom pa nytt mellan tanderna och lufsade utfor backen med honom. Pojken kunde ingenting se, men han forstod av det tilltagande bullret, att de narmade sig jarnverket.

Bjornfar hade val reda pa jarnbruket. Han hade gatt omkring dar manga morka natter, gett akt pa vad som tilldrog sig darinne och undrat om det aldrig skulle bli nagot uppehall i arbetet. Han hade provat murarna med ramen och onskat, att han hade varit sa stark, att han hade kunnat falla hela byggnaden till marken med ett enda slag.

Han var inte latt skonjbar mot den svarta marken, och nar han dartill holl sig i skuggan under vaggarna, sa var det inte mycket fara for att han skulle bli upptackt. Nu gick han utan fruktan fram mellan verkstaderna och klattrade upp pa en slagghog. Har stallde han sig uppratt, tog pojken mellan framlabbarna och strackte upp dem. "Forsok om du kan se in i huset!" sade han.

Inne i jarnverket hollo de pa med bessemerblasning. I en stor, svart, rund kula, som satt uppe under taket och var fylld med smalt jarn, pressade de in en stark luftstrom. Och nar luften med ett forfarligt dan trangde in i jarnmassan, sprutade stora svarmar av gnistor upp ur denna. Gnistorna kommo i kvastar, i knippen, i langa klasar; de voro i manga farger, voro stora och sma, foro mot ena vaggen och stankte ut over hela stora rummet. Bjornfar lat pojken se pa det granna skadespelet, anda tills blasningen var slut och det roda, flytande, skont lysande stalet halldes ur den runda kulan, ner i ett par pytsar. Pojken tyckte, att det han sag var sa statligt, att han blev rent betagen och nastan glomde bort, att han holls fangen mellan ett par bjornramar.

Bjornfar lat pojken se in ocksa i valsverket. Dar hamtade en arbetare ett kort och tjockt och vitglodande jarnstycke ut ur en ugnsoppning och stoppade in det under en vals. Nar jarnstycket kom fram under valsen, var det sammanpressat och utdraget. Genast tog en annan arbetare fatt pa det och stoppade in det under en trangre vals, som gjorde det an langre och smalare. Sa fordes det fran vals till vals, tanjdes och trangdes, och till sist ringlade det som en manga meter lang, rodglansande trad bort over golvet. Men medan det forsta jarnstycket holl pa att pressas ut, hade ett nytt blivit hamtat fran ugnen och lagt under valsarna, och nar detta var ett stycke pa vag, hamtades ett tredje. Oupphorligen slingrade sig nya roda tradar bort over golvet som frasande ormar. Pojken tyckte, att det var grant att se jarnet, men an praktigare var det att se arbetarna, som viga och smidiga fattade de glodande ormarna med sina tanger och tvingade dem in under valsarna. Det var som en lek for dem att handskas med det frasande jarnet. "Jag far saga, att det har ar riktigt karlgora," sade pojken for sig sjalv.

Bjornen lat honom ocksa se in i hyttan och i stangjarnssmedjan, och pojken blev mer och mer forundrad, nar han sag hur smederna hanterade eld och jarn. "De har manniskrona har ingen radsla for varme och lagor," tankte han. Sotiga och svarta voro de ocksa. Han tyckte, att de voro som ett slags eldfolk. Det var darfor, som de kunde boja och forma jarnet, hur de behagade. Han kunde inte tro, att det var vanligt folk, som hade sadan makt.

"Sa dar haller de pa dag efter dag, natt efter natt," sade bjornfar och lade sig ner pa marken. "Du kan forsta, att man blir led vid sadant. Det ar da bra val, att jag nu kan fa slut pa det."

"Jasa, det kan ni?" sade pojken. "Hur ska ni bara er at?"

"Jo, jag tankte, att du skulle satta eld pa de har byggnaderna," sade bjornfar. "Pa det sattet finge jag fred for det standiga arbetet och kunde bo kvar i hemtrakten."

Pojken blev kall som is over hela kroppen. Jasa, det var for detta, som bjornfar hade burit dit honom.

"Om du satter eld pa bullerverket, sa lovar jag dig, att du ska fa behalla livet," sade bjornfar. "Men om du inte gor, som jag vill, sa ska det snart vara ute med dig."

De stora verkstaderna voro uppforda av tegel, och pojken tankte for sig sjalv, att bjornfar kunde befalla, sa mycket han ville, det var anda omojligt att lyda honom. Men strax darpa sag han, att det kanske inte skulle vara sa omojligt. Tatt bredvid honom lag en hog med halm och hyvelspan, som han latt kunde satta eld pa, bredvid det stora kolhuset. Men kolhuset nadde fram till verkstaderna, och om det rakade i brand, skulle elden snart flyga over till jarnverkets tak. Allt brannbart, som fanns, skulle fatta eld, murarna skulle ramna och hettan och maskinerna forstoras.

"Na, vill du, eller vill du inte?" sade bjornfar.

Pojken visste, att han borde svara genast, att han inte ville, men han visste ocksa, att da skulle bjornramarna, som hollo om honom, krama ihjal honom med ett enda tag. "Jag far allt lov att betanka mig litet," sade han fordenskull.

"Naja, det kan du fa," sade bjornfar, "men jag ska saga dig, att det ar just jarnet, som har gett manniskorna ett sadant overtag over oss bjornar, att jag ocksa fordenskull garna vill fa slut pa arbetet har."

Pojken tankte, att han ville bruka uppskovet till att fundera ut nagot satt att komma undan, men han var sa angslig, att han inte kunde styra sina tankar, dit han ville, utan han borjade i stallet tanka pa vilken god hjalp manniskorna hade av jarnet. De behovde ju jarn till allting. Jarn var det i plogen, som redde upp akern, i yxan, som byggde huset, i lien, som mejade saden, i kniven, som kunde brukas till allt mojligt. Jarn var det i betslet, som styrde hasten, i laset, som stangde dorren, i spikarna, som hollo ihop moblerna, i platen, som tackte taket. Bossan, som hade utrotat vilddjuren, var av jarn och likasa hackan, som hade brutit upp gruvan. Jarn kladde krigsfartygen, som han hade sett i Karlskrona, pa jarnskenor rullade lokomotiven fram genom landet, av jarn var nalen, som sydde rocken, saxen, som klippte faren, grytan, som kokade maten. Stort som smatt, att, som var nyttigt och oumbarligt, var av jarn. Bjornfar hade nog ratt i att det var jarnet, som hade gett manniskan deras overmakt over bjornarna.

"Na, vill du, eller vill du inte?" sade bjornfar.

Pojken spratt upp ur sina tankar. Har stod han och tankte pa alldeles onodiga saker och hade annu inte funnit ut nagot satt att radda sig. "Ni far inte vara sa otalig," sade han. "Detta ar en viktig sak for mig, och jag far lov att ha tid att betanka mig."

"Na, betank dig da an en stund!" sade bjornfar. "Men jag vill saga dig, att det ar jarnets skull, att manniskorna har blivit sa mycket klokare an vi bjornar, och bara darfor ville jag garna fa slut pa arbetet har."

Nar pojken hade fatt det nya uppskovet, ville han anvanda det for att tanka ut en raddningsplan. Men tankarna gingo, som de ville, den natten, och de borjade ater syssla med jarnet. Han tyckte sig sa smaningom begripa vad manniskor hade mast tanka och fundera, innan de hade hittat pa hur de skulle smalta fram det ur malmen, och han tyckte sig se gamla svarta smeder sta lutade over assjan och grubbla over hur de ratt skulle hantera det. Det var kanske darfor, att de hade grubblat sa mycket over jarnet, som forstandet hade kommit i vaxt hos manniskorna, tills de antligen hade hunnit sa langt, att de kunde bygga sadana har stora verk. Det var sakert sa, att manniskorna hade jarnet att tacka for mer, an de sjalva visste.

"Na, hur gar det?" sade bjornfar. "Vill du, eller vill du inte?"

Pojken ryckte till. Har stod han och tankte onodiga tankar och visste annu inte hur han skulle bara sig at for att komma undan. "Det ar inte latt att valja, som ni tror," sade han. "Ni far lov att ge mig betanketid."

"An en stund kan jag vanta dig," sade bjornfar. "Men sedan far du inte langre anstand. Du ska veta, att det ar jarnets fel, att manniskorna leva har i bjornmarken, och da kan du nog forsta, att jag ville ha slut pa arbetet har."

Pojken amnade nyttja det sista uppskovet till att tanka ut nagon raddning, men sa angslig och forvirrad, som han var, gingo tankarna, som de ville, och de borjade nu syssla med allt det, som han hade sett, medan han flog fram over Bergslagerna. Nog var det bra markvardigt, att det fanns sa mycket liv och rorelse, sa mycket arbete borta i vildmarken. Tank sa fattigt och ode har skulle ha varit om det inte hade funnits jarn! Han tankte pa den har verkstaden, som hade gett arbete at sa manga, allt sedan den hade borjat byggas, och som nu hade samlat omkring sig sa manga hus, fulla av manniskor, och som hade dragit till sig jarnvagar och telegraftradar, och som sande ut...

"Na, hur gar det?" sade bjornen. "Vill du, eller vill du inte?"

Pojken strok sig med handen over pannan. Ingen raddning hade han tankt ut, men sa mycket visste han, att han inte ville gora nagot mot jarnet, som var en sa god hjalp for rik och fattig, och som gav brod at sa manga manniskor i detta land.

"Jag vill inte," sade han.

Bjornfar kramade honom litet hardare mellan ramarna utan att saga nagot.

"Ni ska inte kunna fa mig till att forstora ett jarnverk," sade pojken. "For jarnet ar till sa stor valsignelse, att det inte gar an att forgripa sig pa det."

"Da vantar du val inte heller, att du ska fa leva langre?" sade bjornen.

"Nej, det vantar jag inte," sade pojken och sag bjornfar rakt in i ogonen.

Bjornfar klamde till an hardare med ramarna. Det gjorde sa ont, att pojken fick tararna i ogonen, men han var tyst och sade ingenting.

"Ja, da sa!" sade bjornfar och hojde den ena ramen langsamt, for han hoppades in i det sista, att pojken skulle ge med sig.

I detsamma horde pojken, att nagot knappte till tatt bredvid dem, och han sag en blank bossmynning blanka pa ett par stegs avstand.

Bade han och bjornfar hade varit sa upptagna av sitt, att de inte hade markt, att en manniska hade smugit sig tatt inpa dem.

"Bjornfar!" skrek pojken. "Hor ni inte, att det knapper i en bosshane? Spring! Annars blir ni skjuten."

Bjornfar fick brattom, men gjorde sig anda tid att ta pojken med sig. Ett par skott smallde, nar han rusade bort, och kulorna veno honom om oronen, men han kom lyckligt undan.

Dar hangde pojken utanfor bjorngapet, tankte han, att han val aldrig hade varit sa dum, som i natt. Om han bara hade tegat, sa hade bjornen blivit skjuten, och han sjalv hade kommit los. Men han hade blivit sa van att hjalpa djuren, att han gjorde det alldeles utan att tanka sig for.

Nar bjornfar hade kommit ett stycke inat skogen, stannade han och satte ner pojken pa marken. "Tack ska du ha, pyssling!" sade han. "De dar kulorna skulle nog ha traffat battre, om inte du hade varit. Och nu vill jag gora dig en tjanst igen. Om du skulle raka ut for en bjorn nagon mer gang, sa sag bara till honom detta, som jag nu viskar sig, sa ror han dig inte!"

Darpa viskade bjornfar ett par ord i orat pa pojken och skyndade sedan vidare, for han tyckte sig hora, att hundar och jagare forfoljde honom.

Men pojken stod kvar i skogen, fri och oskadd, och kunde knappt sjalv forsta hur detta var mojligt.

*

Vildgassen hade flugit fram och tillbaka hela kvallen, spanat och ropat, men inte kunnat finna Tummetott. De hollo pa att soka, lange efter sedan solen hade gatt ner, och nar det till sist hade blivit sa morkt, att de maste stalla sig att sova, voro de mycket missmodiga. Det var inte en av dem, som inte trodde, att pojken hade slagit ihjal sig i fallet och nu lag dod nere pa skogsbottnen, dar de inte kunde se honom.

Men nasta morgon, nar solen gick upp ovan bergen och vackte vildgassen, lag pojken som vanlig och sov mittibland dem, och han kunde inte lata bli att skratta, nar han vaknade och horde hur de skreko och kacklade i sin forvaning.

De voro sa ivriga att fa veta vad som hade hant honom, att de inte ville fara bort pa bete, forran han hade talat om hela sin historia. Pojken berattade raskt och ivrigt hela aventyret med bjornarna, men sedan tycktes han inte vilja fortsatta. "Hur jag kom tillbaka till er, det vet ni val redan," sade han. – "Nej, vi vet ingenting. Vi trodde, att du hade slagit ihjal dig." – "Det var besynnerligt," sade pojken. "Jo, nar bjornfar gick ifran mig, klattrade jag opp i en gran och somnade in. Men i forsta gryningen vaknade jag vid att en orn kom susande over mig, tog mig i sina klor och forde bort mig. Jag tankte forstas, att nu var det ute med mig. Men han gjorde mig ingenting, for bara raka vagen hit till er och kastade ner mig mittibland er."

"Sade han inte vad han var for en?" fragade den store vite.

"Han var borta, innan jag hann saga tack en gang. Jag trodde att mor Akka hade skickat honom for att hamta mig."

"Det var markvardigt, det har," sade den vita gaskarlen. "Ar du saker pa att det var en orn?"

"Inte har jag nansin forut sett en orn," sade pojken. "Men han var sa stor, att jag inte kan ge honom ett ringare namn."

Marten gaskarl vande sig till vildgassen for att hora vad de menade om detta. Men de stodo och tittade uppat luften och sago ut, som om de tankte pa helt andra saker.

"Vi far val inte alldeles glomma att ata frukost i dag," sade Akka och lyfte hastigt vingarna till flykt.

XXIX. Dalalven

Fredag 29 april

Denna dag fick Nils Holgersson se sodra Dalarna. Vildgassens flykt gick over Grangesbergs valdiga gruvfalt, over de stora anlaggningarna vid Ludvika, over Ulvshyttans jarnverk och Grangshammars gamla nedlagda bruk fram till Stora Tunas slatter och Dalalven. I borjan av farden, nar pojken sag bruksskorstenarna sticka upp bakom varje as, tyckte han, att allt var sig likt som i Vastmanland, men nar han kom fram till den stora alven, fick han se nagot nytt att se pa. Det var den forsta riktiga flod, som pojken hade sett, och han hapnade, nar han sag denna stora breda vattenmassa komma glidande genom landskapet.

Nar vildgassen hade natt Torsangs flottbro, vande de och foro mot nordvast utmed alven, som om de ville bruka den till vagvisare. Pojken satt och sag ner pa stranderna, som voro alldeles oversallade med byggnader langa strackor framat. Han sag de stora fallen vid Domnarvet och Kvarnsveden och de stora verken, som de hade att driva. Han sag flottbroarna, som vilade pa alven, farjorna, som den hade att bara, timmerstockarna, som den rullade framat, jarnvagarna, som foljde den och korsade den, och han borjade nagot litet fatta vilket stort och markvardigt vatten detta var.

Alven gjorde en lang bukt mot norr. Uppe i kroken var det odsligt och folktomt, och vildgassen slogo ner pa en ang for att beta. Pojken sprang ifran dem fram till alvbrinken for att kunna se ner pa alven, som flot i en bred fara djupt under honom. Helt nara gick en landsvag fram till alven, och de resande fardades over denna pa en farja. Detta var nytt for pojken, och han hade roligt av att se pa det, men helt plotsligt kom en forfarlig trotthet over honom. "Jag ar tvungen att sova en stund. Jag har ju knappt fatt en blund i mina ogon i natt," tankte han, krop ner i en tat tuva, gomde sig, sa gott han kunde, under gras och stra och somnade.

Han vaknade av att manniskor sutto och sprakade bredvid honom. De voro landsvagsresande, som inte kunde farjas over alven, darfor att stora isstycken kommo flytande utfor den och hindrade farjan. Medan de vantade, hade de gatt upp pa vallen och sutto dar och talade om hur svart de hade det med alven.

"Jag undrar om det ska bli sadan oversvamning i ar som i fjol," sade en bonde. "Da gick alven lika hogt som telefonstolparna hemma hos oss, och hela var flottbro rev den med sig."

"I fjol gjorde den inte sa varst mycken skada i var socken," sade en annan, "men aret forut tog den ifran mig en full holada."

"Jag ska aldrig glomma den natten, da den gick till storms mot den stora bron vid Domnarvet," infoll en jarnvagsarbetare. "Ingen pa hela bruket kunde fa en blund i ogonen."

"Ja, nog ar alven en svar forstorare," sade en stor, statlig karl, "men nar jag hor, att ni sitter har och talar illa om den, kan jag inte lata bli att tanka pa prosten darhemma. Det var gille i prostgarden, och folk satt och klagade pa alven, just som ni gor nu, men da blev prosten liksom upprord och sade, att han ville beratta en historia for oss. Och nar han hade slutat, var det ingen, som kunde saga ett ont ord om Dalalven, och jag undrar om det inte skulle ha gatt sa med er ocksa, om ni hade varit med."

Nar de vantade horde detta, ville alla veta vad prosten hade sagt om alven, och bonden talade da om historien, sa gott som han kom ihag den.

"Det var en fjallsjo oppe vid norska gransen. Darifran flot ut en a, som var strid och ivrig allt ifran forsta borjan. Sa liten den var, blev den kallad Storan, darfor att den sag ut att kunna bli nagot duktigt av den.

Nar den nyss var utkommen ur sjon och kastade en blick omkring sig for att se at vilket hall den borde styra kosan, var det just ingen uppmuntrande syn, som motte den. At hoger, at vanster och ratt fram fanns ingenting annat an skogsasar, som sa smaningom reste opp sig till hoga bergstoppar.

Storan kastade blickarna at vaster. Dar hade den Langfjallet med Djupgravstoten, Barfrohagna och Storvatteshagna. Den sag at norr. Dar hade den Nasfjall, at oster stod Nipfjallet och i soder Stadjan. Den funderade nog pa om det inte var sa gott, att den for tillbaka ner i sjon. Men sa tyckte den anda, att den atminstone borde gora ett forsok att leta sig fram till havet, och sa gav den sig av.

Det ar latt att forsta, att det var ett styvt arbete for den att bana sig en vag genom obygden. Skog stod i vagen for den, om inte annat. Det var att rycka omkull tall efter tall for att fa fritt lopp. Den var maktigast och starkast om varen, nar forst hemfloden kom och fyllde den med snovatten fran grannskogarna och sedan fjallfloden kom med vatten fran fjallen. Da passade den pa och gick framat med stor kraft, rojde undan sten och jord och gravde sig igenom sandasar. Och om hosten kunde den likaledes gora ett duktigt arbete, sedan den hade stigit efter hostregnen.

En vacker dag, da Storan som vanligt holl pa att bana sig vag, fick den hora ett brusande och ett porlande till hoger om sig langt borta i skogen. Den borjade lyssna sa ivrigt, att den nastan stod stilla. 'Vad i all varlden kan det dar vara?' sade den. Skogen, som stod runt omkring, kunde inte lata bli att gora sig lustig over an. 'Du tror visst, att du ar ensam i varlden, du,' sade den. 'Men det ska jag saga dig, att den, som du hor brusa, ar ingen annan an Grovelan ifran Grovelsjon. Just nu har den gravt sig igenom en vacker dal, och den kommer nog fram till havet lika sa snart som du.'

Men Storan hade sitt lynne for sig, och nar den horde detta, sade den till skogen utan att betanka sig ett ogonblick: 'Den dar Grovelan ar nog bara en stackare, som inte kan hjalpa sig sjalv. Sag du till den, att Storan fran Vansjon ar pa vag till havet, och att jag ska ta mig an den och hjalpa den dit, ifall den vill sla folje med mig!'

'Du ar en morsk en, du, sa liten du ar,' sade skogen. 'Nog ska jag framfora halsningen, fast inte tror jag, att Grovelan blir nojd med den.'

Men nasta dag stod skogen dar och halsade fran Grovelan och sade, att den hade haft det sa svart, att den var glad att fa hjalp och skulle komma och forena sig med Storan, sa snart den nansin kunde.

Efter detta gick det forstas fortare framat for Storan, och om en tid hade den kommit sa langt, att den fick syn pa en smal, vacker sjo, som lag och speglade Idreberget och Stadjan.

'Vad ar detta for slag?' sade den, och aterigen holl den pa att stanna av forvaning. 'Jag kan val aldrig ha farit sa galet fram, att jag har kommit tillbaka till Vansjon?'

Men skogen, som fanns till hands overallt pa den tiden, svarade genast: 'Anej, inte har du kommit tillbaka till Vansjon. Det har ar Idresjon, som har blivit fylld med vatten av Soralven. Det ar en duktig alv. Nu har den just blivit fardig med sjon och haller pa att skaffa sig avlopp ur den.'

Nar Storan horde detta, sade den genast till skogen: 'Du, som nar fram overallt, kan garna halsa till Soralven, att Storan fran Vansjon ar kommen. Om den later mig ga fram genom sjon, sa ska jag till gengald ta alven med mig till havet, och den ska inte mer behova ha nagot bekymmer for hur den ska komma fram, utan det sorjer jag for.'

'Nog kan jag tala om ditt forslag,' sade skogen, 'men inte tror jag, att Soralven gar in pa det, for den ar lika maktig som du.'

Men nasta dag berattade skogen, att Soralven ocksa hade trottnat pa att bana sig vag ensam, och att den var redo att forena sig med Storan.

An gick nu ratt igenom sjon och borjade sedan pa att kampa med skog och fjall pa samma satt som forut. Det gick en tid, men ratt som det var, rakade den in i en bergdal, som var sa stangd, att den ingen utvag kunde finns. Storan lag och brusade av ilska, och nar skogen horde hur rasande den var, fragade den: 'Ar det nu slut med dig i alla fall?'

'Inte ar det slut med mig,' sade Storan. 'Jag bara haller pa med ett storverk. Jag ska gora en sjo, jag saval som Soralven.'

Sa borjade den att fylla Sarnasjon, och det blev en hel sommars arbete. Allt som vattnet steg i sjon, lyftes Storan i hojden, och till sist fann den utvag att bryta sig fram soderut.

Nar den var lyckligt och val utkommen ur denna angslan, fick den en dag hora ett stark brusande och sorlande till vanster om sig. Ett sa maktigt brus hade den aldrig forr hort i skogen, och den fragade genast vad det var.

Skogen stod som vanligt fardig att svara. 'Det ar Fjatalven,' sade den. 'Du hor hur den brusar och forsar, medan den haller pa att bana sig vag till havet.

'Ifall du nar sa langt, att du kan gora dig hord av alven,' sade Storan, 'sa kan du halsa och saga den dar alvstackarn, att Storan fran Vansjon erbjuder sig att ta den med till havet emot det, att den tar mitt namn och lydigt foljer med i min fara.'

'Inte tror jag, att Fjatalven vill avsta fran att gora fardigt farden pa egen hand,' sade skogen. Men nasta dag maste den erkanna, att Fjatalven ocksa hade trottnat pa att grava sin egen vag, och att den var fardig att forena sig med Storan.

Alltjamt gick det framat for Storan. Den var anda inte sa stor, som man hade kunnat vanta darav, att den hade dragit till sig sa manga hjalpare. Men stormodig var den daremot. Den gick fram i nastan standig fors och med starkt dan och kallade till sig allt, som strommande och porlade i skogen, om det sa bara var en varback.

En dag horde Storan en alv brusa langt, langt vasterut. Och nar den fragade skogen vem det var, svarade den, att det var Fulualv, som upptog vatten fran Fulufjall och som redan hade hunnit att grava sig en lang och bred fara.

Sa snart som Storan fick veta detta, sande den den vanliga halsningen, och skogen atog sig som forut att framfora den. Nasta dag kom den med svar fran Fulualv. 'Sag du till Storan,' hade alven svarat, 'att ingalunda vill jag ha hjalp! Det hade passat sig battre for mig an for an att sanda en sadan halsning, eftersom jag ar den maktigaste av oss bada och det lar bli jag, som forst kommer till havet.'

Knappt hade Storan fatt halsningen, forran den hade svaret fardigt. 'Sag nu genast till Fulualv,' ropade den till skogen, 'att jag utmanar den till tavlan! Om den anser sig vara maktigare an jag, ma den bevisa det genom att lopa i kapp med mig. Segervinnare blir den, som kommer forst till havet.'

Nar Fulualv fick hora halsningen, svarade den:

'Jag har ingenting otalat med Storan, och det hade behagat mig bast att fa ga min vag i ro. Men jag har sa mycket bistand att vanta fran Fulufjall, att det voro fegt av mig att inte uppta tavlingen.'

Harmed borjade de bada strommarna sin tavlan. De brusade astad med annu storre bradska an forut och hade ingen ro varken sommar eller vinter.

Men det tycktes, som om Storan genast skulle fa angra sin oforvagenhet att utmana alven, for den motte ett hinder, som holl pa att bli den overmaktig. Det var ett berg, som lag ratt i dess vag, och dar den inte kunde komma fram annat an genom en trang ramna. Den trangde ihop sig och gick fram med strid fors, men i manga ar maste den nota och fila, innan den fick ramnan utvidgad till en nagot sa nar bred klyfta.

Under denna tid fragade an skogen atminstone vart halvar hur det gick med Fulualv.

'Med alven gar det inte annat an bra,' svarade skogen. 'Den har nu forenat sig med Goralven, som tar emot vatten fran norska fjallen.'

En annan gang, nar an fragade efter alven, svarade skogen:

'Den behover du inte ha bekymmer for. Den har just nyss fatt till sig Horrmundsjon.'

Men Horrmundsjon hade Storan sjalv tankt att bemaktiga sig.

Nar den horde, att den hade gatt till Fulualv, blev den sa rasande, att den antligen brot sig igenom Trangslet och kom fram darur sa vild och brusande, att den ryckte med sig skog och jord, an den egentligen behovde. Det var just var, och den oversvammade hela trakten mellan Hyckjeberget och Vasaberget, och innan den kom till ro igen, hade den skapat den trakt, som kallas Alvdalen.

'Jag undrar vad Fulualv sager om detta,' sade Storan till skogen.

Fulualv hade emellertid gravt ur Transtrand och Lima, men nu hade den statt stilla framfor Limed och sokt efter en omvag, darfor att den inte vagade kasta sig utfor det branta berget dar. Men nar den fick hora, att Storan hade brutit sig igenom Trangslet och hade gravt ut Alvdalen, sade den, att nu fick det ga hur det ville. Den kunde inte sta stilla langre. Och sa kastade den sig utfor Limedsforsen.

Hog var den, men nog kom alven valbehallen utfor den, och sedan gick det undan med besked. Den gravde ur Malung och Jarna, och dar lyckades den overtala Vanan att forena sig med den, fastan den var hela tio mil lang och hade gravt ut en stor sjo som Vanjan pa egen hand.

Da och da tyckte den, att den horde ett markvardigt starkt brusande.

'Nu tror jag jag hor, att Storan haller pa att kasta sig i havet,'

'Nej', sade skogen, 'nog ar de Storan, som du hor, men inte ar den annu framme vid havet. Den har nu fatt till sig Skattungen och Orsasjon, och darfor har den blivit sa stormodig, att den har foretagit sig att fylla hela Siljan.'

Detta var en glad nyhet for Fulualv. Den forstod, att om Storan hade forirrat sig ner i Siljansdalen, skulle den bli instangd dar som i ett fangelse. Och ni kunde den vara saker om att na fram till havet fore an.

Efter detta borjade Fulualv att gar fram mer makligt. Om varen gjorde den sitt basta arbete. Den steg da hogt over skogstoppar och sandasar, och dar den hade gatt fram, lamnade den efter sig en rojd dal. Pa det sattet skred den fran Jarna till Nas och fran Nas till Floda. Fran Floda kom den till Gagnef. Har var det redan forut alldeles slatt. Bergen hade flyttat sig langt undan, och Fulualv hade sa latt att komma fram, att den lade bort all bradska och borjade att lekfullt vrida sig i krokar och bukter, nastan som om den hade varit en liten ungback.

Men om Fulualv hade glomt Storan, sa hade inte Storan glomt Fulualv. Var dag arbetade den med att fylla Siljansdalen for att kunna komma ut ur den pa nagot hall, men den lag framfor an som ett ofantligt kar och tycktes aldrig kunna bli full. Storan trodde ibland, att den skulle bli tvungen att satta sjalva Gesundaberget under vatten for att komma ut ur sitt fangelse. Den forsokte att bryta sig igenom vid Rattvik, men dar stor Lerdalsberget i vagen. Sa till sist kom den da fram nere vid Leksand.

'Sag ingenting till Fulualv om att jag har sluppit los!' sade an till skogen, och skogen lovade, att den skulle tiga.

Storan tog Insjon med sig i forbifarten, och sa gick den stolt och maktig fram genom Gagnef.

Nar Storan kom i narheten av Mjalgen i Gagnef, fick den se en alv, som kom flytande bred och praktfull med ljust och skinande vatten, och som skot undan skog och sandasar, som lag i vagen for den, sa latt, som om detta bara hade varit ett lekverk.

'Vad ar det dar for en praktig alv?' sade Storan.

Men nu hande sig, att Fulualv fragade just detsamma. 'Vad ar det dar for en alv, som kommer sa stolt och valdig norrifran? Jag trodde aldrig, att jag skulle fa se en alv ga fram genom landet med sa mycken styrka och makt.'

Da sade skogen sa hogt, att bada floderna horde det: 'Eftersom ni nu har fallt goda ord om varandra, Storan och Fulualv, synes det mig, att ni inte borde ha nagot emot att forena er men varandra och tillsammans soka bana er vag fram till havet.'

Detta tycktes behaga bada floderna. Men det, som stod emellan dem, var, att ingen av dem ville lamna sitt eget namn och ta den andras.

Fordenskull hade det kanske inte kommit till nagon forening mellan dem, om inte skogen hade foreslagit, att de skulle ta sig ett nytt namn, som inte tillhorde nagon av dem.

Harpa gick bada in, och de tog skogen till namngivare. Den bestamde da, att Storan och Fulualv skulle lagga bort sitt och kalla sig for Ostra Dalalven, och att Fulualv skulle lagga bort sitt och kalla sig for Vastra Dalalven. Sedan de hade forenat sig, skulle de ratt och slatt kallas Dalalven.

Och nu, nar bada floderna hade slutit sig samman, borjade de att ga framat med en valdighet, som intet kunde motsta. De jamnade ut marken i Stora Tuna, sa att den blev slat som en gardsplan. De rusade utfor fallen vid Kvarnsveden och Domnarvet utan tvekan.

Nar de kom i narheten av sjon Runn, sog de den till sig och tvang alla vattendrag i narheten att forena sig med dem. Sedan drog de osterut mot havet utan stort motstand och bredde ut sig som sjoar. De vann stor ara vid Soderfors och stor ara vid Alvkarleby, och antligen nadde de fram till havet.

Nar de skulle storta sig i havet, kom de att tanka pa sin langa tavlan och pa all den vedermoda, som de hade lidit.

De kande sig nu trotta och gamla, och de forvanade sig, att de i sin ungdom hade varit sa glada at kamp och tavlan. Och de undrade vartill att detta hade tjanat.

Harpa fick de intet svar, for skogen hade stannat hogt oppe pa stranden, och sjalva kunde de inte vanda tillbaka i sin fara och se hur manniskor hade trangt fram, dar de hade rojt vag, hur bygd hade uppstatt utmed Osterdalalvens sjoar och i Vasterdalalvens dalar, hur i hela landskapet inte fanns annat an ode skogar och fjall, utom dar de hade dragit fram i sin starka tavlan."

XXX. Brorslotten

Den gamla gruvstaden

Fredag 29 april

Det fanns inte nagot stalle i Sverige, dar Bataki, korpen, tyckte sa mycket om sig som i Falun. Sa snart som det blev en smula bart pa marken om varen, begav han sig dit och drojde sedan flera veckor i narheten av den gamla gruvstaden.

Falun ligger i en dalsanka, som genomflytes av en kort a. Vid dalens norra anda ligger en klar och vacker liten sjo med gronskande, manguddiga strander, som kallas Varpan. Vid sodra andan ligger en sjoliknande vik av Runn, som heter Tisken och har grunt, orent vatten och sumpiga, fula strander, belamrade med allt mojligt skrap. Oster om dalen gar en vacker hojdstrackning, som pa toppen bar statlig tallskog och saftiga bjorkar och har hela sluttningen kladd med lummiga tradgardar. Vaster om staden gar ocksa en as. Hogst uppe ar den bevuxen med fattig barrskog, och hela sluttningen ar kal, naken, utan trad och gras, som en riktig oken. Det enda, som skyler marken, ar stora, runda stenblock, som ligga utstrodda over den.

Falu stad, som ligger i dalsankan pa omse sidor om an, ser ut, som om den hade blivit anpassad efter den mark, som den ar rest pa. Pa den grona sidan av dalen finnas alla de byggnader, som ha ett prydligt eller statligt utseende. Dar ligga de tva kyrkorna, radhuset, landshovdingens bostad, bergslagskontoret, bankhusen, hotellen, de manga skolhusen, sjukhuset, att vackra villor och boningshus. Pa den svarta sidan ater sta gata upp och gata ner sma rodfargade envaningshus, langa odsliga plank och stora, tunga fabriksbyggnader. Och bortom gatorna, mitt i den stora stenoknen, ligger Falu gruva, med gruvkonster och hissar och pumpverk, med alderdomliga byggnader, som sta lutade pa den undergravda marken, med svarta, branta slaggberg och langa rader av rostugnar.

Vad Bataki, angar, brukade han aldrig kasta en blick at den ostra stadsdelen och inte heller at den vackra sjon Varpan. Men sa mycket mer tyckte han om den vastra sidan och den lilla sjon Tisken.

Bataki, korpen, alskade allt, som var hemlighetsfullt, allt, som gav anledning till grubbel och funderingar och satte tankarna i rorelse, och mycket sadant fann han pa stadens svarta sida. Det hade salunda varit en stor gladje for honom att soka grubbla ut varfor den gamla roda trastaden inte hade brunnit upp sasom alla andra roda trastader i detta land. Likasa hade han undrat over hur lange de lutande husen vid kanten av gruvan skulle kunna bli staende. Han hade funderat pa den stora Stoten, den ofantliga oppningen i jorden mitt i gruvfaltet, och flugit ner till dess botten for att undersoka hur detta valdiga tomrum hade uppkommit. Han hade fallit i forundran over de branta hogar av slagg, som stodo runt omkring Stoten och gruvhusen och omgardade dem som murar. Han hade sokt forklara for sig vad den lilla signalklockan, som slar ett kort, dystert ljudande klamtslag med jamna mellanrum hela aret runt, hade att saga, och forst och sist hade han undrat hur det kunde se ut nere under jorden, dar kopparmalmen hade brutits i manga hundra ar och marken var sa full av gangar som en myrstack. Nar det antligen hade lyckats Bataki att fa nagorlunda god reda i allt detta, svavade han bort till den hemska stenoknen for att tanka efter varfor det inte vaxte gras mellan stenblocken, eller ocksa begav han sig ner till Tisken. Denna sjo ansag han for den underbaraste, som han nagonsin hade rakat pa. Hur kunde det komma sig, att den var alldeles utan fisk, och att dess vatten ibland, nar det var upprort av storm, blev alldeles rott? Det var sa mycket besynnerligare, som en stor gruvback, som foll ut i sjon, hade blankande, klargult vatten. Han undrade pa spillrorna efter forstorda byggnader, som lago kvar pa stranden, och pa det lilla stallet Tisksagen, som kunde ligga dar omgivet av grona tradgardsland och overskuggat av trad mellan den ode stenoknen och den besynnerliga sjon.

Det aret, da Nils Holgersson for med vildgassen genom landet, stod annu pa stranden av Tisken, ett stycke utanfor staden, ett gammalt hus, som kallades Svavelkoket, darfor att dar bereddes svavel ett par manader vartannat ar. Det var ett gammalt ruckel, som hade varit rott, men sa smaningom hade blivit brungratt. Det hade inga fonster, utan bara en rad gluggar, som voro stangda med svarta luckor, och det stod nastan alltid mycket val tillbommat. In i detta hus hade Bataki aldrig kunnat kasta en blick, och det vackte darfor hans undran mer an nagot annat. Han hoppade omkring pa taket for att finna ett hal, och han satt ofta pa den hoga skorstenen och kikade ner genom den tranga oppningen.

En dag rakade Bataki mycket illa ut. Det hade varit stark blast. En glugglucka pa det gamla Svavelkoket hade kastats upp, och Bataki hade passat pa att flyga in genom gluggen for att se in i byggnaden. Men knappt var han inkommen, forran luckan slog igen bakom honom, och Bataki var instangd. Han vantade, att vinden skulle kasta upp luckan pa nytt, men detta tycktes den alls inte amna gora.

Det foll ratt mycket dager in i byggnaden genom springor i vaggarna, och Bataki hade atminstone den gladjen att kunna fa reda pa hur det sag ut darinne. Det fanns ingenting annat an en stor ugn med ett par inmurade grytor, och detta sag han sig snart nojd pa. Men nar han ville ut igen, visade det sig, att det alltjamt var omojligt. Vinden ville inte kasta upp luckan. Ingen enda glugg eller dorr stor oppen. Korpen befann sig helt enkelt i ett fangelse.

Bataki borjade skrika pa hjalp och holl i darmed hela dagen. Det finns val knappt nagra djur, som aro sa ihardiga att fora ovasen som korpar, och det blev snart bekant vida omkring, att han hade rakat i fangenskap. Den grastrimmiga katten fran Tisksagen var den forsta, som fick reda pa olyckan. Han talade om den for honsen, och de ropade ut den till forbiflygande faglar. Snart var den kand av alla Falu stads kajor och duvor och krakor och sparvar.

De flogo genast bort till det gamla Svavelkoket for att ta narmare reda pa saken. De kande mycket stort medlidande med korpen, men ingen av dem kunde hitta pa nagot satt att hjalpa honom.

Helt plotsligt ropade Bataki till dem med sin skarpa, vresiga rost: "Tyst, ni darute, och hor pa mig! Eftersom ni sager, att ni garna vill hjalpa mig, sa far ut och ta reda pa den gamla vildgasen Akka fran Kebnekajse och hennes flock! Jag tycker, att de borde finnas i Dalarna den har tiden pa aret. Tala om for Akka hur det star till med mig! Jag tror, att hon for med sig den ende, som kan hjalpa mig."

Agar sandeduva, som var den basta budbararen i hela landet traffade vildgasflocken borta pa Dalalvstranden, och nar skymningen inbrot, kommo hon och Akka farande och slogo ner framfor Svavelkoket. Tummetott satt pa Akkas rygg, men de andra reskamraterna hade de lamnat pa en holme i Runn, darfor att Akka ansag, att de skulle ha gjort mer skada an gagn, om de hade kommit med till Falun.

Nar Akka hade radfort sig en smula med Bataki, tog hon Tummetott pa ryggen och for bort till en gard, som lag alldeles i narheten av Svavelkoket. Hon for sakta fram over tradgarden och bjorkhagarna, som omgavo det lilla stallet, allt under det att bade hon och pojken stirrade nerat marken. Det marktes, att har funnos barn, som hade sin lekar utomhus, och det drojde inte lange, forran de hittade vad de behovde. I en liten glad varback slamrade en rad av sma hammarverk, och dar i narheten fann pojken ett stamjarn. Pa ett par bockar lag en halvfardig kanot, och bredvid den hittade han en liten bunt segelgarn.

Med detta foro de tillbaka till Svavelkoket. Pojken faste snoret kring skorstenen, slappte ner det i det djupa halet och halade sig utfor det. Sedan han hade halsat Bataki, som med manga vackra ord tackade honom for att han hade kommit, borjade han att hugga ett hal i vaggen med stamjarnet.

Svavelkoket hade inga tjocka vaggar, men pojken fick med varje hugg bara los en span, sa liten och tunn, att en ratta lika val hade kunnat gnaga loss den med sina framtander. Det var tydligt, att han skulle nodgas arbeta hela natten och kanske langre anda, innan han fick ett sa stort hal, att korpen kunde tranga igenom det.

Bataki var sa ivrig att bli fri, att han inte kunde sova, utan stod bredvid pojken under arbetet. I borjan var pojken mycket flitig, men om en stund markte korpen, att huggen kommo med allt langre mellanrum, och till sist upphorde de alldeles.

"Du ar visst trott," sade korpen. "Du orkar kanske inte arbeta langre?" – "Nej, inte ar jag trott," sade pojken och tog ater upp jarnet, "men jag har inte sovit ordentligt en natt pa aldrig sa lange. Jag begriper inte hur jag ska kunna halla mig vaken."

Nu gick arbetet raskt undan en stund, men sa kommo huggen med allt langre mellanrum. Korpen vackte pojken pa nytt, men han forstod, att om han inte kunde hitta pa nagot satt att halla honom vaken, skulle han fa stanna, dar han var, inte bara denna natten, utan hela nasta dag ocksa.

"Det kanske gingo battre att arbeta, ifall jag talade om en historia for dig?" sade han. – "Ja, det kunde ju vara en mojlighet," sade pojken, men pa samma gang gaspade han och var sa somnig, att han knappt kunde halla fast verktyget.

Sagan om Falu gruva

"Jag ska saga dig, Tummetott," sade Bataki, "att jag har haft ett langt liv pa jorden. Jag har rakat ut for bade ont och gott, och flera ganger har det hant mig, att jag har hallits fangen av manniskorna. Pa sa satt har jag lart mig inte bara att forsta deras sprak, utan jag har ocksa inhamtat mycket av deras lardom. Och jag vagar pasta, att det inte finns en fagel till i landet, som har sa bra reda pa dina stamfrander som jag.

En gang satt jag i bur manga ar i rad hos en bergmastare har i Falun, och det var i hans hus, som jag fick kannedom om det, som jag nu ska beratta for dig.

For langre sedan bodde har i Dalarna en jatte, som hade tva dottrar. Nar jatten blev gammal och kande, att han skulle do, kallade han dottrarna till sig for att dela sina egendomar mellan dem.

Hans fornamsta rikedom bestod av nagra berg, som var fulla av koppar, och dessa ville han skanka till dottrarna. Men innan jag lamnar er arvet,' sade han, 'maste ni lova mig, att om nagon framling skulle raka att upptacka era kopparberg, sa ska ni sla ihjal honom, innan han hinner visa sitt fynd for nagon annan.' Den aldsta av jattedottrarna var grym och vild, och hon lovade utan tvekan att lyda faderns vilja. Den andra hade ett mera milt sinnelag, och fadern sag, att hon betankte sig, innan hon gav loftet. Darfor lamnade han henne bara en tredjedel av arvet, medan den aldsta fick jamnt dubbelt sa mycket som hon. 'Dig vet jag att jag kan lita pa, som om du voro en karl', sade jatten, 'och darfor ska du fa brorslotten.'

Strax darefter dog gammaljatten, och langa tider framat var bada dottrarna lika noga att halla loftet. Det hande mer an en fattig vedhuggare eller jagare, att han fick syn pa kopparmalmen, som pa flera hall lag oppe vid bergytan, men knappast hade han hunnit hem och talat om vad han hade sett, forran han traffades av en olycka. Antingen stortade en torrfura over honom, eller ocksa rakade han ut for ett bergras. Han fick aldrig tid pa sig att visa en annan var skatten var till finnandes i vildmarken.

Pa den har tiden var det bruk overallt i landet, att bonderna om somrarna sande sina kreatur pa bete langt in i skogarna. Vallhjonen foljde med dem for att ta vara pa mjolken och gora ost och smor. For att folk och boskap skulle ha nagon tillflykt i vildmarken, rojde bonderna opp en liten plats i skogen och byggde dar ett par sma stugor, som de kallade fabodar.

Nu hande det sig, att en bonde, som bodde invid Dalalven i Torsangs socken, hade sina sommarbodar vid stranderna av sjon Runn, dar marken var sa stenbunden, att ingen hade forsokt sig pa att odla den. En host begav sig bonden med ett par klovjehastar bort till fabodvallen for att hjalpa till att fora hem kreaturen, smorbyttorna och ostarna. Nar han skulle rakna boskapen, rakade han marka, att en av bockarna var alldeles rod om hornen. 'Vad ar det for horn, som Karebocken har fatt?' sade bonden till vallkullan. – 'Jag vet inte, jag,' svarade hon. 'Han har kommit hem med roda horn var kvall i sommar. Han tycker nog, att det ar grant.' – 'Jasa, tror du det,' sade bonden. – 'Han har sitt lynne for sig, den har bocken, och om jag skurar det roda av hornen, gar han genast och skaffar dit nytt.' – 'Skura da av rodfargen an en gang,' sade bonden, 'sa far jag se hur han bar sig at!'

Inte forr hade bocken fatt hornen skurade, an han sprang till skogs. Bonden foljde honom, och nar han hann opp bocken, stod denne och gned hornen mot nagra stenar, som var roda. Bonden tog opp stenarna, smakade och luktade. Han trodde sig forsta, att han hade rakat pa nagot slags malm.

Medan han stod dar och funderade, kom ett stenblock rullade utfor en brant tatt bredvid honom. Bonden sprang at sidan och raddade sig, men bocken Kare kom ratt under blocket och blev ihjalslagen. Nar bonden tittade oppat branten, sag han en stor, stark jattekvinna, som var i fard med att rulla ner annu ett stenblock mot honom. 'Vad tar du dig till?' ropade bonden. 'Jag har varken gjort dig eller nagon av de dina nagot ont.' – Nej, det vet jag nog,' sade jattekvinnan. 'Men jag maste sla ihjal dig, darfor att du har upptackt mitt kopparberg.' Detta sade hon med bedrovad rost, som om hon vore ganska motvillig att doda honom, och harav fick bonden mod att ge sig i tal med henne. Da berattade hon honom om gammaljatten, om loftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fatt brorslotten. 'Jag ar sa led at att sla ihjal alla de oskyldiga stackare, som finner reda pa mitt kopparberg,' sade hon, 'att jag onskar, att jag aldrig hade tagit emot arvet. Men vad jag har lovat, det far jag halla.' Darmed borjade hon ater banda pa stenblocket. 'Ha inte sa brattom!' sade bonden. 'Inte behover du sla ihjal mig for det dar loftets skull. Det var inte jag, som fann reda pa kopparn, utan det var bocken, och honom har de redan dodat.' – 'Menar du, att jag kunde slippa med det?' sade jattedottern och blev tveksam. – 'Ja, det menar jag visst,' sade bonden. 'Du har hallit ditt lofte sa val, som nagon kan begara.' Och han talade sa forstandigt med henne, att han fick behalla livet.

Bonden for nu for det forsta hem med korna. Sedan vandrade han nerat Bergslagerna och lejde sig drangar, som forstod sig pa bergshantering. Dessa hjalpte honom att ta opp sig en gruva pa det stallet, dar bocken hade mist livet. I borjan var han radd att bli dodad, med det forholl sig nog sa, att jattedottern hade trottnat pa att vakta sitt kopparberg. Hon ofredade honom aldrig.

Malmadern, som bonden hade upptackt, gick fram i sjalva bergytan, sa att det var varken svart eller besvarligt att bryta malmen. Han och drangarna slapade fram ved ur skogen, lade opp stora bal pa malmberget och tande pa. Da sprack stenen sonder av varmen, sa att de kunde komma at malmen. Darpa lat de malmstyckena ga igenom den ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kopparn och hade skilt den fran slaggen.

Forr i varlden anvande folk nastan annu mer koppar till dagligt bruk, an de gor nu for tiden. Den var en eftersokt och nyttig vara, och bonden, som agde gruvan, blev snart stormrik. Han byggde sig en stor, praktig gard i narheten av gruvan och kallade den Kararvet efter bocken. Nar han red till gudstjansten i Torsang, var hans hast skodd med silver, och nar hans dotter skulle fira brollop, lat han brygga ol av tjugu tunnor malt och steka tio stora oxar pa spett.

Pa den tiden brukade folk for det mesta halla sig stilla var och en i sin landsanda, och nyheter blev inte sa latt kringforda som nu. Men ryktet om att en stor koppargruva hade blivit funnen nadde anda fram till manga manniskor, och de, som inte hade battre att gora, gav sig astad oppat Dalarna. Pa Kararvet blevo alla fattiga vandrare val mottagna. Bonden tog dem i sin tjanst, gav dem god lon och lat dem bryta malm at honom. Det fanns nog och overnog av malm, och ju fler tjanare han kunde satta till arbete, desto rikare blev han.

Men en kvall lar det ha hant, att fyra raska karlar med bergsmanshackan pa axeln kom vandrande till Kararvet. De blev val mottagna som alla andra, men nar bonden fragade om de ville arbeta hos honom, sade de tvart nej. 'Vi tanker bryta malm for egen rakning,' sade de – 'Det ar val anda sa, att det har malmberget ar mitt,' sade bonden. – 'Vi tanker inte bryta i din gruva,' svarade de frammande. Berget ar stort, och det, som ligger fritt och ohagnat i vildmarken, har vi lika mycken ratt till som du.'

Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gastfrihet mot de nykomna. Tidigt nasta dag gick de ut for att arbeta, fann kopparmalm ett stycke langre bort och borjade bryta den. Nar de hade hallit pa nagra dar, kom bonden till dem. 'Det ar gott om malm har i berget,' sade han. – 'Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna skatten ar lyftad,' svarade en av de frammande. – 'Det forstar jag nog,' sade bonden, 'men jag tycker anda, att ni borde ge mig skatt av den malm, som ni bryter, darfor att det ar min fortjanst, att det kan drivas bergshantering har.' – 'Nu forstar vi inte vad du menar,' sade karlarna. – 'Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet,' sade bonden och berattade for dem om de bada jattedottrarna och om brorslotten.'

Karlar horde mycket noga pa detta, men de tycktes fasta sig vid annat i berattelsen, an bonde hade vantat. 'Ar det sakert, att den andra jattekvinnan ar farligare an den, som du rakade ut for?' sade de. ' Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket forbarmande,' svarade bonden.

Darmed lamnade han dem, men han holl ogonen pa dem, och om en stund sag han, att de upphorde att arbeta och vandrade inat skogen.

Nar folket satt vid kvallsvarden pa Kararvet den dagen, hordes ett forfarligt tjut av vargar borta fran skogen. Mittibland vilddjurens tjutande ljod manniskoskrik. Bonden reste sig genast, men drangarna tycktes inte ha lust att folja honom. 'Det kan vara gott nog at det dar tjuvpacket att bli rivet av vargarna,' sade husfolket. – 'Nog ska vi bista dem, som ar i nod,' sade bonden och gick ut med alla sina femti drangar.

De fick genast syn pa en forfarligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. Drangarna jagade bort dem och fann pa marken fyra manniskokroppar, som var sa illa medfarna, att de inte skulle ha forstatt vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som lag bredvid dem.

Efter detta forblev kopparberget i en mans ago anda till bondens dod, da det overtogs av hans soner. Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade blivit upptagen under ett ar, delade de i hogar, kastade lott om dem och smalte sedan fram kopparn i var sina ugnar. De blev alla maktiga bergsman och byggde sig stora och ansenliga gardar. Och efter dem tog deras arvingar fatt pa arbetet, oppnade nya gruvschakt och okade malmbrytningen. Ar for ar vaxte gruvan i betydenhet, och allt fler bergsman fick del i den. Somliga bodde helt nara den, andra hade sina gardar och hyttor runt om i trakten. En maktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.

Nu ar att marka, att den malm, som lag sa till, att den kunde brytas oppifran, som man bryter sten ur ett stenbrott, borjade ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att soka malmen djupt under jorden. De maste genom tranga schakt och langa, slingrande gangar arbeta sig in i jordens morka innandomen for att lagga sina eldar och spranga sonder berget. Det ar alltid ett tungt och svart arbete att bryta berg, men dartill kom pinan av roken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svarigheten att frakta malmen pa branta stegar opp till jordytan. Och ju langre nerat djupet de trangde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom starka vattenstrommar frambrusande ur en vra av gruvan, ibland hande det, att taket i gruvgangarna stortade in over gruvdrangarna. Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev sa fruktat, att ingen ville agna sig darat av fri vilja. Da erbjods livdomda forbrytare och man, som strok omkring fredlosa i skogarna, att de skulle fa tillgift for sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.

Under langa tider hade ingen tankt pa att soka efter brorslotten. Men bland de laglosa mannen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv sa hogt som ett aventyr, och dessa borjade genomstrova trakten i hopp att finna den.

Hur det avlopte for alla de sokande, det kan ingen saga, men en berattelse finns kvar om ett par gruvdrangar, som sent en kvall kom hem till husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och maktig malmader i skogen. De hade blackat opp vag till den, och nasta dag ville de visa den for husbonden. Men nasta dag var en sondag, och husbonden ville inte ga till skogen och soka malm den dagen, utan gick i stallet till kyrkan med allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan over sjon Varpan. Pa bortvagen gick allt val, men pa hemvagen foll bada drangarna ner i en vak och drunknade. Da borjade folk paminna sig den gamla sagnen om brorslotten och sade, att det sakert var denna, som drangarna hade funnit.

For att rada bot pa alla brister vid gruvan tog bergsmannen sig for att kalla in utlanningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utlandska mastare larde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade upp malmen. Framlingarna ville inte satta mycken lit till sagan om jattedottrarna, men val trodde de, att det kunde vara mojligt, att det fanns en maktig malmader nagonstans i narheten, och de sokte efter den med stor iver. Och en kvall kom en tysk gruvfogde till harbarget vid gruvan och berattade, att han hade funnit brorslotten. Men tanken pa den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han stallde till gastabud samma natt, drack och dansade och spelade tarning, och till sist rakade han i gral och slagsmal och blev nerstucken av en bland dryckesbroderna.

Ur stora Kopparberget hamtades alltjamt en sadan myckenhet malm, att gruvan raknades for den rikaste koppargruva, som fanns i nagot land. Den gav stor rikedom, inte bara at den narmaste trakten, utan de skatter, som hamtades darur, blev Sveriges rike till stor hjalp under betryckta tider. For dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och sa markvardig och nyttig har gruvan ansetts vara, att kungarna brukade resa till Falun for att besoka den och kallade den for Sveriges lycka och Svea rikes skattkammare.

Nar manniskor tankte pa hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra pa att de, som trodde att, en dubbelt sa stor kopparskatt fanns i narheten, skulle forarga sig over att den var oatkomlig. Mangen vagade livet for att soka efter den, men vann ingenting darmed.

En av de sista, som sag brorslotten, var en ung Falubergsman av god och rik slakt, som agde gard och hytta i staden. Han ville gifta sig med en vacker bonddotter fran Leksand och vandrade dit for att fria till henne, men hon nekade att gifta sig med honom, darfor att hon inte ville flytta till Falun, dar roken fran rostugnar och hyttor lag sa tungt och tryckande over staden, att hon blev angslig, bara hon tankte pa den.

Bergsmannen holl henne mycket kar, och nar han vande tillbaka hem, var han djupt bedrovad. Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig tankt pa att det kunde vara svart att leva dar. Men nar han nu narmade sig staden, blev han forfarad. Ur den stor gruvoppningen, ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelroken och svepte hela staden i en dimma. Roken hindrade vaxterna fran att trivas, sa att marken lag bar och naken vida omkring. Hyttor, ur vilka elden lagade, och som var omgivna av svarta slaggvarp, sag han overallt, inte bara i staden och dess narhet, utan i hela trakten. De stod vid Grycksbo, vid Bengtsarvet, vid Bergsgarden, vid Stennaset, vid Korsnas, i Vika och anda bortat Aspeboda. Han forstod, att den, som var van vid att bo i ljus och gronska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas harnere.

Asynen av staden gjorde honom annu dystrare, an han hade varit. Han tyckte sin inte vilja ga hem genast, utan vek av fran vagen och vandrade in i skogsmarken. Dar strovade han omkring hela dagen utan att tanka pa vart han gick.

Nar det led mot aftonen, hande det sig, att han rakade fa se en bergyta, som glanste likt guld. Nar han sag battre efter, markte han, att det var en maktig ader kopparmalm. Forst blev han glad at upptackten, men sedan kom han att tanka pa att detta torde vara brorslotten, som hade bragt manga i fordarvet, och da blev han skramd. 'I dag ma jag saga att olyckan forfoljer mig,' tankte han. 'Kanske att jag nu maste mista livet, darfor att jag har funnit den har rikedomen.'

Han vande sig genast bort och begav sig pa hemvagen. Om en stund kom han i mote med en hog och stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men han kunde inte paminna sig, att han hade sett henne forut.

'Jag undrar vad du har haft for dig i skogen,' sade kvinnan. 'Jag har sett, att du har strukit omkring har hela dagen.' – 'Jag har gatt och sett mig om efter en boplats,' sade bergsmannen, 'for den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.' – 'Tanker du inte pa att bryta malm ur kopparberget, som du fann for en stund sedan?' fragade hon vidare. – 'Nej, jag far lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte fa den, som jag tycker om.' – 'Ja, hall ord med detta bara,' sade kvinnan, 'sa ska inget ont handa dig!'

Med detsamma lamnade hon honom. Men han skyndade sig att gora till sanning vad han hade sagt for nods skull. Han upphorde med kopparhanteringen och byggde sig en gard langt ifran Falun. Och sedan hade hon, som han tyckte om, ingenting emot att flytta till honom."

Harmed slutade korpen sin berattelse. Pojken hade verkligen hallit sig vaken hela tiden, men inte hade han fort jarnet med sardeles stor fart.

"Na, hur har det gatt sedan?" fragade han, nar korpen tystnade.

"Jo, det har gatt utfor med koppartillverkningen sedan den tiden. Falu stad, den star ju. Men alla de gamla hyttorna ar borta. Hela trakten ar oversallad av gamla bergsmansgardar, men de, som bor pa dem, far lov att agna sig ar jordbruk eller skogshantering. I Falu gruva haller malmen pa att ta slut. Det voro mer valbehovligt an nagonsin, att man funne reda pa brorslotten."

"Jag undrar om den dar bergsmannen var den siste, som sag den," sade pojken.

"Jag ska tala om for dig vem som har sett den sist, nar du har huggit hal pa vaggen och slappt ut mig," sade Bataki.

Pojken spratt till och borjade arbeta lite raskare. Han tyckte, att Bataki hade sagt det dar i en underligt menande ton. Det lat nastan, som om han ville lata pojken forsta, att han, korpen, hade sett den stora malmadern. Kunde han ha haft nagon sarskild mening med att han hade berattat den dar historien for honom?

"Du har visst farit mycket omkring har i trakten," sade pojken for att fa litet klarhet i saken. "Du har nog funnit bade ett och annat, medan du har svavat over skogarna och bergen haromkring."

"Jag skulle nog kunna visa sig ratt mycket markvardigt, bara du blir fardig med ditt arbete," sade korpen.

Pojken borjade hugga med sadan iver, att flisorna flogo omkring honom. Nu hade han blivit riktigt viss pa att korpen hade funnit brorslotten. "Det ar bra synd, att du, som ar en korp, inte ska kunna gora dig nagon gladje av den rikedomen, som du har funnit," sade han.

"Jag vill inte tala mer om den har saken, forran jag ser, att du kan hugga hal pa vaggen och slappa ut mig," sade korpen.

Pojken arbetade, sa att jarnet blev brannande varmt. Han tyckte sig latt kunna gissa Batakis mening. Korpen kunde ju inte bryta malm for sig egen rakning, och darfor var det sakert hans avsikt att skanka upptackten till Nils Holgersson. Det var ju bade det troligaste och rimligaste. Men om pojken nu fick veta hemligheten, da skulle han komma tillbaka hit, sa snart som han hade blivit manniska igen, och ta reda pa den stora rikedomen. Och nar han hade fortjanat tillrackligt mycket pengar, sa skulle han kopa in hela Vastra Vemmenhogs socken och bygga ett slott dar, sa stort som Vittskovle. Och en dag skulle han bjuda husman Holger Nilsson och hans hustru till sig pa slottet. Och nar de kommo vandrande, skulle han sta pa trappan och saga: "Var sa goda och stig in, och var som hemma har!" Och de skulle forstas inte kanna igen honom, utan undra vem den sina herrn var, som hade bjudit dem. "Skulle ni inte tycka om att bo pa ett sadant har stalle? skulle han da saga.' "Det forstar sig, men det ar inte nagot for oss," skulle de svara. – "Jo, det ar det. Det ar meningen, att ni ska fa det har stallet i betalning for den stora vita gaskarlen, som flog bort haromaret," skulle han saga.

Pojken skotte jarnet allt flinkare. Det nasta, som han skulle anvanda pengarna till, var att bygga en ny stuga pa ljungheden i Sunnerbo at Asa gasapiga och lille Mats. Mycket storre och finare an den gamla forstas. Och sa skulle han kopa in hela Takern och ge den till anderna och sa...

"Nu far jag saga, att du har arbetat med god fart," sade korpen. "Jag tror, att halet ar tillrackligt stort allaredan."

Det lyckades verkligen for korpen att tranga sig ut. Pojken foljde efter och sag da Bataki sitta pa en sten ett par steg langre bort.

"Jag ska nu halla mitt lofte till dig, Tummetott," sade Bataki mycket hogtidligt, "och tala om for dig, att jag har sett brorslotten. Men jag vill inte rada dig att borja leta efter den, for det kostade mig aratals arbete, innan jag fick reda pa den."

"Jag tankte, att du skulle tala om for mig var den fanns, som lon for att jag har hjalpt dig ur fangenskapen," sade pojken

"Du matte ha varit bra somnig, medan jag berattade om brorslotten," sade Bataki. "Annars skulle du val inte ha vantat nagot Sadant. Markte du inte, att alla de, som har velat uppenbara var brorslotten fanns, har rakat i olycka? Nej, du! Bataki har levat sa langre pa jorden, att han har lart sig att halla mun.

Darmed lyfte han vingarna och flog sin vag.

Akka stod och sov pa marken bredvid Svavelkoket, men det drojde en lang stund, innan pojken gick fram och vackte henne. Han var missmodig och sorgsen, darfor att han hade gatt miste om den stora rikedomen, och tyckte, att han ingenting hade att gladja sig at. "Jag tror inte, att det ar sant med jattedottrarna," sade han for sig sjalv, "och jag tror inte pa vargar och svaga isar, men jag tror, att nar fattiga gruvarbetare har funnit den stora malmadern mitt i vilda skogen, har de blivit sa yra av gladje, att de sedan inte har kunnat hitta reda pa den. Och jag tror, att missrakningen har blivit sa svar for dem, att de inte har kunnat leva. For sa kanner jag det."

XXXI. Valborgsmassoafton

Valborgsmassoafton

Lordag 30 april

Det finns en dag, som ar nara nog lika efterlangtad av alla barn i Dalarna som julaftonen, och det ar valborgsmassoaftonen, da de fa tanda eldar ute i det fria.

Flera veckor forut tanka pojkar och flickor inte pa annat an att samla bransle for valborgseldarna. De ga is skogen for att plocka upp torra grenar och kottar, de samla spanor hos snickaren och stickor och bark och vresiga kubbar hos vedhuggaren. De ga var dag till handelsmannen for att tigga gamla larar, och om nagon har lyckats komma over en tom tjartunna, gommer han den som sin basta skatt och tors inte ta fram den forran i sista stunden, strax innan eldarna skolan tandas. De smala spona, som man anvander till att stodja arter och bonor med, aro i stor fara och likasa alla gamla omkullblasta gardsgardar, alla sonderbrutna redskap och alla hassjestanger, som ha blivit kvarglomda ute pa akern.

Nar den markvardiga kvallen kommer, ha barnen i varje by lagt upp en stor hog av kvistar och ris och allt mojligt brannbart antingen pa en kulle eller ocksa nere vid en sjostrand. I somliga byar ar inte bara ett, utan tva, tre stora risbal hopplockade. Det kan ju ha fallit sig sa, att pojkar och flickor inte ha kunnat enas om branslesamlingen, eller ocksa ha de, som bo i norra andan, inte kunnat ga in pa, utan de ha mast skaffa sig en eld for egen rakning.

Hogarna bruka vara fardiga i god tid pa eftermiddagen, och sedan ga alla barnen omkring med tandsticksaskar i fickan och vanta pa morkret. Det ar sa forfarligt lange ljust i Dalarna den har tiden pa aret. Nar klockan ar atta, har det knappast borjat skymma. Det blir kallt och ruskigt att ga ute och vanta, for det ar bara varvinter annu. Fran all avrojd och oppen mark ar snon borttoad, och mittpa dagen, da solen star hogt pa himlen, kan det kannas riktigt varmt, men det finns annu djupa drivor kvar i skogarna, isen tacker sjoarna, och mot natten blir det ibland manga grader kallt. Darfor kan det ocksa handa, att en och annan eld blir tand, innan det ar riktigt morkt. Men det ar bara de minsta och otaligaste barnen, som pa det sattet forhasta sig. De storre vanta, tills det har blivit sa pass morkt, att eldarna kunna ta sig nagot ut.

Sa kommer antligen den ratta stunden. Var och en, som har bragt en aldrig sa liten sticka till balet, ar narvarande, och den aldsta pojken tander en halmknippa och sticker in den under hogen. Strax borjar lagorna arbeta, det fraser och knastrar i riset, de tunnaste kvistarna blir glodroda, roken valler fram, svart och hotande. Sa antligen tranger lagan upp fran toppen av risbalet, hog och klar, stiger pa en gang flera meter i hojden och syns over hela trakten.

Nar barnen i en by ha fatt sin egen eld riktigt i gang, ge de sig tid att se sig omkring. Jo, dar brinner en eld, och dar brinner en annan, och nu tandes det en pa kullen och en allra overst pa berget! Alla hoppas de, att deras eld skall vara den storsta och klaraste, och de aro sa radda for att den inte skall overglansa de andras, att de nu i sista stunden rusa hem till gardarna for att tigga mor och far om annu nagra bradstumpar och vedtran.

Nar elden har brunnit en stund, komma de vuxna och de gamla gaende for att se pa den. Men elden ar inte bara grann och lysande, utan den sprider ocksa en god och skon varme omkring sig, och detta lockar dem att sla sig ner pa stenar och tuvor runt omkring den. Dar sitta de och stirra in i lagorna, tills en av dem faller pa den tanken, att de borde koka litet kaffe, nar det finns en sa praktig eld. Medan kaffepannan puttrar, hander det, att nagon borjar beratta en historia, och nar den forsta har slutat, tar genast en annan vid.

De vuxna tanka mest pa kaffet och pa historierna. Barnen tanka pa att fa elden att brinna hogt och brinna lange. Det har gatt sa bedrovligt langsamt for varen med islossning och snosmaltning. Det voro nog bra, om de med sina eldar kunna ge den en liten hjalp. Annars ar det otankbart, att den i rattan tid skall bli fardig med knoppning och lovsprickning.

*

Vildgassen hade stallt sig att sova pa Siljans is, och som den kom ett ohyggligt kallt drag norrifran, hade pojken nodgats krypa in under den vita gaskarlens vinge. Men han hade inte legat dar lange, forran han vaknade vid knallen av ett bosskott. Han gled genast fram under vingen och sag sig omkring helt forskrackt.

Ute pa isen i gassens narhet var det alldeles stilla. Hur han spejade och spanade, kunde han inte se nagon jagare. Men nar han blickade at land, sag han nagot sa markvardigt, att han trodde, att det var ett slags spoksyn, som visade sig, nagonting i samma vag som Vineta eller spoktradgarden vid Stora Djulo.

Under eftermiddagen hade vildgassen flera ganger farit fram och tillbaka over den stora sjon, innan de hade kunnat bestamma var de skulle sla sig ner. Medan de flogo, hade de visat honom de stora kyrkor och byar, som lago pa stranderna. Han hade sett Leksand, Rattvik, Mora, Solleron. Byarna narmast kyrkorna voro stora som smastader, och han hade forvanat sig over att det var sa bebyggt har uppe i norden. Hela trakten hade synts honom ljus och leende, langt mer an han hade vantat. Han hade inte markt nagot, som var hemskt eller skrammande.

Men nu i morka natten flammade pa dessa samma strander en lang krans av hoga eldar. Han sag dem laga i Mora vid norra andan av sjon, pa stranden av Solleron, i Vikarbyn, pa hojderna ovan byn Sjurberg, pa kyrkudden vid Rattvik, pa Lerdalsberget och sa vidare pa uddar och kullar anda bort mot Leksand. Han kunde rakna till mer an hundra eldar, och det var honom alldeles omojligt att begripa var de hade kommit ifran, om det inte var trolldom eller spokeri med i spelet.

Vildgassen hade ocksa vaknat vid skottet, men sa snart som Akka hade kastat en blick over stranden, sade hon: "Det ar manniskobarnen, som leker." Och genast stucko hon och de andra gassen sina huvuden under vingarna och slumrade in pa nytt.

Men pojken stod och sag pa eldarna, som prydde upp stranden likt en lang rad av guldsmycken. Han drog lika mycket till ljus och varme som en liten mygga, och han ville garna ga narmare, men han visste inte om han skulle vaga lamna gassen. Han horde skott pa skott, och nar han nu forstod, att det inte var fara a farde, lockades han ocksa av dessa. Det tycktes, som om de voro sa glada darborta vid eldarna, att det inte var nog for dem att skratta och ropa, utan de maste ta till bossorna och skjuta. Och nu kastade de upp raketer vid ett bal, som brann pa ett berg. Dar hade de en stor eld, hogt uppe lag den, men det var inte nog. De ville ha det an grannare. Anda upp i himlens sky skulle det synas hur glada de voro.

Pojken hade narmat sig stranden helt langsamt, men sa naddes han av nagra sangtoner. Da borjade han springa fram mot land. Det har fick han allt lov att vara med om.

Langst inne i Rattviken gar en ofantligt lang angbatsbrygga ut fran stranden, och ytterst pa denna stod en skara sangare och sjong ut over sjon i sena natten. Det var, som om de hade menat, att varen liksom vildgassen sov ute pa Siljans is och de ville vacka honom.

Sangarna borjade med "Jag vet ett land langt upp i hoga nord", och sedan kom "Om sommaren skona, nar marken hon glads, vid Dala tva alvarna vida", darpa "Marschen gar till Tuna", "Mandom, mod och morske man" och till sist "I Dalarna bodde, i Dalarna bor". Det var tillsammans sanger om Dalarna. Pa angbatsbryggan brann ingen eld, och sangarna kunde inte se langt omkring sig. Men med toner steg bilden av deras land upp for dem och for alla, som horde dem, ljusare och alskligare, an om det hade varit dager. Det var, som om de hade velat beveka varen: "Se, ett sadant land, som ligger och vantar pa dig! Skall du inte komma oss till hjalp? Skall du lata vintern langre ova sitt fortryck over sa vackra nejder?"

Sa lange som sangen varade, stod Nils Holgersson och lyssnade till den, men nar den upphorde, skyndade han mot land. Isen var borta langst inne i viken, men denna var sa uppgrundad av sand, att han i alla fall kunde komma lyckligt fram till en eld, som lag i sjalva strandvallen. Han smog sig med stor forsiktighet sa nara, att han kunde se manniskorna, som sutto och stodo bredvid elden, och hora vad de sade. Och aterigen borjade han undra over vad det var han sa och fraga sig om det inte bara var en syn. Han hade aldrig forr sett manniskor kladda pa detta sattet. Kvinnorna hade svarta, toppiga hattor pa huvudet, sma vita skinnjackor, rosiga schaletter om halsen, grona sidenliv och svarta kjolar med en framvad, som var randad i vitt, rott, gront och svart. Karlarna hade runda, lagkulliga hattar, blaa rockar med rodkantade sommar, gula skinnbyxor, som rackte till knana och voro fasta med roda, tofsprydda strumpeband. Han visste inte om det bara berodde pa drakterna, men han tyckte, att manniskorna sago helt annorlunda ut har an pa andra hall, mycket statligare och fornamare. Han horde, att de talade med varandra, men pa en lang stund kunde han ingenting forsta. Han kom ihag de granna drakterna, som mor hade i sin kista, och som ingen hade velat nyttja pa aldrig sa lange, och han undrade om det inte var nagot slags gammalfolk, som han hade rakat da se, nagra av dem, som inte hade vandrat levande pa jorden pa hundra ar.

Men detta var sadant, som bara flog genom huvudet pa honom och genast var borta igen, for han sag nog, att det var verkliga manniskor, som han hade framfor sig. det var darfor, att folket vid Siljan i tal och drakt och i skick har bevarat mer av det, som ar forganget, an man har gjort pa andra hall, som han hade kommit att tanka sa.

Pojken markte snart, att de, som sutto vid elden, talade om gamla tider. De berattade hur de hade haft det i sina unga ar, da de hade mast vandra langa vagar ut till andra landskap for att genom sitt arbete skaffa brod till hemmet. Han horde flera berattelser, men det, som han sedan kom bast ihag, var vad en gammal kvinna hade upplevat.

Myr-Kerstis berattelse

"Far och mor hade en liten gard i Ostbjorka, men vi var manga syskon, och harda tider var det, sa att nar jag hade blivit sexton ar, maste jag vandra hemifran. Vi drog da astad en tjugu ungdomar harifran Rattvik. det var 1845 den 14 april, som jag forsta gangen gick till Stockholm. Till matsack hade jag nagra kakor brod och en kalvbog och litet ost. Tjugufyra skilling var hela reskassan. I skinnsacken hade jag lagt in den andra maten, som jag fick med mig, och skickat den i forvag med en skjutsbonde jamte en omgang arbetsklader.

Sa gick vi da alla tjugu vagen at Falun. Vi brukade ga tre eller fyra mil om da'n, och till Stockholm kom vi pa sju dar. Det var annat, det, an att fa satta sig pa taget, som kullorna nu gor, och bara aka dit sa orimligt bekvamt pa en atta, nie timmar.

Nar vi kom in i Stockholm, ropade folket till varandra: 'Se nu kommer Dalregementet!' Det lat ocksa, som ett helt regemente skulle ha marscherat fram, nar vi vandrade pa gatorna med vara hogklackade skor, dar skomakaren hade slagit in inte mindre an femton stora spikar. Det hande allt, att flera av oss snavade och foll omkull, darfor att vi var ovana vid de kullriga gatstenarna.

Vi tog in pa ett Dalkvarter, som hette 'Vita hasten' och lag vid Stora Badstugatan pa Soder. Mora-folket bodde vid samma gata i ett kvarter, som hette 'Stora kronan'. Nu var det brattom, ska jag saga, att soka fortjana nagot, for det var bara aderton skilling kvar av de tjugufyra, som jag hade hemifran. En av de andra kullorna sa', att jag skulle ga till en ryttmastare, som bodde vid Hornstull, och fraga efter arbete. Jag fick stanna hos honom och skulle grava och plantera i hans tradgard i fyra dar. Tjugufyra skilling fick jag i dagspenning och maten skulle jag halla mig sjalv. Bara litet hade jag rad att kopa, men herrskapets smaflickor, som sag hur klent det var, sprang in och begarde mat at mig i koket, sa att jag fick da ata mig matt.

Sen kom jag till en fru vid Norrlandsgatan. Dar fick jag daligt kvarter, och rattorna tog bade hattan och halsduken och at hal pa skinnsacken min, sa att jag maste laga den med ett gammalt stovelskaft, som jag fick. Dar hade jag inte arbete langre an fjorton dar, och sen maste jag vandra hem igen med tva riksdalers behallning.

Jag tog vagen over Leksand och lag i en by, som hette Ronnas, ett par dar. Dar minns jag att folket kokade valling av sammanmalet havremjol med sador och agnar. De hade inte annat, och det fick smaka i hungersnodens dagar.

Ja, det aret var inte mycket att skryta av, men jag fick slita anda varre nasta ar. Se, jag maste ge mig av ut igen, for annars hade de inte fatt nagot att leva av darhemma. Jag fick folja med tva kullor till Hudiksvall, och dit var det tjugufyra mil. Hela vagen var vi tvungna att bara skinnsacken pa ryggen, for nu hade vi ingen skjuts. Vi hade tankt, att vi skulle fa tradgardsarbete, men nar vi kom fram, lag snon hog overallt, sa att inget sadant arbete fanns. Da gick jag utat landsbygden och bad dem sa vackert i bondgardarna, att de skulle ge mig nagot att syssla med. Kara sota, vad jag var trott och hungrig, innan jag kom till en gard, dar jag fick stanna och karda for atta skilling om da'n! Men se, langre fram pa varen fick jag arbeta i tradgardarna i sta'n, och dar stannade jag till i juli. Men da blev hemlangtan sa stark, att jag gav mig av till Rattvik. Jag var ju bara sjutton ar, kan veta. Skorna hade jag slitit ut, sa att jag fick ga tjugufyra mil barfota. Men jag var glad anda i mitt hjarta, for nu hade jag hela femton riksdaler i besparing, och at mina syskon hade jag med mig nagra harda vetebullar och en strut med sockerbitar, som jag hade sparat ihop. For nar nagon gav mig kaffe med tva bitar socker till, sa gomde jag alltid den ena.

Har sitter ni nu, kullor, och vet inte hur ni borde tacka er Gud som har gjort battre tider for oss. Det var sa, att det ena nodaret foljde det andra pa den tiden. All ungdom i Dalarna var tvungen att resa bort for att skaffa pengar. Jag gick nasta ar – det var 1847 – till Stockholm igen och fick arbete vid Stora Hornsbergs tradgard. Dar var vi flera kullor, och nu hade vi nagot battre dagspenning, men spara fick vi gora i alla fall. Vi plockade i tradgardslanden gamla spikar och ben och salde i lumpboden, och for pengarna kopte vi sadana dar stenharda ankarstockar, som de bakade at knektarna pa kronobageriet. I slutet av juli gick jag hem igen for att hjalpa till med skorden. Denna gangen hade jag tretti riksdaler i besparing.

Nasta ar maste jag omigen ut att fortjana. Da kom jag till Stallmastargarden utanfor Stockholm. Under den sommaren blev det faltmanover pa Lagardsgardet, och jag blev skickad av kallarmastarn att passa opp vid ett kok, som han hade i en stor rustvagn. Aldrig glommer jag, om jag sa blev hundra ar, den gangen, nar jag fick blasa latar pa vallhornet darute pa Gardet for kung Oskar den forste. Och han skickade mig en hel tvariksdaler till beloning.

Sen var jag flera somrar a rad roddarkulla pa Brunnsviken och rodde mellan Albano och Haga. Det var min basta tid. Vi hade vallhornen med i baten, och ibland tog passagerarna arorna sjalva, for att vi skulle blasa for dem. Nar sa rodden var slut om hosten, gick jag oppat Uppland pa troskning i bondgardarna. Framemot jul brukade jag komma hem med sa dar en hundra riksdaler. Och sa hade jag fortjanat sad pa troskningen, som far sen hamtade pa vinterforet. Ja, ser ni, om inte jag och mina syskon hade kommit hem med vara slantar, sa hade det inte funnits nagot att leva av. For saden fran den egna jorden, den var for det mesta slut vid jultiden, och potatis odlade folk bara litet av pa den tiden. Det var da att kopa sad hos handelsmannen, och nar ragen kostade fyrti riksdaler tunnan och havren tjugufyra, sa fick man allt lov att hushalla. Jag minns, att vi flera ganger gav bort en ko for en tunna havre. Vi bakade havrebrod med finhackad halm i pa den tiden. Det var inte latt att svalja sadant dar halmbrod, ska jag saga. Man fick dricka vatten mellan var tugga, for att det skulle ga ner.

Sa dar holl jag pa att vandra anda till det aret, da jag gifte mig, och det var 1856. Se, Jon och jag, vi hade blivit go'vansfolk i Stockholm. Och jag var liksom litet fruktande i mitt sinne, nar jag drog hem om aren, att Stockholmsjantorna skulle vanda hans tankar fran mig. De kallade honom 'vackra Myr'Jon' och 'den granna dalkarln', det visste jag. Men han bar ingen falskhet i sitt hjarta, och nar han hade sparat nog, sa blev det brollop av.

Sen var det gladje och ingen sorg under nagra ar, men det varade inte lange. 1863 dog Jon, och jag stod ensam med fem sma barn. Men det blev inte sa illa for oss anda, for nu hade det borjat bli battre tider i Dalarna. Nu fanns det gott om potatis och gott om sad. Det var stor skillnad mot forr i varlden. Jag skotte sjalv de sma jordbitarna, som jag hade arvt, och jag hade en egen stuga. Sa gick ar efter ar, och barnen vaxte opp. De ar valbargade, de av dem, som nu lever. Gud ske lov! De kan inte riktigt tanka sig hur knappt om brodet det var for Dalarnas folk, nar mor deras var ung."

Den gamla tystnade. Medan hon hade talat, hade elden brunnit ner, och nu reste sig alla och sade, att det var tid att bryta upp. Pojken begav sig astad utat isen for att soka reda pa reskamraterna, men medan han sprang ensam i morkret, ljod for hans oron en vers, som han nyss hade hort sjungas fran bryggan: "I Dalarna bodde, i Dalarna bor bland armod an trohet och ara...Sedan var det nagot, som han inte kom ihag, men slutet pa visan mindes han: "De blandat med bark icke sallan sitt brod, men maktiga herrar dock funno sitt brod hos fattiga manner i Dalom."

Pojken hade inte alldeles forgatit allt det, som han hade hort om Sturarna och Gustav Vasa, och han hade alltid undrat varfor de skulle soka hjalp just hos dalkarlarna, men nu kunde han forsta det. For i ett land, dar det fanns sadana kvinnfolk som den gamla darborta vid elden, matte ju karlarna vara rent omojliga att fa bukt pa.

XXXII. Vid kyrkorna

Sondag 1 maj

Nar pojken vaknade nasta morgon och gled ner pa isen, kunde han inte lata bli att skratta. Det hade kommit en mangd sno under natten och kom alltjamt. Hela luften var full av vita flingor, som voro sa stora, att man kunde tro, att de hade varit vingar at ihjalfrusna fjarilar, innan de follo. Pa Siljan lag snon flera centimeter hog, stranderna voro vita, och vildgassen hade sa mycket sno pa sig, att de sago ut som sma drivor.

Da och da rorde Akka eller Yksi eller Kaksi pa sig, men nar de sago, att snofallet fortfor, skyndade de sig att gomma huvudet under vingen pa nytt. De menade nog, att i sadant vader kunde de inte ta sig nagot battre for an att sova, och det gav pojken dem ratt i.

Nagra timmar efterat vaknade han vid att kyrkklockorna i Rattvik ringde till gudstjanst. Nu hade det slutat snoa, men det blaste hart fran norr, och ute pa sjon var det bitande kallt. Han blev glad, nar vildgassen antligen skakade av sig snon och flogo mot land for att skaffa sig mat.

Den dagen var det konfirmation i Rattviks kyrka, och lasbarnen, som hade kommit i god tid, stodo i sma grupper pa kyrkvallen och samtalade. De voro kladda i sockendrakten, och deras klader voro sa nya och brokiga, att det lyste langa vagar av dem. "Kara mor Akka, flyg langsamt har," skrek pojken, nar vildgassen narmade sig kyrkan, "sa att jag far se pa ungdomen!" Detta tyckte visst forargasen vara rimligt begart, for hon sankte sig, sa mycket hon kunde och for tre ganger runt om kyrkan. Det ar inte sa latt att saga hur de togo sig ut pa nara hall, men nar pojken sag de unga gossarna och flickorna sa dar uppifran, tyckte han, att han aldrig hade sett en sadan harlig ungdomsskara. "Inte kan jag tro, att det finns finare prinsar och prinsessor i kungens slott," sade han for sig sjalv.

Det var inte litet sno, som hade kommit. I Rattvik tackte den alla falt, och Akka var inte i stand att finna nagot stalle, dar hon kunde sla ner. Da besinnade hon sig inte langre, utan flog soderut mot Leksand.

I Leksand hade, som vanligt ar om varen, de flesta unga rest bort for att soka arbete. Det var mest gammalt folk, som hade stannat hemma i socknen, och nar vildgassen kommo flygande vandrade en lang rad av gamla gummor genom den statliga bjorkallen, som leder fram till kyrkan. De kommo pa den vita marken mellan de vitstammiga bjorkarna i snovita farskinnskoftor, vita skinnkjolar, gula eller svart– och vit-randiga forkladen och vita hattor, som sloto tatt om det vita haret.

"Kara mor Akka," sade pojken, "far langsamt har, sa att jag far se pa gammalfolket!" Detta tyckte visst forargasen vara en rimlig begaran, for hon sankte sig, sa langt hon vagade, och for tre ganger fram och tillbaka over bjorkallen. Inte ar det latt att saga hur de togo sig ut pa nara hall, men pojken tyckte, att han aldrig hade sett gamla kvinnor se sa kloka och vardiga ut. "De har gamla ser ut, som om de hade kungar till soner och drottningar till dottrar," sade pojken for sig sjalv.

Men i Leksand var det inte battre an i Rattvik. Det lag tjock sno overallt, och Akka sag sig ingen annan rad an att fortsatta soderut mot Gagnef.

I Gagnef hade de begravt en dod fore gudstjansten den dagen. Liktaget hade kommit sent till kyrkan, och sedan hade det dragit ut pa tiden med jordfastningen. Nar vildgassen kommo farande, hade inte alla manniskor hunnit in i kyrkan, utan flera kvinnor gingo annu kvar pa kyrkogarden och sago pa sina gravar. De voro kladda i grona liv med roda armar, och pa huvudena hade de kulorta dukar med brokiga fransar.

"Kara mor Akka, flyg langsamt har, sa att jag far se pa bondhustrurna!" sade pojken, och detta tyckte nog Akka vara en rimlig begaran, for hon sankte sig sa langt ner, som hon vagade, och for tre ganger fram och tillbaka over kyrkogarden. Det ar svart att saga hur de togo sig ut pa nara hall, men nar pojken sag kvinnorna sa dar uppifran mellan kyrkogardens trad, tyckte han, att de voro som de vanaste blommor. "De ar allesammans, som hade de vuxit pa en ortasang i kungens tradgard," tankte han.

Men inte i Gagnef heller fanns det ett enda bart falt, och vildgassen hade ingen annan rad an att fortsatta soderut mot Floda.

I Floda satt folket inne i kyrkan, nar vildgassen kommo flygande, men det skulle bli kyrkvigsel den dagen efter gudstjanstens slut, och brudfoljet var uppstallt ute pa kyrkbacken. Bruden stod med guldkrona over utslaget har och var behangd med smycken och blommor och brokiga band, och alltsammans var sa grant, att det gjorde ont i ogonen, nar man sag pa henne. Brudgummen gick i bla langrock, knabyxor och rod mossa. Brudtarnorna hade liv och kjolkanter broderade med rosor och tulpaner, foraldrar och grannar gingo med i taget i sina brokiga sockendrakter.

"Kara mor Akka, flyg langsamt har, sa att jag hinner se pa ungfolket!" bad pojken, och forargasen sankte sig, sa langt hon vagade, och for tre ganger fram och tillbaka over kyrkbacken. Det ar svart att saga hur de togo sig ut pa nara hall, men sa, som pojken sag dem uppifran, tyckte han, att sa ljuv brud och sa stolt brudgum och sa statlig brudskara kunde inte finnas pa nagot annat hall. "Jag undrar om kungen och drottningen ar finare, dar de gar i sitt slott," tankte han for sig sjalv.

Men har i Floda funno vildgassen antligen nakna falt, sa att de inte behovde fara langre for att fa sig mat.

XXXIII. Oversvamningen

Oversvamningen

1 – 4 maj

I flera dag radde ett forskrackligt vader i trakterna norr om Malaren. Himlen stod jamngra, vinden ven, och regnet piskade. Bade manniskor och djur visste, att det inte kunde bli var med mindre, men de tyckte anda, att det var nastan outhardligt.

Nar det hade regnat en dag, borjade snomassorna i granskogarna smalta pa allvar, och varbackarna kommo i gang. Alla vattenpussar pa gardarna, det troga vattnet i dikena, vattnet, som porlade upp mellan tuvorna i myrar och karr, allt kom i rorelse och forsokte leta sig fram till backarna for att bli taget med till havet.

Backarna ilade sa hastigt som mojligt till Malaraarna, och aarna gjorde sitt basta for att fora vattenmassorna ner till Malaren. Men da kastade alla smasjoar i Uppland och i Bergslagerna pa en och samma dag av sina istacken, sa att aarna fylldes av isflak och helt hastigt stego anda upp till sina braddar. Sa forstorade, som aarna nu hade blivit, stortade de sig ut i Malaren, och det drojde inte, forran den hade mottagit sa mycket vatten, som den bekvamligen kunde rymma. Den rakade i haftig stromning ner mot utloppet, men Norrstrom ar en trang farled, och den kunde inte slappa fram vattnet sa fort, som det hade behovts. Till pa kopet var det starkt ostanvader, sa att havsvattnet vrakte mot land och stod hindrande i vagen for Strommen, nar den ville fora sotvattnet ut i Ostersjon. Och eftersom aarna oupphorligen kommo med nytt vatten till Malaren och Strommen inte hann att skaffa bort det, var det intet annat for den stora sjon att gora an att stiga over sina braddar.

Den steg mycket langsamt och liksom ovillig att skada sina vackra strander. Men som dessa nastan overallt aro laga och langsluttande, drojde det inte lange, forran vattnet hade hunnit flera meter inat land, och mer behovdes inte for att valla den storsta uppstandelse.

Det ar nagot eget med Malaren. Den bestar av idel tranga fjardar, vikar och sund. Ingenstades breder den ut vida, stormpiskade ytor. Det ar, som om den inte voro skapad for annat an lustfarder och segelturer och glada fiskafangen. Och den ager sa manga ljuvliga, tradkladda oar, holmar och uddar. Ingenstades visar den upp nakna, odsliga, forblasta strander. Det ar, som om den aldrig hade tankt sig, att de skulle bara annat an lustslott, sommarvillor, herrgardar och forlustelsestallen. Men det ar kanske darfor, att den vanligen visar sig sa vanlig och mild, som det blir sadant spektakel, nar den ibland om vararna lagger av den leenden minen och visar, att den kan bli farlig pa allvar.

Nar den nu tycktes vilja stalla till med en oversvamning, blevo alla batar och ekstockar, som hade varit upplagda pa land under vintern, i all hast tatade och tjarstrukna for att kunna sattas i sjon sa snart som mojligt. Tvattbryggorna fordes upp pa land och landsvagsbroarna forstarktes. Banvakterna, som hade att tillse sadana jarnvagsstrackor, som lopte utmed stranden, gingo standigt fram och tillbaka pa banvallen och vagade inte sova varken natt eller dag.

Bonder, som hade ho eller torrt lov forvarat i lador pa de laga holmarna, skyndade att skaffa detta i land. Fiskarna togo upp sina ryssjor och garn, for att dessa inte skulle bli bortskoljda av oversvamningen. Vid farjestallena myllrade det av resande. Alla, som skulle hem eller bort, maste skynda sig, medan de voro sakra pa att overfarten inte skulle bli hindrad.

I Stockholmstrakten, dar stranderna aro kantade med sommarbostad vid sommarbostad, radde anda den varsta bradskan. De flesta villorna lago nog sa hogt upp pa land, att de inte voro i nagon fara, men det fanns ju batbrygga och badhus vid var och en av dem, och dessa maste foras i sakerhet.

Men det var inte bara manniskorna, som rakade i bekymmer, darfor att Malaren borjade stiga over sin braddar. Anderna, som hade lagt sina agg inne bland strandbuskarna, sorkar och nabbmoss, som bodde utmed stranden och hade sma hjalplosa ungar i boet, grepos av den storsta angslan. Till och med de stolta svanorna kande sig oroliga for att deras bon och agg skulle bli forstorda.

Och alla dessa farhagor voro inte overflodiga, ty for var stund, som gick, steg Malaren.

Pilarna och alarna, som vuxo i strandbradden, hade redan vattnet hogt uppat stammarna. I tradgardarna var vattnet inne och stokade om i kryddlanden pa sitt eget satt, och i ragakrar, som lago sa till, att det kunde komma at dem, gjorde det den storsta skada.

Sjon fortfor att stiga under flera dar. De sanka angarna omkring Gripsholm kommo under vatten, sa att det stora slottet skildes fran land, inte bara av en smal grav, utan av breda sund. I Strangnas forvandlades den vackra strandpromenaden till en forsande strom, och i Vasteras beredde man sig pa att fa fardas i bat framat gatorna. Ett par algar, som hade overvintrat pa en holme i Malaren, hade fatt standplatsen satt under vatten, och kommo simmande mot land. Hela vedupplag, massor av stockar och brader, en mangd bryggkar och saar hade rakat i drift, och overallt voro manniskor ute i sina batar for att barga.

Under denna svara tid hande det, att Smirre rav en dag kom smygande genom en bjorkdunge, som lag ett stycke norr om Malaren. Han gick som vanligt och tankte pa vildgassen och Tummetott och undrade hur han skulle bara sig at for att finna dem, for han hade alldeles tappat sparet.

Nar han gick och kande sig som varst modlos, fick han syn pa Agar sandeduva, som hade slagit sig ner pa en bjorkkvist. "Det var fortraffligt, Agar, att jag rakade dig," sade Smirre. "Du kan torhanda saga mig var Akka fran Kebnekajse och hennes flock haller till nu for tiden." – "Nog ar det mojligt, att jag vet var de ar," sade Agar, "men inte lar jag tala om det for dig." – "Det kan ocksa vara detsamma," sade Smirre, "om du bara ville framfora en halsning, som jag har till dem. Du vet val hur illa det star till vid Malaren i de har dagarna. Det ar stor oversvamning dar, och det myckna svanfolket, som bor i Hjalstaviken, haller pa att fa sina bon och agg forstorda. Men Dagaklar, svankungen, har hort talas om den dar parveln, som foljer med vildgassen, och som kan rada bot for allting, och han har skickat mig for att fraga Akka om hon vill komma ner till Hjalstaviken med Tummetott."

"Nog kan jag framfora halsningen," sade Agar. "Men inte forstar jag hur den lilla parveln ska kunna hjalpa svanorna." – "Det forstar inte jag heller," sade Smirre. "Men han kan ju ga i land med vad som helst." – "Det forvanar mig ocksa, att Dagaklar skickar sina halsningar till gassen med en rav," invande Agar. – "Du har nog ratt i att vi ar fiender annars," sade Smirre med mild rost. "Men nar det ar sa stor nod pa farde, far man lov att hjalpa varandra. Du kan i alla fall lata bli att saga Akka, att du fick halsningen genom en rav, for det ar nog inte utan, att hon ar misstanksam av sig."

Svanorna i Hjalstaviken

Den tryggaste tillflyktsort for simfaglar, som finns i hela Malartrakten, ar Hjalstaviken, som ar den innersta delen av Ekolsundsviken, som aterigen ar en utvikning av Norra Bjorkofjarden, som ar den nast storsta av de langa bukter Malaren sander av inat Uppland.

Hjalstaviken har flacka strander, grunt vatten och en mangd vassruggar, alldeles som Takern. Den ar inte pa langt nar sa stor som den ryktbara fagelsjon, men den ar anda ett fortraffligt fagelhem, darfor att den ar fridlyst sedan manga ar tillbaka. Den ar namligen ett tillhall for ett stort svanfolk, och agaren av den gamla kungsgarden Ekolsund, som ligger i narheten, har forbjudit all jakt pa viken, for att inte svanorna skola bli storda och oroade.

Sa snart Akka hade fatt halsningen, att svanfolket behovde hennes hjalp, hade hon skyndat att bege sig till Hjalstaviken. Hon kom dit med flocken en kvall och sag genast, att dar hade timat svara olyckor. De stora svanbona hade blivit losryckta fran sina fasten och drevo i den starka blasten fram over viken. Nagra hade redan fallit sonder, ett par hade valt, och aggen, som hade funnits i dem, lago och blankte pa sjobottnen.

Nar Akka slog ner i viken, voro alla svanor, som bodde dar, samlade borta vid ostra stranden, dar de voro bast skyddade mot vinden. Fastan de hade lidit mycket av oversvamningen, voro de alldeles for stolta att visa nagon sorg. "Det ar inte vart att sorja," sade de. "Det finns gott om rottagor och stjalkar. Vi kan snart bygga oss nya bon." Ingen av dem hade haft en tanke pa att kalla en frammande till hjalp, och de hade inte en aning om att Smirre hade skickat efter vildgassen.

De voro flera hundra, och de hade lagt sig efter rang och ordning; de unga och oerfarna ytterst i kretsen, de gamla och visa langre in. Allra innerst lago Dagaklar, svankungen, och Snofrid, svandrottningen, som voro aldre an alla de andra och raknade de flesta av svanfolket som sina avkomlingar.

Dagaklar och Snofrid kunde tala om de dagar, da svanor av deras stam inte levde vilda nagonstans i Sverige, utan endast funnos som tama i slottsgravar och dammar. Men sa hade ett svanpar farit bort ur fangenskapen och slagit sig ner i Hjalstaviken, och fran dessa tva harstammade alla de svanor, som bodde dar. Nu for tiden fanns det vilt svanfolk i manga av Malarvikarna liksom i Takern och Hornborgasjon. Alla dessa nybyggare voro komna fran Hjalstaviken, och svanorna, som bodde dar, voro mycket stolta over att deras att salunda utbredde sig fran sjo till sjo.

Vildgassen hade rakat sla ner vid vastra stranden, men nar Akka sag var svanorna lago, borjade hon genast simma fram emot dem. Hon var sjalv mycket forvanad over att de hade sant efter henne men hon holl det for en heder och ville inte ett ogonblick forsumma att bista dem.

Nar Akka kom i narheten av svanorna, hejdade hon sig for att se efter, att gassen, som foljde henne, summo fram i rak linje och med jamna mellanrum. "Simma nu pa raskt och val!" sade hon "Titta inte pa svanorna, som om ni aldrig skulle ha sett nagot vackert forr, och bry er inte om vad de sager till er!"

Det var inte forsta gangen, som Akka sokte upp det gamla svanherrskapet, och de hade alltid tagit emot henne pa det satt, som en sa vittberest och ansedd fagel som Akka kunde ha ratt att fordra. Men hon tyckte inte om att simma fram mellan alla de svanor, som lago omkring dem. Aldrig kande hon sig sa liten och gra, som nar hon rakade in bland svanorna, och en och annan av dem brukade nog ocksa falla ett par ord om grallingar och fattigfolk. Men sadant var det klokast att inte latsa om.

Denna gangen tycktes allt ga ovanligt bra. Svanorna flyttade sig helt stillsamt at sidan, och vildgassen summo fram liksom genom en gata, kantad av de stora vitskimrande faglarna. Det var mycket vackert att se dem, dar de lago och spande upp vingarna som segel for att ta sig val ut infor de frammande. De hollo inne med alla anmarkningar, och Akka var helt forvanad. "Dagaklar har nog kommit underfund med deras olater och sagt till dem, att de ska uppfora sig pa ett hoviskt satt," tankte forargasen.

Men bast som svanorna pa detta satt anstrangde sig att iaktta ett gott skick, fingo de syn pa den vita gaskarlen, som kom simmande sist i den langa gasraden. Da gick det ett susande av forundran och harm genom laget, och med ens var det slut med det fina uppforandet.

"Vad for slag?" utropade en av dem. "Amnar vildgassen skaffa sig vita fjadrar?"

"De ska inte tro, att de blir svanor fordenskull," skreks det fran alla hall.

De borjade ropa om varandra med sina klangfulla, starka roster. Det var omojligt att forklara for dem, att det var en tam gaskarl, som hade foljt med vildgassen.

"Det ar visst sjalva gaskungen, som kommer," hanade de.

"Det ar ingen anda pa oforsynthet."

"Det ar ingen gas, det ar bara en tam anka."

Den store vite kom ihag Akkas befallning att inte latsa om vad han an skulle fa hora. Han holl tyst och sam framat sa raskt han formadde, men det hjalpte inte. Svanorna blevo alltmer nargangna. "Vad ar det for en groda han bar pa sin rygg?" fragade en. "De tror visst, att vi inte ska se, att det ar en groda, darfor att han ar kladd som en manniska."

Svanorna, som nyss hade legat i en skon ordning, summo nu om varandra i haftigaste vimmel. Alla ville tranga sig fram for att fa syn pa den vita gaskarlen.

"Den dar vita gaskarln borde atminstone skammas for att komma och visa sig bland oss svanor."

"Han ar nog lika gra som de andra. Han har bara doppat sig i en mjolbinge i en bondgard."

Akka hade natt och jamnt hunnit fram till Dagaklar och skulle just fraga vad slags hjalp han begarde av henne, nar kungen markte uppstandelsen bland svanfolket. "Vad star nu pa? Har jag inte befallt, att de ska vara hovliga mot frammande?" sade han och sag missnojd ut.

Snofrid, svandrottningen, sam astad for att halla efter sitt folk, och Dagaklar vande sig ater mot Akka. Da kom Snofrid tillbaka och sag mycket upprord ut. "Kan du inte fa dem att tiga" ropade svankungen emot henne. – "Det ar en vit vildgas darborta," svarade Snofrid. "Det ar ju en skam att se. Jag undrar inte pa att de ar forargade." – "En vit vildgas!" sade Dagaklar. "Det ar for galet. Nagot sadant kan inte finnas till. Du matte ha sett miste."

Omkring Marten gaskarl blev trangseln allt storre. Akka och de andra vildgassen forsokte simma fram till honom, men de blevo skuffade hit och dit och kunde inte na honom.

Den gamla svankungen, som var starkast an nagon annan, satte sig da hastigt i rorelse, skot alla andra at sidan och banade sig vag fram till den vite. Men nar han sag, att det verkligen var en vit gas, som lag dar pa vattnet, blev han lika vred som de andra. Han fraste av ilska, stortade ratt pa Marten gaskarl och ryckte av honom ett par fjadrar. "Jag ska lara dig, vildgas, att komma till svanorna sa har utspokad," sade han.

"Flyg, Marten gaskarl, flyg, flyg!" ropade Akka, for hon forstod, att svanorna skulle komma att rycka vartenda fjader av den store vite, och "Flyg, flyg!" ropade ocksa Tummetott. Men gaskarlen lag sa inklamd mellan svanorna, att han inte hade utrymme att lyfta vingarna. Och fran alla hall strackte svanorna fram sina starka nabbar for att rycka fjadrarna av honom.

Marten gaskarl forsvarade sig mot dem genom att bita och hugga efter basta formaga, och de andra vildgassen gingo ocksa till strids mot svanorna. Men det var klart hur detta skulle ha slutat, om de inte helt oforvantat hade fatt hjalp.

Det var en rodstjart, som hade markt, att vildgassen hade rakat illa ut bland svanorna, och genast skrek han ut det skarpa kallelseropet, som ar brukligt bland smafaglarna, nar det galler att jaga bort en hok eller en falk. Knappt hade ropet ljudit tre ganger, forran alla traktens smafaglar pa pilsnabba vingar i en stor, bullersam svarm ilade ner mot Hjalstaviken.

Och dessa sma kraftlosa stackare kastade sig over svanorna. De skranade i deras ogon, de skymde utsikten for dem med sina vingar, de gjorde med yra i huvudet med sitt fladdrande, de bragte dem ur fattningen genom att ropa: "Skams, skams, svanor! Skams, skams, svanor!"

Overfallet av smafaglarna varade bara ett par ogonblick, men nar de voro borta och svanorna kommo till sans igen, sago de, att vildgassen hade lyft och svavat over till vikens andra sida.

Den nya bandhunden

Det var atminstone det goda med svanorna, att nar de sago, att vildgassen hade undkommit, voro de for stolta att jaga efter dem. Vildgassen kunde alltsa i storsta lugn stalla sig att sova pa en vassrugge.

Vad Nils Holgersson angar, sa var han for hungrig att kunna somna. "Jag maste nodvandigt forsoka att komma in i nagon stuga och fa mig litet mat," tankte han.

I de dagarna, da sa manga saker av olika slag floto omkring pa sjon, var det inte svart for en sadan som Nils Holgersson att finna en farkost. Han besinnade sig inte langre, hoppade ner pa en bradstump, som hade gungat in bland vassen, fiskade upp en liten kapp och borjade over det grunda vattnet staka sig fram mot stranden.

Knappt hade han landat, forran han horde ett plaskande i vattnet vid sidan om sig. Han holl stilla och sag da for det forsta en svanhona, som lag och sov i sitt stora rede bara nagra meter ifran honom; vidare sag han en rav, som hade gatt ett par steg ut i vattnet for att smyga ut till svanredet. "Hoj, hoj, hoj! Sta opp! Sta opp!" skrek pojken och slog i vattnet med sin kapp. Svanhonan reste sig, men inte fortare, an att raven hade hunnit att kasta sig over henne, om han hade velat. Men han avstod fran detta och skyndade i stallet ratt mot pojken.

Tummetott sag raven komma och satte av inat land. det lag vida, jamna angar framfor honom. Han sag inte nagot trad, som han kunde klattra upp i, intet hal, dar han kunde gomma sig. Det var bara att springa undan. Pojken var en god lopare, men det var givet, att han inte kunde tavla i snabbhet med en rav, nar denne var los och ledig och inte hade nagot att slapa pa.

Ett stycke fran sjon lago nagra sma torpstugor, dar det lyste ljus ur fonstren. Pojken sprang forstas ar detta hallet, men han maste saga till sig sjalv, att innan han kom fram till husen, borde raven kunna hinna honom manga ganger.

Raven var honom en gang sa nara, att han tyckte sig vara saker om fangsten, men da kastade sig pojken hastigt at sidan och vande om ner mot viken igen. I vandningen forlorade raven en smula tid, och innan han pa nytt hade hunnit upp pojken, hade denne skyndat fram till ett par karlar, som hela dagen och kvallen innan hade varit ute pa sjon for att barga kringdrivande gods och nu voro de pa hemvag.

Karlarna voro trotta och somniga. De hade varken markt pojken eller raven, fast dessa hade sprungit tatt framfor dem. Pojken brydde sig inte heller om att tala till dem och begara hjalp, utan nojde sig med att ga tatt bredvid dem. "Raven matte val inte vaga sig anda fram till manniskorna," tankte han.

Men snart horde han hur raven kom tassande. Han raknade nog pa att karlarna skulle ta honom for en hund, ty han kom alldeles inpa dem. "Vad ar det for en hund, som smyger efter oss?" sade da den ena av karlarna. "Han kommer sa nara, som om han ville bitas." Den andra stannade och sag sig om. "Bort med dig! Vad har du har att gora?" sade han och sparkade till raven, sa att denne for tvars over vagen. Sedan holl sig raven pa ett par stegs avstand, men han foljde med hela tiden.

Karlarna voro snart framme vid torpen och foljdes at till en av stugorna. Pojken hade amnat ga med dem in, men nar han hade kommit pa forstubron, hade han sett en stor, praktig, langharig bandhund komma utrusande ur sin koja for att halsa pa husbonden. Da hade pojken hastigt andrat sig och stannat kvar ute i det fria.

"Hor du, bandhund!" sade pojken men lag rost, sa snart som karlarna hade stangt dorren. "Jag undrar om du ville hjalpa mig med att fanga en rav i natt."

Bandhunden hade dalig syn, och hetsig och argsint hade han blivit av att sta bunden. "Skulle jag fanga en rav?" skallde han till i vredesmod. "Vad ar du for en, som kommer och gor narr av mig? Kom mig bara inom rackhall, ska du fa lara att inte skamta med mig!"

Inte ar jag radd att komma nara dig, ma du tro," sade pojken och sprang fram till hunden. Nar denne sag honom, blev han sa hapen, att han inte kunde saga ett ord.

"Det ar jag, som kallas Tummetott, och som reser omkring med vildgassen," sade pojken. "Har du inte hort talas om mig?" – "Sparvarna har visst kvittrat om dig ibland," sade hunden. "Du lar ha utfort stora ting for att vara sa liten." – "Det har gatt tamligen bra for mig hittilldags," sade pojken, "men nu lar det vara ute med mig, om du inte hjalper mig. Jag har en rav hack i hal efter mig. Han star och lurar bakom knuten." – "Ja, sannerligen kan jag inte lukta honom," sade bandhunden. "Den ska vi snart bli av med." Och bandhunden rusade astad, sa langt som lanken tillat, och skallde och glafste en lang stund.

"Nu tror jag inte, att han ska visa sig mer i natt," sade hunden. – "Det behovs mer an ett grant skall for att skramma den dar raven," sade pojken. "Han ar snart har igen, och det voro bara val, for jag har gjort opp med mig sjalv, att du ska ta honom till fanga." – "Borjar du nu att fora spektakel med mig?" sade hunden. – "Kom bara med mig in i kojan, sa att inte raven kan hora oss," sade pojken, "sa ska jag saga dig hur du ska bara dig at!"

Pojken och bandhunden kropo in i kojan och lago dar och viskade.

Om en stund stack raven fram nosen bakom knuten, och nar allt var stilla, kom hann sakta in pa garden. Han vadrade pojken anda till hundkojan och satte sig pa lampligt avstand for att tanka efter hur han skulle kunna locka ut honom. Plotsligen stack bandhunden ut huvudet och morrade at honom: "Ga din vag! Annars kommer jag och tar dig." – "Nog sitter jag har, sa langre jag vill, for dig," sade raven. – "Ga din vag!" sade hunden an en gang i hotande ton. "Annars har du i natt jagat for sista gangen." Men raven bara grinade at honom och vek inte ur flacken. "Jag vet allt hur langt din kedja racker," sade han. – "Jag har varnat dig tva ganger," sade hunden och kom ut ur kojan. "Nu far du skylla dig sjalv."

I detsamma kastade han sig med ett langt sprang over raven och nadde honom utan minsta svarighet, for han var los. Pojken hade knappt upp hans halsband.

Det uppstod nagra ogonblicks strid, men den var snart avgjord. Hunden stod som segrare, raven lag pa marken och vagade inte rora sig. "Ja, hall dig nu stilla!" sade hunden. "Annars biter jag ihjal dig." Han tog raven i nacken och slapade honom till sin koja, och dar kom pojken med hundlanken och lade halsbandet tva ganger om halsen pa honom och spande till sa, att han blev sakert fastgjord. Och under allt detta maste raven ligga stilla och vagade inte rora sig.

"Nu hoppas jag, Smirre rav, att det ska bli en god bandhund av dig," sade pojken, nar han var fardig.

XXXIV. Sagan om Uppland

Torsdag 5 maj

Nasta dag hade regnet upphort, men stormen fortfor hela formiddagen, oversvamningen utbredde sig alltjamt. Men strax efter middagen skedde ett omslag. Det blev med ens det allra vackraste vader: varmt, stilla och ljuvligt.

Pojken lag hogst belaten mitt i en stor tuva av grant blommande kabbelok och tittade uppat himlen, da tva sma skolbarn kommo gaende med bocker och matsackskorgar pa en liten stig, som slingrade sig fram utefter stranden. De gingo langsamt och sago mycket bedrovade ut. Nar de hade kommit mittfor Nils Holgersson, slogo de sig ner pa ett par stenar och borjade tala om sin olycka.

"Mor blir sa ond pa oss, nar hon far hora, att vi inte har kunnat var laxa i dag heller," sade det ena av barnen. – "Ja, och far sen!" sade det andra, och darvid blev sorgen dem sa overmaktig, att de borjade grata.

Pojken lag just och undrade om han skulle kunna trosta dem pa nagot satt, da en liten, krokig gumma, som hade ett vanligt och snallt ansikte, kom vandrande framat stigen och stannade bredvid dem.

"Vad grater de har barnen for?" fragade gumman, och da berattade de sma, att de inte hade kunnat sin laxa i skolan, och nu skamdes de sa, att de inte ville ga hem.

"Vad kan det ha varit, som var sa svart, att ni inte kunde lara er det?" sade den gamla, och barnen talade om, att det, som de hade haft i laxa, var hela Uppland.

"Ja, det ar kanske inte sa latt att lara efter bocker," sade gumman, "men nu ska nu fa hora vad min mor en gang berattade mig om det har landet. Jag har inte gatt i skola, jag, sa att jag har aldrig fatt nagot riktig lardom, men det, som mor talade om, har jag kommit ihag i hela mitt liv."

"Jo, mor sade," borjade gumman och satte sig ner pa stenen bredvid barnen, "att for langre i varlden sedan var Uppland det fattigaste och oansenligaste av alla landskap i hela Sverige. Det bestod inte av annat an magra lerakrar och sma laga stenbackar, och sa lar det nog vara pa manga stallen i landskapet an i dag, fastan vi, som bor harnere vid Malaren, inte ser mycket av det.

Naja, vad det an kom sig av, sa ar det sakert, att det var fattigt och bedrovligt har. Uppland tyckte, att de andra landskapen betraktade det som ett riktigt utskott, och sadant blir ju retsamt i langden. En vacker dag blev det sa trott vid elandet, att det tog sacken pa ryggen och staven i handen och begav sig ut for att tigga hos dem, som hade det battre stallt for sig.

Uppland vandrade forst soderut sa langt som till Skane, och nar det kom dit, klagade det over hur fattigt det var och bad om land. 'Det ar inte gott att veta vad man ska hitta pa att ge alla, som kommer och begar', sade Skane. 'Men lat mig se! Jag har just hallit pa att grava opp ett par margelgravar. Du kan fa plocka till dig nagra jordtorvor, som jag har kastat opp pa kanten, om du har nagot bruk for dem.

Uppland tackade och tog emot och gick sedan till Vastergotland. Ocksa dar klagade det over hur fattigt det var och bad om land. 'Nagot land vill jag inte ge dig,' sade Vastergotland. 'Inte unnar jag nagon bit av mina feta akrar at tiggare. Men du ska fa en av de har sma aarna, som silar fram over slatten, om du kan gora dig nagon nytta av den.'

Uppland tackade och tog emot och vek nu av at Halland. Dar borjade det pa nytt klaga over hur fattigt det var och bad om land. 'Jag ar inte rikare, jag, an du,' sade Halland, 'och fordenskull borde jag inte ge dig nagot. Men du far bryta opp nagra stenkullar ur jorden och ta med dig, om du tycker, att det lonar modan.'

Uppland tackade och tog emot och knogade sedan astad till Bohuslan. Dar fick det lov att plocka i sin sack sa manga nakna sma skar, som det hade lust till. 'De dar ser ju inte mycket ut, men de ar goda att ha till skydd mot blasten,' sade Bohuslan. 'Du kan nog gora dig nytta av dem, eftersom du ar hemma vid kusten, du saval som jag.

Uppland var tacksam for allt, som skanktes det, och sade inte nej till nagot, fastan det overallt fick sadant, som de andra tyckte att de lattast kunde vara av med. Varmland slangde till det en bit berggrund. Vastmanland gav det en stracka av sina asar. Ostergotland skankte det ett stycke av den vilda Kolmarden, och Smaland plockade sacken nastan full med mossar och stenros och ljungbackar.

Sormland ville inte skanka annat an ett par Malarfjardar, och Dalarna tyckte likasa, att det inte vill avsta nagon fast mark, och fragade om Uppland ville halla till godo med ett stycke av Dalalven.

Till sist fick det av Narke nagra av de vattensjuka angarna pa Hjalmarstranden, och med detta hade det fatt sacken sa full, att det tyckte, att det inte behovde vandra langre.

Nar Uppland kom hem till sitt och plockade opp allt, vad det hade samlat ihop, kunde det inte lata bli att tycka, att det var en forfarlig massa avskrap, som det hade fatt, och det suckade och undrade hur det skulle bara sig at for att fa nagon nytta av gavorna.

Den ena aret foljde efter det andra, och Uppland gick hemma och ordnade med sitt, och till sist hade det fatt allt sa, som det ville ha det.

Vid den tiden blev det tal om var i Sverige kungen skulle bo och huvudstaden resas, och alla landskapen kom tillsammans for att overlagga om detta. Det var klart, att vart och ett ville ha kungen till sig, och det blev ett langt tvistande. 'Jag tycker, att kungen borde bo i det landskapet, som ar klokast och duktigast,' sade Uppland och detta fann alla vara ett vist rad. De beslot, att det landskapet, som kunde visa, att det agde mest klokhet och duglighet, skulle fa kungen och huvudstaden.

Knappt hade alla landskapen hunnit hem till sitt igen, forran det kom bud fran Uppland, att de skulle resa till det pa gastabud. 'Vad kan det dar fattiglandet ha att bjuda pa?' sade landskapen, men de horsammade anda bjudningen.

Nar de kom fram, blev de alldeles hapna over vad de sag. Dar lag Uppland fullt bebyggt med praktiga gardar i det inre, med stader vid kusterna och med alla vatten, som omgav det, uppfyllda av fartyg.

'Det ar en skam att ga och tigga, nar man hade det sa bra,' sade de andra landskapen.

'Jag har bjudit er hit for att tacka er for era gavor,' sade Uppland, 'for det ar deras fortjanst, att jag nu har det sa, att jag kan barga mig.'

'Det forsta jag gjorde, sedan jag kom hem,' fortfor det, 'var att leda i Dalalven pa mitt omrade, och jag stallde det sa, att den maste gora tva praktiga fall: ett vid Soderfors och ett vid Alvkarleby. Soder om alven, vid Dannemora, lade jag ner berggrunden, som jag hade fatt av Varmland, och da markte jag, att Varmland inte hade sett riktigt efter vad det hade skankt bort, for berggrunden bestod av den basta jarnmalm. Runt omkring planterade jag skogen, som jag hade fatt av Ostergotland, och nar det nu pa ett stalle fanns bade malm och kolskog och vattenkraft, sa var det ju givit, att dar skulle bli en rik bergslag.

Sedan jag hade fatt det sa bra ordnat oppe i norr, strackte jag ut de vastmanlandska asarna, och tanjde dem sa, att de nadde fram till Malaren och bildade uddar och oar, som kladde sig med gront och har blivit fagra som lustgardar. Men fjardarna, som Sormland hade skankt mig, drog jag langt inat landet, sa att de oppnades for sjofarande och kunde komma i umgange med varlden.

Nar jag hade fatt allt fardigt i norr och i soder, gick jag fram till ostra kusten, och nu tog jag reda pa alla de kala skar och stenbackar och ljunghedar och nakna marker, som ni hade gett mig, och kastade ut dem i havet. Och darutav uppstod alla mina holmar och oar, som har varit mig till stor nytta bade for fiske och skeppsfart, och som jag raknar som min fornamsta egendom.

Sedan hade jag inte mycket mer kvar av gavorna an de dar jordtorvorna, som jag hade fatt av Skane, och dem lade jag ut i mitten av omradet till den fruktbara Vaksalaslatten. Och den troga an, som jag hade fatt av Vastergotland, den ledde jag fram over slatten, for att den skulle fa god forbindelse med Malarfjardarna.'

Nu forstod de andra landskapen hur allt hade gatt till, och fastan de var smatt forargade, kunde de inte lata bli att tycka, att Uppland hade stallt det val for sig. 'Du har gjort mycket med sma medel,' sade landskapen. 'Du ar visst den, som ar klokast och duktigast av oss.'

'Tack ska ni ha for det ordet!' sade Uppland. 'Nar ni sager sa, blir det val jag, som far ta kungen och huvudstaden till mig.'

Aterigen blev de andra landskapen forargade, men det, som var beslutat, maste de sta fast vid.

Och Uppland fick kungen och huvudstaden och blev det framsta av alla landskapen. Och det var inte mer an ratt, for klokhet och duglighet ar det, som gor tiggare till furstar an i denna dag."

XXXV. I Uppsala

Studenten

Torsdag 5 maj

Pa dem tiden, da Nils Holgersson drog genom landet med vildgassen, fanns det i Uppsala en sadan praktig ung student. Han bodde pa ett litet vindsrum och var sa sparsam, att folk sade, att han levde pa rakt ingenting. Studierna skotte han med liv och lust och blev fortare fardig med dem an nagon annan. Men han var inte nagon plugghast eller doddansare fordenskull, utan han forstod sig ocksa pa att roa sig med sina kamrater. Han var riktigt sadan, som en student bor vara. Det var alls intet fel pa honom om det inte skulle vara det, att han hade blivit bortskamd av medgangen. Men sadant kan handa den baste. Lyckan ar inte sa latt att bara, framfor allt inte i ungdomen.

En morgon, strax sedan studenten hade vaknat, lag han och tankte pa hur utmarkt han hade det. "Alla manniskor tycker om mig, bade kamrater och larare," sade han for sig sjalv. "Och sa fortraffligt, som det har gatt for mig med studierna! I dag ska jag opp i tentamen for sista gangen, och sedan ar jag snart fardig. Och blir jag bara fardig i tid, far jag genast en plats med stor lon. Det ar markvardigt sadan tur jag har. Men jag skoter mig ju ocksa sa val, att det inte kan ga annat an lyckligt for mig."

Studenterna i Uppsala sitta inte i klassrum och lasa manga tillsammans som skolbarn, utan de studera var for sig hemma pa sina rum. Nar de ha blivit fardiga med ett amne, ga de till sina professorer och bli forhorda i hela amnet pa en gang. Ett sadant forhor kallas for en tentamen, och det var just sista och svaraste, som studenten hade att ga igenom den dar dagen.

Sa snart som han hade klatt sig och atit frukost, satte han sig ner vid skrivbordet for att kasta en sista blick pa sina bocker. "Jag tror nog, att det ar alldeles onodigt, sa val forbebredd, som jag ar," tankte studenten, "men jag ska val plugga sa lange som mojligt, sa att jag inte har nagot att forebra mig."

Han hade inte last lange, forran det knackade pa dorren och en student kom in till honom med en tjock lunta under armen. Det var en student av helt annat slag an den, som satt vid skrivbordet. Han var blyg och forsagd och sag sliten och fattig ut. Det var en sadan, som forstod sig pa bocker, men inte heller pa nagot annat. Det sades om honom, att han skulle vara mycket lard, men han var sa radd och blyg, att han aldrig hade vagat sig upp i en tentamen. Alla trodde, att han skulle bli en overliggare, en sadan, som stannar i Uppsala ar efter ar och laser och laser, men som det aldrig blir nagot av.

Nu hade han det arendet att be kamraten lasa igenom en bok, som han hade skrivit. Den var inte tryckt, utan bara handskriven. "Du gjorde mig en stor tjanst, om du ville titta pa det har," sade han, "och saga om det duger."

Den studenten, som hade sa god tur i allting, tankte for sig sjalv: "Ar det inte sant, som jag sager, att mig tycker alla om? Har kommer nu ocksa den dar enstoringen, som inte har kunnat forma sig att visa sitt arbete for nagon annan, och vill, att jag ska bedoma det."

Han lovade, att han skulle lasa handskriften sa snart som mojligt, och den andra lade den pa skrivbordet framfor honom. "Du far vara radd om den," sade han. "Jag har arbetat pa detta i fem ar, och om det kommer bort, kan jag inte gora om det." – "Inte ska det komma nagot ont at det, medan det ligger har hos mig," sade studenten, och darmed gick den frammande.

Studenten drog den tjocka luntan till sig. "Jag undrar vad han har suttit och petat ihop for slag," sade han. "Jasa, Uppsala stads historia! Det later ju inte sa galet."

Nu alskade denna studenten Uppsala mer an alla andra stallen, och han blev nyfiken att lasa vad overliggaren hade skrivit om staden. "Nar jag tanker ratt pa saken, kan jag sa garna lasa hans historia genast," mumlade han. "Det tjanar till ingenting att sitta och plugga i sista stunden. Det gar inte battre for det, nar man kommer infor professorn."

Studenten laste och lyfte inte pa ogonen fran pappersbladen, forran han hade hunnit till det sist. Nar han hade slutat, var han helt fornojd. "Ser man pa!" sade han. "Det var en baddare att vara lard. Nar den har boken kommer ut, ar hans lycka gjord. Det ska bli en gladje att saga honom hur bra den ar."

Han samlade ihop alla de losa pappersbladen, varav handskriften bestod, och lade dem till ratta pa bordet. Nar han holl pa med detta, horde han en klocka sla.

"Se sa ja! Det ar tid for mig att ga till professorn," sade han och skyndade ut for att hamta sina svarta klader, som hangde i ett kontor ute pa vinden. Sasom det ofta gar, nar man har brattom, voro bade las och nyckel motstraviga, och det drojde en stund, innan han kunde vanda tillbaka.

Nar han kom till troskeln, gav han till ett utrop. I bradskan nar han gick ut, hade han lamnat dorren oppen, och fonstret, invid vilket skrivbordet stod, var ocksa oppet. Det hade uppkommit ett starkt drag, och nu sag studenten de losa bladen i handskriften virvla ut genom fonstret. Han tog golvet i ett enda valdigt steg och hade handen pa papperen, men det var inte mycket kvar att radda. Endast tio eller tolv sidor lago kvar pa skrivbordet. Allt det andra dansade med vinden bort over gardar och tak.

Studenten lutade sig ut genom fonstret och tittade efter papperen.

En svart fagel satt pa taket utanfor vindskupan och sag pa honom med spefull hogtidlighet. "Ar det dar en korp?" tankte studenten. "Det ar ju det man sager, att korpar badar olycka."

Han sag nagra av papperen ligga kvar pa taken, och sakert hade han kunnat radda atminstone en del av det forlorade, om han inte hade haft sin tentamen att tanka pa. Men han tyckte, att han var tvungen att forst och framst skota sina egna affarer. "Det ar hela min framtid det galler," tankte han.

Han kastade pa sig kladerna och rusade till professorn. Under vagen hade han bara den forlorade handskriften i tankarna. "Det ar en bra forarglig historia, det har," tankte han. "Det var en olycka, att jag skulle ha sa brattom."

Professorn borjade forhora honom, men han kunde i alla fall inte fa tankarna fran handskriften. "Vad var det den stackars karln sade?" tankte han. "Hade han arbetat pa boken i fem ar och hade inte kraft att skriva om den? Jag vet inte hur jag ska fa mod att tala om for honom, att den ar borta."

Han var sa upprord over det, som hade hant honom, att han inte kunde halla tankarna samlade. Alla hans kunskaper voro som bortblasta. Han horde inte vad professorn fragade, och rakt inte visste han vad han sjalv svarade. Professorn blev alldeles bestort over en sadan okunnighet och kunde inte annat gora an kugga honom.

Nar studenten kom ut pa gatan igen, kande han sig forfarligt olycklig. "Nu gar jag miste om min plats," tankte han, "och det ar overliggarens skull. Varfor skulle han komma med sin handskrift just i dag? Men sa gar det, nar man ar tjanstaktig."

I detsamma sag studenten den, som han tankte pa, komma sig till motes. Han ville inte tala om, att handskriften var forlorad, innan han hade gjort nagot forsok att fa igen den, och amnade ga tyst forbi honom. Men den andre gick dar bekymrad och orolig och undrade vad studenten skulle saga om hans bok, och nar han sag honom skynda forbi med bara en ovanlig nick, blev han ytterligt skramd. Han hogg studenten i armen och fragade om han hade last nagot. "Jag har haft min tentamen," sade studenten och ville skynda vidare. Men den andre trodde, att han undvek honom for att slippa saga, att han var missnojd med hans bok. Han tyckte, att hjartat ville brista, darfor att det arbetet, som han hade hallit pa med i fem langa ar, inte skulle duga till nagot, och han sade till studenten i sin stora sorg: "Kom ihag vad jag sager dig! Om boken inte duger, vill jag inte se den mer. Las den, sa fort du kan, och sag mig vad du tycker om den! Men om den inte duger, kan du branna opp den. Da vill jag inte se den mer."

Han gick hastigt sin vag. Studenten sag efter honom, som om han hade velat kalla honom tillbaka, men han angrade sig och gick hem till sitt.

Dar skyndade han att satta pa sig vardagskladerna och sprang sedan ut for att leta efter handskriften. Han sokte pa gatorna, pa torgen och i planteringarna. Han gick in pa gardarna och vandrade till och med utat landet. Men han kunde inte finna ett enda blad.

Nar han hade hallit pa sa ett par timmar, kande han sig sa hungrig, att han maste ata middag. Men pa matstallet rakade han om igen overliggaren. Denne kom genast fram for att hora nagot om boken. "Jag ska komma opp till dig i kvall och tala om den," sade studenten helt tvart och avvisande. Han ville inte tillsta, att han hade forlorat den, forran han var fullt viss om att den inte kunde aterfinnas. Den andre blev helt blek. "Kom bara ihag, att du ska forstora den, om den inte duger!" sade han och gick sin vag och var nu alldeles saker om att studenten var missnojd med hans bok.

Studenten skyndade ater ut i staden och holl pa med sitt sokande, anda tills det blev morkt, utan att finna nagot. Nar han var pa hemvag, rakade han ett par kamrater. "Var har du hallit hus, som inte kom pa varfesten?" sade de. – "Ack, har det varit varfest?" sade studenten. "Det hade jag alldeles glomt bort.

Medan han stod och talade med kamraterna, kom en ung flicka, som han tyckte om, gaende forbi. Hon sag inte at honom, utan gick och talade med en annan student och smalog mot denne sa forfarligt vanligt. Da kom studenten ihag, att han hade bett henne, att hon skulle komma pa varfesten, for att han skulle fa raka henne dar, och nu hade han sjalv inte infunnit sig. Vad skulle hon tanka om honom?

Han kande ett styng i hjartat och ville skynda efter henne, men da sade en av hans vanner: "Det lar sta illa till med Stenberg, overliggaren, ni vet. Han har blivit sjuk i afton." – "Det ar val inte nagot farligt heller?" sade studenten hastigt. – "Det var nagot at hjartat. Han har haft ett styggt anfall, och det kan komma igen nar som helst. Doktorn trodde, att det var nagon sorg, som tyngde honom. Om han skulle bli bra, det berodde pa om den sorgen kunde havas."

En liten stund efter detta kom studenten in till overliggaren. Han lag i sin sang mycket blek och matt och var knappast riktigt redig efter det svara anfallet. "Jag har kommit for att tala med dig om din bok," sade studenten. "Det var ett praktigt arbete, vet du. Jag har sallan last nagot sa bra."

Overliggaren satte sig upp och stirrade pa studenten. "Varfor var du sa dar besynnerlig i eftermiddags?" – "Jag var vid daligt lynne, darfor att jag hade blivit kuggad i en tentamen. Jag trodde inte, att du brydde dig sa mycket om min mening. Jag var sa nojd med din bok."

Den sjuke sag forskande pa honom och blev alltmer viss om att studenten ville dolja nagot for honom. "Det dar sager du bara darfor att du har fatt hora, att jag har blivit sjuk, och vill trosta mig." – "Visst inte. Det var ett utmarkt arbete, det kan du vara viss om." – "Har du verkligen inte forstort det, som jag bad dig gora?" – "Jag ar val inte galen heller." – "Ta hit det da! Visa mig, att du inte har forstort det, sa ska jag tro dig!" sade den sjuke och sjonk ner pa kudden, sa svag och matt, att studenten fruktade, att han skulle fa igen anfallet.

Det var forfarligt sa elandig studenten kande sig. Han tog den sjukes hander mellan sina och berattade for honom, att hans handskrift hade blast bort, och sade honom hur olycklig han hade kant sig hela dagen, darfor att han hade vallat honom sa stor skada.

Nar han slutade, lag den sjuke och klappade hans hand. "Du ar snall, riktigt snall. Men bry dig inte om att satta ihop historier for att spara mig! Jag forstar, att du har lytt mig och forstort handskriften, darfor att den var dalig, men du vill inte erkanna det nu. Du tror, att jag inte kan bara det."

Studenten bedyrade och forsakrade, att han hade talat sanning, men den andre var envis med sitt och ville inte tro honom. "Om du kunde ge mig tillbaka handskriften, skulle jag tro dig," sade han.

Han blev allt sjukare, och studenten var till sist tvungen att ga sin vag, darfor att han sag, att han bara gjorde den andre samre.

Nar han kom hem, kande han en sadant tyngd och trotthet over sig, att han knappt kunde halla sig uppe. Han kokade te och gick sedan och lade sig. Nar han drog over sig tacket, tankte han pa hur lycklig han hade kant sig pa morgonen. Nu hade han forstort mycket for sig sjalv, men det kunde han ju bara. "Det varsta ar, att jag ska fa detta att tanka pa hela livet igenom, att jag har vallat en manniskas olycka," sade han.

Han trodde, att han alls inte kunde fa sova den natten. Men, besynnerligt nog, slumrade han in, sa snart han hade lagt ner huvudet pa kudden. Han hade inte en gang hunnit slacka lampan, som brann pa nattduksbordet bredvid honom, innan han somnade.

Varfesten

Men nu foll det sig sa, att nar studenten somnade, stod en liten parvel, som var kladd i gula skinnbyxor, gron vast och vit toppluva, pa taket utanfor hans vindskupa och tankte, att om han voro i dens stalle, som nu lag darinne i sin sang skulle han vara bra lycklig.

Att Nils Holgersson, som for ett par timmar sedan hade legat och vilat pa en kabbelokstuva vid Ekolsundsviken, nu befann sig i Uppsala, det berodde pa Bataki, korpen, som hade lockat honom med sig pa aventyr.

Pojken sjalv hade inte vantat sig nagot sadant. Han hade legat pa tuvan och stirrat uppat himlen, da han hade sett Bataki komma flygande bland de bortdragande molnen. Pojken hade helst velat gomma sig undan for honom, men Bataki hade redan markt honom, och om ett ogonblick hade han statt mittibland kabbeloken och borjat spraka, som om han och Tummetott voro de basta vanner.

Sa dyster och hogtidlig, som Bataki sag ut, hade pojken markt, att han anda hade en odygdig glimt i ogat. Han hade haft en fornimmelse av att korpen hade kommit for att pa ett eller annat satt for gora sig lustig over honom, att han hade beslutat att inte alls fasta sig vid vad han sade.

Korpen hade sagt, att han nog hade tankt pa att han var skyldig Tummetott nagon ersattning, darfor att han inte hade kunnat tala om for honom var brorslotten fanns, och darfor kom han nu for att meddela honom en annan hemlighet. Bataki visste namligen hur den, som hade blivit forvandlad sa dar som han, kunde bli manniska igen.

Det ar sakert, att korpen hade trott, att pojken genast skulle nappa pa hans krok, nar han kastade ut ett sadant bete. Men i stallet hade pojken svarat helt avvisande, att han visste, att han fick bli manniska igen, om han kunde fora den vita gaskarlen oskadd forst till Lappland och sedan till Skane.

"Du vet, att det inte ar sa latt att fora en gaskarl valbehallen genom landet," hade Bataki sagt. "Du kunde nog behova kanna till en annan utvag, om detta skulle sla fel for dig. Men om du ingenting vill veta, sa nog ska jag tiga." Och sa hade pojken genmalt, att han inte hade nagot emot, att Bataki ville tala om hemligheten for honom.

"Det ska jag ocksa gora," hade Bataki forklarat, "men inte forran i det ratta ogonblicket. Satt dig opp pa min rygg och folj med mig pa en utfard, sa att vi far se om det inte kan yppa sig ett lampligt tillfalle!" Da hade pojken aterigen blivit tveksam, for han visste inte riktigt var han hade Bataki. "Du tors nog inte anfortro dig at mig," hade korpen sagt. Men pojken kunde inte tala att hora, att han skulle vara radd for nagonting, och i nasta ogonblick hade han suttit pa korpryggen.

Darpa hade Bataki fort honom till Uppsala. Han hade satt ner honom pa ett tak, bett honom se sig omkring och sedan fragat vem han trodde det var, som bodde i den har staden.

Pojken hade sett ut over staden, Den var tamligen stor och lag praktigt mittpa en vid, odlad slatt. Den agde manga hus, som sago ansenliga och fornama ut, och pa en as lag ett fast uppmurat slott med tva grova torn. "Det ar kanske kungen och hans man, som bor har?" hade han sagt.

"Det ar inte sa illa gissat," hade korpen svarat. "Detta har varit en kungastad forr i varlden, men nu ar det slut pa den staten."

Pojken hade sett sig omkring an en gang, och da hade han framfor allt lagt marke till den stora domkyrkan, som lag och blankte i aftonljuset med tre hoga tornspiror, skona portaler och smyckade vaggar. "Kanske att det ar en biskop och hans praster, som bor har?" hade han sagt.

"Det ar inte sa illa gissat," hade korpen svarat. "Har har en gang bott arkebiskopar, som var lika maktiga som kungar, och det bor en arkebiskop har an i dag, men inte ar det han, som nu regerar har."

"Da vet jag inte vad jag ska hitta pa," hade pojken sagt. – "Jo, det ar lardomen, som bor och regerar i den har staden," hade korpen sagt, "Och de stora byggnaderna, som du ser pa alla hall, ar resta at honom och hans folk.

Pojken hade knappt velat halla detta for troligt. "Kom med bara, ska du fa se!" hade korpen sagt, och sa hade de farit och tittat pa de stora husen. Fonsterna hade statt oppna pa flera stallen. Pojken hade kunnat titta in bada har och dar, och han hade sett, att korpen hade haft ratt.

Bataki hade visat honom de stora biblioteket, som var fullt av bocker fran kallaren till takasen. Han hade fort honom till det stolta universitetshuset och visat honom de praktiga forelasningssalarna. Han hade flugit forbi den gamla byggnaden, som kallas Gustavianum, och pojken hade sett uppstoppade djur genom fonsterna. De hade flugit fram over de stora vaxthusen med de manga frammande vaxterna, och de hade tittat ner pa observatoriet, dar den langa tuben stod riktad mot himlen.

De hade ocksa svavat forbi manga fonster och sett gamla herrar med glasogon pa nasan, som hade suttit och skrivit eller last i rum, dar vaggarna voro kringmurade av bocker, och de hade farit forbi vindsrum, dar studenterna hade legat utstrackta pa sina soffor och stravat med digra luntor.

Antligen hade korpen slagit ner pa ett tak. "Ser du, att det ar sant, som jag sager, och att det ar lardomen, som ar herre har i staden?" hade han sagt, och pojken hade erkant, att han hade haft ratt. "Om jag inte vore en korp," hade Bataki vidare sagt, "utan bara en manniska som du, sa skulle jag sla mig ner har. Jag skulle sitta dag ut och dag in i ett rum fullt av bocker och lara mig allt, som stod i dem. Skulle du inte ha lust for sadant, du med?" – "Nej, da tror jag allt, att jag hellre far omkring med vildgassen," hade pojken svarat. – "Skulle du inte ha lust att bli sadan, som kan bota sjukdomar?" hade korpen fragat. – "Jo, det kunde ju sa vara." – "Skulle du inte ha lust att bli en sadan, som vet allt, som har hant i varlden, som talar alla sprak och kan saga vad sol, mane och stjarnor gar i for banor over himlen?" hade korpen sagt. – "Jo, det kunde ju ocksa vara roligt." – "Skulle du inte vilja lara sig skilja mellan ont och gott, ratt och oratt?" – "Det voro nog val behovligt," hade pojken sagt, "det har jag markt manga ganger." – "Och skulle du inte vilja lara till prast och predika i kyrkan darhemma?" – "Far och mor skulle allt bli fasligt glada, om jag komme sa langt," hade pojken svarat.

Pa detta sattet hade korpen fatt pojken att forsta, att de voro lyckliga, som fingo ligga i Uppsala och studera, men inte hade Tummetott da annu onskat att fa vara en ibland dem,

Men sa hade det rakat handa, att den stora festen till varens ara, som firas varje ar i Uppsala, hade agt rum denna afton.

Och saledes hade Nils Holgersson fatt se studenterna, nar de hade tagat bort till Botaniska tradgarden, dar festen skulle hallas. De hade kommit i ett brett, langt tag med vita mossor pa huvudet, och hela gatan hade varit som en mork strom, fylld av vita nackrosor. Vita, guldbroderade sidenfanor hade de burit framfor sig, och de hade sjungit varsanger under marschen. Men Nils Holgersson hade tyckt, att det inte var de sjalva, som sjongo, utan sangen hade svavat med dem over deras huvuden. Han hade tankt, att det inte var studenterna, som sjongo for varen, utan att varen satt gomd nagonstans och sjong for studenterna. Han hade inte trott, att manniskosang kunde ljuda sa. Det var som barrsus i grantoppar, som klang av stal, som vildsvanssang ute i havsbandet.

Nar studenterna hade kommit in i tradgarden, dar grasmattorna stodo i ljus, spad vargronska och tradens blad hollo pa att spranga knopparna, hade de stannat framfor en talar stol, och en ung, statlig man hade stigit upp i denna och talat till dem.

Talarstolen var rest pa trappan framfor de stora vaxthusen, och korpen hade satt ner pojken pa vaxthustaket. Dar hade han suttit i god ro och hort det ena talet efter det andra. Till sist hade en gammal man tagit plats i talarstolen. Den gamle hade sagt, att det basta i livet var att vara ung och fa tillbringa ungdomsaren i Uppsala. Han hade talat om det goda, fridfulla arbetet vid boken och den rika, ljusa ungdomsgladjen, som aldrig kunde njutas sa som dar i den stora kamratkretsen. Gang pa gang hade han kommit tillbaka till talet om den stora lyckan att fa leva bland glada, adelsinnade kamrater. det var detta, som gjorde modan sa ljuv och sorgen sa lattglomd och forhoppningarna sa ljusa.

Pojken hade suttit och sett ner pa studenterna, som stodo i halvcirkel nedanfor talarstolen, och han borjade forsta, att det harligaste av allt var att hora till deras krets. Det var en hog heder och lycka. Var och en blev nagot mer, an han skulle ha varit, om han hade statt ensam, darfor att han tillhorde en sadan skara.

Efter talet hade sangen ater ljudit, och efter sangen hade det kommit nya tal. Pojken hade aldrig trott eller forstatt, att ord kunde sattas samman, sa att de finge makt att rora och uppmuntra och gladja sa som dessa.

Nils Holgersson hade mest sett pa studenterna, men han markte nog, att de inte voro ensamma i tradgarden. Det fanns unga flickor dar i ljusa drakter och fina varhattar och mycket annat folk ocksa. Men det var med dem som med honom sjalv, att de tycktes vara ditkomna bara for att se pa studenterna.

Ibland hade det varit uppehall mellan talen och sangerna, och da hade skarorna spritt sig over hela tradgarden. Men snart nog hade en ny talare upptratt, och genast hade ahorarna samlat sig kring honom. Och pa detta sattet hade det fortgatt, anda tills det hade blivit kvall.

Nar allt var slut, hade pojken dragit djupt efter andan och gnuggat sig i ogonen, sasom nar man vaknar ur somn. Han hade varit borta i ett land, dar han aldrig forr hade gastat. Fran alla dessa, som voro glada at livet och sago segervisst pa framtiden, hade munterhet och lycka spritt sig som en smitta, och pojken hade varit inne i gladjens land, han som de. Men nar den sista sangen hade dott bort, hade pojken kant hur bedrovligt hans eget liv var, och det hade burit emot for honom att efter detta vanda tillbaka till sina arma reskamrater.

Korpen hade suttit bredvid pojken, och nu hade han borjat kraxa i hans oron. "Nu, Tummetott, ska jag tala om for dig hur du ska bli manniska. Du ska vanta, tills du rakar nagon, som sager till dig, att han garna skulle vilja vara i dina klader och fara omkring med vildgassen. Da ska du passa pa att saga sa har till honom: – Och nu hade Bataki lart pojken ett par ord, som voro sa starka och farliga, att de inte kunde sagas hogt, utan maste viskas, savida man inte ville bruka dem pa allvar. "Ja, mer an detta behovs det inte for att du ska bli manniska," hade Bataki sagt till sist.

"Nej, det tror jag nog," sade pojken, "for nagon, som skulle onska sig i mina klader, lar jag aldrig traffa pa.

"Det kunde val inte vara sa omojligt heller," hade korpen sagt, och sa hade han fort pojken inat staden och satt ner honom pa taket utanfor en vindskupa. En lampa brann inne i rummet, fonstret stod pa glant, och pojken hade nu en god stund statt dar och tankt pa hur lycklig den studenten matte vara, som lag och sov darinne.

Provet

Studenten spratt upp ur somnen och sag, att lampan stod och brann pa nattduksbordet. "Se dar, nu har jag glomt att slacka," tankte han och reste sig pa armbagen for att skruva ner lampan. Men innan han hann att gora detta, markte han, att nagot rorde sig borta pa skrivbordet.

Rummet var helt litet. Det var inte langt mellan sangen och bordet, och han kunde tydligt se det med alla de bocker, papper, skrivdon och fotografier, som belamrade det. Spritkoket och tebrickan hade han lamnat kvar dar, och dem sag han ocksa. Men det markvardiga var, att lika tydligt, som han sag detta andra sag han en liten parvel, som stod lutad over smorasken och holl pa att laga sig en smorgas.

Studenten hade upplevat sa mycket dagen forut, att han nastan hade blivit likgiltig for vad som hande honom. Han blev varken radd eller forvanad, utan tyckte, att det var en helt naturlig sak, att parveln hade kommit in for att fa sig en bit mat.

Han lade sig ner utan att slacka lampan och betraktade parveln med halvslutna ogon. Denne hade nu tagit plats pa en brevpress och satt dar storbelaten och smorde sig med kvarlevorna efter studentens kvallsvard. Det marktes, att han drog ut med atningen sa lange som mojligt. Han satt och valvde med ogonen och smackade med tungan. De torra brodkanterna och den gamla ostskalken voro nog sallsynta lackerheter for honom.

Studenten vill inte stora honom, sa lange som han at, men nar parveln inte tycktes forma mer, borjade han tala med honom.

"Halla, du!" sade han. "Vad ar du for en?"

Pojken spratt till och sprang mot fonstret, men nar han markte, att studenten lag stilla i sin sang, och inte forfoljde honom, stannade han. "Jag ar Nils Holgersson fran Vastra Vemmenhog," sade han, "och jag ar en manniska, jag saval som du, men jag har blivit forvandlad till en tomte, och sedan dess far jag omkring med vildgassen."

"Det var en besynnerlig historia," sade studenten och borjade fraga och forhora pojken, tills han fick reda pa ungefar allt, vad denne hade upplevat, sedan han for hemifran.

"Du har det riktigt bra," sade studenten. "Den, som anda vore i dina klader och finge fara bort fran alla bekymmer!"

Bataki, korpen, stod utanfor pa fonsterbradet, och nar studenten sade detta, knackade han med nabben mot rutan. Pojken forstod, att han ville vacka hans uppmarksamhet, sa att han inte matte forsumma sig, om studenten skulle saga de ratta orden. "A, inte lar du vilja byta med mig," sade pojken. "Den, som ar student, kan val inte vilja vara nagot annat."

"Detsamma tankte jag i morse,nar jag vaknade," sade studenten. "Men du skulle bara veta vad som har hant mig i dag. Det ar riktigt slut med mig. Det voro sannerligen det basta for mig, om jag finge far bort med vildgassen."

Pojken horde pa nytt Bataki knacka pa rutan, och sjalv fick han bade yrsel i huvudet och hjartklappning, for det lat ju nastan, som om studenten skulle komma att saga de ratta orden.

"Jag har talat om for dig hur jag har det," sade han till studenten. "Tala nu om for mig hur du har det!" Och studenten var val glad att fa nagon fortrogen och berattade arligt vad som hade hant honom. "Det finge val ga over med det andra," sade han till sist. "Men vad jag rakt inte kan lida, det ar, att jag har bragt en kamrat i olycka. Det voro mycket battre for mig, om jag voro i dina klader och finge fara omkring med vildgassen."

Bataki hackade haftigt pa rutan, men pojken satt stilla och tyst en lang stund och bara sag ratt framfor sig.

"Vanta litet! Du ska snart fa hora av mig," sade han med lag rost till studenten, och darpa gick han med litet drojande steg bort over skrivbordet och ut genom fonstret. Just nar han kom ut pa taket, steg solen upp, och det roda morgonljuset strommade over Uppsala. Det lyste och blankte fran alla tinnar och torn, och pojken maste saga sig sjalv an en gang, att detta var en riktig gladjens stad.

"Vad ar det at dig?" sade korpen. "Nu har du gatt miste om att bli manniska." – "Jag bryr mig inte om att byta med den studenten," sade pojken. "Jag finge ju bara ledsamheter for de dar bortblasta papperens skull."

"For dem behover du inte gora sig nagra bekymmer," sade Bataki. "Dem kan jag skaffa tillbaka." – "Nog tror jag, att du kan det," sade pojken, "men inte ar jag saker pa att du gor det. Jag vill allt forst vara trygg for den saken."

Bataki sade inte ett ord. Han bara spande ut vingarna, for astad och kom snart tillbaka med ett par pappersblad. Han for nu en hel timme fram och tillbaka lika flitig som en svala, nar hon drar ler till nastet, och forde det ena papperet efter det andra till pojken. "Sa dar, nu tror jag, att du ska ha fatt nastan alltihop," sade han till sist och stallde sig flamtande pa fonsterbradet.

"Tack ska du ha!" sade pojken. "Nu ska jag ga in och spraka med studenten." I detsamma kastade Bataki en blick inat rummet och sag hur studenten stod och ordnade och slatade papperen. "Du ar da det storsta not jag nansin har rakat pa!" for Bataki ut mot pojken. "Har du gett studenten handskriften? Da behover du inte ga in till honom. Han kommer aldrig mer att saga, att han vill vara en sadan som du."

Pojken stod ocksa och stirrade pa studenten, som var sa glad, att han dansade runt i sitt lilla rum i bara skjortan, och sa vande han sig till Bataki. "Jag forstar allt, Bataki, att du har velat stalla mig pa prov," sade han. "Du tankte nog, att jag skulle lamna Marten gaskarl att skota sig ensam pa den har svara resan, sa snart jag sjalv kunde fa det bra. Men nar studenten talade om sin historia, kom jag att tanka pa hur fult det var att svika en kamrat, sa det ville jag inte gora."

Bataki borjade krafsa sig i nacken med foten och sag nastan forlagen ut. Han kom sig inte for att saga nagot, utan flog bara med pojken raka vagen tillbaka till vildgassen.

XXXVI. Dunfin

Staden, som simmar pa vattnet

Fredag 6 maj

Ingen kunde vara mera mild och god an den lilla gragasen Dunfin. Alla vildgassen tyckte mycket om henne, och den vita gaskarlen hade kunnat ga i doden for henne. Nar Dunfin bad om nagot, formadde inte en gang Akka saga nej.

Sa snart Dunfin kom till Malaren, borjade hon kanna igen landskapet. Harutanfor lag havet med en stor skargard, och dar bodde hennes foraldrar och syskon pa en liten holme. Hon bad vildgassen, att de skulle fara till hennes hem, innan de reste vidare norrut, sa att hon finge visa de sina, att hon annu var vid liv. Det skulle bli en sa stor gladje for dem.

Akka sa arligt ifran, att hon tyckte, att Dunfins foraldrar och syskon inte hade visat henne stor karlek, nar de hade overgivit henne pa Oland. Men Dunfin ville inte ge henne ratt i detta. "Vad annat skulle de gora, nar de sag, att jag inte kunde flyga?" sade hon. "Inte kunde de stanna kvar pa Oland for min skull."

Dunfin borjade beratta vildgassen om sitt hem ute i skargarden for att forma dem att gora resan. Det var en klippholme. Sag man den pa avstand, kunde man tro, att dar inte fanns annat an sten, men nar man kom dit, upptackte man det ypperligaste bete i klyftor och fordjupningar. Och battre hackplatser an de, som funnos dar i bergskrevorna eller mellan videbuskarna, det fick man leta efter. Men det basta av allt var den gamla fiskaren, som bodde darute. Dunfin hade hort. att han i sina unga ar skulle ha varit en stor skytt och standigt legat ute i havsbandet och jagat faglar. Men nu pa gamla dar, sedan hustrun var dod och barnen hade dragit hemifran, sa var han ensam i boet, hade han borjat varda sig om faglarna ute pa sitt skar. Han lossade aldrig ett skott efter dem och tillat inte heller, att nagon annan gjorde det. Han gick omkring till fagelredena, och nar honorna lago pa sina agg, plockade han mat till den. Ingen var radd for honom. Dunfin hade manga ganger varit inne i hans koja och blivit matad med brodsmulor. Men darfor att fiskaren var sa god mot faglarna, hade dessa flyttat till skaret i sadan myckenhet, att det borjade bli trangt om utrymmet. Kom man dit for sent en var, kunde det hitta pa att handa, att alla hackplatser voro upptagna. Det var fordenskull, som Dunfins foraldrar och syskon hade varit tvungna att resa ifran henne.

Dunfin bad sa lange, att hon fick sin vilja fram, fastan vildgassen kande pa sig, att de voro forsenade och hellre borde ha farit ratt norrut. Men en sadan dar fard utat skargarden skulle ju inte behova fordroja resan mera an en enda dag.

De broto upp en morgon, sedan de hade starkt sig med ett gott mal, och flogo osterut over Malaren. Pojken visste inte sa noga vart de nu skulle komma, men han markte, att ju langre de foro mot oster, desto livligare blev det pa sjon, och desto tatare bebyggda blevo stranderna.

Fullastade pramar och skutor, batar och fisksumpar voro pa vag osterut och mottes eller gingos forbi en mangd vackra, vita angbatar. Pa stranderna lopte landsvagar och jarnvagar, alla mot samma mal. Det fanns nagot stalle darborta i oster, dit alla ville komma nu pa morgonen.

Pa en av oarna sag han ett stort, vitt slott, och ett stycke oster om detta borjade stranderna klada sig med villor. Till en borjan lago dessa med langa mellanrum, sedan allt tatare, och snart stod villa vid villa hela stranden utefter. De voro av alla slag. Dar lag ett slott, och dar lag en stuga. Dar reste sig ett langt, lagt herrgardshus och dar en villa med manga smatorn. Somliga stodo i tradgardar, men de flesta voro lagda i lovskogen, som kantade stranden, utan vidare plantering. Men sa olika de voro, var det ett, som var lika: de voro inte allvarsamma och enkla som andra byggnader, utan de voro grant och bjart malade i gront och blatt och vitt och rott som lekstugor.

Pojken satt och sag ner pa de lustiga strandvillorna, da Dunfin gav till ett utrop. "Nu kanner jag riktigt igen mig. Darborta ligger staden, som simmar pa vattnet.

Da sag pojken framat och markte forst inte annat an nagra ljusa tocken och dimmor, som valte fram over vattnet. Men sa skymtade han hoga tornspiror och ett och annat hus med manga fonsterrader. De stego fram och gomde sig ater, allt som tocknen drevo hit och dit. Men nagon strandremsa sag han inte till. Allt darborta tycktes vila pa vattnet.

Nar pojken narmade sig staden, sag han inte langre glada lekstuguhus utmed stranderna. I stallet voro dessa betackta med morka fabriksbyggnader. Stora upplag med kol och brader strackte sig bakom hoga plank, och framfor svarta, smutsiga bryggor lago klumpiga lastangare. Men de skimrande, genomskinliga tocknen bredde ut sig over detta, och de gjorde, att allting sag sa stort och valdigt och underligt ut, att det nastan blev vackert.

Vildgassen flogo forbi fabriker och lastangare och nalkades de tockenomgivna tornspirorna. Da sjonko plotsligen alla dimmor ner mot vattnet, utan nagra tunna, latta, som svavade over deras huvuden, grant fargade i skart och ljusblatt. De andra lago och valtrade over vatten och land. De dolde alldeles husens grundvalar och nedre delar, men de ovre vaningarna, tak, torn, gavlar och frontespiser forblevo synliga. Somliga hus blevo pa detta satt sa hoga, att de voro riktiga Babelstorn. Pojken kunde val tanka sig, att de voro resta pa kullar och hojder, men dem sag han inte, bara husen, som svavade upp ur dimmorna. Dessa floto omkring klart vita, och husen lago morka och svarta, ty solen stod i oster och kom inte at att lysa pa dem.

Pojken forstod, att han for fram over en stor stad, for han sag tak och spiror stiga upp ur dimman pa alla hall. Stundom uppkom en oppning i de kringvalvande tocknen, och han blickade ner i en rinnande, brusande strom, men land urskilde han ingenstades. Det var vackert att se allt detta, men han kande sig nastan beklamd, som man gor, nar man traffar pa vad man inte kan begripa.

Sa snart ha hade farit over staden, fann han inte mera marken dold av dimmor, utan strander, vatten och oar syntes ater tydligt. Han vande sig da om for att soka se staden battre, men det lyckades honom inte. Nu sag den annu mera fortrollad ut. Tocknen hade tagit farg av solskenet och svavade fram i ljusaste rott, blatt eller gult. Husen voro vita, som om de vore byggda av ljus, men fonster och tornspiror blankte som eld. Och allt flot pa vattnet som forut.

Vildgassen reste rakt mot oster. Till en borjan sag det ut nastan som vid Malaren. De foro forst fram over fabriker och verkstader. Sedan borjade villorna kanta stranderna. Angbatar och skutor vimlade, men nu kommo de osterifran och gingo at vaster fram mot staden.

De foro vidare, och i stallet for de smala Malarfjardarna och de sma oarna utbredde sig under dem bredare vatten, storre oar. Fasta landet vek at sidan och syntes snart inte mera. Vaxtligheten blev kargare, lovtraden blevo sallsynta, tallarna togo valdet. Villorna upphorde, och bondstugor och fiskarkojor togo vid.

De foro annu langre ut, och nu funno de inte mera de stora, bebodda oarna; endast sma skar voro i otalighet spridda over vattnet. Fjardarna trangdes inte av land. Havet lag framfor dem, stort och obegransat.

Harute slogo vildgassen ner pa en klippholme, och nar de stodo pa marken, vande sig pojken till Dunfin. "Vad var det for en stor stad, som vi for fram over?" sade han.

"Jag vet inte vad den heter bland manniskor," sade Dunfin. "Vi gragass kallar den Staden, som simmar pa vattnet."

Systrarna

Dunfin hade tva systrar: Vingskona och Guldoga. De voro starka och kloka faglar, men de hade inte en sa mjuk och glansande fjaderskrud som Dunfin och inte heller ett sa milt och ljuvt sinnelag. Allt ifran det, att de voro sma gula gasslingar, hade ocksa foraldrar och slaktingar, ja, till och med den gamla fiskaren tydligt latit dem marka, att de tyckte mera om Dunfin an om dem, och darfor hade systrarna alltid hatat henne.

Nar vildgassen landade pa skaret, gingo Vingskona och Guldoga och betade pa en liten gron platt ett stycke fran stranden och fingo genast syn pa framlingarna.

"Se, syster Guldoga, sadana statliga vildgass, som slar ner pa on!" sade Vingskona. "Jag har sallan sett faglar med sa praktig hallning. Och ser du, att de har en vit gaskarl ibland sig? Har du sett en skonare fagel? Man kunde nastan ta honom for en svan."

Guldoga gav systern ratt i att det helt sakert var mycket framstaende framlingar, som hade kommit till on. Men plotsligt avbrot hon sig och ropade: "Syster Vingskona, syster Vingskona! Ser du inte vem det ar, som de for med sig?"

Med detsamma fick ocksa Vingskona ogonen pa Dunfin och blev sa hapen, att hon en lang stund stod med nabben oppen och bara vaste. "Det kan val aldrig vara mojligt, att det ar hon? Hur har hon kommit in bland sadant folk? Vi lamnade henne ju att svalta ihjal pa Oland."

"Det varsta ar, att hon kommer att skvallra for far och mor och tala om, att det var vi, som flog sa hart inpa henne, att vingen gick ur led," sade Guldoga. "Du ska fa se, att det slutar sa, att vi blir bortkorda fran skaret."

"Inte har vi annat an forargelse att vanta, sedan den bortskamda ungen har kommit tillbaka," sade Vingskona. "Men nu tror jag, att det till en borjan ar klokast, att vi visar oss sa glada over att hon har kommit tillbaka, som vi nansin formar. Hon ar sa dum, att hon kanske inte en gang markte, att vi knuffade till henne med avsikt."

Medan Vingskona och Guldoga talade pa detta sattet, hade vildgassen statt pa stranden och lagt sina fjadrar till ratta efter flykten. Nu tagade de i en lang rad uppfor den klippiga stranden till skrevan, dar Dunfins visste, att foraldrarna brukade uppehalla sig.

Dunfins foraldrar voro ett utmarkt folk. De hade bott langre pa on an nagon annan, och de brukade rada och hjalpa alla nykomlingar. De hade ocksa sett vildgassen komma, men de hade inte kant igen Dunfin i flocken. "Det var markligt att se vildgass landa har pa skaret," sade gasbonden. "Det ar en praktig flock. Det syns redan pa flykten. Men det blir inte latt att finna betesplatser for sa manga." – "Annu har vi det val inte sa overfullt, att vi inte kan ta emot dem, som kommer," sade hans hustru. Hon var mild och god till lynnet, hon som Dunfin.

Nar Akka kom tagande, gingo Dunfins foraldrar emot henne och skulle just halsa henne valkommen till on, da Dunfin flog upp fran sin plats sist i taget och slog ner mittemellan foraldrarna. "Far och mor, nu ar jag har! Kanner ni inte igen Dunfin?" ropade hon. Forst kunde de gamla inte riktigt komma till ratta med vad de sago, men sa kande de igen dottern och blevo orimligt glada forstas.

Mittunder det att vildgassen och Marten gaskarl och Dunfin sjalv kacklade som ivrigast for att beratta hur Dunfin hade blivit raddad, kommo Vingskona och Guldoga springande. De ropade valkommen redan pa langt hall och visade sig sa glada over att Dunfin var hemma, att hon blev riktigt rord.

Vildgassen funno sig val pa skaret, och det blev beslutat, att de inte skulle fara vidare forran nasta morgon. Om en stund fragade systrarna Dunfin om hon ville komma med dem for att se var de amnade lagga sin reden. Hon foljde dem genast och sag, att de hade valt sig val undangomda och skyddade hackplatser. "Var ska nu du, Dunfin, sla dig ner?" fragade de. – "Jag?" sade Dunfin. "Jag tanker inte stanna har pa skaret. Jag ska folja med vildgassen oppat Lappland. " – "Det var synd, att du ska lamna oss," sade systrarna. – "Jag hade garna drojt kvar hos er och foraldrarna," sade Dunfin. "Men jag har redan lovat den store vite..." – "Vad?" ropade Vingskona. "Ska du ha den skona gaskarln? Det ar da..." Men har stotte Guldoga haftigt till henne, och hon avbrot sig.

De tva elaka systrarna hade mycket att tala om hela formiddagen. de voro alldeles utom sig over att Dunfin hade en sadan friare som den vita gaskarlen. De hade friare sjalva, men det var bara vanliga gragass, och sedan de hade sett Marten gaskarl, tyckte de, att dessa voro sa fula och tarvliga, att de inte ville se at dem. "Detta kommer att grama mig till dods," sade Guldoga. "Om det atminstone hade varit du, syster Vingskona, som hade fatt honom!" – "Jag ville hellre, att han voro dod, an att jag ska behova ga har hela sommaren och tanka pa att Dunfin har fatt en vit gaskarl," sade Vingskona.

Systrarna fortfor dock att visa sig mycket vanliga mot Dunfin, och pa eftermiddagen tog Guldoga Dunfin med sig, for att hon skulle fa se den, som Guldoga tankte gifta sig med. "Han ar inte sa grann som den du ska ha," sade Guldoga. Men till gengald kan man da vara saker pa att han ar den han ar." – "Vad menar du, Guldoga?" sade Dunfin. Guldoga ville forst inte forklara vad hon hade menat, men sa kom det da fram, att hon och Vingskona hade undrat om det stod riktigt till med den vite. "Vi har aldrig sett en vit gas folja med vildgassen," sade systern, "och vi undrar om han kan vara fortrollad." – "Ni ar bra dumma! Han ar ju en tamgas," sade Dunfin harmset. – "Han for med sig en, som ar fortrollad," sade Guldoga, "och da kan han nog vara fortrollad sjalv. Ar du inte radd, att han kan vara en svart skarv?"

Hon lade sina ord mycket val och skramde upp den stackars Dunfin. "Du menar inte vad du sager," sade den lilla gragasen. "Du vill bara skramma mig." – "Jag vill ditt basta, Dunfin," sade Guldoga. "Jag kan inte tanka mig nagot varre an att se dig flyga bort med en svart skarv. Men nu ska jag saga dig nagot. Forsok att forma honom att ata ett par av rotterna, som jag har plockat ihop har! Ar han fortrollad, sa maste det da genast visa sig. Ar han det inte, kommer han att forbli sig lik."

Pojken satt mittibland gassen och horde hur Akka och den gamla gasbonden sprakades vid, da Dunfin kom flygande. "Tummetott! Tummetott!" ropade hon. "Marten gaskarl haller pa att do! Jag har dodat honom!" – "Lat mig sitta opp pa din rygg, Dunfin, och for mig till honom!" ropade pojken. De foro, och Akka och vildgassen foljde ocksa med. Nar de kommo fram till gaskarlen, lag han pa marken. Han kunde ingenting saga, han bara kippade efter andan. "Kittla honom under strupen, och dunka honom i ryggen!" sade Akka. Det gjorde pojken, och genast hostade den store vite upp en stor rot, som hade fastnat i hans strupe. "Ar det de har, som du har atit av?" sade Akka och visade pa nagra rotter, som lago pa jorden. – "Ja", sade gaskarlen. – "Da var det val, att de fastnade i strupen pa dig," sade Akka. "De ar giftiga. Om du hade svaljt ner dem, hade du sakert dott." – "Det var Dunfin, som bad mig, att jag skulle ata av dem," sade gaskarlen. – "Jag hade fatt dem av min syster," sade Dunfin och berattade alltihop. – "Du ska ta dig i akt for systrarna dina, Dunfin," sade Akka, "for de vill sakert inte ditt basta."

Men Dunfin hade ett sadant sinnelag, att hon inte kunde tro nagon om ont, och nar Vingskona en stund efterat kom och ville visa henne sin friare, foljde hon genast med. "Ja, han ar inte sa grann som den du far," sade systern, "men han ar sa mycket mera tapper och oforvagen." – "Hu kan du veta det?" sade Dunfin. – "Jo, det har varit stor jammer bland masar och ander har pa skaret en tid, for var morgon i dagbrackningen kommer en frammande rovfagel och tar bort en av dem. " – "Vad ar det for en fagel?" sade Dunfin. – "Det vet vi inte," svarade systern. "En sadan som han har aldrig forr varit sedd har pa skaret, och det markvardiga ar, att han aldrig anfallet nagon av oss gass. Men nu har min friare satt sig i sinnet att kampa med honom nasta morgon och driva bort honom." – "Matte det ga val bara!" sade Dunfin. – "Nej, det tror jag knappast att det gor," sade systern. "Om min gaskarl vore sa stor och stark som din, da kunde jag ha nagot hopp." – "Vill du, att jag ska be Marten gaskarl, att han gar emot den frammande fageln?" sade Dunfin. – "Ja, det ville jag visst," sade Vingskona. "Storre tjanst kunde du inte visa mig."

Nasta morgon var gaskarlen vaken fore solen, stallde sig overst pa skaret och spejade at alla hall. Snart sag han en stor, mork fagel komma vasterifran. Vingarna voro ofantligt langa, och det var latt att begripa, att detta var en orn. Gaskarlen hade inte vantat farligare motstandare an en uggla och nu forstod han, att han inte skulle komma ifran detta med livet. Men det foll honom aldrig in, att han borde undvika strid med en fagel, som var manga ganger starkare an han.

Ornen skot ner pa en mas och hogg klorna i honom. Innan han hade hunnit lyfta rusade Marten gaskarl fram. "Slapp den dar!" ropade han. "Och kom aldrig mer hit tillbaka, eljest far du med mig att gora!" – "Vad ar du for en galning?" sade ornen. "Det ar en lycka for sig, att jag aldrig brukar kampa med gass. Annars skulle det snart vara ute med dig."

Marten gaskarl trodde, att ornen holl sin for god att slass med honom, och rusade pa honom i vredesmod, bet honom i strupen och slog honom med vingarna. Detta kunde ornen naturligtvis inte tala, utan han borjade strida, men anda inte med full styrka.

Pojken lag och sov pa samma stalle som Akka och vildgassen, nar han horde Dunfin ropa: "Tummetott! Tummetott! Marten gaskarl haller pa att bli ihjalriven av en orn!" – "Lat mig sitta opp pa din rygg, Dunfin, och for mig till honom!" sade pojken.

Nar han kom fram, var Marten gaskarl blodig och illa riven, men han kampade annu. Pojken kunde inte strida mot ornen, och det var inte annat att gora an att skaffa battre hjalp. "Fort, Dunfin! Kalla hit Akka och vildgassen!" ropade han. Med detsamma han sade detta, upphorde ornen att strida. "Vem ar det, som talar om Akka?" fragade han. Och nar han nu sag Tummetott och horde vildgassens kackel, lyfte han vingarna. "Sag Akka, att jag aldrig hade vantat att traffa pa henne eller nagon av hennes folje harute pa havet!" sade han och svavade bort med skon och snabb flykt. – "Det var samma orn, som en gang bar mig tillbaka till vildgassen," sade pojken och sag forvanad efter honom.

Vildgassen amnade bege sig av fran skaret i god tid, men forst ville de anda beta en stund. Medan de gingo och ato, kom en bergand fram till Dunfin. "Jag skulle halsa dig fran dina systrar," sade hon. "De vagar inte visa sig bland vildgassen, men de bad mig paminna dig, att du inte borde fara fran skaret, forran du har halsat pa den gamla fiskaren." – "Det ar verkligen sant," sade Dunfin. Men hon hade nu blivit sa pass skramd, att hon inte ville ga ensam, utan bad gaskarlen och Tummetott folja med upp till hyddan.

Dar stod dorren oppen. Dunfin gick in, men det tva andra stannade utanfor. I nasta ogonblick horde de hur Akka gav tecken till uppbrott, och de kallade pa Dunfin. Gragasen kom ut ur stugan och flog med vildgassen bort fran skaret.

De hade fardats ett ratt langt stycke inat skargarden, da pojken borjade forvana sig over gragasen, som foljde dem. Dunfin brukade flyga tyst och latt. Denna arbetade sig fram med tunga, brusande vingslag. "Akka, vand om! Akka, vand om!" ropade han helt hastigt. "Vi har kommit i oratt sallskap! Det ar Vingskona, som foljer oss!"

Knappt var detta sagt, forran gragasen upphavde ett sa fult och ilsket skrik, att alla forstodo vem hon var. Akka och de andra vande sig mot henne, men gragasen flydde inte genast. I stallet stortade hon mot den store vite, grep fatt i Tummetott och flog nu bort med honom i nabben.

Det blev en skarp jakt inover skargardshavet. Vingskona flydde raskt, men vildgassen voro alldeles inpa henne, och det fanns intet hopp for henne att komma undan.

Plotsligen sago de en liten vit rok stiga upp, nerifran havet, och knallen av ett skott hordes. I sin iver hade de inte markt, att de hade kommit rakt ovanfor en bat, dar en ensam fiskare satt.

Ingen blev dock traffad av skottet, men just dar, mittover baten, oppnade Vingskona nabben och lat Tummetott falla ner i havet.

XXXVII. Stockholm

Lordag 7 maj

For nagra ar sedan fanns pa Skansen, den stora tradgarden utanfor Stockholm, dar man har samlat ihop sa mycket markvardigt, en liten gubbe, som hette Klement Larsson. Han var fran Halsingland, och till Skansen hade han kommit for att spela folkdanser och andra gamla latar pa sin fiol. Men det var naturligtvis mest om eftermiddagarna han upptradde som spelman. Och formiddagen brukade han sitta och vakta i nagon av de praktiga bondstugorna, som hade flyttats till Skansen fran alla delar av landet.

Klement tyckte till en borjan, att han hade fatt det battre pa sina gamla dar, an han nagonsin hade vagat dromma om, men efter nagon tid borjade han ledas vid alldeles forskrackligt, isynnerhet under vakthallningen. Det gick val an, nar det kom folk in i stugan for att se pa den, men ibland satt Klement manga timmar alldeles ensam. Da langtade han hem till den grad, att han fruktade, att han skulle bli tvungen att saga upp sin plats. Han var mycket fattig, och han visste, att darhemma skulle han falla socknen till last. Darfor sokte han halla ut i det langsta, fastan han kande sig olyckligare for var dag.

En vacker eftermiddag i borjan av maj hade Klement fatt ledigt ett par timmar och var pa vag utfor den branta backen, som leder ner fran Skansen, da han motte en skargardsfiskare, som kom gaende med kassen pa ryggen. Det var en ung, rask karl, som brukade komma till Skansen och bjuda ut sjofaglar, som han hade lyckats att infanga levande, och Klement hade rakat honom manga ganger forut.

Fiskaren hejdade Klement for att fraga honom om forestandaren pa Skansen var hemma, och nar Klement hade svarat pa detta, fragade han i sin tur var det var for rart, som fiskaren hade i kassen. "Du kan fa se vad jag har, Klement," svarade fiskaren, "om du till tack vill ge mig ett gott rad och saga vad jag kan begara for det."

Han strackte kassen mot Klement. Denne tittade ner i den en gang, sa en gang till och drog sig darpa hastigt ett par steg baklanges. "Vad i alla mina dar, Asbjorn!" sade han. "Hur har du fatt fatt i den dar?"

Han kom ihag, att nar han var barn i varlden, hade mor brukat tala om smafolket, som bodde under stuggolvet. Han fick inte skrika och inte vara odygdig, for att inte reta smafolket. Sedan han hade blivit vuxen, hade han trott, att mor hade hitta pa det dar om pysslingarna for att halla honom i styr. Men det matte inte ha varit nagot pahitt av mor, for dar i Asbjorns kasse lag en av smafolket.

Det satt nagot av barnaskracken kvar i Klement, och han kande en rysning ila utefter ryggraden, nar han sag at kassen. Asbjorn markte, att han var radd, och borjade skratta, men Klement tog saken djupt allvarligt. "Tala om for mig, Asbjorn, var du har kommit over honom!" sade han. – "Jag har inte legat pa lur efter honom, ma du tro," sade Asbjorn. "Det var han, som kom till mig. Jag hade farit ut i god tid i morse och tagit bossan med i baten. Jag var knappt hunnen fran land, forran jag fick syn pa nagra vildgass, som kom fran osterifran under ett fasligt skrikande. Jag gav dem ett skott, men fick ingen av dem. I stallet kom den har nerfarande och foll i vattnet sa nara baten, att jag bara behovde stracka ut handen for att fa tag i honom." – "Du matt val inte ha skjutit honom, Asbjorn?" – "Anej, han ar frisk och fardig. Men nar han forst kom ner, visste han inte riktigt till sig, och da passade jag pa och surrade ett par segelgarnsandar om fotter och hander pa honom, sa att han inte skulle rymma. Se, jag tankte genast, att det har skulle bli nagot for Skansen."

Klement blev underligt angslig, nar fiskaren berattade detta. Allt det, som han i barndomen hade hort om smafolket, om dess hamndlystnad mot fiender och hjalpsamhet mot vanner, steg upp for honom. Det hade aldrig gatt val for dem, som hade forsokt att halla nagon av dem fangen. "Du borde ha slappt los honom genast, Asbjorn," sade han.

"Det var inte langt ifran, att jag hade blivit tvungen att ge honom fri," sade fiskaren. "For du kan veta, Klement, att vildgassen foljde efter mig anda hem, och sedan kryssade de over skaret hela morgonen och skrek, som om de ville ha igen honom. Och inte nog med det, utan hela sallskapet, darute hos oss, masar och tarnor och andra, som inte ar varda ett skott krut, kom och slog ner pa skaret och vasnades, och nar jag gick ut, flaxade de omkring mig, sa att jag maste vanda om igen. Hustru min bad mig, att jag skulle ge honom fri, men jag hade satt mig i sinnet, att han skulle hit till Skansen. Och sa stallde jag en av smabarnens dockor i fonstret, gomde pysslingen djupast nere i kassen och for i vag. Och faglarna trodde val, att det var han, som stod i fonstret, for de lat mig komma av utan att forfolja mig."

"Sager han ingenting?" fragade Klement. – "Jo, i borjan forsokte han ropa till faglarna, men det ville jag inte veta av, utan jag lade munkavle pa honom." – "Men, Asbjorn," sade Klement, "att du gor sa mot honom! Forstar du inte, att han ar nagot overnaturligt?" – "Jag vet inte vad han kan vara for slag," sade Asbjorn lugnt. "Det far andra fundera ut. Jag ar nojd, bara jag far val betalt for honom. Och sag mig nu, Klement, vad du tror att Doktorn pa Skansen kan vilja ge mig!"

Klement drojde att svara en lang stund. Men det hade kommit en sadan angslan over honom for pysslingen skull. Han tyckte riktigt, att mor stod bredvid honom och sade till honom, att han alltid skulle vara god mot smafolket. "Jag vet inte vad Doktorn daroppe kan vilja betala dig, Asbjorn," sade han. "Men om du vill lamna honom at mig, ska jag ge dig tjuge kronor for honom."

Asbjorn sag pa spelmannen med oerhord forvaning, nar han horde den stora summan. Han tankte, att Klement trodde, att pysslingen hade nagon hemlig makt och kunde vara honom till nytta. Han var visst inte saker pa att Doktorn tankte sa stort om honom och ville betala ett sa hogt pris. Och sa tog han emot Klements anbud.

Spelmannen stoppade ner sitt inkop i en av sina vida fickor, vande tillbaka till Skansen och gick in i en av fabodstugorna, dar det varken fanns besokande eller vaktare. Han drog igen dorren efter sig, tog fram pysslingen, som annu var bunden till hander och fotter och hade munnen tillstoppad, och lade forsiktigt ner honom pa en bank.

"Hor nu pa vad jag sager dig!" sade Klement. "Jag vet nog, att sadana som du inte tycker om att bli sedda av manniskor, utan vill ga och pyssla och stalla pa egen hand. Darfor har jag tankt att ge sig fri, men det far bli mot det loftet, att du stannar kvar i den har tradgarden, tills jag lovar dig att fara harifran. Gar du in pa detta, sa nicka tre ganger med huvudet!"

Klement sag forvantansfull pa pysslingen, men denne holl sin ororlig.

"Du ska inte fa det svart," sade Klement. "Jag ska satta ut mat till sig varje dag, och jag tror, att du ska fa sa mycket att gora har, att tiden inte ska bli lang for dig. Men du far inte fara till nagot annat stalle, forran du far lov av mig. Vi ska komma overens om ett tecken. Sa lange som jag satter ut din mat i en vit skal, ska du stanna. Nar jag satter ut den i en bla, far du fara."

Klement teg pa nytt och vantade, att pysslingen skulle ge tecknet, men denne rorde inte pa sig.

"Jasa," sade Klement, "da blir det val ingen annan rad, an att jag far visa dig for husbonden har pa stallet. Och sa blir du satt i glasskap, och alla manniskor i Stockholms stora stad kommer for att titta pa dig."

Men detta tycktes ha skramt pysslingen, och det var knappt sagt, forran han gjorde tecknet.

"Det var ratt," sade Klement, tog sin kniv, och skar av snoret, som fangslade pysslingens hander. Sedan gick han hastigt mot dorren.

Pojken lossade banden kring fotlederna och skot bort munkavlen, innan han tankte pa nagot annat. Nar han sedan vande sig till Klement Larsson for att tacka honom, var denne redan borta.

*

Klement hade natt och jamnt kommit utom dorren, nar han motte en statlig och vacker gammal herre, som tycktes vara pa vag fram till en vacker utsiktsplats, som fanns i narheten. Klement kunde inte minnas, att han hade sett den statliga gamla herrn forut, men denne matte visst ha lagt marke till Klement nagon gang, nar han hade spelat fiol, for han stannade och borjade tala med honom.

"God dag, Klement!" sade han. "Hur star det till med dig? Du ar val inte sjuk? Jag tycker, att du har tynat av pa sista tiden."

Det var en sa obeskrivlig vanlighet over den gamla herrn, att Klement tog mod till sig och berattade honom hur svart han hade det med sin hemlangtan.

"Vad?" sade den statliga gamla herrn. "Langtar du, nar du ar i Stockholm? Det kan val aldrig vara mojligt."

Och den statliga gamla herrn sag nastan fornarmad ut. Men sa besinnade han val, att det bara var en gammal okunnig Halsinglandsgubbe, som han talade med, och han atertog sitt vanliga satt.

"Du har sakert aldrig hort hur Stockholms stad har uppkommit, Klement. Hade du det, skulle du forsta, att det bara ar en inbillning av dig, att du langtar harifran. Kom med mig till banken darborta, sa skall jag beratta dig litet om Stockholm.

Nar den statliga gamla herrn hade satt sig pa banken, sag han forst ett par ogonblick ner over Stockholm, som i all sin prakt utbredde sig under honom, och han drog ett djupt andetag, som om han hade velat inandas all traktens skonhet. Sedan vande han sig till spelmannen.

"Se nu, Klement!" sade han och borjade rita en liten karta pa sandgangen framfor dem, medan han talade. "Har ligger nu Uppland, och har skjuter det ner en udde mot soder, som ar sonderflikad av en mangd vikar. Och har moter Sormland med en annan udde, som ar lika sonderskuren och gar ratt mot norr. Och har kommer en sjo vasterifran, som ar uppfylld av oar: det ar Malaren. Och har kommer osterifran ett annat vatten, som knappt kan tranga sig fram mellan oar och skar: det ar Ostersjon. Och har, Klement, dar Uppland moter Sormland och Malaren moter Ostersjon, gar en kort a, och mitt i den ligga fyra sma holmar, som dela an i flera armar, och av dem heter en nu Norrstrom, men den kallades for Stocksund.

De har holmarna voro fran borjan bara vanliga lovholmar, sadana, som det finns sa gott om i Malaren an i dag, och de lago i langa tider alldeles obebodda. Det kan tyckas, att de hade ett bra lage, sasom de lago mittemellan tva vatten, och tva landskap, men detta lade ingen marke till. Ar efter ar gick. Manniskor bosatte sig bade pa Malaroarna och ute i skargarden, men de har holmarna i Strommen fingo inga invanare. Nagon gang hande det, att en sjofarande lade till vid en av dem och slog opp sitt talt dar over natten. Men ingen stannade dar pa allvar.

En dag hade en fiskare, som bodde pa Lidingon ute i Saltsjon, styrt sin bat inat Malaren, och dar hade han haft sa god tur med fisket, att han hade glomt att resa hem i tid. Han hade inte hunnit langre an till de fyra holmarna, nar det redan var alldeles morkt, och da tyckte han sig inte kunna gora battre an att stiga i land pa en av dem och vanta dar till langre fram pa natten, da det blev mansken, for det visste han, att det skulle bli.

Det var sensommar och varmt och vackert vader annu, fastan kvallarna hade borjat bli morka. Fiskaren drog opp sin bat pa land, lade sig bredvid den med huvudet mot en sten och somnade. Nar han vaknade, var manen uppgangen for langesedan. Den stod mittover honom och sken sa praktfullt, att det nastan var full dager.

Karlen sprang opp och skulle just satta baten i sjon, nar han sag en mangd svarta prickar rora sig ute i strommen. Det var ett stort salstim, som med full fart kom mot holmen. Nar fiskaren sag, att salarna tycktes amna krypa opp pa land, lutade han sig ner for att soka reda pa spjutet, som han alltid forde med sig i baten. Men nar han reste sig, sag han inte mer nagra salar, utan i stallet stodo pa stranden de skonaste unga tarnor, kladda i grona, slapande sidenklader och med parlkronor pa sina huvuden. Da forstod fiskaren, att detta var havsjungfrur, som bodde pa de ode skaren langt ute i havet och nu hade tagit salhamnar pa for att kunna fara in mot land och forlusta sig i manskenet pa de grona holmarna.

Helt stilla lade han ner spjutet, och nar jungfrurna gingo opp pa holmen for att leka, smog han sig efter och betraktade dem. Han hade hort, att havstarnorna skulle vara sa skona och ljuva, att ingen kunde se dem utan att bli betagna av deras fagring, och han maste saga till sig sjalv, att detta inte var for mycket sagt om dem.

Nar han hade sett dem dansa en stund under traden, gick han ner till stranden, tog en av salhamnarna, som lag kvar dar, och gomde den under en sten. Sedan gick han tillbaka till sin bat, och lade sig ner bredvid den och latsade, att han sov.

Snart sag han de unga jungfrurna komma ner till stranden for att iklada sig salhamnarna. Allt var lek och glam till en borjan, men sa blev det jammer och klagan, darfor att en av dem inte kunde finna sin salskrud. De sprungo alla fram och tillbaka pa stranden och hjalpte henne att soka, men ingenting funno de. Mittunder sokandet markte de, att himlen borjade blekna och dagen var i antagande. Da tycktes de inte kunna stanna langre, utan de summo bort allihop, utom den, som var utan salhamn. Hon satt kvar pa stranden och grat.

Fiskaren tyckte nog, att det var synd om henne, men han tvang sig att ligga stilla, anda tills det blev full dager. Da reste han sig och satte baten i sjon, och det sag ut, som om han just tillfalligtvis hade fatt syn pa henne, nar han redan hade lyft arorna. 'Vad ar du for en?' ropade han. 'Ar du en skeppsbruten?'

Hon stortade fram mot honom och fragade om han hade sett hennes salhamn, men fiskaren latsades, som om han inte en gang forstod vad hon fragade efter. Da satte hon sig ner och grat pa nytt, men nu foreslog han, att hon skulle folja med honom i hans bat. 'Kom med hem till mig stuga,' sade han, 'sa tar mor vard om dig! Du kan val inte sitta kvar har pa holmen, dar du varken kan fa en badd eller ett mal mat.' Och han talade sa val, att han formadde henne att folja med i baten.

Bade fiskaren och hans mor voro ofantligt goda mot den stackars sjojungfrun, och hon tycktes trivas val hos dem. Hon blev gladare for var dag, hjalpte den gamla med hennes sysslor och var alldeles som en annan skargardsflicka, utom det, att hon var langt vackrare an alla de andra. En dag fragade fiskaren henne om hon ville bli hans hustru, och detta hade hon ingenting emot, utan sade genast ja.

Sa redde man till brollop, och nar sjojungfrun skulle klada sig till brud, satt hon pa sig den grona, slapande klanningen och den skimrande parlkronan, som hon hade burit, nar fiskaren hade sett henne forsta gangen. Men det fanns varken prast eller kyrka i skargarden pa den tiden, utan brudfoljet satte sig i batarna for att ro inat Malaren och fa vigsel i forsta kyrka, som de skulle raka pa.

Fiskaren hade bruden och modern i sin bat, och han seglade sa val, att han kom fore alla de andra. Nar han var hunnen sa langt, att han sag holmen i Strommen, dar han hade vunnit bruden, som nu satt stolt och smyckad bredvid honom, kunde han inte lata bli att le for sig sjalv. 'Vad ar det du ler at?' fragade hon. 'A, jag tanker pa den natten, da jag gomde salhamnen for dig,' svarade fiskaren, for nu kande han sig sa saker pa henne, att han inte langre trodde sig behova dolja nagot. – 'Vad ar de du sager?' sade bruden. 'Inte har val jag agt en salhamn.' Det forefoll, som skulle hon ha glomt alltihop. 'Minns du inte hur du dansade med havsjungfrurna?' fragade han. – 'Jag vet inte vad du menar,' sade bruden. 'Jag tror att du matte ha dromt en besynnerlig drom i natt.'

'Om jag visar dig sin salhamn, sa tror du mig val?' sade fiskaren och vande med ens baten mot holmen. De stego i land, och han letade fram salhamnen under stenen, dar han hade gomt den.

Men inte forr sag bruden salhamnen, an hon ryckte den till sig och kastade den over sitt huvud. Den slot sig om henne, som om den hade haft liv, och hon kastade sig genast i Strommen.

Brudgummen sag henne glida bort, han sprang ut i vattnet efter henne, men kunde inte na henne. I sin fortvivlan, nar han sag, att han inte pa annat satt kunde hejda henne, fattade han spjutet och slungade det. Han traffade sakert battre, an han hade amnat, for den stackars sjojungfrun uppgav ett klagande skrik och forsvann i djupet.

Fiskaren stod kvar pa stranden och vantade, att hon skulle visa sig pa nytt. Men da markte han, att vattnet omkring honom borjade anta en mild glans. Det kom en skonhet over det, som han aldrig hade sett forut. Det glittrade och blankte i skart och vitt, sasom fargen leker pa snackornas insida.

Nar det glittrande vattnet slog mot stranderna, tyckte fiskaren, att ocksa dessa forandrades. De borjade blomma och dofta. Det lade sig ett milt skimmer over dem, sa att de fingo en ljuvhet, som de inte forr hade agt.

Och han forstod hur allt detta kom sig. For med sjojungfrurna forhaller det sig sa, att den, som ser dem, maste finna dem skonare an alla andra, och nar nu havsjungfruns blod blandade sig med vattnet och badade stranderna, overgick hennes skonhet till dem, och det blev deras arvedel, att alla, som sago dem, maste alska dem och dragas till dem med langtan."

Nar den statliga gamla herrn hade hunnit sa langt i sin berattelse, vande han sig mot Klement, och sag pa honom, och Klement nickade allvarligt till honom, men han sade ingenting for att inte valla nagot avbrott i berattelsen.

"Nu skall du lagga marke till, Klement," fortfor den gamla herrn och fick med ens en liten skalmaktig glimt i ogonen, "att allt ifran denna tiden borjade manniskor flytta till holmarna. Forst var det bara fiskare och bondfolk, som slogo sig ner dar, men ocksa andra lockades dit, och sa en vacker dag kommo kungen och hans jarl seglande fram genom Strommen. De borjade genast tala om de dar holmarna, och de faste sig vid att de lago sa, att varje fartyg, som ville fardas inat Malaren, maste forbi dem. Och jarlen menade, att har borde man satta ett las for farleden, som man kunde oppna och stanga efter behag: slappa in handelsfartygen och stanga ute rovarflottorna.

Och det blev allvar av detta," sade den gamla herrn och reste sig och borjade pa nytt rita i sanden med sin kapp. "Pa den storsta av oarna, har, ser du, forde jarlen opp en borg med ett starkt huvudtorn, som blev kallat Karnan. Och runt omkring holmen drogo inbyggarna fram murar pa det har sattet. Har mot norr och mot soder gjorde de portar i muren och satte starka torn over dem. De byggde broar over till de andra holmarna och forsago ocksa dessa med hoga torn. Och ute i vattnet, runt omkring alltsammans, satte de en en krans av palar med bommar, som kunde oppnas och stangas, sa att inget fartyg kunde segla forbi utan tillatelse.

Saledes ser du, Klement, att de fyra holmarna, som sa lange hade legat obemarkta, snart nog hade blivit starkt befasta. Men det var inte nog med detta. De har stranderna och sunden, de dra manniskor till sig, och snart kom folk fran alla hall och ville bosatta sig pa holmarna. Da borjade de for sin rakning bygga en kyrka, som sedan har blivit kallad Storkyrkan. Har lag den, alldeles bredvid borgen, och har, innanfor murarna, lago de sma stugor, som nybyggarna reste at sig. Det var inte mycket med dem, men mer behovdes inte pa den tiden for att det skulle bli raknat som en stad. Och staden blev kallad Stockholm och heter sa an i denna stund.

Det kom en dag, Klement, da jarlen, som hade satt arbetet i gang, maste lagga sitt huvud till vila, men Stockholm blev fordenskull inte utan byggmastare. Har kommo munkar till landet, som kallades Grabroder, och Stockholm drog dem till sig, sa att de begarde lov att fa bygga ett kloster dar. Da fingo de av kungen en liten holme, en av de mindre, den har, som vetter at Malaren. Pa den byggde de, och darfor blev den sedan kallad Gramunkeholmen. Men det kom andra munkar, som namndes Svartbroder. De bado ocksa om ratt att fa bygga i Stockholm, och deras kloster blev rest pa Stadsholmen, ett stycke fran sodra porten. Pa den har, den storre av holmarna norr om staden, inrattades ett Helgeandshus eller sjukhus, pa den andra byggde idoga man en kvarn, och vid skaren intill fiskade munkarna. Som du vet, finns dar nu bara en holme, for kanalen mellan de tva har grott igen, men den heter annu i dag Helgeandsholmen.

Nu, Klement, voro de sma lovholmarna redan tackta av hus, men folk strommade standigt till, for de har stranderna och vattnet aro, som du vet, sadana, att de draga manniskor till sig. Har kommo fromma kvinnor av Sankta Klara orden och bado om byggnadsgrund. For dem blev det ingen annan rad, an att de maste sla sig ner pa norra stranden, pa Norrmalm, som den kallades. Sakert voro de inte mycket nojda med detta, for fram over Norrmalm strok en hog as, och pa den hade staden sin galgbacke, sa att detta var en ringaktad plats. Klarasystrarna byggde anda sin kyrka och sina langa klosterhus pa stranden nedanfor asen. Och sedan de hade slagit sig ner i denna trakten, fingo de snart efterfoljare. Har langt bort i norr, oppe pa sjalva asen, byggdes ett sjukhus med en kyrka, som helgades at Sankt Goran, och har nedanfor asen restes en kyrka at Sankt Jakob.

Och aven pa Sodermalm, dar berget reste sig tvarbrant fran stranden, borjade man bygga. Dar uppforde man en kyrka at Sankta Maria.

Men du ma inte tro, Klement, att det endast var klosterfolk, som flyttade till Stockholm. Det var ocksa manga andra. Framfor allt var det en mangd tyska kopman och hantverkare. De voro skickligare an de svenska och blevo val mottagna. De bosatte sig i staden innanfor murarna, revo ner de sma omkliga husen, som stodo dar forut, och byggde hoga, praktiga av sten. Men det var ont om utrymme darinne. De maste lagga husen tatt tillsammans, med gavlarna vanda at de smala gatorna.

Ja, du ser, Klement, att Stockholm kunde dra manniskor."

Har visade sig nu en annan herre, som hastigt kom framat gangen emot dem. Men han, som talade med Klement, vinkade med handen, och den andre blev staende pa avstand. Den statliga gamla herrn gick nu och satte sig pa banken bredvid spelmannen.

"Nu skall du gora mig en tjanst, Klement," sade han. "Jag har inte tillfalle att spraka mer med dig, men jag skall lata sanda dig en bok om Stockholm, och den skall du lasa igenom fran borjan till slut. Nu har jag, sa att saga, lagt grunden till Stockholm at dig, Klement. Studera nu vidare sjalv, och ta reda pa hur staden har levat och forandrat sig! Las om hur den lilla tranga, muromgivna staden pa holmarna har brett ut sig till detta stora hav av hus, som vi se under oss! Las om hur pa det stora morka tornen Karnans plats har blivit uppfort det skona, ljusa slottet har nedanfor oss och hur Gramunkarnas kyrka har blivit till den svenska kungarnas gravplats! Las om hur holme efter holme har blivit fylld med byggnadsverk! Las om hur kryddgardarna pa Soder och Norr ha blivit till skona parker eller bebyggda kvarter! Las om hur asarna ha sankts och sunden fyllts! Las om hur kungarnas stangda djurgard har blivit till folkets karaste tillflyktsort! Du skall gora dig hemmastadd har, Klement. Den har staden tillhor inte bara stockholmarna. Den tillhor dig och hela Sverige.

Och nar du laser om Stockholm, Klement, kom ihag, att jag har sagt sant, och att det har makt att dra alla till sig! Forst flyttade kungen hit, sa byggde de fornama herrarna sina palats har. Sedan drogs den ena efter den andra hit, sa att nu, ser du, Klement, ar Stockholm inte en stad for sig eller for den narmaste trakten. Det har blivit en stad for hela riket.

Du vet, Klement, att det halles stammor i var socken, men i Stockholm halles riksdag for hela folket. Du vet, att det finns domare i var domsaga hela landet over, men i Stockholm finns en domstol, som domer over alla de andra. Du vet, att det finns kaserner och trupper overallt i landet, men i Stockholm sitta de, som befalla over hela haren. Overallt i landet lopa jarnvagarna, men fran Stockholm skotes hela det stora verket. Har finns styrelse for praster, for larare, for lakare, for fogdar och lansman. Har ar detta landets medelpunkt, Klement. Harifran kommo pengarna, som du bar i fickan, och markena, som vi satta pa vara brev. Harifran komma nagot till alla svenskar, och har ha alla svenskar nagot att bestalla. Har behover ingen kanna sig frammande och langta hem. Har aro alla svenskar hemma.

Och nar du laser om allt, som har samlats hit till Stockholm, Klement, tank da ocksa pa det sista, som det har dragit till sig! Det ar dessa gamla stugor pa Skansen. Det ar gamla danser, gamla drakter och gammalt husgerad. Det ar spelman och sagoberattare. Allt gott och gammalt har Stockholm dragit hit till Skansen for att hedra det, och for att det med ny heder skall sta opp ute bland folket.

Men forst och sist, Klement, kom ihag, att nar du laser om Stockholm, skall du sitta har pa denna platsen! Du skall se hur vagorna glittra i lekande gladje, och hur stranderna skimra av skonhet. Du skall laga, att du kommer in under fortrollningen, Klement."

Den vackra gamla herrn hade hojt rosten, sa att den ljod starkt och maktigt befallande, och hans ogon blixtrade. Nu reste han sig och gick ifran Klement men en liten rorelse av handen. Och Klement forstod i detsamma, att den, som hade talat med honom, maste vara en hog herre, och han bugade sig, sa djupt han kunde efter honom.

*

Nasta dag kom en kunglig lakej med en stor, rod bok och ett brev till Klement, och i brevet stod, att boken var fran kungen.

Efter detta var den lilla gubben Klement Larsson som yr i huvudet i flera dar, och det var nastan inte mojligt att fa ett klokt ord av honom. Nar en vecka hade gatt, kom han till Doktorn och sade upp sig. Han var alldeles tvungen att ge sig av hem. "Varfor ska du hem? Kan du inte lara sig att trivas har?" sade Doktorn. – "Jo, jag trivs," sade Klement, "det ar inte farligt med den saken nu langre, men jag maste hem i alla fall."

Klement hade varit i ett svart trangmal, for kungen hade sagt, att han skulle ta reda pa Stockholm och trivas dar, men Klement kunde inte barga sig, forran han darhemma hade fatt tala om, att kungen hade sagt detta till honom. Han kunde inte forsaka att fa sta pa kyrkbacken darhemma och beratta for hog och lag, att kungen hade varit sa god mot honom, att han hade suttit bredvid honom pa samma bank och skickat honom en bok, och att han hade gett sig tid att tala med honom, en gammal, fattig spelman, hela timmen for att bota honom fran hans langtan. Det var stort att beratta detta har pa Skansen for lappgubbarna och dalkullorna, men vad var det mot att fa tala om det darhemma?

Ocksa om Klement skulle hamna pa fattighuset, sa bleve det inte sa svart efter detta. Han var en helt annan man nu an forut, skulle bli aktad och arad pa helt annat satt.

Och denna nya langtan blev Klement overmaktig. Han hade mast ga upp till Doktorn och saga, att han var tvungen att ge sig av hem.

XXXVIII. Gorgo, ornen

I fjalldalen

Langt uppe bland Lapplands fjall lag ett gammalt ornnaste pa en avsats, som skot ut fran en brant bergvagg. Det var forfardigat av tallgrenar, som voro lagda varvtals over varandra. Under manga ar hade det blivit tillbyggt och forstarkt och lag nu pa klipphyllan, ett par meter brett och nara nog lika hogt som en lappkata.

Klippvaggen, dar ornnastet lag, hojde sig over en ratt stor dal, som om sommaren var bebodd av en flock vildgass. Denna dal var en fortrafflig tillflyktsort for dem. Den var sa undangomd mellan bergen, att det inte var mangen, som kande till den, inte en gang bland lapparna. Mitt i dalen lag en liten rund sjo, dar det fanns gott om foda for de sma gasslingarna, och pa de tuviga sjostranderna, som voro tackta av videbuskar och sma forkrympta bjorkar, funnos de basta hackplatser, som gassen garna kunde onska sig.

I alla tider hade det bott ornar uppe pa klippan och vildgass nere i dalen. Vart ar rovade ornarna bort nagra av dem, men aktade sig val for att ta sa manga, att vildgassen inte skulle vaga bo kvar i dalen. Vildgassen a sin sida hade inte sa liten nytta av ornarna. Rovare voro de, men de hollo andra rovare pa avstand.

Ett par ar fore det, da Nils Holgersson drog omkring med vildgassen, stod den gamla forargasen Akka fran Kebnekajse en morgon pa bottnen av fjalldalen och sag upp till ornnastet. Ornarna brukade draga ut pa jakt en stund efter soluppgangen, och under alla de somrar, som Akka hade bott i dalen, hade hon varje morgon pa detta satt vantat pa deras utfard for att se, om de skulle stanna i dalen och jaga dar, eller om de skulle flyga bort till andra jaktmarker.

Hon behovde inte vanta lange, forran de bada statliga faglarna lamnade klipphyllan. Skona, men fruktansvarda svavade de ut i luften. De stallde kosan nerat slattlandet, och Akka uppgav en suck av lattnad.

Den gamla forargasen hade slutat att lagga agg och foda upp ungar och brukade om somrarna fordriva tiden med att ga fran det ena gasredet till det andra och de rad om ruvningen och skotseln av ungarna. Dessutom holl hon utkik, inte bara efter ornarna, utan ocksa efter fjallravar, ugglor och alla andra fiender, som kunde tankas hota vildgassen och deras ungar.

Vid middagstiden borjade Akka pa nytt spana efter ornarna. Pa samma satt hade hon gjort varje dag under alla de somrar, som hon hade bott i dalen. Hon sag genast pa deras flykt om de hade haft en god jakt, och hon kande sig da trygg for dem, som horde henne till. Men denna dagen sag hon inte ornarna vanda tillbaka. "Jag matte ha blivit gammal och slo," tankte hon, nar hon hade vantat pa dem en stund. "Nu maste ornarna vara hemkomna for langesedan."

Hon sag uppat bergvaggen pa eftermiddagen och vantade att fa se ornarna pa det vassa utspranget, dar de brukade sitta och taga sin middagsvila, och hon forsokte att fa syn pa dem mot kvallen, nar de skulle bada i fjallsjon, men hon forfelade dem pa nytt. Aterigen jamrade hon sig over att hon hade blivit gammal. Hon var sa van, att ornarna skulle halla till pa berget ovanfor henne, att hon inte kunde tanka sig mojligheten av att de inte hade kommit tillbaka dit.

Nasta morgon var Akka vaken i god tid for att spana efter ornarna. Men inte heller nu sag hon dem. Daremot horde hon i morgonstillheten ett skrik, som ljod bade argt och jammerligt och tycktes komma fran ornnastet. "Kan det verkligen vara nagot pa tok daroppe hos ornarna?" tankte hon. Hon lyfte raskt och steg sa hogt, att hon kunde se ner i ornboet.

Daruppe sag hon varken honorn eller hannorn. I hela boet fanns ingen annan an en halvnaken unge, som lag och skrek efter mat.

Akka sankte sig langsamt och tvekande mot ornnastet. Det var en hemsk plats att komma till. Det marktes vad det var for ett rovarfolje, som holl till dar. I boet och pa klipphyllan lago vitnade ben, blodiga fjadrar och skinnflikar, harhuvuden, fagelnabbar och fjaderkladda ripfotter. Ocksa ornungen, som lag mitt i allt detta, var motbjudande att skada med sitt stora, gapande nabb, sina klumpiga, dunkladda kropp och sina ofardiga vingar, dar de blivande pennfjadrarna stucko fram som taggar.

Till sist overvann Akka sin motvilja och slog ner pa bokanten, men hon sag sig pa samma gang oroligt omkring at alla hall, for hon vantade i varje ogonblick, att de gamla ornarna skulle vanda om hem.

"Det var da val, att det antligen kommer nagon," ropade ornungen. "Skaffa genast hit mat at mig!"

"Na, na, ha inte sa brattom!" sade Akka. "Tala forst om for mig var far och mor haller till!"

"Ja, den som det visste bara! De for sin vag i gar morse och lamnade mig en fjallammel att leva av, medan de var borta. Du kan val begripa, att den ar slut for langesedan. Det ar skamligt av mor att lata mig svalta pa det har sattet."

Akka borjade nu tro, att de gamla ornarna verkligen hade blivit skjutna, och hon tankte pa att om hon late ornungen svalta ihjal, skulle hon kanske slippa hela rovarfoljet for all framtid. Men pa samma gang bar det henne mycket emot att inte bista en overgiven unge, for sa vitt det var henne mojligt.

"Vad sitter du och stirrar efter?" sade ornungen. "Horde du inte, att jag vill ha mat?"

Akka bredde ut vingarna och sankte sig till den lilla sjon nere pa dalbottnen. En stund efterat kom hon ater upp till ornboet med en laxoring i nabben.

Ornungen rakade i haftig vrede, nar hon lade ner fisken framfor honom. "Tror du, att jag kan ata sadant dar?" sade han, skot fisken at sidan och forsokte hugga till Akka med nabben. "Skaffa mig en ripa eller en lammel, hor du!" Nu strackte Akka fram huvudet och gav ornungen ett duktigt nyp i nackskinnet. "Jag ska saga dig," sade den gamla, "att om jag ska skaffa dig mat, far du vara nojd med vad jag kan ge dig. Din far och mor ar doda, sa att av dem kan du inte fa nagon hjalp, men vill du ligga har och svalta ihjal, medan du vantar pa ripor och lamlar, sa ska jag inte hindra dig."

Nar Akka hade sagt detta, for hon hastigt sin vag och visade sig inte i ornboet forran en god stund efterat. Ornungen hade atit upp fisken, och nar hon lade ner en till framfor honom, svaljde han den genast, fastan det nog syntes pa honom, att den forefoll honom mycket motbjudande.

Akka fick ett drygt arbete. De gamla ornarna visade sig aldrig mer, och hon maste ensam skaffa ornungen all den foda, som han behovde. Hon gav honom fisk och grodor, och han tycktes inte fara illa av denna kost, utan blev stor och kraftig. Han glomde snart sina foraldrar, ornarna, och trodde, att Akka var hans riktiga mor. Akka a sin sida alskade honom, som om han skulle ha varit hennes eget barn. Hon forsokte ge honom en god uppfostran och vanja honom av med hans vildsinthet och overmod.

Nar ett par veckor hade gatt, borjade Akka marka, att den tiden nalkades, da hon skulle byta fjadrar och bli ur stand att flyga. Pa ett helt manvarv skulle hon inte kunna bara mat till ornungen, och han skulle nodgas svalta ihjal.

"Nu, Gorgo," sade Akka en dag till honom, "kan jag inte mer komma till dig med fisk. Det galler nu om du vagar att komma ner till dalbottnen, sa att jag kan fortfara att skaffa dig mat. Du har att valja emellan att svalta ihjal haroppe eller att kasta dig ner till dalen, men ocksa detta kan kosta ditt liv."

Utan ett ogonblicks betankande steg ornungen upp pa bokanten, vardade sig knappast om att mata avstandet ner till dalen med blickarna, bredde ut sina sma vingar och gav sig astad. Han rullade runt i luften ett par ganger, men gjorde anda sa pass bruk av vingarna, att han kom ner till marken tamligen oskadd.

Harnere kom Gorgo att tillbringa sin sommar i sallskap med de sma gasslingarna och blev en god kamrat for dem. Eftersom han betraktade sig som en gasunge, sokte han leva pa samma satt som de, och nar de summo ut i sjon, gick han efter, tills han var nara att drunkna. Det vallade honom mycken forodmjukelse, att han inte kunde lara sig simma, och han gick till Akka och beklagade sig. "Varfor kan jag inte simma, jag som de andra?" sade han. – "Du fick for krokiga klor och for stora tar, medan du lag daroppe pa klipphyllan," sade Akka. "Men var inte ledsen fordenskull! Det blir nog en bra fagel av dig i alla fall."

Ornungens vingar blevo snart sa stora, att de kunde bara honom, men inte forran pa hosten, nar gasungarna fingo lara sig att flyga, foll det honom in, att han kunde bruka dem till flykt. Det kom nu en stolt tid for honom, for i denna idrott blev han genast den fornamsta.

Hans kamrater drojde aldrig langre uppe i luften, an de voro tvungna, men han uppeholl sig dar nastan hela dagen och ovade sig i flygkonsten. Annu hade han inte kommit underfund med att han var av ett annat slakte an gassen, men han kunde inte undga att lagga marke till en mangd saker, som forvanade honom, och han gjorde Akka standiga fragor. "Varfor springer ripor och lamlar och gommer sig, nar min skugga faller over fjallet?" fragade han. "Inte visar de sadan skrack for de andra unggassen." – "Dina vingar blev forvuxna, nar du lag pa klipphyllan," sade Akka. "Det ar detta, som skrammer de sma kraken. Men var inte ledsen fordenskull! Det blir nog en bra fagel av dig i alla fall."

Sedan ornen val kunde flyga, larde han sig sjalv att fiska och fanga grodor, men snart borjade han grubbla ocksa over detta. "Hur kommer det sig, att jag lever av fisk och grodor?" sade han. "Det gor ju inte de andra unggassen." – "Det kommer sig darav, att jag inte hade nagon annan mat att ge dig, nar du lag oppe pa klipphyllan," sade Akka. "Men var inte ledsen fordenskull! Det blir nog en bra fagel av dig i alla fall."

Nar vildgassen foretog sin hostflyttning, flog Gorgo med i deras flock. Alltjamt betraktade han sig som en av dem. Men luften var uppfylld av faglar, som voro pa fard mot sodern, och det blev stor uppstandelse bland dess, nar Akka visade sig med en orn i folje. Vildgassens fylking omkretsades standigt av svarmar av nyfikna, som helt hogt uttalade sin forvaning. Akka bad dem tiga, men det var inte mojligt att binda sa manga yra tungor. "Varfor kallar de mig for en orn?" fragade Gorgo oupphorligen och blev allt mer och mer retad. "Ser de inte, att jag ar en vildgas? Jag ar ingen fagelatare, som fortar mina likar. Hur vagar de ge mig ett sa fult namn?"

En dag foro de over en bondgard, dar manga hons gingo pa sopbacken och plockade. "En orn! En orn!" ropade honsen och borjade springa for att soka skydd. Men Gorgo, som alltid hade hort ornarna omtalas som vilda ogarningsman, kunde inte styra sin vrede. Han fallde samman vingarna, skot ner till marken och slog klorna i en av honorna. "Jag ska lara sig, jag, att jag inte ar en orn," ropade han vredgad och hogg till henne med nabben.

I detsamma horde han Akka ropa pa honom uppifran luften, och han hojde sig lydigt. Vildgasen flog emot honom och borjade tukta honom. "Vad tar du dig for?" ropade hon och hogg till honom med nabben. "Var det kanske din mening att riva ihjal den stackars honan? Du borde skammas!" Men nar ornen utan att gora motstand tog emot upptuktelse av vildgasen, steg det upp en storm av gyckel och speord fran de stora fagelskarorna, som omgavo dem. Ornen hade velat anfall henne. Men han andrade hastigt sin avsikt, kastade sig med starka vingslag upp i luften, steg sa hogt, att intet rop kunde na honom, och seglade omkring daruppe, sa lange som vildgassen sago honom.

Tre dagar darefter visade han sig ater i vildgasflocken.

"Jag vet nu vem jag ar", sade han till Akka. "Eftersom jag ar en orn, maste jag leva sa, som det anstar en orn, men jag tycker, att vi kan vara vanner i alla fall. Dig eller nagon av de dina ska jag aldrig angripa."

Men Akka hade satt sin stolthet i att det skulle lyckas henne att uppfostra en orn till en from och ofarlig fagel, och hon kunde inte tala, att han ville leva efter sitt tycke. "Tror du, att jag vill vara van med en fagelatare?" sade hon. "Lev sa, som jag har lart dig att leva, sa ska du fa folja med i min fylking som forut!"

De voro bada stolta och obojliga, och ingen av dem ville ge vika.

Det slutade sa, att Akka forbjod ornen att visa sig i hennes narhet, och hennes vrede mot honom var sa stark, att ingen vagade namna hans namn i hennes narvaro.

Sedan den tiden drog Gorgo kring i landet, ensam och skydd som alla storrovare. Han var ofta vid dystert lynne, och sakerligen langtade han mangen gang tillbaka till den tiden, da han trodde sig vara en vildgas och lekte med de glada gasslingarna. Bland djuren hade han stort rykte for djarvhet. De brukade saga, att han inte fruktade nagon utom sin fostermor, Akka. De visste ocksa att beratta om honom, att han aldrig hade forgripit sig pa en vildgas.

I fangenskapen

Gorgo var bara tre at gammal och hade annu inte tankt pa att skaffa sig hustru och bli bofast, nar han en dag blev fangad av en jagare och sald till Skansen. Dar funnos redan forut ett par ornar. De hollos fangna i en bur, som var uppford av jarnstanger och staltrad. Den stod ute i det fria, och var sa stor, att man hade kunnat flytta dit ett par trad och lagga upp ett ratt stort stenkummel darinne, for att ornarna skulle kanna sig hemmastadda. Men trots allt detta vantrivdes faglarna. De sutto nastan hela dagen ororliga pa en och samma plats. Deras vackra, morka fjaderskrudar blevo ruggiga och glanslosa, och deras ogon stirrade under hopplos langtan ut i luften.

Forsta veckan, da Gorgo befann sig i fangenskap, var han annu vaken och livlig, men sedan borjade en tung dasighet smyga sig over honom. Han blev sittande stilla pa samma plats liksom de andra ornarna, stirrade ratt framfor sig utan att se nagot och visste inte mer hur dagarna gingo.

En morgon, da Gorgo satt i sin vanliga dvala, horde han, att nagon kallade pa honom nerifran marken. Han var sa dasig, att han knappt orkade gora sig modan att sanka blickarna. "Vem ar det, som ropar pa mig?" fragade han. – "Men, Gorgo, kanner du inte igen mig? Det ar Tummetott, som brukade flyga omkring med vildgassen." – "Ar Akka ocksa fangen?" fragade Gorgo i en ton, som om han sokte reda tankarna efter en lang somn. – "Nej, Akka och den vita gaskarlen och hela flocken ar nog valbehallna oppe i Lappland vid det har laget," sade pojken. "Det ar bara jag, som ar fangen har."

Medan pojken talade, sag han, att Gorgo vande bort blickarna och borjade stirra ratt ut i luften pa samma satt som forut. "Kungsorn!" ropade pojken. "Jag har inte glomt, att du en gang bar mig tillbaka till vildgassen, och att du sparade den vita gaskarlens liv. Sag om jag pa nagot satt kan bista dig!" Gorgo lyfte knappt pa huvudet. "Stor mig inte, Tummetott!" sade han. "Jag sitter och drommer, att jag svavar fri omkring hogt oppe i luften. Jag vill inte vara vaken." – "Du maste rora pa dig och titta pa det, som hander omkring dig," formanade pojken. "Eljest kommer du snart att se lika elandig ut som de andra ornarna." – "Jag onskar, att jag voro som de. De ar sa borta i sina drommar, att ingenting mer kan stora dem," sade ornen.

Nar natten kom och alla ornarna sovo, hordes ett latt skrapande i staltradsnatet, som tackte taket av deras bur. De tva gamla och forsloade fangarna lato sin inte storas av bullret, men Gorgo vaknade. "Vem dar? Vem ar det, som ror sig oppe pa taket?" fragade han.

"Det ar Tummetott. Gorgo," svarade pojken. "Jag sitter har och filar av staltraden, for att du ska kunna flyga sin vag."

Ornen lyfte huvudet och sag i den ljusa natten hur pojken satt och filade pa staltradsnatet, som var spant over buren. Han kande ett ogonblicks hopp. men sa tog modlosheten overhand. "Jag ar en stor fagel, Tummetott," sade han. "Hur ska du kunna fila av sa manga tradar, att jag kan komma ut? Det ar battre, att du slutar med detta och later mig vara i fred." – "Sov du, och bry dig inte om mig!" svarade pojken. "Jag blir inte fardig i natt och inte i morgon natt heller, men jag ska anda forsoka befria dig, for har blir du alldeles forstord."

Gorgo forsjonk i somn, men nar han vaknade nasta morgon, sag han genast, att en mangd tradar hade blivit avfilade. Den dagen kande han sig inte sa dasig som de foregaende. Han slog ut med vingarna och hoppade omkring pa tradgrenarna for att fa styvheten ur lederna.

En tidig morgon, just nar den forsta gryningsstrimman tandes pa himmelen, vackte Tummetott ornen. "Forsok nu, Gorgo!" sade han.

Ornen sag upp. Pojken hade verkligen filat av sa manga tradar, att det nu fanns ett stort hal i staltradsnatet. Gorgo rorde vingarna och kastade sig dit upp. Ett par ganger misslyckades han och foll tillbaka ner i buren, men till sist kom han lyckligen ut i det fria.

Han steg med stolt flykt upp till skyarna. Den lilla Tummetott satt och sag efter honom med en vemodig min och onskade, att nagon matte komma och ge ocksa honom hans frihet.

Pojken var nu hemmastadd pa Skansen. Han hade blivit bekant med alla de djur, som funnos dar, och hade fatt manga vanner ibland dem. Och han maste ju erkanna, att dar fanns sa mycket att se och ta lardom av, att han inte hade haft svart att fa tiden att ga. Men nog drogo hans tankar alla dagar med stor langtan till Marten gaskarl och de andra reskamraterna. "Voro jag bara inte bunden av mitt lofte," tankte han, "da skulle jag val finna en fagel, som bure mig till dem."

Det kan tyckas markvardigt, att Klement Larsson inte hade atergett pojken friheten, men man ma komma ihag hur yr i huvudet den lilla spelmannen hade varit, nar han lamnade Skansen. Den morgonen, da han skulle resa, hade han likvisst tankt pa att satta ut pysslingens mat i en bla skal, men till all olycka hade han inte kunnat finna nagon. Sa hade allt Skansfolket, lappar, dalkullor, byggnadsarbetare och tradgardsmastare, kommit for att bjuda honom farval, och han hade inte hunnit skaffa fram den blaa skalen. Det led mot avresan, och till sist hade han inte sett nagon annan utvag an att bedja lappgubben om hjalp. "Det ar sa, att en av smafolket bor har pa Skansen," sade Klement, "och jag brukar ge honom litet mat var morgon. Vill du gora mig den tjansten att ta de har slantarna, kopa en bla skal for dem och satta ut den i morgon med litet grot och mjolk under trappan till Bollnasstugan?" Lappgubben sag forvanad ut, men det var inte tid for Klement att forklara saken narmare, for han maste ge sig av till stationen.

Lappen hade ocksa mycket riktigt gatt ner till Djurgardsstaden for att kopa skalen, men nar han inte sag nagon bla, som han fann passande, kopte han en vit. Och i den vita satte han samvetsgrant ut mat var morgon.

Pa detta sattet hade pojken inte blivit lost fran loftet. Han visste, att Klement var borta, men sjalv hade han inte fatt lov att resa.

Den natten langtade pojken mer an vanligt efter friheten, och detta berodde pa att det nu hade blivit var och sommar pa allvar. Han hade allt haft det svart med kold och ruskvader manga ganger under resan, och nar han forst kom till Skansen, hade han tankt, att det kanske var val, att han hade mast avbryta farden, for han hade rent av fatt frysa ihjal, om han hade kommit upp till Lappland i maj manad. Men nu hade det blivit varmt, marken stod gron, bjorkar och popplar voro kladda med sidenskiftande bland, korsbarstraden, ja, alla mojliga frukttrad stodo fulla av blommor, barbuskarna hade redan smakart pa kvistarna, ekarna vecklade med stor forsiktighet ut sina blad, arter, kal och bonor gronskade pa Skansens kryddsangar. "Nu maste det val vara varmt och vackert ocksa oppe i Lappland," tankte pojken. "Jag skulle allt vilja sitta pa Marten gaskarls rygg en sadan har vacker morgon. Det vore ljuvligt att fa rida omkring i varm och stilla luft och se ner pa marken, sadan som den nu ligger pyntad och prydd med grona gras och fagra blomster."

Detta satt han och tankte, da ornen helt tvart skot ner ur luften och kom och satte sig bredvid honom pa burens tak. "Jag ville prova mina vingar for att de om de annu duger till nagot," sade Gorgo. "Du trodde val inte, att jag amnade lamna dig kvar i fangenskapen? Satt dig nu opp pa min rygg, sa ska jag fora dig tillbaka till dina reskamrater!"

"Nej, det ar omojligt," sade pojken. "Jag har gett mitt ord pa att stanna har, tills jag blir frigiven."

"Vad pratar du for dumheter?" sade Gorgo. "Forst har de fort hit dig mot din vilja, och sedan har de tvingat sig att lova att stanna har! Du kan val begripa, att ett sadant lofte behover man inte halla." – "Jo, det ar jag allt tvungen till anda," sade pojken. Du ska ha tack for valmeningen, men du kan inte hjalpa mig."

"Kan jag inte?" sade Gorgo. "Det ska du snart fa se." Och i detsamma fattade han om Nils Holgersson med sin stora fot, hojde sig med honom upp i himlens sky och forsvann i riktning norrut.

XXXIX. Fram over Gastrikland

Det kostbara baltet

Onsdag 15 juni

Ornen fortsatte att flyga, tills han hade kommit ett gott stycke norr om Stockholm. Dar sankte han sig ner i en skogsbacke och lossade greppet, varmed han holl fast pojken.

Men denne kande sig inte forr fri, an han borjade springa tillbaka mot staden, allt vad han formadde.

Ornen gjorde da ett langt hopp, hann upp pojken och lade foten over honom. "Ar det din mening att vanda tillbaka till fangelset?" fragade han. – "Vad har du med mig att gora? Jag matte val fa ga, vart jag vill, for dig," sade pojken och forsokte att komma undan. Da fattade ornen stadigt om honom med sina starka tar, lyfte och for aterigen norrut.

Nu flog ornen med pojken over hela Uppland och stannade inte forran han kom till det stora vattenfallet vid Alvkarleby. Han slog ner pa en sten, som lag mitt i alven strax nedanfor det brusande fallet, slappte pa nytt los fangen.

Pojken sag genast, att har fanns ingen mojlighet att rymma fran ornen. Ovanfor dem kom fallets vita skumvagg nerstortande, och runt omkring dem strommade alven fram i maktig fors. Han var mycket forbittrad over att pa detta satt goras till ordbrytare. Han vande ryggen at ornen och ville inte saga ett ord till honom.

Men nar ornen nu hade satt ner pojken pa en plats, dar denne inte kunde undkomma, berattade han for honom, att han hade blivit uppfostrad av Akka fran Kebnekajse, och att han hade rakat i fiendskap med sin fostermor. "Och nu kanske du forstar, Tummetott, varfor jag vill fora dig tillbaka till vildgassen," sade han till sist. "Jag har hort sagas, att du star hogt i gunst hos Akka, och det var min mening att be dig medla fred mellan oss."

Sa snart pojken begrep, att ornen inte hade fort bort honom bara av egensinne, blev han vanlig mot honom. "Jag hade bra garna velat hjalpa dig med detta, som du ber mig om," sade han, "men jag ar ju bunden av mitt lofte." Och nu berattade han i sin tur for ornen hur han hade rakat i fangenskapen, och att Klement Larsson hade lamnat Skansen utan att ge honom fri.

Men ornen ville i alla fall inte avsta fran sina planer. "Hor nu pa mig, Tummetott!" sade han. "Mina vingar kan bara dig, vart du vill komma, och mina ogon kan leta reda pa vad som helst du vill finna. Tala om for mig hur mannen sag ut, som tog loftet av dig, och jag ska soka opp honom och fora dig till honom! Sedan blir det din sak att forma honom att ge dig fri."

Detta tyckte pojken vara ett gott forslag. "Jag marker nog, Gorgo, att du har haft en sa vis fagel som Akka till fostermor," sade han. Han beskrev darpa Klement Larsson mycket noga, och han tillade, att han hade hort sagas pa Skansen, att den lille spelmannen skulle vara fran Halsingland.

"Vi ska soka igenom hela Halsingland ifran Lingbo till Mellansjo, ifran Storberget till Hornslandet," sade ornen. "I morgon innan kvallen ska komma till tals med karlen." – "Nu lovar du visst mer, an du kan halla," sade pojken. – "Jag voro val en dalig orn, om jag inte dugde till sa mycket," svarade Gorgo.

Nar Gorgo och Tummetott reste fran Alvkarleby, voro de goda vanner, och pojken satte sig nu att rida pa ornryggen. Pa sa satt kom han aterigen i tillfalle att se nagot av de trakter, som han for fram over. Nar han hade burits i ornens klo, hade han ingenting kunnat se. Det var nastan val for honom, att han inte hade sa bra reda pa sig, for om han hade vetat, att han denna morgon hade rest fram over Uppsala hogar, Osterby stora bruk, Dannemora gruva och Orbyhus gamla slott utan att ha fatt se nagot av dem, hade han sakert blivit ratt bedrovad.

Ornen bar honom nu med god fart bort over Gastrikland. I sodra delen fanns inte mycket, som kunde fangsla blickarna. Dar utbredde sig en slatt, som nastan overallt var tackt med granskog. Men langre mot norr strackte sig tvarsover landskapet, fran Dalagransen till Bottniska viken, en vacker trakt med lovkladda kullar, blanka sjoar och forsande strommar. Har lago folkrika socknar omkring sina vita kyrkor, vagar och jarnvagar korsade varandra, husen lago vackert inbaddade i gronska, och blommande tradgardar sande ljuvliga dofter upp i luften.

Utmed vattendragen funnos flera stora jarnverk, sadana som pojken hade sett i Bergslagerna. De lago med tamligen jamna mellanrum i en rad anda fram mot havet, dar en stor stad utbredde sina vita husmassor. Norr om denna rika bygd vidtogo ater morka skogar, men dar lag inte landet slatt under dem, utan hojde sig till asar och sankte sig till dalar och ett upprort hav.

"Det har landet ar klatt i granriskjortel och grastenstroja," tankte pojken for sig sjalv. "Men kring midjan bar det ett balte, som inte har sin like i kostbarhet, for det ar utbroderat med blanande sjoar och blommande hagar, de stora jarnverken pryder det som en rad av adla stenar, och till spanne hade det en hel stad med slott och kyrkor och stora klungor av hus."

Nar de resande hade fardats en bit uppat den norra skogstrakten, slog Gorgo ner pa oversta toppen av en kal bergshojd, och da pojken hade hoppat ner pa marken, sade ornen: "Har finns det villebrad i skogen, och jag tror inte, att jag kan glomma fangenskapen och riktigt kanna mig fri, forran jag har fatt dra ut pa jakt. Du bli val inte radd, om jag far ifran dig?" – "Anej, det blir jag val inte," sade pojken. – "Du kan ga, vart du vill, bara du finns har, nar det lider mot solnedgangen," sade ornen och for sin vag.

Pojken kande sig allt ratt ensam och overgiven, dar han satt pa en sten och sag ut over den nakna bergmarken och de stora skogarna, som lago runt omkring den. Men han hade inte suttit dar lange, forran han horde sang nerifran skogen och sag nagot ljust rora sig inne bland traden. Han sag snart, att det var en bla och gul fana, och han forstod av sangen och det glada glammet, som han horde, att fanan bars i spetsen for ett helt tag av manniskor, men det drojde lange, innan han kunde se vilka de voro. Fanan fordes pa slingrande stigar, och han satt och undrade vart den och de, som foljde efter den, skulle styra kosan. Han kunde ju aldrig tro, att de skulle komma upp till den fula, odsliga bergvidden, dar han satt. Men det gjorde de anda. Dar kom fanan fram i skogsbrynet, och efter den kommo alla de frammyllrande, som den hade visat vagen. Det blev liv och rorelse over hela hojden, och den dagen fick pojken sa mycket att se pa, att han inte hade trakigt ett ogonblick.

Skogens dag

Pa den breda bergsryggen, dar Gorgo hade lamnat Tummetott, hade det gatt fram skogsbrand for en tio ar sedan. De kolnade traden voro fallda och bortforda, och det stora brandfaltet hade borjat bekladas med vaxtlighet i utkanterna, dar det gransade till den friska skogen. Men storsta delen av hojden tedde sig naken och ohyggligt odslig. Svarta stubbar stodo kvar mellan hallarna som ett vittnesbord om att har hade funnits stor och praktig skog, men inte unga tradtelningar skoto upp ur marken.

Folk undrade over att det gick sa langsamt for bergshojden att ater bekladas med skog, men man tankte inte pa att nar skogsbranden hade gatt fram dar, hade marken varit utan fuktigthet efter en lang torka. Darfor var det inte nog med att traden hade brunnit och att allt vaxande pa marken: ljungen och getporsen och mossan och lingonriset, ocksa hade strukit med, utan sjalva myllan, som tackte berggrunden, hade efter branden blivit torr och los som aska. Den virvlade upp i luften vid varje vind, och som hojden lag utsatt for blasten, hade den ena halften efter den andra blivit rensopad. Regnvattnet hjalpte naturligtvis till att fora bort myllan, och sedan nu vind och vatten hade hallit pa att feja av berget i hela tio ar, lag det sa kalt, att man snarast kunde tro, att det skulle komma att forbli ode anda till varldens sista stund.

Men en dag i borjan av sommaren samlades alla barnen i den socknen, dar det avbranda berget fanns, framfor ett av skolhusen. Vart och ett av barnen hade hacka eller spade pa axeln och matsacksknyte i handen. Sa snart alla voro komna, drogo de i ett langt tag uppat skogen. Fanan bars i spetsen, larare och lararinnor gingo vid sidan, och efter foljde ett par skogvaktare och en hast, som drog ett lass med tallplantor och granfron.

Det dar taget stannade inte i nagon av bjorkhagarna, som lago narmast bygden, nej, det bar av langt inat skogen med det. Det foljde gamla fabodstigar, och ravarna stucko forvanade fram sina huvuden ut lyorna och undrade vad det har var for fabodfolk. Det tagade forbi gamla kolbottnar, dar milorna brukade resas om hostarna, och korsnabbarna vredo sina krokiga nabbar och fragade varandra vad det var for slags kolargubbar, som nu trangde in i skogen.

Sa kom taget da till sist upp till den stora, avbranda bergvidden. Dar lago stenarna nakna utan de fina linnea-rankorna, som en gang hade klatt dem, hallarna voro berovade den vackra silvermossan och den vita, behagliga renlaven. Omkring det svarta vattnet, som hade samlats i klyftor och fordjupningar, fanns det inte nagon harsyra och inga kallablad. De sma jordflackarna, som annu lago kvar i skrevor och mellan stenar, voro utan ormbunkar, utan skogsstjarnor, utan vit pyrola, utan allt det grona och roda och latta och mjuka och sirliga, som brukar klada skogens botten.

Det var, som om det hade gatt en ljusning over den graa bergshojden, nar socknens alla barn spredo sig over den. Det var ater nagot glatt och fint, friskt och rosigt. Det var ungt och vaxande. Kanske att dessa skulle hjalpa den overgivna stackaren till litet liv igen.

Nar barnen hade vilat sig och atit, grepo de till hackor och spadar och borjade arbeta. Skogvaktarna visade dem hur de skulle bara sig at, och de satte ner planta efter planta pa alla de sma jordflackar, som de lyckades upptacka.

Medan barnen planterade, gingo de helt fornumstiga och talade med varandra om hur de sma telningarna, som de satte ner i jorden, skulle komma att binda myllan, sa att den inte kunde blasa bort. Och inte nog med det, utan det skulle bildas ny mylla under traden. Och i den skulle det falla fron, och om nagra ar skulle de kunna plocka bade hallon och blabar har, dar det nu bara fanns kala hallar. Och de sma plantorna, som de satte, skulle ju sa smaningom bli till hoga trad. Det skulle kanske komma att byggas stora hus eller granna skepp av dem,

Men om barnen inte hade kommit hit och planterat, medan det annu fanns litet jord kvar i skrevorna, da hade all myllan blivit bortford av vind och vatten, och berget hade aldrig mer kunnat bli skogbevaxt.

"Ja, det var for val, att vi kom hit," sade barnen. "Det var i sista laget." Och de kande sig otroligt viktiga.

Under det att barnen arbetade uppe pa berget, gingo far och mor hemma, och om en stund borjade de undra hur barnen redde sig. Det var ju bara spektakel forstas, att sadana skulle plantera skog, men det kunde ju i alla fall vara roligt att se hur det gick for dem. Ratt som det var, voro bade far och mor pa vag upp till skogen. Nar de kommo in pa fabodstigen, rakade de flera av grannarna. "Ska ni opp till brandfaltet?" – "Vi ska sa, ja." – "Opp och se pa barnen?" – "Ja, opp och se hur de bar sig at." – "Det blir val bara lek av det?" – "Vi har tagit med oss kaffepannan, sa att de kan fa litet varmt, eftersom de ska leva pa matsack hela dagen."

Sa kommo far och mor upp pa berget, och forst tankte de bara pa hur vackert det tog sig ut med alla de sma rosenkinderna, som voro spridda over de graa hallarna. Men sedan lade de marke till hur barnen arbetade, hur somliga satte ut plantor och andra drogo upp faror och sadde fron och nagra ryckte bort ljung, for att den inte skulle fa forkvava de sma traden. Och de sago, att barnen togo arbetet pa allvar och voro sa ivriga, att de knappt hade tid att se upp.

Far stor en stund och tittade pa, och sa borjade han rycka upp ljung. Bara pa lek liksom. Barnen voro laromastare, for de voro redan hemma i konsten, och de fingo visa far och mor hur de skulle bara sig at.

det gick sa, att alla de vuxna, som hade kommit for att se pa barnen, togo del i arbetet. Da blev det forstas mycket roligare, an det hade varit forut. Och om en stund fingo barnen annu mer hjalp.

Det behovdes flera verktyg daruppe, och ett par pojkar med langa ben skickades ner till bygden efter hackor och spadar. Nar de sprungo forbi stugorna, kommo de hemmavarande ut och fragade: "Vad star pa? Har det hant nagon olycka?" – "Anej da, men hela socknen ar oppe vid brandfaltet och planterar skog." – "Ar hela socknen dar, da ska val inte vi sitta hemma."

Sa kommo manniskorna strommande upp till det avbranda berget. Forst stodo de stilla en stund och sago pa, sa kunde de inte lata bli att ge sig in bland de arbetande. For det kan vara roligt att ga och sa sin aker pa varen och tanka pa saden, som skall komma upp ur jorden, men detta var nagot annu mera lockande.

Det var inte bara svaga stran, som skulle komma upp ur den har sadden, utan det var starka trad med hoga stammar och maktiga grenar. Det var att ge upphov inte bara at en sommars groda, utan at manga ars vaxtlighet. Det var att vacka insektsurr och trastsang och tjaderspel och allt slags liv pa den odsliga bergvidden. Och sa var det liksom ett minnesmarke, som man reste sig infor kommande slakten. Man kunde ha gett dem en kal, naken hojd i arv, och nu skulle de i stallet fa en stolt skog. Och nar de efterkommande besinnade detta, skulle de forsta, att deras forfader hade varit ett gott och klokt folk, och de skulle tanka pa dem med vordnad och tacksamhet.

XL. En dag i Halsingland

Ett stort gron blad

Torsdag 16 juni

Nasta dag for pojken fram over Halsingland.Det lag under honom med nya, ljusgrona skott pa barrtraden, nytt bjorklov i hagarna, ny gronska pa angarna och nyuppkommen sad pa akrarna. Det var ett hoglant och bergigt land, men mittigenom det drog en vid och ljus dalgang, och fran denna utbredde sig at omse sidor andra dalgangar, somliga tranga och korta, nagra breda och langa. "Det har landet far jag visst likna vid ett blad," tankte pojken, "for gront ar det som ett blad, och dalgangarna forgrenar sig over det ungefar pa samma satt, som adrorna forgrenar sig over en bladskiva."

Fran den stora huvuddalen utgingo forst tva valdiga grendalar, en at oster och en vaster. Sedan sande den bara ut smadalar, tills den kom ratt langt mot norr, Dar strackte den ater ut tva starka armar. Efter detta fortgick den annu en god bit ratt framat, men sa smalnade den av och forsvann i obygden.

Mitt i den stora dalgangen flot en bred, praktig alv, som mangenstades vidgade ut sig till sma sjoar. Narmast alven lago angar, som voro tatt besatta med sma graa lador, ovanfor angarna vidtogo akrarna, och vid dalens grans, dar skogen borjade, stodo gardarna. De voro stora och valbyggda och foljde den ena efter den andra i nastan oavbruten rad. Kyrkorna hojde sig nere vid alvstranden, och omkring dem samlades gardarna till stora byar. Likasa trangdes husen dar vid sjoar och alvar och voro latt igenkannliga pa bradstaplarna, som voro upplagda omkring dem.

Grendalarna voro pa samma satt som mittdalen fyllda av sjoar, akrar, byar och gardar. De smogo ljusa och leende in mellan de morka bergen, tills de sa smaningom trangdes samman av dessa och blevo sa smala, att de inte kunde rymma mer an en liten back.

Pa hoglandet mellan dalarna holl barrskogen till. Den hade inte jamn mark att vaxa pa, utan en mangd berg lago kringvrakta daruppe, men skogen tackte alltsammans som en luden fall, utbredd over en knotig kropp.

Detta var ett grant land att skada ner pa. Pojken fick ocksa se ratt mycket av det, darfor att ornen forsokte leta reda pa den gamla spelmannen Klement Larsson och for fran dalgang till dalgang och spejade efter honom.

Nar det led ett stycke framat morgonen, blev det liv och rorelse vid gardarna. Dorrarna till fahusen, som i det har landskapet voro stora, hogtimrade och hade skorsten och hoga, breda fonster, slogos upp pa vid gavel, och korna slapptes ut. Dessa voro vackra och ljusa, smavaxta och smidiga, sakra pa foten och sa muntra, att de gjorde de lustigaste sprang. Kalvarna och faren kommo ocksa ut, och det var inte svart att se, att de voro i sitt basta lynne.

For varje ogonblick blev det livligare pa gardsplanen. Ett par unga flickor med ranslar pa ryggen gingo omkring bland boskapen. En pojke med ett langt spo i handen holl faren samlade. En liten hund for omkring bland korna och skallde pa dem, som ville stangas. Husbonden spande en hast for en karra och lastade denna med smorbyttor, ostformar och allehanda matvaror. Manniskorna skrattade och trallade. Bade de och djuren voro muntra, som om de vantade sig en riktig gladjedag.

En stund efterat voro alla dessa pa vag uppat skogarna. En av flickorna gick i spetsen och lockade boskapen med vackert klingande rop. Efter henne foljde kreaturen i en lang rad. Vallgossen och vallhunden lopte hit och dit for att se efter, att intet djur vek av fran ratta kosan. Sist av alla kommo bonden och hans drang. De gingo vid sidan av karran for att hindra den fran att valta, for vagen, som de foljde, var bara en smal, stenig skogsstig.

Antingen matte alla bonder i Halsingland ha for sed att sanda sin boskap uppat skogarna pa en och samma dag, eller ocksa bara foll det sig sa det aret. Men nog sag pojken de glada tagen av manniskor, och boskap vandra ut fran vartenda dal och vartenda gard, rycka in i den ode skogen och fylla den med liv. Fran de morka skogsdjupen horde han hela dagen valljantornas latar och koskallornas pinglande. De flesta hade langa och svara vagar att fardas, och pojken sag hur de med stort besvar tagade over sanka mossar, hur de matte gora omvagar for att kringga vindfallen, och hur det mangen gang hande, att karrorna stotte mot stenar och valte med allt, som fanns i dem. Men folket motte alla svarigheter med klingande skratt och lustigt humor.

Fram pa eftermiddagen nadde de vandrande rojda platser i skogen, dar ett lagt fahus och ett par sma graa stugor voro resta. Nar korna kommo in pa garden mellan stugorna, ramade de muntert, som om de kande igen sig, och borjade genast beta av det grona, saftiga graset. Manniskorna buro under skamt och glam vatten och ved och allt, som hade fraktats pa karran, in i den storsta stugan. Snart trangde rok ut ur skorstenen. Och sa slogo sig fabodjantorna, vallgossen och de vuxna karlarna ner kring en flat hall ute i det fria och borjade spisa.

Gorgo, ornen, trodde sakerligen, att han skulle finna Klement Larsson bland dessa, som drogo uppat skogen. Sa snart han sag ett fabodtag, sankte han sig ner och granskade det med sin skarpa blickar. Men timme efter timme gick, utan att han fann honom.

Efter mycket kringsvavande kom ornen mot kvallen till en bergig och odslig trakt, som lag oster om den stora huvuddalen. Ater sag han en fabodvall under sig. Folk och boskap hade redan kommit dit. Karlarna stodo och hoggo ved, och fabodjantorna mjolkade korna.

"Se dit!" sade Gorgo. "Dar tror jag att vi har honom."

Han sankte sig, och till sin stora forvaning sag da pojken, att ornen hade ratt. Dar stod verkligen den lille Klement Larsson och hogg ved pa fabodvallen.

Gorgo slog ner i tata skogen ett stycke fran husen. Nu har jag uppfyllt det, som jag har atagit mig," sade han och gjorde ett stolt kast med huvudet. "Du far nu forsoka att komma till tals med karln. Jag ska satt mig daroppe i den tata talltoppen och vanta pa dig."

Djurens nyarsnatt

Pa fabodvallen var arbetet slut och kvallsvarden aten, men folket satt uppe och sprakade. Det var langesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det forefoll, som om de inte hade rad att lagga sig att sova. Full dager var det, och fabodjantorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanat lyfte de huvudet, sago inat skogen och logo for sig sjalva. "Ja, nu ar vi har igen," sade de, och bygden sjonk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslot dem med sin tysta frid. Nar de hemma vid garden tankte pa att de skulle ga ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt forsta hur de skulle harda ut med detta, men sa snart de voro framme vid fabodarna, kande de, att har hade de anda sin basta tid.

Fran ett par fabodar, som lago i narheten, hade unga flickor och karlar kommit for att halsa pa, sa att det var ratt mycket folk, som hade slagit sig ner i graset framfor stugorna, men nagot samtal ville inte komma i gang. Karlarna skulle vanda om ner till hemmet nasta dag, och fabodjantorna gavo dem sma uppdrag och bado dem fora halsningar nerat bygden. Det var ungefar allt, som sades.

Da sag den aldsta av jantorna upp fran arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behova ha de sa tyst pa fabodvallen i kvall, for vi har med oss tva, som brukar tycka om att beratta. Den ene ar Klement Larsson, som sitter har bredvid mig, och den andre ar Barnhard fran Sunnansjo, som star darborta och titta oppat Blacksasen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia for oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den har halsduken, som jag haller pa att sticka."

Detta forslag vann stort bifall. De tva, som skulle tavla, gjorde forstas nagra invandningar, men gavo snart med sig. Klement bad, att Barnhard skulle borja, och det hade denne ingenting emot. Han kande inte mycket till Klement Larsson, men han formodade, att denne skulle komma med nagon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk garna lyssnar till sadant, ansag han det klokast att valja nagot av samma slag.

"For flera hundra ar sedan," sade han, "hande det, att en prost har i Delsbo var ute och red en nyarsnatt mitt i tata skogen. Han satt till hast, kladd i pals och skinnluva, och pa sadelknappen hade han en vaska, dar han forvarade nattvardskarlen, handboken och prastkappan. Han hade varit kallad i sockenbud langt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvallen. Nu antligen var ha pa hemvagen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgarden forran langt efter midnatt.

Nar han nu maste fardas omkring pa hastryggen och inte fick ligga stilla i sin sang var han glad, att det inte var nagon svar natt att vara ute i. Det var blidvader med stilla luft och mulen himmel. Fullmanen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte sjalv syntes. Om inte den smulan mansken hade varit, skulle han ha haft svart att skilja stig fran mark, for det var barvinter och allting hade samma brungraa farg.

Den dar natten red prosten, som han satte stort varde pa. Den var stark, uthallig och nara nog sa klok som en manniska. Bland annat forstod den sig pa att hitta hem fran vilket stalle i socknen som helst. Det hade prosten markt flera ganger, och han litade sa sakert pa detta, att han aldrig brydde sig om att tanka pa vagen, nar han red den hasten. Salunda kom han nu ocksa ridande mitt i graa natten och villande skogen med tyglarna hangande losa och tankarna langt borta.

Prosten satt och tankte pa den predikan han skulle halla nasta dag och pa mycket annat dessutom, och det drojde en bra stund innan det foll honom in att ta reda pa hur langt han hade hunnit pa hemvagen. Nar han till sist sag opp och markte, att skogen stod lika tat omkring honom som vid resans borjan, blev han ganska forvanad. Han hade nu ridit sa lange, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.

Det var pa samma satt i Delsbo da som nu. Kyrkan och prostgarden och alla stora gardar och byar lag norrut i socknen omkring Dellen, och soderut fanns det bara skogar och berg. Nar prosten sag, att han annu befann sig i obygden, visste han alltsa, att han var kvar i sodra delen av socknen, och att han nu maste fardas mot norr for att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken mane eller stjarnor att ratta sig efter, men han var en av dem, som har vaderstrecken i huvudet, och han hade en bestamd kansla av att han red mot soder eller kanske mot oster.

Det var hans mening att vanda hasten genast, men sa hejdade han sig. Hasten hade aldrig gatt vilse forut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han sjalv, som misstog sig. Han hade varit langt borta med sina tankar och inte foljt med vagen. Och sa lat han hasten fortsatta i den gamla riktningen och forsjonk pa nytt i sina funderingar.

Men strax darpa slog en stor gren till honom sa haftigt, att den holl pa att sopa honom fran hastryggen. Da forstod han, att han maste ta reda pa vart han hade kommit.

Han sag mot marken och markte, att han fardades pa mjuk mossa, dar det inte fanns nagon upptrampad stig. Hasten gick pa ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss forut kande sig prosten overtygad, att den gick at oratt hall.

Den gangen drojde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hasten att vanda och lyckades ocksa att fora den tillbaka till stigen. Men knappast var den dar, forran den gjorde en omvag och pa nytt begav sig rakt inat skogen.

Prosten var sa viss om att den gick oratt, som det garna var mojligt, men nar hasten var sa envis, tankte han, att den mojligen ville soka sig fram till en battre vag, och sa lat han den fortsatta.

Hasten redde sig val, fastan den inte hade nagon stig att folja. Stod en bergklint i vagen, klattrade den oppfor den lika vig som en get, och nar det sedan bar utfor, satte de fotterna samman och kanade utfor de branta hallarna.

'Matte han bara hitta tillbaka hem fore kyrkdags!' tankte prosten. 'Jag undrar vad for min Delsbofolket skulle halla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'

Han fick inte langre grubbla over detta, for han kom helt hastigt fram till en plats, som han kande igen. Det var en liten mork tjarn, dar han hade legat pa fiske forra sommaren. Nu sag han, att det stod just sa till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hasten stravade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha foresatt sig att bara honom sa langt bort fran kyrka och prastgard som mojligt.

Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte pa detta satt lata hasten fora honom bort i obygden. Han maste hem, och eftersom hasten envisades att ga at oratt hall, beslot han sig for att vandra till fots och leda den, tills de komme in pa kanda vagar. Han lindade tyglarna om armen och borjade vandringen. Det var inte nagon latt sak att ga genom skogen kladd i tung pals, men prosten var en stark och hardad man och inte radd for nagon anstrangning.

Hasten vallade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte folja honom, utan satte hovarna i marken och spjarnade emot.

Da blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig sla den dar hasten, och det tyckte han sig inte vilja gora nu heller. I stallet kastade han tyglarna och gick ifran den. 'Vi far val skiljas at har, eftersom du vill ga din egen vag,' sade han.

Han hade knappast gatt ett par steg, forran hasten kom efter honom, fattade ett forsiktigt grepp i hans rockarm och sokte hejda honom. Prosten vande sig da om och sag hasten in i ogonen liksom for att utforska varfor den betedde sig sa underligt.

Efterat kunde prosten inte riktigt forsta hur detta hade varit mojligt, men sakert ar det, att sa morkt det var, sa han hastens ansikte alldeles tydligt och kunde lasa i det, som om det hade varit en manniskas. Han forstod, att hasten befann sig i den fruktansvardaste oro och angslan. Den riktade en blick at honom, som var bade bedjande och forebraende. 'Jag har tjanat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den saga. 'Ska du inte kunna folja mig denna enda natt?'

Prosten blev rord over den bon, som han laste i djurets ogon. Det var klart, att hasten behovde hans hjalp pa ett eller annat satt den har natten, och som han var en karlakarl, beslot han genast, att han skulle folja den. Utan vidare drojsmal ledde han den fram till en sten for att kunna stiga opp i sadeln. 'Ga pa du!' sade han. 'Inte ska jag overge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska saga om prosten i Delsbo, att han nekar att folja nagon, som ar i nod.'

Efter detta lat han hasten ga, som den ville och tankte bara pa att halla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvarlig fard, och oppat bar det nastan hela tiden. Skogen stod sa tat omkring honom, att han inte kunde se tva steg framfor sig, men det forekom honom, som om de fardades oppat ett hogt berg. Hasten kranglade sig oppfor vadliga branter. Om det hade varit prosten sjalv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tankt pa att fora fram en hast genom sadan mark. 'Du amnar val aldrig dig opp pa Blacksasen heller?' sade prosten och skrattade litet pa samma gang, for han visste, att Blacksasen var ett av de hogsta bergen i Halsingland.

Mittunder ritten borjade prosten marka, att han och hasten inte var de enda, som fardades ute den natten. Han horde hur stenar rullade undan och hur grenar brotos. Det lat, som nar stora djur banar sin vag genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar dar i trakten, och han undrade om hasten ville fora honom till en kamp mot vilddjuren.

Oppat och oppat bar det, och ju hogre de kom, desto glesare blev skogen.

Antligen red de framat en nastan kal bergsrygg, dar prosten kunde se sig omkring at alla hall. Han sag ut over omatliga strackor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och overallt lag tackt av dystra skogar. Sa morkt, som det var, hade han svart att finna nagon reda i detta, men snart fick han klart for dig var han befann sig.

'Jo jo man, ar det Blacksasen, som jag har ridit opp pa,' tankte han. 'Det kan inte vara nagot annat berg. Dar i vaster ser jag Jarvso klack, och i oster blanker havet omkring Agon. Oppe i norr ser jag ocksa nagot, som skiner. Det ar nog Dellen. Och har i djupet under mig ser jag den vita roken fran Nianforsen. Ja, det ar Blacksasen, som jag har kommit opp pa. Det var ocksa ett aventyr!'

Nar de var oppe pa hogsta toppen av berget, stannade hasten bakom en yvig gran, som om den ville halla sig dold dar. Prosten bojde sig fram och forde undan grenarna, sa att han fick fri utsikt.

Bergets kala hjassa lag framfor honom, men det var inte tomt och ode dar, som han hade vantat. Mittpa den oppna platsen lag ett stort klippblock, och runt om detta var manga vilda djur forsamlade. Det sag ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna for att halla nagot slags ting.

Narmast intill den stora stenen sag prosten bjornarna, som var sa tungt och fast byggda, att de liknade palskladda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otaligt med de sma ogonen. Den marktes, att de hade svart for att halla sig vakna. Bakom dem satt nagra hundra vargar i tata leder. De var inte somniga utan mer livliga mitt i vintermorkret an nagonsin om sommaren. De satt pa bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flamtade haftigt, med tungan hangande langt ut ur gapet. Bakom vargarna smog lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig for de andra djuren och fraste da nagon kom dem nara. Ledet bakom lodjuren intogs av jarvarna, som hade hundansikte och bjornpals. De trivdes inte pa marken, utan trampade otaligt med sina breda fotter och langtade att fa komma opp i traden. Och bakom dessa, over hela platsen anda bort till skogsbrynet, tumlade ravarna, vesslorna, mardarna, som alla var sma och synnerligen skont skapade, men hade en an mera vild och blodtorstig uppsyn an de storre djuren.

Allt detta sag prosten mycket val, darfor att hela platsen var upplyst. Pa den hoga stenen i mitten stod namligen skogsraet och holl i handen ett tallvedsbloss, som brann med hog, rod laga. Raet var hogt, som det hogsta trad i skogen, hade granriskappa och grankotthar. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vant mot skogen. Det spejade och lyssnade.

Fastan prosten sag alltihop fullkomligt tydligt, var han sa forvanad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ogons vittnesbord. 'Det ar ju alldeles omojligt, det har,' tankte han. 'Jag har ridit omkring for lange i skogsmorkret. Det ar en inbillning, som har fatt makt med mig.'

Men i alla fall gav han med storsta iver akt pa allting, och han undrade vad han skulle fa se, och vad som skulle komma att handa.

Han behovde inte vanta lange, forran nerifran skogen ljod en liten pinglande skalla. Och strax horde han buller av steg och av bristande grenar, sasom nar en mangd djur bryter fram genom vildmarken.

Det var en stor skara husdjur, som kom opp pa berget. De tagade fram ur skogen i sadan ordning, som om de skulle ha varit pa vag till faboden. Forst gick skallkon, sedan tjuren, sa de andra korna och darefter ungkreatur och kalvar. Faren foljde dem i en tat skock, sa kom getterna och sist ett par hastar och fol. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.

Prosten tyckte, att det var hjartskarande att se tamdjuren komma tagande ratt mot rovdjuren. Han skulle ha velat stalla sig i vagen for dem och skrika at dem att stanna, men han forstod nog, att det inte var i nagon manniskas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han holl sig stilla.

Det var latt att se, att tamdjuren plagades infor det, som de hade att ga till motes. De sag elandiga och angsliga ut. Om det sa var skallkon, skred hon framat med hangande huvud och modlosa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stangas. Hastarna forsokte att halla sig kacka, men hela deras kropp riste av skrack. Allra omkligast sag vallhunden ut. Den holl svansen mellan benen och nastan krop utefter marken.

Skallkon ledde taget anda fram till skogsraet, som stod pa stenen pa berget topp. Den gick runt omkring stenen och vande sa tillbaka mot skogen, utan att nagot av vilddjuren rorde den. Och pa samma satt vandrade all boskap oantastad forbi vilddjuren.

Medan kreaturen drog forbi, sag prosten, att skogsraet sankte sin tallvedsfackla over en och annan av dem och vande den nerat.

For var gang detta skedde, brot rovdjuren ut i ett hogt, glatt rytande framfor allt om det var over en ko eller nagot annat storkreatur, som facklan sanktes, men det kreatur, som sag facklan vandas over sig, skrek hogt och gallt, som om det skulle ha fatt en kniv i kottet, och hela den flock, som det tillhorde, brot ocksa ut i klagan.

Nu borjade prosten forsta vad det var han sag. Han hade allt hort talas forut om detta, att djuren i Delsbo samlade pa Blacksasen var nyarsnatt, for att skogsraet skulle utmarka vilka tamdjur, som under nasta ar skulle falla i rovdjurens vald. Han kande en stor omkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvalde, fast de val inte borde ha nagon annan herre an manniskan.

Knappast hade den forst flocken dragit bort, forran det aterigen hordes skallklang nerifran skogen och boskapen fran en annan gard kom tagande opp pa bergstoppen. Den gick i samma ordning som den foregaende och vandrade fram till skogsraet, som stod dar strangt och allvarligt och markte ut djur efter djur for doden. Och efter denna flock kom skara pa skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom fran sma torftiga hem, men fram till skogsraet maste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.

Prosten tankte pa Delsbobonderna, som hade sa mycken karlek for sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de val inte lata det fortga sa har,' tankte han. 'De skulle val vaga sitt eget liv hellre an att lata sin boskap vandra fram mellan bjornar och vargar och fa sin dom av skogsraet.'

Den sista flocken, som tradde fram, var prastgardsboskapen. Prosten kande igen skallkons klocka redan pa langt hall, och det matte ocksa hasten ha gjort. Den borjade skalva i alla leder och betacktes av svett. 'Jasa, nu ar det din tur att ga forbi skogsraet och fa sin dom,' sade prosten till hasten. 'Men var inte radd du! Jag forstar nog varfor du har fort mig hit, och jag ska inte overge dig.'

Den praktiga prastgardsboskapen kom i ett langt tag fram ur skogen och gick mot skogsraet och vilddjuren. Den sista i raden var hasten, som hade fort sin husbonde opp pa Blacksasen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar dar och lat djuren bara honom fram mot skogsraet.

Han hade varken bossa eller kniv till sitt forsvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt brost, nar han nu gav sig i kamp med styggelsen.

Till en borjan var det, som skulle ingen ha markt honom. Prastgardsboskapen gick forbi skogsraet pa samma satt som de andra hoparna. Skogsraet sankte inte tallvedsfacklan over nagot av djuren. Forst nar den kloka hasten kom, gjorde det en rorelse for att utmarka den for doden.

Men i detsamma strackte prosten opp handboken, och fackelskenet foll pa korset pa bokparmen. Skogsraet gav till ett hogt och gallt skrik, och blosset foll ur dess hand ner pa marken.

Lagan slocknade genast, och i den plotsliga overgangen fran ljus till morker kunde prosten ingenting se. Ingenting horde han heller. Omkring honom radde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.

Da delade dig hastigt de tunga molnen, som tackte himlen, och genom ramnan tradde fullmanen och kastade ljus ner till marken. Och nu sag prosten, att han och hasten stod ensamma pa Blacksasens topp. Inte ett enda av de manga vilddjuren fanns kvar dar. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gatt over den. Men sjalv satt han med handboken strackt framfor sig, och hasten under honom stod skalvande och badade i svett.

Nar prosten hade ridit nerfor berget och kom hem till sig gard, visste han inte mer om det var en drom eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tanka pa de arma djuren, som var under vilddjursvalde, det forstod han. Och han predikade sa valdeligen for Delsbobonderna, att i hans tid blev alla vargar och bjornar utrotade har i socknen, fast de lar nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."

Har slutade Barnhard sin berattelse. Han fick mycket berom fran alla hall, och det tycktes vara en avgjord sak, att han skulle fa priset. De flesta ansago nastan, att det var synd om Klement att nodgas tavla med honom.

Men Klement borjade oforskrackt. "Det var en dag, da jag gick pa Skansen utanfor Stockholm och langtade hem," sade han, och sa berattade han om pysslingen, som han hade frikopt, for att han inte skulle bli satt i bur och begapad av manniskorna. Och han talade vidare om, att knappt hade han utfort denna goda garningen, forran han hade blivit lonad for den. Han talade och talade, under det att ahorarnas hapnad blev allt storre, och nar han antligen kom till den kungliga lakejen och den granna boken, hade alla fabodjantorna lagt ner sina handarbeten i knaet och sutto ororliga och stirrade pa Klement, som hade fatt uppleva sa markvardiga handelser.

Sa snart Klement hade slutat, sade den aldsta fadbodjantan, att han skulle han halsduken. "Barnhard har bara berattat sadant, som har hant en annan, men Klement har sjalv varit med om en riktig saga, och det tycker jag ar former," sade hon.

Detta hollo alla med om. De sago att Klement med helt andra ogon an forut, sedan de hade fatt, att han hade talat med kungen, och den lille spelmannen var radd att visa hur stolt han kande sig. Men mitt uppe i denna stora lyckan hande det, att nagon fragade honom var han hade gjort av pysslingen.

"Jag hann inte sjalv satta ut en bla skal till honom," sade Klement. "Men jag bad lappgubben gora det. Var han sedan har blivit av, det vet jag inte.

Knappast hade Klement sagt detta, forran en liten tallkotte kom farande och slog honom pa nasan. Den kom inte fran traden, och ingen av manniskorna hade kastat den. Det var alldeles omojligt att begripa var den kom ifran.

"Aj, aj, Klement!" sade fadbodjantan. "Det ser ut, som om smafolket skulle hora pa vad vi talar om. Ni borde nog inte ha lamnat at nagon annan att satta ut den blaa skalen."

XLI. I Medelpad

Fredag 17 juni

Ornen och pojken voro ute i god tid nasta morgon, och Gorgo tankte nog, att han skulle hinna langt uppat Vasterbotten den dagen. Men da bar det sig inte battre, an att han horde hur pojken sade for sig sjalv, att i ett sadant land, som det han nu for fram over, var det val omojligt for manniskor att leva.

Landet, som lag under dem, var sodra Medelpad, och dar fanns rakt ingenting annat an odsliga skogar. Men nar ornen horde pojkens ord, ropade han genast: "Haroppe har de skogen till aker."

Pojken tankte pa vad det var for en skillnad mellan de ljusa, gula ragakrarna med sina veka stran, som skoto upp pa en sommar, och den morka barrskogen med de fasta stammarna, som behovde aratal for att mogna till skord. "Det vill gott talamod till for den, som ska fa sin bargning fran en sadan har aker," sade han.

Mer blev det inte sagt, forran de kommo till en plats, dar skogen var avverkad, sa att marken var tackt bara av stubbar och avhuggna riskvistar. Nar de foro fram over stubbmarken, horde ornen, att pojken sade for sig sjalv, att detta var en bra ful och fattig plats.

"Det ar en aker, som blev avmejad forra vintern," ropade ornen genast.

Pojken tankte pa hur skordemannen i hans trakt foro ut pa sina skordemaskiner i de vackra, ljusa sommarmornarna och pa kort tid mejade av ett stort falt. Men skogsakern skordades under vintern. Timmerhuggarna drogo ut i vildmarken, dar snon lag hog och kolden var som strangast. Det var ett drygt arbete bara att falla ett enda trad, och for att avverka en skogslott, sa stor som denna, hade de val mast ligga ute i flera veckor. "Det maste vara duktigt folk, som kan meja av en sadan har aker," sade han.

Nar ornen hade gjort ett par vingslag, fingo de syn pa en liten koja, som lag i kanten av stubbmarken. Den var uppford av grova, obarkade stockar, var utan fonster och hade bara ett par losa brader till dorr. Taket hade varit tackt med bark och kvistar, men det var nu sonderfallet, sa att pojken kunde se, att inne i kojan funnos endast nagra stora stenar, som hade tjanat till eldstad, och ett par breda trabankar. Nar de foro fram over kojan, horde ornen, att pojken undrade vem som kunde ha bott i en sa elandig stuga.

"Skordemannen, som har mejat skogsakern, har bott har," ropade ornen genast.

Pojken tankte pa hur skordefolket hemma i hans trakt vande tillbaka glatt och muntert fran arbetet och hur det basta, som mor hade i visthuset, bullades upp for dem. Har skulle de efter det stranga arbetet ga till vila pa harda bankar i en koja, som var samre an ett uthus. Och vad de fingo ata, det kunde han rakt inte begripa. "Jag ar radd for att de inte halles nagra skordegillen for de har arbetarna," sade han.

Litet langre fram sago de under sig en forfarligt usel vag, som slingrade genom skogen. Den var smal och sned, backig och krokig, stenig och gropig och sonderskuren av backar pa flera stallen. Nar de foro fram over skogsvagen, horde ornen, att pojken undrade vad som hade fraktats pa en sadan vag.

"Det ar pa den har vagen, som skorden har forts till stacken," sade ornen.

Aterigen tankte pojken pa vilket lustigt liv det var darhemma, nar de stora skordevagnarna, forspanda med tva starka hastar, drogo saden bort fran akern. Karlen, som korde, satt stolt hogst pa lasset, hastarna yvdes och kramade sig, och bybarnen, som hade fatt lov att klattra upp pa karvarna, sutto dar och skreko och skrattade, halvt glada och halvt forfarade. Men har fraktades tunga stockar utfor och uppfor stupande branter. Hasten matte bli som sonderdragen, korkarlen skulle val mangen gang kanna sig fortvivlad. "Jag ar radd for att det inte har horts mycken gamman utmed den har vagen," sade pojken.

Ornen svingade sig framat med valdiga vingslag, och om en liten stund kommo de till en alvstrand. Har sago de en plats, som var alldeles betackt med spanor, stickor och bark. Ornen horde, att pojken undrade varfor det sag sa skrapigt ut darnere.

"Det ar har, som skorden har varit stackad," ropade ornen.

Pojken tankte pa hur sadesstackarna i hans trakt lades upp tatt vid gardarna, som om de voro deras basta prydnad. Har kordes skorden ner till en odslig alvstrand och lamnades dar. "Jag undrar om nagon gar hit bort i odemarken, raknar sina stackar och jamfor dem med grannens," sade han.

En liten stund darefter hunno de fram till den stora alven Ljungan, som flot fram i en bred dalgang. Genast var allt sa forandrat, att de kunde tro sig vara komna till ett annat land. Den morka barrskogen hade stannat pa branterna ovanfor dalen, och sluttningarna voro kladda med ljusstammiga bjorkar och aspar. Dalen var sa bred, att alven pa manga stallen kunde vidga ut sig till sjoar. Pa stranderna lag en stor, rik bygd med praktiga och val upptimrade gardar. Nar de foro fram over dalen, horde ornen, att pojken undrade over att angar och akrar, som funnos dar, kunde racka till for en sa stor befolkning.

"Har bor skordefolket, som mejar av skogsakern," ropade ornen.

Pojken tankte pa de laga stugorna och de kringbyggda gardarna i Skane. Har bodde bonderna i riktiga herrgardshus. "Det ser ut, som om det skulle lona sig att arbeta i skogen," sade han.

Ornen hade amnat fara rakt mot norr, men nar han kom ett stycke over alven, horde han hur pojken undrade vem som tog hand om timret, sedan det hade blivit upplagt vid alvbradden. Da svangde Gorgo om och for osterut nerat Ljungan. "Det ar alven, som tar hand om det och kor det till kvarnen," ropade han.

Pojken tankte pa hur noga det var darhemma att inte ett korn fick spillas bort. Har kommo nu stora massor av timmer flytande i alven, utan att nagon vardade sig om dem. Han kunde inte tro, att mer an halften av stockarna kom fram, dit de skulle. Somliga floto mitt i stromfaran, och for dem gick allt val, med andra fardades utmed stranden, och de stotte mot uddar eller blevo kvarliggande i vikarnas lugnvatten. I sjoarna samlade sig stockarna i sadan mangd, att de tackte hela deras yta. Dar tycktes de ligga och vila hur lange som helst. Vid broarna fastnade de, i fallen hande det, att de broto ratt av, i forsarna stannade de framfor stenarna och byggde upp dig till hoga, vacklande staplar. "Jag kan undra hur lang tid den har skorden behover for att komma till kvarnen," sade pojken.

Ornen fortfor att langsamt flyga nerat Ljungan. Over manga stallen holl han sig stilla med utbredda vingar, for att pojken skulle fa tid att se hur den har sortens skordearbete gick till.

Om en stund kommo de till ett stalle, dar flottningskarlarna arbetade. Och ornen horde, att pojken undrade for sig sjalv vad det var for folk, som sprang fram utmed stranderna.

"Det ar de, som tar vara pa all den skorden, som har fordrojt sig pa vagen," ropade ornen.

Pojken tankte pa hur lugnt och fredligt folk korde sin sad till kvarnen hemma hos honom. Har sprungo karlar fram pa alvstranden med langa batshakar i handerna, och med all moda och besvar hjalpte de timret till ratta. De vadade ut i strandvattnet, sa att de blevo vata fran topp till ta. De hoppade fran sten till sten langt ut i forsarna, de vandrade omkring pa de vaggande timmerhoparna sa lugnt, som om de skulle ha gatt pa slata marken. Det var djarvt och radigt folk. "Nar jag ser det har, maste jag tanka pa smederna i Bergslagerna, som handskades med elden, som om den vore alldeles ofarlig," sade pojken. "Dessa flottningskarlarna leker med vattnet, som om de vore herrar over det. De tycks ha kuvat det, sa att det inte vagar skada dem."

Sa smaningom hade de narmat sig alvmynningen, och Bottniska viken lag framfor dem. Men Gorgo fortsatte inte rakt fram, utan for norrut langs kusten. Han hade inte farit langt, forran de sago under sig ett sagverk, sa stort som en smastad. Nar ornen svavade fram och tillbaka over det, horde han hur pojken sade for sig sjalv, att detta var en bra stor och praktig plats.

"Har har du den stora timmerkvarnen, som kallas Svartvik," ropade ornen.

Pojken tankte pa vaderkvarnarna hemma i hans trakt, som lago sa fridsamt inbaddade i gronska och rorde vingarna sa langsamt. Den har kvarnen, dar skogsskorden skulle malas, lag tatt invid kusten. Pa vattnet framfor den summo en mangd stockar, som en efter annan slapades med jarnkedjor uppfor en sluttande bro in i ett hus, som liknade en stor lada. Vad som skedde med dem darinne, det kunde pojken inte se, men starkt rassel och dan horde han, och fran andra sidan av huset kommo sma vagnar utlopande, som voro fullastade med vita plankor. Vagnarna foro pa blanka skenor bort till bradgarden, dar plankorna lades upp i staplar, som bildade gator liksom husen i en stad. Pa ett stalle byggdes nya staplar, pa ett par stora skepp, som lago och vantade pa last. Det var vimlande fullt av arbetare, och bakom bradgarden uppat skogen lago deras bostader. "Har arbetar de sa, att de matte hinna att saga opp all skog i Medelpad," sade pojken.

Ornen rorde vingarna en smula, och genast sago de ett nytt stort sagverk, som var ungefar likt det forra, men saghus, bradgard, lastkaj och arbetarbostader.

"Har har du en till av de stora kvarnarna. Den kallas Kubikenborg," ropade ornen.

"Jag ser, att det kommer mer skord ur skogen, an jag kunde tro," sade pojken. "Men nu ar det val slut med timmerkvarnarna."

Ornen rorde vingarna sakta, for forbi annu ett par sagverk och kom fram till en stor stad. Nar ornen horde, att pojken undrade vad detta var for en stad, ropade han: "Detta ar Sundsvall. Det ar huvudgarden i timmerbygden."

Pojken tankte pa staderna nere i Skane, som sago sa graa och gamla och allvarliga ut. Haruppe i den kulna norden lag Sundsvalls stad innerst inne i en vacker vik och sag ny och glad och stralande ut. Det var nagot sarskilt lustigt med den, nar man sag den uppifran, for i mitten stod en klunga hoga stenhus, sa praktiga, att det knappt fanns make till dem i Stockholm. Runt om stenhusen var ett tomrum, och sa vidtog en krans av trahus, som lago trevliga och glada i sma tradgardar, men som tyckte veta med sig, att de voro mycket samre an stenhusen, och inte vagade sig fram i deras narhet. "Det har ar nog en bade rik och maktig stad," sade pojken. "Kan det vara mojligt, att det ar den magra skogsmarken, som ger upphov till allt detta?"

Ornen rorde vingarna och for over till Alnon, som lag mittemot Sundsvall. Har rakade pojken i storsta forvaning over alla de sagverk, som kladde stranderna. De lago pa Alnon det ena bredvid det andra, och de lago pa fasta landet mittemot, verk vid verk, bradgard vid bradgard. Han raknade atminstone till fyrtio, men han trodde nog, att de voro annu fler. "Det ar da underbart, att det kan se sa ut haroppe," sade han. "Ett sadant liv och en sadan rorelse har jag inte sett pa nagot annat stalle under hela resan. Det ar ett markvardigt land, som vi har. Vart jag kommer, alltid finns det nagot for manniskor att leva av."

XLII. En morgon i Angermanland

Brodet

Lordag 18 juni

Nar ornen hade farit ett stycke uppat Angermanland nasta morgon, sade han, att i dag var det han, som var hungrig och maste skaffa sig mat. Han satte ner pojken i en valdig tall, som stod pa en hog bergas, och flog darpa sin vag.

Pojken fann en god sittplats i en grenklyka och satt dar och sag ner over Angermanland. Det var en vacker morgon, solskenet forgyllde tradtopparna, en svag vind for spelande genom barren, den skonaste doft slog upp ur skogen, ett storstatligt landskap lag utbrett framfor honom, och sjalv kande han sig sorglos och glad. Han tyckte, att ingen kunde ha det battre.

Han hade fri utsikt at alla hall. Landet vaster om honom var uppfyllt av asar och bergtoppar, som blevo hogre och vildare, ju langre bort de stodo. Oster om honom funnos ocksa en mangd asar, men de sjonko och blevo lagre, tills landet lag alldeles slatt nere vid havet. Overallt blankte aar och alvar, som hade en besvarlig fard med forsar och fall, sa lange som de gingo fram mellan bergen, men bredde ut sig blanka och breda, nar de narmade sig kusten. Bottniska viken sag han ocksa, Inemot land var den prickig av oar och tandad av uddar, men langre ut lag den klar och jamnbla som en sommarhimmel.

"Det har landet ar likt en abradd, nar det nyss har regnat och en mangd rannilar strommar utfor den och graver opp faror, som slingrar och kroker och loper samman," tankte pojken. "Och bra vackert ar det att se pa. Jag minns, att lappgubben pa Skansen brukade saga, att Sverige i en olycklig stund hade blivit vant opp och ner. De andra skrattade at honom, men han pastod, att om de bara hade sett hur grant det var oppe i norden, skulle de begripa, att det inte kunde ha varit meningen fran forsta borjan, att ett sadant land skulle ligga sa langt ur varlden. Och jag tror nastan, att han hade ratt i detta."

Nar pojken hade sett sig nojd pa landskapet, lossade han ranseln fran ryggen, tog fram ett stycke vitt, fint brod och borjade ata. "Jag tror, att jag aldrig har smakat sa gott brod," tankte han. "Och sa mycket jag har sedan! Det racker i ett par dar till for mig. Inte trodde jag i gar vid det har laget, att jag skulle bli agare till en sadan rikedom."

Medan han mumsade och at, tankte han pa hur han hade fatt brodet. "Det ar bestamt darfor, att jag fick det pa ett sa vackert satt, som jag tycker sa mycket om det," sade han.

Kungsornen hade lamnat Medelpad redan forra kvallen, och knappt hade han farit over gransen till Angermanland, forran pojken hade fatt syn pa en adal och en alv, som voro sa statliga, att de overglanste allt, vad han forut hade sett i den vagen.

Dalen hade legat sa bred mellan asarna, att pojken hade undrat om den inte en gang i tiden hade blivit utgravd av en annan alv, som hade varit mycket storre och bredare an den, som nu gick dar. Sedan dalen hade blivit fardig, matte den pa ett eller annat satt ha blivit fylld med sand och jord, inte helt och hallet, men ett gott stycke uppat bergen. Och genom denna losa fyllningen hade den alven, som nu gick fram genom dalen, och som var mycket bred och vattenrik, den ocksa, gravt sig en djup fara. Den hade gjort sig praktiga tillskurna strander: an var det mjuka sluttningar, som blommade sa praktfullt, att den lyste rott, blatt och gult anda upp till pojken, an skoto delar av strandvallen, som hade varit sa harda, att vattnet inte hade kunnat nota bort dem, upp fran alvbradden som branta murar och torn.

Dar pojken hade farit uppe i hojden, tyckte han, att han pa en gang kunde se ner i tre olika slags varldar. Langst nere i daldjupet, dar alven gick fram, var en varld. Dar flottades timmer, dar styrde angbatar fran brygga till brygga, dar rasslade sagverken, dar lastades stora fraktfartyg, dar fangades lax, dar roddes, dar seglades, dar flogo en massa svalor, som hade sina bon i alvbrinken.

Men en vaning hogre upp i dalen, sa att saga, pa den slata marken, som utbredde sig anda bort till bergkanten, dar var en annan varld. Dar lago gardar, byar och kyrkor, dar sadde bonderna sina tegar, dar betade boskap, dar gronskade angar, dar sysslade kvinnorna i sina sma kalgardar, dar slingrade landsvagar, dar brusade jarnvagstag.

Och sa bortom allt detta, uppe pa de skogbevaxta asarna, sag han den tredje varlden. Dar lago tjaderhonor pa agg, dar stodo algarna gomda i de tata snaren, dar lurade lodjuren, dar knaprade ekorrarna, dar doftade barren, dar stod blabarsriset i blom, dar slogo trastarna.

Nar pojken hade fatt se den rika adalen, hade han borjat jamra sig over att han kande sig hungrig. Han hade inte fatt nagot till livs pa tva hela dar, sade han, och nu var han alldeles utsvulten.

Gorgo ville nog inte, att det skulle sagas, att pojken for samre, nar han foljde med honom, an nar han reste med vildgassen, och han hade genast saktat farten. "Varfor har du inte talat om detta forut?" hade han sagt. "Du ska fa sa mycket mat du vill ha. Inte behover du svalta, nar du har en orn till reskamrat."

Strax darpa hade ornen fatt syn pa en bonde, som hade gatt och satt en aker helt nara alvstranden. Karlen bar kornet i en korg, som han hade hangande framfor brostet, och var gang den var tomd, hamtade han nytt utsade ur en sack, som stod vid akerrenen. Ornen hade raknat ut, att den dar sacken stod fylld av den basta mat, som pojken kunde onska sig, och han hade sankt sig ner emot den.

Men innan ornen annu hade natt till marken, hade det uppstatt ett forfarligt larm omkring dem. Det var krakor, och det var sparvar, och det var svalor, som hade skyndat till under haftigt skrikande, i tanke att ornen amnade sla ner pa nagon fagel. "Bort, bort, rovare! Bort, bort fageldodare!" hade de ropat. De hade fort ett sadant vasen, att bonden hade blivit uppmarksam pa det och skyndade fram. Da hade ornen mast fly. Pojken hade inte fatt ett enda korn.

Det hade varit rent markvardigt med smafaglarna. De hade inte bara tvungit ornen att fly, utan de hade ocksa forfoljt honom en lang stracka uppat dalgangen, och overallt hade manniskorna hort deras rop. Kvinnorna hade kommit ut pa gardarna och klappat i handerna, sa att det hade smattrat som gevarssalvor, och karlarna hade rusat ut med bossa i hand.

Pa samma satt hade det gatt, var gang ornen hade sankt sig ner mot marken. Pojken hade overgivit hoppet, att ornen skulle kunna skaffa honom nagon mat. Han hade aldrig forr tankt pa att Gorgo var sa hatad och avskydd. Han hade nastan tyckt, att det var synd om honom.

Om en stund hade de kommit farande over en stor bondgard, dar matmodern matte ha haft bak for sig under dagen. Hon hade nu satt ut en plat nygraddade bullar pa gardsplanen till att svalna och stod bredvid dem och vaktade, for att inte katten eller hunden skulle stjala dem.

Ornen hade sankt sig ner over garden, men han hade inte vagat sla ner mittfor ogonen pa bondkvinnan. Han hade farit fram och tillbaka helt radvill. Ett par ganger hade han varit sa langt nere som till skorstenen, men sa hade han hojt sig pa nytt.

Men nu hade bondhustrun lagt marke till ornen. Hon hade lyft huvudet och foljt honom med blickarna. "Vad den dar bar sig besynnerligt at!" hade hon sagt. "Jag tror, att den vill ha en av mina vetebullar."

Det hade varit en sa vacker kvinna, hog och ljus, med ett glatt och oppet ansikte. Hon hade skrattat helt hjartligt, tagit en bulle fran platen och hallit upp den over sitt huvud. "Vill du ha den, sa kom och ta den!" hade hon sagt.

Ornen hade nog inte forstatt hennes ord, men han hade anda genast begripit, att hon ville ge honom bullen. I ilande fart hade han skjutit ner mot brodet, gripit det och flytt mot hojden.

Nar pojken hade sett ornen rycka till sig brodet, hade han fatt tarar i ogonen. Han hade inte gratit av gladje, darfor att han skulle slippa hungra ett par dar, utan han hade blivit rord over att bondhustrun hade gett bort sitt brod till den vilda rovfageln.

Och dar han nu satt i talltoppen, kunde han, nar han ville, se for sig den hoga, ljusa kvinnan, sadan hon hade statt pa gardsplanen och strackt upp brodet.

Hon hade nog vetat, att den stora fageln var en kungsorn, en rovare, som manniskorna brukade halsa med skarpa skott, och hon hade val ocksa sett den besynnerliga bytingen, som den bar pa sin rygg, men hon hade inte tankt pa vilka de voro, utan sa snart hon hade forstatt, att de voro hungriga, hade hon delat med sig av sitt goda brod.

"Om jag en gang bli manniska igen," tankte pojken, "ska jag fara och soka opp den vackra kvinnan vid den stora alven och tacka henne for att hon var sa god emot oss."

Skogsbranden

Medan pojken annu holl pa med sin frukost, kande han en svag rok norrifran. Han vande sig genast at detta hallet och sag, att en liten rokpelare, sa vit som en dimma, steg upp fran en skogsas; inte fran den, som var narmast, utan fran den andra i ordningen, raknat fran honom. Det sag besynnerligt ut med rok mitt i vilda skogen, men det kunde ju handa, att det lag en fabodvall darborta, och att jantorna hollo pa att koka sitt morgonkaffe.

Det var markvardigt sa den dar roken tog till och bredde ut sig. Den kunde inte komma fran en fabod, men kanske att det fanns kolare i skogen? Pa Skansen hade han sett en kolarkoja och en kolmila, och han hade hort, att det skulle finnas sadana i de har skogarna. Men det var visst mest pa hosten och vintern, som kolarna sysslade vid milorna.

Roken okades for vart ogonblick. Nu valvde den fram over hela bergsryggen. Det var nog inte mojligt, att det kunde komma sa mycket rok fran en kolmila. Det matte vara nagot slags eldsvada, for en mangd faglar flogo upp och flyttade sig over till narmaste as. Bade hokar och tjadrar och andra, som voro sa sma, att det inte var mojligt att kanna igen dem pa sa langt hall, flydde undan for branden.

Den lilla vita rokpelaren hade vuxit till ett tungt, vitt moln, som valte ut over asens kant och sjonk ner mot dalen. Och det slog upp gnistor och sotflingor ur molnet, och ibland var det mojligt att se en rod laga inne i roken. Det var nog en valdig eldsvada, som hade kommit i gang darborta. Men vad i all varlden var det, som brann? Inte kunde det ligga en stor bondgard undangomd i skogen heller?

Det skulle allt vara mer an en gard for att ge upphov till en sadan brand. Nu kom det rok inte bara fran asen; ocksa fran dalen nedanfor den, som han inte kunde se, darfor att den lag bortskymd av den narmaste hojden, steg det massor av rok. Det var inte annat mojligt, an att sjalva skogen brann.

Han hade svart att fa in i tankarna, att den friska, grona skogen kunde brinna, men det var nog sa i alla fall. Och om det verkligen var skogen, som brann, da kanske elden kunde na anda fram till honom? Inte tycktes det mycket troligt, men han onskade, att ornen snart komme tillbaka. Det voro anda bast att vara borta fran detta. Bara brandlukten, som han maste supa in med vart andetag, var en pina.

Det var forskrackligt ett sadant sprakande och smattrande, som hordes nu pa en gang. det kom fran asen narmast honom. Dar stod allra overst en hog tall, just maken till den, som han sjalv satt i. Den var sa storvaxt, att den skot upp over de andra traden. Nyss hade den statt grant rod i morgonljuset, nu glimmade alla barren till pa en gang, och den fattade eld. Sa grann hade den nog aldrig varit forr, men det var ocksa den sista gangen, den fick visa sin skonhet. Tallen var det forsta trad pa asen, som fattade eld, och det var omojligt att begripa hur branden hade natt den. Hade den flugit dit pa roda vingar, eller hade den runnit fram utmed marken som en orm? Ja, det var inte gott att saga, men den var dar i alla fall. Hela furan lagade som ett risbal.

Sa dar! Nu slog rok upp pa manga stallen av asen. Skogselden var nog bade fagel och orm. Den kunde bade kasta sig fram genom luften langa strackor och smyga utmed jorden. Den satte hela asen i brand pa en gang.

Det blev en bradskande flykt for faglarna. De fladdrade upp ur roken som stora sotflingor, foro tvarsover dalen och kommo till asen, dar pojken satt. Han fick en berguv bredvid sig i tallen, och alldeles over honom slog en duvhok ner pa en gren. De hade allt varit farliga grannar en annan dag, men nu sago de inte en gang at honom. De bara stirrade pa elden, de kunde val inte begripa vad som hade kommit at skogen. En mard kilade ocksa upp i tallkronan, stallde sig ytterst pa en gren och sag over till den brinnande skogshojden med sina blanka ogon. Tatt bredvid marden satt en ekorre, men de tycktes inte marka varandra.

Nu rusade elden nerat dalsluttningen. Den fraste och danade som en brusande storm. Det syntes genom roken hur lagorna flogo fran trad till trad. Innan en gran fattade eld, sveptes den forst in i en tunn sloja av rok, sedan blevo alla barr roda pa en gang, och sa borjade det att knastra och brinna.

Nere i dalen, som lag under honom, gick en liten back, som var kantad av alar och sma bjorkar. Dar sag det ut, som om elden skulle stanna. Lovtraden voro inte sa snara att fatta eld som barrtraden. Skogsbranden stod som framfor en mur och kunde inte komma vidare. Den glodde och sprakade, forsokte att svinga sig over till furuskogen pa den andra sidan backen, men nadde inte fram till den.

For en stund var elden hejdad, men sa kastade sig en lang flamma fram till den stora torrfuran, som stod en bit uppat sluttningen, och strax slog denna upp i ljusan laga. Och darmed var elden over backen. Varmen hade varit sa stark, att vartenda trad uppat hela branten var fardigt att fatta eld. Och med brusande och danande som den starkaste storm och det vildaste vattenfall flog skogsbranden upp mot asen.

Da lyfte hoken och berguven, och marden ilade ner ur tradet. Det skulle nog inte droja manga ogonblick, forran elden sutte i tallkronan. Pojken fick allt ge sig av, han ocksa. Det var inte latt att komma utfor tallens hoga, raka stam. Han holl sig fast vid den, sa gott han kunde, gled langa stycken mellan kvistknolarna och ramlade slutligen handlost till marken. Men han hade ingen tid att kanna efter om han hade slagit sig. Det var bara att skynda undan. Elden slog som ett frasande ovader ner i tallen, marken under honom var varm och borjade ryka. Pa ena sidan om honom sprang ett lodjur, pa den andra rann en lang huggorm, och alldeles bredvid ormen skrockade en orrhona, som skyndade framat med sina sma dunkladda kycklingar.

Nar de flyende hade kommit utfor branten och ner i daldjupet, rakade de manniskor, som voro utgangna for att slacka branden. De hade nog varit dar en lang stund, men pojken hade stirrat sa ihardigt at andra sidan, darifran elden kom, att han inte hade markt dem forut. Det fanns en back och en bred rand av lovtrad ocksa nere i denna sankan, och bakom dem arbetade manniskorna. De fallde barrtraden, som stodo narmast alarna, hamtade vatten ur backen och hallde ut det over marken och rensade bort ljung och getpors, for att elden inte skulle kunna smyga fram i smariset.

Ocksa de tankte bara pa skogsbranden, som nu kom stortande mot dem. De flyende djuren sprungo mellan deras fotter, utan att de sago at dem. De slogo inte efter huggormen, de sokte inte fanga orrhonan, nar hon ilade fram och tillbaka utmed backen med de sma pipande ungarna, de brydde sig inte en gang om Tummetott. De stodo med stora tallruskor, som de hade doppat i backen, och med dessa som vapen tycktes de amna ga mot elden. De voro inte sardeles manga. Det var markvardigt att se dem sta dar fardiga att strida, nar allt annat flydde.

Nar elden kom utfor sluttningen med dan och brak och olidlig hetta och kvavande rok, fardig att slunga sig over backen och lovtradsmuren och na andra stranden utan att ens behova stanna, veko manniskorna tillbaka i borjan, som om de inte kunde harda ut. Men det blev ingen lang flykt, utan de vande om.

Skogsbranden gick till storms med forfarande kraft. Gnistorna kastade sig som ett regn av eld over lovtraden, de langa flammorna foro frasande ut ur roken, som om skogen pa andra sidan sog dem till sig.

Men lovtraden hejdade elden, och bakom dem arbetade manniskorna. Dar marken borjade ryka, hamtade de vatten i sina ambar och svalkade den. Nar ett trad sveptes i rok, angrepo de det med snabba yxhugg, kastade omkull de och slackte ut lagorna. Dar elden smog i ljungen, slogo de ner den med de vata tallruskorna och kvavde den.

Roken blev sa tat, att den holjde in alltsammans. Det stod inte till att se hur striden gick, men nog var det latt att forsta, att den var hard, och att det flera ganger var nara, att branden skulle tranga vidare.

Men tank, att efter en stund minskades eldens starka dan, och roken skingrades! Da hade lovtraden mist varje blad, marken under dem var svartbrand, manniskorna voro svarta av rok eller dropo av svett, men skogselden var tillbakaslagen. Den hade upphort att laga. Roken krop vit och mjuk over marken, och ur den skot upp en mangd svarta stanger. Det var allt som fanns kvar av den granna skogen.

Pojken hade klattrat upp pa en sten och statt dar och sett hur elden slacktes. Men nu, nar skogen var raddad, borjade faran for honom. Uven och hoken vande pa en gang sina blickar mot honom.

Da horde han en valbekant rost kalla honom. Gorgo, kungsornen, susade ner genom skogen. Och snart gungade pojken uppe i molnen, fralst fran varje fara.

XLIII. Vasterbotten och Lappland

De fem kunskaparna

Nar pojken var pa Skansen, hade han en gang suttit under trappan till Bollnasstugan och hort pa hur Klement Larsson och lappgubben hade talat om Norrland. Bada hade varit ense om att det var den basta delen av Sverige, men Klement Larsson tyckte mest om landskapen soder om Angermanalven, medan lappgubben pastod, att de, som lago norr om denna alv, voro de fornamsta.

Bast som de talade harom, kom det fram, att Klement aldrig hade varit langre norrut an i Harnosand, och da maste lappgubben skratta at honom, som yttrade sig sa tvarsakert om trakter, som han aldrig hade sett. "Jag maste visst beratta en saga for dig, Klement, sa att du far veta hur det ser ut i Vasterbotten och Lappland, i det stora Samelandet, dar du inte har varit," sade han. – "Det ska aldrig bli sagt om mig, att jag nekar att hora en saga, liksom det aldrig har blivit sagt om dig, att du har nekat att ta emot en tar kaffe," svarade Klement, och lappgubben borjade sin historia.

"Det hande en gang, Klement, att faglarna, som bodde nere i Sverige, soder om det stora Samelandet, tyckte, att de var for trangbodda, och tankte pa att flytta norrut.

De samlade sig och overlade. De unga och ivriga ville genast antrada flyttresan, men de gamla och visa drev igenom, att de forst skulle sanda ut kunskapare for att forska ut det frammande landet. 'Ma vart och ett av de fem stora fagelfolken skicka en spejare,' sade de visa, 'sa att vi alla far veta om vi i norr kan finna boplatser, foda och gomstallen!'

Fem goda och kloka faglar blev genast utsedda av de fem stora fagelfolken. Skogsfaglarna valde en tjader, slattfaglarna en larka, havsfaglarna en fiskmas, insjofaglarna en lom och fjallfaglarna en snosparv.

Nar dessa skulle borja sin resa, sade tjadern, som var den storsta och myndigaste: 'Det ar stora vidder, som ligger framfor oss. Far vi tillsammans, kommer det att droja lange, innan vi har flugit over allt det land, som vi har att forska igenom. Far vi daremot var for sig och undersoker var sin del av landet, kan hela arendet vara utfort pa ett par dar.'

De andra fyra kunskaparna tyckte, att detta var ett vist forslag, och rattade sig efter det. Det blev overenskommet, att tjadern skulle forska igenom mittlandet, larkan skulle fardas ett stycke ostligare och fiskmasen annu langre mot oster, dar landet sjonk i havet. Lommen atog sig att flyga ett stycke vastligare an tjadern, och snosparven skulle fara langst mot vaster, utmed landsgransen.

I denna ordning for de fem faglarna mot norr, sa langt som landet rackte. Sedan vande de tillbaka och berattade de forsamlade faglarna vad de hade sett.

Fiskmasen, som hade farit fram i havsbandet, tog forst till orda.

'Det ar ett gott land daroppe i norr,' sade han. 'Det bestar inte av annat an en lang skargard. Det ar fullt av fiskrika sund och skogiga uddar och oar. De flesta av dessa ar obebodda, och havsfaglarna ska pa dem finna tillrackligt med boplatser. Manniskorna driver en smula fiske och sjofart i sunden, men inte sa mycket, att det kan stora oss faglar. Om havsfaglarnas folk vill folja mitt rad, ma det genast flytta mot norr.'

Efter fiskmasen talade larkan, som hade genomforskat landet innanfor kusten.

'Jag forstar inte vad fiskmasen menar med sina oar och uddar,' sade hon. 'Jag har bara farit fram over stora falt och de skonaste blomsterangar. Aldrig forr har jag sett ett land, som ar genomskuret av sa manga stora floder. Det var mig en gladje att se dem, breda och maktiga, i lugnt lopp fardas over den jamna slatten. Pa flodstranderna ligger gardarna sa tatt som utmed en stadsgata, och vid alvmynningarna finns stader, men for ovrigt ar landet mycket odsligt. Om slattfaglarnas folk vill lyda mitt rad, bor det genast flytta mot norr.'

Efter larkan kom tjadern, som hade flugit over mittlandet.

'Jag forstar varken vad larkan menar med sina angar eller fiskmasen med sin skargard,' sade han. 'Jag har inre sett annat an furuskogar och granskogar under hela resan. En mangd stora mossar och manga forsande och strida alvar finns det ocksa, men allt, som inte ar mosse och alv, ar mork barrskog. Inte har jag sett akerfalt, inte har jag sett manniskoboningar. Om skogsfaglarnas folk vill lyda mitt rad, bor det genast flytta mot norr.'

Efter tjadern kom lommen som hade granskat landbaltet bortom skogstrakten.

'Jag forstar inte vad tjadern menar med sin skog, och inte heller vet jag var larkan och fiskmasen har haft sina ogon,' sade lommen. 'Det ar knappast nagot land daroppe. Det ar idel stora sjoar. Mellan skona strander blanker djupblaa fjallsjoar, som utgjuter sig i danande vattenfall. Jag sag kyrkor och stora kyrkbyar vid somliga av sjoarna, men andra lag ode och fredade. Om insjofaglarnas folk vill lyda mitt rad, bor det genast flytta mot norr.'

Till sist talade snosparven, som hade flugit fram utmed landsgransen.

'Jag forstar inte vad lommen menar med sina sjoar, och inte heller begriper jag var tjadern och larkan och fiskmasen kan ha sett for ett land,' sade han. 'Jag har daroppe i norr funnit ett stort fjalland. Inga slatter har jag rakat pa, ingen storskog, men bergtopp efter bergtopp, fjallvidd efter fjallvidd. Jag har sett isfalt och sno och bergbackar med vatten vitt som mjolk. Inga akrar, inga angar har mott mina blickar, men marker, som ar tackta av vide, dvargbjork och renmossa. Inga bonder, inga husdjur, inga gardar har jag funnit, men lappar, renar och lappkator. Om fjallfaglarnas folk vill lyda mitt rad, bor det genast flytta mot norr.'

Nar de fem kunskaparna hade talat pa detta sattet, borjade de kalla varandra for lognare och var fardiga att fara ihop och strida for att bevisa sanningen av sina ord. Men de gamla och visa faglarna, som hade skickat ut dem, hade hort deras tal med gladje och lugnade de stridslystna.

'Ni ska inte vredgas varandra,' sade de. 'Vi forstar av era ord, att daroppe i norr finns bade ett stort fjalland och ett stort insjoland och ett stort skogsland och ett stort slattland och en stor skargard. Det ar mer, an vi hade vantat oss. Det ar mer, an manga stora kungariken kan beromma sig av att aga inom sina granser.'"

Det vandrande landet

Lordag 18 juni

Pojken hade kommit att tanka pa lappgubbens berattelse, darfor att han nu sjalv reste fram over samma land, som denne talat om. Ornen hade sagt honom, att den jamna kuststrackan, som bredde ut sig under dem, var Vasterbotten, och att de blanande asarna langt i vaster lago i Lappland.

Bara det, att ater sitta saker pa Gorgos rygg efter all angesten, som han hade utstatt under skogsbranden, var en lycka, men det var ocksa en bra skon resa, som de gjorde. Pa morgonen hade vinden kommit fran norr, men nu hade den kastat om, sa att de hade medvind, och intet luftdrag kandes. Farden gick sa lugnt, att det ibland forefoll, som om de stode stilla i luften. Pojken tyckte, att ornen slog och slog med vingarna utan att komma ur flacken. I stallet var allting under dem i rorelse. Hela marken och allt, som fanns pa den, drog sig sakta soderut. Skogarna, husen, angarna, gardsgardarna, alvarna, staderna, skargardsoarna, sagverken, allt var statt pa vandringen. Han undrade vart allt det dar skulle bege sig. Hade det trottnat pa att sta sa langt uppe i norr och ville flytta ner mot sodern?

Bland detta, som rorde sig och vandrade soderut, sag han bara en sak, som stod stilla, och det var ett jarnvagstag. Det stod alldeles under dem, och det var med taget som med Gorgo, att det inte kunde komma ur flacken. Lokomotivet sande ut rok och gnistor, det hordes anda upp till pojken hur hjulen rasslade mot skenorna, men taget rorde sig inte. Skogarna gledo forbi det, banvaktarstugorna gledo forbi det. Grindar och telegrafstolpar gledo forbi det, men taget stod stilla. En bred alv med en lang bro kom emot det, men alven och alvbron gledo fram under taget utan minsta svarighet. Till sist kom en jarnvagsstation farande. Stationsinspektoren stod pa perrongen med sin roda flagga i handen och fordes sakta fram till taget. Nar han viftade med den lilla flaggan, sande lokomotivet upp annu svartare rokvirvlar an forut och pep angsligt liksom for att jamra sig over att det stod stilla. Men med detsamma, borjade det att rora sig. Pa samma satt som jarnvagsstationen och allt det andra gled det bort mot sodern. Pojken sag hur vagnsdorrarna slogos upp och de resande kommo ut ur taget, allt under det att bade detta och de resande flyttade sig soderut. Men sa lyfte pojken blickarna fran jorden och forsokte att se ratt framfor sig. Han tyckte, att han blev yr i huvudet av att titta pa det besynnerliga jarnvagstaget.

Men sedan pojken en stund hade suttit och stirrat pa ett litet vitt moln, trottnade han pa detta och sag ner igen. Alltjamt tyckte han, att han och ornen hollo sig stilla, och att allt annat for astad soderut. Dar han satt pa ornryggen och ingenting annat hade att roa sig med an sina egna tankar, fann han det lustigt att forestalla sig, att hela akern, som just nu gled fram under honom, och som val knappt kunde vara mer an nysadd, for han sag inte ett gront stra pa den, skulle aka i vag ner till Soderslatt i Skane, dar ragen stod med ax vid den har tiden!

Granskogarna hade forandrat sig haruppe. Traden stodo glesa, grenarna voro korta, barren nastan svarta, manga trad hade kala toppar och sago sjuka ut. Marken under dem var betackt med gamla stammar, som ingen hade brytt sig om att ta vara pa. Tank, om en sadan skog komme sa langt, att den finge se Kolmarden! Da skulle den allt kanna sig ynklig.

Och den dar tradgarden, som han sag under sig just nu! Det fanns vackra trad i den, men varken frukttrad eller adla lindar och kastanjer, utan bara ronnar och bjorkar. Det fanns vackra buskar i den, men inte guldregn och flader, utan bara haggar och syrener. Det fanns ocksa kryddsangar i den, men de voro annu inte ansade och planterade. Tank, om en sadan tappa skulle komma farande anda ner till en herrgardstradgard i Sormland! Da skulle den val tycka om sig sjalv, att den vore en riktig vildmark.

Eller den dar angen, som var fullsatt med sa manga sma graa lador, att man kunde tycka, att halften av marken matte ha gatt at till tomtplatser! Om den styrde astad ner mot Ostgotaslatten, da skulle allt bonderna dar gora stora ogon.

Men om den vidstrackta tallmon, som nu lag under honom, dar tallarna inte stodo stela och raka som i vanliga skogar, utan hade yviga grenar och rika kronor och hade ordnat sig i behagliga grupper pa den skonaste matta av vit renmossa, om den tallmon skulle taga ner till Ovedsklosters park, da skulle den praktiga parken nodgas medge, att den hade funnit sin vederlike.

Tank, om trakyrkan nere under honom, med vaggar tackta av roda trafjall, med brokigt malad klockstapel och med en hel liten stad av graa kyrkbodar bredvid sig, komme dragande forbi en av de fast uppmurade Gotlandskyrkorna! Da skulle de allt ha mycket att saga varandra.

Vad som var hela landskapets stolthet och ara, det var de maktiga, morka alvarna med sina praktiga dalgangar, fulla av gardar, sin massor av timmer, sina sagverk, sina stader och angbatsfyllda mynningar. Om en sadan alv komme och visade sig nerat landet, skulle alla aar och alvar soder om Dalalven krypa ner i jorden av blygsel.

Och tank, om en sadan har ofantligt stor slatt, sa lattodlad och sa valbelagen, komme glidande framfor ogonen pa de fattiga Smalandsbonderna! Da skulle de allt skynda bort fran sina magra tappor och stenfyllda akerbitar och borja roja och odla.

En sak var det, som det har landskapet hade mer av an alla de andra, och det var ljus. Tranorna stodo och sovo pa mossarna. Natten matte vara kommen, men ljuset drojde kvar. Solen hade inte vandrat mot soder som allt annat. Den hade i stallet gatt sa langt mot norr, att den nu sken honom ratt i ansiktet. Och den tycktes inte amna sjunka ner till himlaranden den natten. Tank, om det ljuset och den solen lyste over Vastra Vemmenhog! Det skulle allt smaka husman Holger Nilsson och hans hustru att fa en arbetsdag, som vore tjugufyra timmar lang.

Drommen

Sondag 19 juni

Pojken lyfte upp huvudet och sag sig omkring alldeles yrvaken. Detta var da bra besynnerligt. Har lag han och sov pa ett stalle, dar han aldrig forr hade varit. Nej, han hade aldrig forr sett dalen, dar han lag, och inte heller bergen, som stodo omkring dem. Han kande inte igen den runda sjon, som lag mitt i dalen, och aldrig nagonsin hade han sett sadana elandiga, forkrympta bjorkar, som de han nu lag under.

Och var var ornen? Han sag inte till honom pa nagot hall. Gorgo matte ha overgett honom. Det har var da ocksa ett aventyr.

Pojken lade sig ner pa marken igen, slot ogonen och forsokte paminna sig hur det hade varit, nar han somnade.

Han kom ihag, att sa lange, som han hade farit fram over Vasterbotten, hade han tyckt, att han och ornen hollo sig stilla i luften pa samma stalle, och att landet under honom tagade mot soder. Men sa hade ornen vant mot nordvast, vinden hade kommit fran sidan, han hade aterigen kant luftdraget, och med detsamma hade landet darnere stannat, och han hade markt, att ornen bar honom framat med valdig fart.

"Nu far vi in i Lappland," hade Gorgo sagt, och pojken hade lutat sig framover for att fa se det landskapet, som han hade hort sa mycket talas om.

Men han hade allt kant sig ratt besviken, nar han inte hade sett nagot annat an stora skogsmarker och vida mossar. Skog foljde pa mosse, och mosse foljde pa skog. Den stora enformigheten hade till sist gjort honom sa somnig, att han hade hallit pa att ramla i backen.

Han hade sagt till ornen, att han inte orkade sitta kvar pa hans rygg langre, utan var tvungen att sova en stund. Gorgo hade genast sankt sig till marken, och pojken hade kastat sig ner pa mossan, men da hade Gorgo slagit klorna i honom och svingat sig upp i rymden med honom. "Sov du, Tummetott!" hade han ropat. "Solskenet haller mig vaken, och jag vill fortsatta resan."

Och fastan pojken hade hangt sa obekvamt, hade han verkligen slumrat in, och medan han hade sovit, hade han dromt.

Han tyckte, att han gick pa en bred vag nere i sodra Sverige och skyndade framat sa fort, som hans sma ben kunde bara honom. Han var inte ensam, utan en mangd vandrare tagade fram at samma hall. Tatt bredvid honom marscherade ragstran med tunga ax i topparna, blommande blaklint och gula gullkragar; appletrad pustade fram, nertyngda av frukter, och efter dem foljde fullsatta bonrankor, stora stand med prastkragar och hela snar av barbuskar. Stora lovtrad, bade bok och ek och lind, gingo i sakta mak mittpa vagen, susade stolt med kronorna och veko inte for nagon. Mellan fotterna pa honom kilade smaorterna: smultronstand, vitsippor, maskrosor, klover och forgatmigej. Forst tyckte han, att det inte var annat an vaxter, som pa detta satt tagade framat vagen, men snart markte han, att bade djur och manniskor foljde dem. Insekterna surrade kring de framskyndande vaxterna, i landsvagsdikena gledo fiskar, faglarna sutto och sjongo i de vandrande traden, tamdjur och vilddjur ilade framat i kapp, och mittibalnd alla dessa gingo manniskor, somliga med spadar och liar, andra med yxor, andra med jaktbossor och andra ater med fiskhavar.

Taget drog fram med gladje och munterhet, och det undrade han inte pa, sedan han hade sett vem det var, som anforde det. Det var ingen mindre an solen sjalv. Den rullade framat vagen som ett stort lysande huvud med har av mangfargade stralar och ett ansikte, som sken av munterhet och godhet. "Framat!" ropade den oupphorligen. "Ingen behover vara angslig, nar jag ar med. Framat! Framat!"

"Jag undrar vart solen vill fora oss," sade da pojken for sig sjalv. Men ragstraet, som gick bredvid honom, hade hort hans ord, och det svarade genast: "Hon vill fora oss oppat Lappland for att strida mot den stora forstenaren."

Pojken markte snart, att flera av vandrarna blevo tveksamma, saktade farten och till sist blevo staende. Han sag, att det stora boktradet stannade, radjuret och vetestandet blevo kvar vid vagkanten och likaledes bjornbarsbuskarna, de stora gula smorbollarna, kastanjerna och rapphonorna.

Han sag sig omkring for att fundera ut varfor sa manga stannade. Da upptackte han, att han inte langre var kvar i sodra Sverige, utan vandringen hade gatt sa fort, att de redan voro i Svealand.

Haruppe borjade eken flytta sig framat alltmer betanksamt. Den stod stilla en stund, tog nagra tveksamma steg och tvarstannade alldeles. "Varfor foljer eken inte med langre?" fragade pojken. – "Hon fruktar den stora forstenaren," sade en ung, ljus bjork, som gick framat sa glad och kack, att det var en lust att se.

Men fastan manga hade blivit efter, fanns det annu en stor skara, som fortsatte farden med gott mod. Och solhuvudet rullade alltjamt fore taget, skrattade och ropade: "Framat! Framat! Ingen behover vara angslig, sa lange som jag ar med."

Skaran skyndade vidare med samma fart. Snart voro de uppe i Norrland, och nu hjalpte det inte, hur solen ropade och bad. Appletradet stannade, korsbarstradet stannade. Havrestandet stannade. Pojken vande sig till dem, som blevo efter. "Varfor gar ni inte med? Varfor sviker ni solen?" sade han. – "Vi vagar inte. Vi fruktar den stora forstenaren, som bor oppe i Lappland," svarade de.

Snart tyckte sig pojken forsta, att de hade kommit langt uppat Lappland, och har blev skaran, som vandrade framat, allt glesare. Ragstraet, kornet, smultronet, blabarsriset, artrankan, vinbarsbusken hade foljt med allt hittills. Algen och kon hade gatt sida vid sida, men nu stannade alla dessa. Manniskorna foljde med an ett stycke, men sa blevo ocksa de staende. Solen skulle nog ha varit nastan overgiven, om det inte hade kommit nytt foljesfolk. Videbuskar och en mangd annat smakratt sallade sig till taget. Lappar och renar, fjallugglor och fjallravar och snoripor forenade sig med det.

Pojken horde nu nagot, som kom emot dem. Det var en mangd floder och backar, som stortade fram i stark fors. "Varfor har de dar sa brattom?" fragade han. – "De flyr undan for den stora forstenaren, som bor oppe i fjallen," svarade en riphona.

Helt plotsligt sag pojken, att framfor dem reste sig en hog, mork mur med uttaggat kron. Vid asynen av muren tycktes alla rygga tillbaka, men solen vande genast sitt stralande ansikte emot den och overgot den med ljus. Da visade det sig, att det inte var nagon mur, som stod i deras vag, bara de allra skonaste berg, som hojde sig det ena bakom det andra. Topparna blevo roda i solskenet, sluttningarna stodo ljusblaa med guldskiftningar. "Framat! Framat! Ingen fara, sa lange som jag ar med," ropade solen och rullade uppat bergens branta sidor.

Men under farden uppat bergen overgav henne den tappra ungbjorken, den starka tallen och den envisa granen. Har overgavo henne renen, lappen och videt. Till sist, nar hon var uppe pa bergtoppen, var det ingen mer an den lilla Nils Holgersson, som foljde henne.

Solen rullade in i en klyfta, dar vaggarna voro kladda med is, och Nils Holgersson ville folja henne dit in, men langre an till klyftans oppning vagade han sig inte, for darinne sag han nagot forfarande. Langst inne i klyftan satt ett gammalt troll med kropp av is, har av istappar och mantel av sno. Framfor trollet lago nagra svarta ulvar, som reste sig och oppnade sina gap, nar solen visade sig. Och ur det ena ulvagapet kom vass kold, ur det andra kom vasande nordan, ur den tredje kom svart morker. "Det dar ar val allt den stora forstenaren och hans folje," tankte pojken. Han forstod, att nu gjorde han klokast i att fly, men han var sa nyfiken att se hur motet mellan trollet och solen skulle avlopa, att han blev staende.

Trollet rorde sig inte, utan bara stirrade mot solen med sitt hemska isansikte, och solen stod likaledes stilla, gjorde ingenting annat an log och stralade. Sa fortgick det en stund, och pojken tyckte sig marka, att trollet borjade sucka och vandas, snomanteln foll, och de tre forfarliga ulvarna vralade mindre valdsamt. Men plotsligen ropade solen: "Nu ar min tid ute," och rullade baklanges ut ur klyftan. Da slappte trollet sina tre ulvar losa, och med ens foro nordanstormen, kolden och morkret ut ur klyftan och borjade jaga solen. "Kor bort henne! Driv undan henne!" ropade trollet. "Jaga henne sa, att hon aldrig kommer tillbaka! Lar henne, att Lappland ar mitt!"

Men Nils Holgersson hade blivit sa angslig, nar han horde, att solen skulle jagas bort fran Lappland, att han hade vaknat med ett skrik.

Och nar han hade kommit till besinning, hade han markt, att han lag pa bottnen av en stor bergdal. Men var var Gorgo, och hur skulle han fa reda pa var han sjalv befann sig?

Han reste sig upp och sag sig omkring. Da follo hans blickar pa en besynnerlig byggnad av tallgrenar, som lag pa en klippavsats. "Det dar ar bestamt ett sadant dar ornnaste, som Gorgo...

Han tankte inte tanken till slut. I stallet ryckte han luvan av huvudet, svangde den i luften och hurrade. Han forstod vart Gorgo hade fort honom. Detta var dalen, dar ornarna bodde pa klipphyllan och vildgassen pa dalbottnen. Han var framme! Han skulle raka Marten gaskarl och Akka och alla reskamraterna om ett par ogonblick.

Framkomsten

Pojken gick sakta framat och letade efter sina vanner. Det var alldeles stilla i hela dalen. Solen hade inte stigit upp over klippvaggarna, och Nils Holgersson kunde forsta, att det var sa tidig morgon, att vildgassen annu inte voro vakna. Han hade inte gatt langt, forran han stannade och smalog, darfor att han sag nagot sa vackert. Det var en vildgas, som lag och sov i ett litet rede pa marken, och bredvid henne stod gaskarlen. Han sov, han ocksa, men det var tydligt, att han hade stallt sig sa nara for att vara till hands vid varje fara.

Pojken vandrade vidare utan att stora dem och tittade in mellan de sma vide buskarna, som tackte marken. Det drojde inte, forran han fick syn pa ett nytt gaspar. De horde inte till hans flock, utan de voro framlingar, men han blev sa glad, att han borjade smasjunga, bara darfor att han hade rakat vildgass.

Han tittade in i ett nytt snar, och dar antligen sag han ett par, som han kande igen. Det var bestamt Nelja, som lag dar pa agg, och gaskarlen, som stod bredvid henne, var Kolme. Ja, visst var det sa. Det var omojligt att ta miste.

Pojken hade nog haft god lust att vacka dem, men han lat dem sova och vandrade vidare.

I nasta snar sag han Viisi och Kuusi, och inte langt fran dem fann han Yksi och Kaksi. De sov alla fyra, och pojken gick forbi dem utan att vacka dem.

Nar han kom i narheten av nasta snar, tyckte han sig se nagot vitt lysa fram mellan buskarna, och hjartat borjade bulta av gladje i brostet pa honom. Jo, det var, som han hade vantat. Darinne lag Dunfin sa fagert pa agg, och bredvid henne stod den vita gaskarlen. Pojken tyckte, att det syntes pa honom, fastan han sov, hur stolt han var over att sta och vakta sin hustru uppe i de lapska fjallen.

Men inte heller den vita gaskarlen ville pojken vacka ur somnen, utan han gick vidare.

Han fick soka ratt lange, innan han rakade nagra fler vildgass. Men sa markte han pa en liten kulle nagot, som var likt en gra tuva. Och nar han kom fram till kullens fot, sag han, att den graa tuvan var Akka fran Kebnekajse, som stod dar alldeles klarvaken och sag sig omkring, som om hon holle vakt over hela dalen.

"Goddag, mor Akka!" sade pojken. "Det var bra, att ni ar vaken. Ni ska vara snall och inte vacka de andra an pa en stund, for jag vill garna tala med er ensam."

Den gamla forargasen rusade utfor kullen ner mot pojken. Forst fattade hon tag i honom och ruskade honom, sa strok hon nabben upp och ner langs hela hans kropp, och sa ruskade hon honom pa nytt. Men hon sade ingenting, eftersom han hade bett, att hon inte skulle vacka de andra.

Tummetott kysste den gamla mor Akka pa bada kinderna, och sedan borjade han beratta for henne hur han hade blivit ford till Skansen och kvarhallen dar i fangenskap.

"Nu ska jag tala om for er, att Smirre rav med det avbitna orat satt fangen i ravboet pa Skansen," sade pojken. "Och fast han hade varit bra svar mot oss, kunde jag inte lata bli att tycka, att det var synd om honom. Det fanns manga andra ravar i den stora ravborgen, och de trivdes bra nog, men Smirre satt jamt och sag bedrovad ut och langtade efter friheten. Jag hade fatt manga goda vanner dar, och en dag horde jag av lapphunden, att en man hade kommit till Skansen for att kopa ravar. Han var fran en o langt ute i havet. De hade utrotat alla ravar borta pa hans o, men nu holl rattorna pa att ta overhand hos dem, och de onskade ravarna tillbaka. Sa snart jag hade fatt veta detta, gick jag till Smirres bur och sade till honom: 'I morgon, Smirre kommer manniskorna hit for att hamta ett par ravar. Smyg dig inte undan, utan hall dig framme och laga, att du blir infangad, sa far du din frihet tillbaka!' Och han lydde mitt rad, och nu springer han fri omkring pa on. Vad sager ni om detta, mor Akka? Var det handlat efter ert sinne?"

"Det var handlat sa, att jag skulle ha velat gora det sjalv," sade forargasen.

"Det var da val, att ni var nojd med detta," sade pojken. "Nu ar det en sak till, som jag maste fraga er om. Jag sag en dag, att Gorgo, ornen, den dar, som hade kampat med Marten gaskarl, fordes fangen till Skansen och sattes in i ornburen. Han sag omklig och bedrovlig ut, och jag funderade pa att fila sonder staltradstaket over honom och slappa ut honom. Men sa tankte jag ocksa pa att han var en farlig rovare och fagelatare. Jag visste inte om jag gjorde ratt, ifall jag slappte los en sadan illgarningsman, och jag tyckte, att det vore kanske bast att lata honom sitta, dar han satt. Vad sager ni, mor Akka? Var detta ratt tankt?"

"Inte var detta ratt tankt," sade Akka. "Man ma saga vad man vill om ornarna, men de ar stolta och frihetsalskande mer an andra djur, och det gar inte an att halla dem i fangenskap. Vet du vad jag nu foreslar dig? Jo, detta, att vi bada, sa fort som du har vilat ut, gor en resa dit ner till det stora fagelfangelset och befriar Gorgo."

Det ordet vantade jag mig av er, mor Akka," sade pojken. "Det finns de, som sager, att ni inte mer kanner nagon karlek for den, som ni har uppfostrat med sa mycken moda, darfor att han lever sa, som ornar maste leva. Men nu hor jag, att detta inte ar sant. Jag vill nu se efter om Marten gaskarl inte ar vaken, och om ni under tiden vill saga ett ord till tack at den, som har burit mig hit tillbaka till er, sa tror jag, att ni traffar honom daroppe pa klipphyllan, dar ni en gang fann en hjalplos ornunge."

XLIV. Asa gasapiga och lille Mats

Sjukdomen

Det aret, da Nils Holgersson for omkring med vildgassen, talades det ratt mycket om ett par barn, en gosse och en flicka, som vandrade genom landet. De voro fran Smaland, fran Sunnerbo harad, och de hade en gang bott med sina foraldrar och fyra syskon i en liten stuga ute pa en stor ljunghed. Nar de bada barnen annu voro sma, hade sent en kvall en fattig vandrerska klappat pa dorren och begart husrum. Fastan stugan knappt kunde rymma de manniskor, som voro hemma dar, hade hon blivit inslappt, och mor hade rett henne en badd pa golvet. Under natten hade hon legat och hostat sa, att barnen hade tyckt, att hela huset hade skakat vid det, och pa morgonen hade hon blivit sa sjuk, att hon inte hade orkat fortsatta sin vandring.

Far och mor hade varit sa goda mot henne, som det hade varit dem mojligt. De hade lamnat henne sin sang och sjalva lagt sig pa golvet, och far hade gatt till doktorn och skaffa henne droppar. De forsta dagarna hade den sjuka varit som forvildad, bara begart och fordrat och aldrig sagt ett ord till tack, men sedan hade hon veknat och blivit odmjuk och tacksam. Till sist hade hon bara tiggt och bett, att de skulle bara henne ur stugan ut pa ljungen, sa att hon skulle fa do dar. Nar vardfolket inte hade velat gora henne till viljes hari, hade hon berattat for dem, att hon de sista aren hade strukit omkring med ett tattarfolje. Hon var inte sjalv av tattarslakt, utan var dotter till en hemmansagare, men hon hade smugit sig ifran hemmet och foljt med vandringsfolket. Nu trodde hon, att en tattarkvinna, som hade blivit ond pa henne, hade sant sjukdomen over henne. Men det var inte nog med detta, utan tattarkvinnan hade hotat henne och sagt, att likasa illa, som det hade gatt henne sjalv, skulle det ga alla dem, som toge emot henne under sitt tak och vore goda mot henne. Detta trodde hon pa, och darfor bad hon nu, att de skulle kasta ut henne ur stugan och aldrig se at henne. Hon ville inte bringa olycka over sa gott folk, som de voro. Men foraldrarna hade inte gjort, som hon hade bett dem. Det var nog omojligt, att de hade blivit skramda, men de voro inte sadana, att de kunde kasta ut en fattig, dodssjuk manniska.

Kort darpa hade hon dott, och sa hade olyckorna borjat. Forut hade de aldrig vetat om annat an gladje i den stugan. De hade varit fattiga forstas, men inte sa varst anda. Far var vavskedsmakare, och mor och barnen hade hjalpt honom med arbetet. Far gjorde i ordning sjalva stommen till skedarna, mor och stora syster verkstallde bindningen, de mindre barnen hyvlade till tanderna och skuro ut dem. De arbetade fran morgon till kvall, men de hade standigt muntert och glatt, isynnerhet nar far berattade om de dagar, da han hade vandrat omkring langt borta i frammande land och salt vavskedar. Far hade haft ett sa lustigt humor, att mor och alla barnen ibland hollo pa att skratta sig fordarvade at honom.

Tiden efter den fattiga vandrerskans dod stod barnen som en svar drom. De visste inte om den hade varit kort eller lang, men de kommo ihag, att de jamt hade haft begravningar darhemma. Det var deras syskon, som hade dott och blivit forda till graven det ena efter det andra. De hade ju inte haft flera an fyra syskon, sa att mera an fyra begravningar kunde det ju inte ha hallits, men barnen tyckte, att det hade varit manga fler an sa. Det hade till sist blivit sa tyst och tungt inne i stugan. Det var, som om dar hade firats gravol var dag.

Mor hade nagot sa nar hallit modet uppe, men far hade blivit sig alldeles olik. Han kunde inte mera varken skamta eller arbeta, utan han satt fran morgon till kvall med huvudet lutat i handerna och bara funderade.

En gang – det var efter den tredje begravningen – hade far brutit ut i ett vilt tal, som barnen hade blivit skramda av att hora. Han kunde inte forsta, hade han sagt, varfor det skulle komma sadan olycka over dem. De hade ju gjort en god garning, nar de hade hjalpt den sjuka. Var det da sa, att det onda var maktigare an det goda har i varlden? Mor hade forsokt tala forstand med far, men hon hade inte kunnat fa honom lugn och undergiven, som hon sjalv var.

Ett par dagar darefter hade det varit slut med far,. Men han hade inte dott, utan han hade gatt sin vag. Se, aldsta syster hade sjuknat, och henne hade far alltid hallit mest av. Och nar han sag, att ocksa hon skulle do, hade han flytt fran allt elandet. Mor hade inte sagt annat, an att det var bast for far, att han var borta. Hon hade varit radd for att han skulle bli tokig. Han grubblade sig fran vettet over det, att Gud kunde tillata en elak manniska att anstifta sa mycket ont.

Sedan far hade gatt bort, hade de blivit mycket fattig. I borjan hade han skickat dem pengar, men sedan hade det val gatt illa for honom, och han hade upphort att sanda nagot. Och samma dag, som aldsta systern hade blivit begraven, hade mor stangt stugan och gatt hemifran med de tva barnen, som hon annu hade kvar. Hon hade vandrat till Skane for att arbeta pa betfalten, och hon hade fatt plats pa Jordberga sockerbruk. Mor hade varit en god arbeterska och hade haft ett glatt och frimodigt satt. Alla hade tyckt mycket om henne. Manga hade forvanat sig over att hon kunde vara sa lugn efter allt, vad hon hade gatt igenom. Men mor var en mycket starkt och talig manniska. Nar nagon talade med henne om de tva praktiga barnen, som hon forde med sig, sade hon bara: "De ska snart do, de ocksa." Hon sade detta, utan att rosten skalvde och utan att fa en tar i ogonen. Hon hade vant sig att inte vanta nagot annat.

Men det hade inte gatt sa, som mor hade trott. Sjukdomen hade i stallet kommit over henne sjalv. det hade gatt fort med mor, annu fortare an med smasyskonen. Hon hade kommit till Skane i borjan av sommaren, och fore hosten hade hon lamnat barnen ensamma.

Medan mor lag sjuk, sade hon manga ganger till barnen, att de skulle komma ihag, att hon aldrig hade angrat, att hon latit den sjuka bo hos dem. For det var inte svart att do, hade mor sagt, nar man hade gjort ratt. Alla manniskor skulle do, det kunde man inte undslippa. Men sjalv kunde man avgora om man ville do med ett gott samvete eller med ett daligt.

Innan mor hade gatt bort, hade hon forsokt att ordna litet for sina barn. Hon hade bett, att de skulle fa stanna i kammaren, dar de hade bott alla tre under sommaren. Om barnen bara hade en bostad, skulle de inte fall nagon till last. De skulle forsorja sig sjalva, det visste hon.

Barnen hade fatt behalla mot det, att de hade lovat att valla gassen, for det ar alltid svart att finna barn, som vilja ataga sig den sysslan. Det blev verkligen sa, som mor hade sagt, att de forsorjde sig sjalva. Flickan kunde koka karameller, och gossen kunde skara traleksaker, som de salde i gardarna. De hade fallenhet for handel, och de borjade snart att hos bonderna kopa agg och smor, som de salde till sockerbruksarbetarna. Det var sadan reda och ordning med dem, att man kunde anfortro dem vad som helst. Flickan var aldst, och nar hon var tretton ar, var hon redan palitlig som en stor manniska. Hon var tyst och allvarsam, men pojken var spraksam och munter, och systern brukade saga honom, att han kacklade i kapp med gassen ute pa akrarna.

Nar barnen hade varit vid Jordberga ett ar, holls en kvall en forelasning i skolhuset. Det var nog egentligen amnad for vuxna, men de tva Smalandsbarnen sutto med bland ahorarna. De raknade sig inte sjalva som barn, och det gjorde knappt nagon annan heller. Forelasaren hade talat om den svara sjukdomen tuberkulosen, som vart ar dodar sa manga manniskor i Sverige. Han hade talade mycket redigt och klart, och barnen hade forstatt vartenda ord.

Efter forelasningen hade de stallt sig att vanta utanfor skolhuset. Nar forelasaren hade kommit, togo de varandra i hand, gingo emot honom helt hogtidligt och bado, att de skulle fa tala med honom.

Den frammande hade val undrat pa de tva, som stodo dar med runda och rosiga barnansikten och talade med ett allvar, som kunde ha passat, om de hade varit tre ganger sa gamla, men han horde pa dem mycket vanligt.

Barnen berattade vad som hade hant hemma hos dem, och de fragade nu forelasaren om han trodde, att mor och syskonen hade dott av den sjukdomen, som han hade beskrivit. Det var nog troligt, svarade han. Det kunde knappast ha varit nagon annan sjukdom.

Men om mor och far hade vetat detta, som barnen hade fatt hora i kvall, sa att de hade kunnat akta sig; om de hade brant upp kladerna efter vandrerskan, om de hade skurat stugan val ren och inte begagnat sangkladerna, hade de da kanske levat, alla de, som barnen nu sorjde? Och forelasaren hade sagt, att detta kunde ingen svara pa alldeles bestamt, men nog skulle han tro, att ingen av deras narmaste hade behovt bli sjuk, om de hade forstatt att skydda sig mot smittan.

Nu drojde barnen en stund med nasta fraga, men de flyttade sig inte ur stallet, for det, som de nu skulle fa svar pa, var det allra viktigaste. Var det da inte sant, att tattarkvinnan hade sant sjukdomen over dem, darfor att de hade hjalp den, som hon var ond pa? Hade det inte varit nagot sarskilt, som hade drabbat endast dem? – Nej, det kunde forelasaren tryggt forsakra dem, att det inte var. Ingen manniska hade makt att sanda sjukdomen over en annan pa det sattet. Och de visste ju, att den sjukdomen fanns over hela landet. Den hade gjort sin pahalsning i nastan alla hem, fastan den inte overallt hade ryckt bort sa manga som hos dem.

Darmed tackade barnen och gingo hem till sitt. De talade mycket lange med varandra den kvallen.

Nasta dag gingo de och sade upp sig. De kunde inte vakta gassen det aret, de maste ge sig av at annat hall. – Vart skulle de da ga? – Jo, de skulle soka reda pa far. De fingo lov att saga honom, att mor och syskonen hade dott av en vanlig sjukdom, och att det inte var nagot sarskilt, som hade blivit sant over dem av en ond manniska. De voro sa glada, att de hade fatt veta detta. Och nu var det deras plikt att tala om det for far, for han gick nog och grubblade over den gatan an i dag.

Barnen begavo sig forst till sitt lilla hem pa ljungheden i Sunnerbo, och till sin stora forvaning funno de stugan i ljusan laga. Sedan hade de vandrat till prastgarden, och dar hade de fatt veta, att en karl, som hade varit jarnvagsarbetare, hade sett deras far vid Malmberget langt uppe i Lappland. Han hade arbetat i gruvan, och han holl kanske pa med detta annu, men det kunde man inte vara saker om. Nar prasten horde, att barnen ville soka upp sin far, tog han fram en karta, visade dem hur langt det var till Malmberget och avradde dem fran farden. Men barnen sade, att de voro tvungna att ga och soka upp far. Han hade gatt hemifran, darfor att han hade trott nagot, som inte var sant. De maste ga och saga honom, att han hade tagit miste.

De hade fortjanat litet pengar pa sin handel, men de ville inte anvanda dem till att kopa jarnvagsbiljetter, utan de besloto sig for att ga till fots hela vagen. Och detta hade de inte angrat. De hade kommit att gora en sa markvardigt vacker vandring.

Innan de annu hade hunnit ut ur Smaland, hade de en dag gatt in i en bondgard for att kopa sig litet mat. Husmodern hade varit glad och spraksam. Hon hade fragat barnen vilka de voro och varifran de kommo, och de hade berattat henne hela sin historia. "Anej da! Anej da!" hade hustrun sagt flera ganger, medan de hade talat. Sedan hade barnen blivit fagnade med mycken och god mat och alls inte fatt lamna nagon betalning for den. Nar de rest sig for att tacka och ga, hade hustrun fragat om de inte i nasta socken skulle vilja ta in hos hennes bror, och hon hade sagt dem var han hette och var han bodde. Jo, det voro ju barnen glada att fa gora forstas. "Ni ska halsa honom fran mig och tala om vad som har hant er," sade bondhustrun.

Barnen gjorde sa, och de blevo val omhuldade ocksa hos brodern. Han lat dem fa aka med honom till ett stalle i nasta socken, och dar ocksa fingo de ett gott mottagande. Var gang de sedan vandrade bort fran en gard, hette det alltid: "Om ni anda kommer at det hallet, sa ga in dar och dar, och beratta det, som har hant er!"

I de gardar, dit barnen blevo visade, fanns det alltid en brostsjuk. Och utan att de visste nagot darom, gingo de tva barnen genom landet och larde manniskor vilken farlig sjukdom det var, som hade stulit sig in i hemmen, och hur de bast skulle strida mot den.

For lange i varlden sedan, da den stora pesten, som kallades digerdoden, forharjade landet, berattades det, att man sa en gosse och en flicka vandra fran gard till gard. Gossen hade i handen en rafsa, och om han kom och rafsade utanfor ett hus, betydde det, att dar inne skulle manga do, men inte alla, for rafsan har glesa pinnar och tar inte allt med sig. Flickan hade i handen en kvast, och om hon kom och sopade utanfor en dorr, betydde det, att alla, som bodde innanfor den dorren, maste do, ty kvasten ar ett redskap, som gor rent hus efter sig.

Det var ju markvardigt, att i vara dagar ett par barn skulle komma att vandra genom landet for en svar och farlig sjukdoms skull. Men de barnen skramde inte folk med rafsan och kvasten, utan de sade i stallet: "Vi ska inte noja oss med att bara rafsa garden och sopa golven. Vi ska ocksa ta till tvagan och borsten och sapan och tvalen. Vi ska halla rent utanfor var dorr, rent innanfor den, och rena ska vi vara sjalva. Pa sa satt ska vi till sist bli herrar over sjukdomen."

Lille Mats' begravning

Lille Mats var dod. Det forefoll otroligt for alla dem, som hade sett honom frisk och glad for bara nagra timmar sedan, men det forholl sig sa i alla fall. Lille Mats var dod och skulle begravas.

Lille Mats hade dott tidigt en morgon, och ingen mer an hans syster Asa hade varit inne i rummet och sett honom do. "Ga inte efter nagon annan!" hade lille Mats sagt, nar det led mot slutet, och systern hade lytt honom. "Jag ar glad, att jag inte dor av 'sjukdomen', Asa," sade lille Mats. "Ar du inte det ocksa?" Och nar Asa ingenting svarade, fortfor han: "Jag tycker inte, att det gor nagot att do, bara jag slipper do pa samma satt som mor och syskonen. Om jag hade gjort det, hade du sakert aldrig lyckats fa far att tro, att det bara var en vanlig sjukdom, som har tagit bort dem, men nu gar det nog, ska du fa se."

Sedan allt var slut, satt Asa en lang stund och tankte pa vad hennes bror, lille Mats, hade haft att ga igenom, medan han hade levat har i varlden. Hon tyckte, att han hade burit alla olyckor med samma mod som en vuxen. Hon tankte pa hans sista ord. Likasa tapper hade han alltid varit. Och det blev tydligt for henne, att nar lille Mats nu maste ner i jorden, sa borde han begravas med samma heder som en stor manniska.

Hon forstod nog, att detta skulle bli svart att genomfora, men hon ville det sa garna. Hon maste gora det yttersta for lille Mars' skull.

Asa gasapiga befann sig pa den tiden langt uppe i Lappland vid det stora gruvfalt, som kallas Malmberget. Det var ett besynnerligt stallet, men det var kanske bra for henne, att det var sadant det var.

Lille Mats och hon hade gatt genom stora, andlosa skogstrakter, innan de hade kommit dit. Pa flera dagar hade de varken sett akrar eller gardar, bara sma fattiga skjutsstationer, tills de helt plotsligt hade kommit fram till Gallivare stora kyrkoby. Den lag med kyrka och jarnvagsstation och tingshus och bank och apotek och hotell vid foten av ett hogt berg, som var strimmigt av sno annu vid midsommartiden, da barnen hade kommit vandrande. Nastan alla husen i Gallivare voro nya och val och ordentligt uppforda. Om de inte hade sett snoflackarna uppe pa berget och markt, att bjorkarna annu inte voro utslagna, skulle barnen inte ha tankt pa att det lag langt uppe i Lappland. Men det var inte i Gallivare, som de hade haft att soka far, utan i Malmberget, som lag ett stycke langre norrut, och dar hade det inte sett sa valordnat ut.

Se, det hade varit sa, att fastan manniskor mycket lange hade vetat, att det fanns ett stort jarnmalmsfalt nara Gallivare, hade brytningen forst kommit riktigt i gang for nagra fa ar sedan, nar jarnvagen hade blivit fardig. Da hade flera tusen manniskor strommat dit upp pa en gang, och arbete hade det nog funnits for dem, men inte bostader, utan sadana hade de fatt laga i ordning at sig sjalva, sa gott de hade kunnat. Somliga hade byggt sig kojor av obarkade timmerstockar, andra hade uppfort kakar av larar och tomma dynamitlador, som de hade lagt pa varandra som tegelstenar. Nu hade man nog hunnit att bygga manga ordentliga hus, men hela stallet sa markvardigt ut i alla fall. Det fanns stora kvarter med ljusa, vackra hus, men mittibalnd dem rakade man pa den orojda skogsmarken med stubbar och stenar. Det fanns stora, vackra villor for disponenten och ingenjorerna, och det fanns laga, besynnerliga kakar, som stodo kvar sedan den forsta tiden. Det fanns jarnvag och elektriskt ljus och stora maskinhus, man kunde aka pa sparvag djupt inat berget genom en tunnel, som var upplyst av sma glodlampor. Det var den valdigaste rorelse overallt, och det ena malmtaget efter det andra avsandes fran stationen. Men runt omkring lag den stora vildmarken, dar ingen aker plojdes och inga hus timrades, dar det inte fanns annat an lappar, som drevo omkring med sina renar.

Nu satt Asa och tankte pa att det var pa samma satt med livet har som med stallet. Det gick nog ordentligt och fredligt till for det mesta, men hon hade ocksa sett ett och annat, som var vilt och egendomligt. Hon kande pa sig, att det kanske kunde ga lattare har an pa andra stallen att fa det genomdrivet, som inte var riktigt vanligt.

Hon tankte pa hur det hade gatt, nar de hade kommit till Malmberget och fragat efter en arbetare, som hette Jon Assarsson, och som hade sammanvuxna ogonbryn. De sammanvuxna ogonbrynen var det mest anmarkningsvarda i fars utseende. De gjorde, att folk hade latt att komma ihag honom. Barnen fingo ocksa genast veta, att far hade arbetat flera ar vid Malmberget, men att han nu var borta pa vandring. Det var vanligt, att han gav sig av bort ibland, da oron kom over honom. Vart han gatt, det visste ingen, men alla voro sakra om att han skulle komma tillbaka om nagra veckor. Och eftersom de voro Jon Assarssons barn, sa kunde de ju halla till i kaken, som han hade bott i, medan de vantade pa honom. En kvinna hade letat fram dorrnyckeln under troskeln och slappt in barnen. Ingen hade undrat over att de hade kommit dit, och ingen tycktes undra pa att far sa dar drog ut i vildmarken ibland. Det var nog inte sa ovanligt haruppe, att var och en handlade efter sitt huvud.

Asa hade inte svart att gora upp for sig hur hon ville ha det med begravningen. Hon hade sett hur en av gruvformannen hade blivit begraven forra sondagen. Hon hade dragits till kyrkan i Gallivare av disponentens egna hastar, och en lang procession av gruvarbetare hade foljt kistan. Vid graven hade en musikkar spelat, och en sangkor hade sjungit. Och efter jordfastningen hade alla, som hade varit med vid kyrkan, blivit bjudna pa kaffe i skolhuset. Det var nagot i den vagen, som Asa gasapiga onskade for sin bror, lille Mats.

Hon hade redan sa ivrigt tankt sig in i saken, att hon nastan sag hela begravningstaget for sina ogon, men sa blev hon missmodig pa nytt och sade till sig sjalv, att det nog inte kunde bli sa, som hon ville. Inte darfor, att det skulle bli for dyrt. De hade sparat ihop sa mycket pengar, lille Mats och hon, att hon kunde ge honom en sa statlig begravning, som hon nagonsin onskade. Det svara lag dari, att hon visste, att stort folk aldrig ville ratta sig efter ett barn. Hon var inte mer an ett ar aldre an lille Mats, som sag sa liten och spad ut, dar han lag dod framfor henne. Hon var ju bara ett barn, hon ocksa. Kanske de vuxna skulle satta sig emot hennes onskningar, darfor att hon inte var annat an ett barn.

Det forsta, som Asa talade vid om begravningen, var sjukskoterskan. Syster Hilma hade kommit till stugan en stund efter sedan lille Mats var dod, och hon hade vetat, redan innan hon oppnade dorren, att det maste vara slut med honom vid det har laget. Lille Mats hade forra eftermiddagen gatt omkring borta i gruvtrakten. Han hade statt for nara en stod dagoppning, nar gruvskotten hade avlossats, och ett par kringflygande stenar hade traffat honom. Han hade varit ensam, och han hade lange legat avsvimmad pa marken, utan att nagon hade vetat om olyckan. Till sist hade nagra karlar, som arbetade i dagoppningen, fatt bud om den pa ett besynnerligt satt. De pastodo, att en liten pyssling, som inte var stort mera an en tvarhand hog, hade kommit till randen av gruvan och ropat till dem, att de skulle skynda att hjalpa lille Mats, som lag dar ovanfor gruvan och holl pa att forbloda. Efter detta hade lille Mats blivit hemburen och forbunden, men det hade varit for sent. Han hade lidit sa stor blodforlust, att han inte hade kunnat leva.

Nar sjukskoterskan tradde in i stugan, tankte hon inte sa mycket pa lille Mats som pa hans syster. "Vad ska jag ta mig till med det fattiga barnet?" sade hon for sig sjalv. "Hon ar val alldeles otrostlig."

Men hon markte, att Asa varken grat eller klagade, utan helt lugnt hjalpt henne med det, som skulle goras. Systern blev mycket forvanad, men hon fick forklaring, nar Asa borjade tala med henne om begravningen.

"Nar man har haft att gora med en sadan som lille Mats," sade Asa, for hon lade garna sina ord litet hogtidligt och lillgammalt, "sa maste man forst och framst tanka pa att hedra honom, medan man annu kan det. Det bli val tid att sorja sedan."

Och sa bad hon systern hjalpa henne att skaffa lille Mats en hedersam begravning. Ingen kunde fortjana det battre an han.

Sjukskoterskan tyckte, att om det stackars ensamma barnet kunde finnas en trost i att tanka pa begravningen, sa var det en riktig lycka.

Hon lovade, att hon skulle hjalpa henne, och detta var en stor sak for Asa. Nu tyckte hon, att malet nastan var uppnatt, for syster Hilma var mycket maktig. Vid det stora gruvfaltet, dar sprangskotten ga alla dagar, visste ju varje arbetare, att han nar som helst kunde traffas av en kringflygande sten eller fa en lossnande berghall over sig, och darfor ville var och en garna sta val med sjukskoterskan.

Nar alltsa systern och Asa gingo omkring och bado gruvarbetarna, att de nasta sondag skulle folja lille Mats till graven, var det inte manga, som nekade. "Det ska vi val gora, eftersom syster ber oss," sade de.

Systern fick det ocksa lyckligt och val ordnat med massingskvartetten, som skulle spela vid graven, och med den lilla sangkoren. Skolhuset forsokte hon inte att fa upplatet, men eftersom det annu var varmt och stadigt sommarvader, beslots det, att begravningsgaster skulle dricka kaffe ute i det fria. De fingo lana bankar och bord fran godtemplarsalen och koppar och fat fran handelsbodarna. Ett par gruvarbetarhustrur, som i kistorna hade liggande saker, som de inte anvande, sa lange som de bodde har i vildmarken, plockade for systerns skull fram fint duktyg, som skulle bredas pa kaffeborden.

Sa bestalldes skorpor och kringlor hos en bagare i Boden och svart och vit konfekt hos en sockerbagare i Lulea.

Det blev sa mycket uppstandelse for den begravningen, som Asa ville ge sin bror, lille Mats, att det talades om den i hela Malmberget. Och till sist fick sjalva disponenten veta vad som var i gorningen.

Nar disponenten horde, att femtio gruvarbetare skulle folja till graven en tolv ars pojken, som efter allt, vad han visste, inte var annat an en kringstrykande tiggare, tyckte han, att det lat rent vanvettigt. Och sang och musik och kaffebjudning skulle det vara, och graven kladd med granris, och konfekt fran Lulea! Han skickade efter sjukskoterskan och bad henne, att hon skulle avstyra allt detta. "Det ar syns att lata den stackars flickan slosa bort sina pengar pa detta sattet," sade han. "Det gar inte an, att stort folk sa dar rattar sig efter ett barns infall. Ni gor er ju lojliga allihop."

Disponenten var inte ond eller haftig. Han talade helt lugnt och bad sjukskoterskan, att hon skulle installa sangen och musiken och den langa processionen. Det var ju tillrackligt, om en nio, tio personer foljde med till graven. Och sjukskoterskan sade inte emot disponenten med ett ord, dels av respekt och dels darfor, att hon inom sig maste erkanna, att han hade ratt. Det var mycken uppstandelse for en tiggarpojke. Hon hade latit medlidandet med den stackars flickan springa bort med sitt forstand.

Sjukskoterskan gick fran disponentvillan ner till kakstaden for att saga Asa, att hon inte kunde fa det sa ordnat, som hon onskade, men det var inte med latt hjarta, for hon visste bast vad den dar begravningen betydde for det stackars barnet. Pa vagen motte hon ett par arbetarhustrur, och talade med dem om sina bekymmer. De sade genast, att de tyckte, att disponenten hade ratt. Det gick inte an att stalla till med sa mycken stat for en tiggarpojke. Det var synd om flickan forstas, men det var for mycket, att ett barn pa det dar sattet skulle fa stalla och styra. Det var riktigt val, att det inte blev nagot av med alltihop.

Hustrurna gingo sedan var och en at sitt hall och berattade saken vidare. Snart var det bekant ifran kakstaden anda bort till gruvschakten, att det ingen storbegravning skulle bli efter lille Mats. Och alla erkande genast, att detta var det enda riktiga.

Det var nog bara en i hela Malmberget, som var av annan mening och denna var Asa gasapiga.

Sjukskoterskan hade verkligen haft en svar stund med henne. Asa hade inte gratit och klagat, men hon hade inte velat boja sig. Hon sade, att da hon inte hade bett disponenten om nagon hjalp, hade han ju ingenting att gora med saken. Inte kunde han forbjuda henne att begrava sin bror, som hon ville.

Det var forst nar flera kvinnor hade forklarat for henne, att ingen av dem skulle komma pa begravningen, nu da disponenten inte ville veta av den, som hon forstod, att hon maste ha hans tillatelse.

Asa gasapiga satt tyst en stund. Sa reste hon sig hastigt. "Vart ska du ta vagen?" fragade sjukskoterskan. – "Jag far val ga och tala med disponenten," sade Asa. – "Inte kan du tro, att han ska ratta sig efter dig," sade kvinnorna. – "Jag tror, att lille Mats vill, att jag ska ga," sade Asa. "Disponenten har kanske aldrig hort talas om vad han var for en manniska."

Asa gasapiga gjorde sig raskt i ordning och var snart pa vag till disponenten. Men nu ma man veta, att det forefoll rent otroligt, att ett barn som hon skulle forsoka att rubba disponenten, som var den maktigaste mannen i Malmberget, fran vad han en gang hade faststallt som sin vilja. Och bade sjukskoterskan och de andra kvinnorna kunde inte lata bli att folja med henne pa litet avstand for att se om hon skulle ha mod att ga anda fram.

Asa gasapiga gick mittpa vagen, och det var nagot over henne, som kom manniskor att se sig om efter henne. Hon kom vandrande sa allvarsam och vardig, just som en ungmo, som gar fram genom kyrkan till sin forst nattvardsgang. Pa huvudet hade hon ett stort, svart silkeklade, som hon hade arvt efter sin mor, i ena handen holl hon en hoprullad nasduk och i den andra en korg med traleksaker, som lille Mats hade forfardigat.

Nar barnen, som lekte pa vagen, fingo se henne komma gaende pa det dar sattet, sprungo de fram och ropade: "Vart ska du ga, Asa? Vart ska du gora?" Men Asa svarade inte. Hon hade inte ens hort, att de hade talat till henne. Hon vandrade bara framat. Och nar barnen fragade om och om igen och sprungo fatt henne, togo de efterfoljande kvinnorna dem i armen och hejdade dem. "Lat henne ga!" sade de. "Hon ska opp till disponenten och be, att hon far gora storbegravning efter sin bror, lille Mats." Da grepos ocksa barnen av forfaran over att hon ville foretaga sig nagot sa dristigt, och en liten grupp av de, foljde med for att se hur det skulle avlopa.

Detta var vid sextiden pa dagen, da arbetet upphorde i gruvorna, och nar Asa hade gatt ett stycke kommo flera hundra arbetare vandrande med langa, bradskande steg. De sago annars varken at hoger eller vanster, nar de gingo hem fran arbetet, men nar de motte Asa, markte nagra av dem, att det var nagot ovanligt pa farde, och de fragade henne vad som stod pa. Asa svarade inte ett ord men de andra barnen skreko med hog rost vart hon amnade sig. Da tyckte nagra av arbetarna, att detta var sa modigt handlat av ett barn, att de foljde med for att se hur det skulle ga for henne.

Asa gick till kontorsbyggnaden, dar disponenten brukade sitta vid sitt arbetet anda till denna tid. Nar hon kom in i forstugan, slogs dorren upp, och disponenten stod framfor henne med hatt pa huvudet och kapp i handen, fardig att ga upp till sin middag i disponentbostaden. "Vem vill du tala med?" fragade han, nar han sag den lilla flickan, som kom sa hogtidlig med silkeduk och hoprullad nasduk. – "Jag ville tala med disponenten sjalv," sade Asa. – "Jasa, kom in da!" sade disponenten och drog sig inat rummet. Han lat dorren sta oppen, for han kunde inte tro, att flickan hade nagot langt arende. Pa sa satt kom det sig, att de som hade foljt efter Asa gasapiga och nu stodo i forstugan och pa trappan, fingo hora vad som sades inne pa kontoret.

Nar Asa gasapiga hade kommit in dit, ratade hon pa sig for det forsta, skot tillbaka huvudduken och sag upp till disponenten med sina runda barnaogon, som blickade sa allvarligt, att det skar en i hjartat. "Det ar sa, att lille Mats ar dod," sade hon, och rosten darrade, sa att hon inte kom langre. Men nu forstod disponenten vem han hade att gora med. "Jasa, du ar den flickan, som vill stalla till med den stora begravningen," sade han vanligt. "Det ska du inte bry dig om, barn. Det blir for dyrt for dig. Om jag bara hade fatt hora det forut, skulle jag genast ha avstyrt det."

Det ryckte i flickans ansikte, och disponenten trodde, att hon skulle borja grata, men i stallet sade hon: "Jag skulle fraga om jag far beratta disponenten nagot om lille Mats."

"Jag har allt redan hort er historia," sade disponenten pa sitt vanliga stillsamma och vanliga satt. "Du far inte tro, att jag inte tycker, att det ar synd om dig. Jag vill bara det, som ar ditt basta."

Da ratade Asa gasapiga pa sig an mer och sade med hog, klar rost: "Allt sedan lille Mats var nio ar, har han varken haft far eller mor, utan han har mast forsorja sig sjalv alldeles som en vuxen. Han har hallit sig for god att tigga om sa mycket som ett mal mat, utan han har alltid velat betala for sig. Han sade jamt, att det inte gick an for en karl att tigga. Har har gatt omkring pa landet och kopt opp agg och smor, och han skotte uppkopen lika bra som en gammal kopman. Han slarvade aldrig bort nagot, och aldrig gomde han undan en slant, utan gav allt till mig. Lille Mats hade sitt arbete med sig ute pa akern, nar han gick vall med gassen, och var lika flitig, som om han hade varit gamla karlen. Bonderna nere i Skane brukade skicka stora pengar med lille Mats, nar han gick mellan gardarna, darfor att de visste, att de kunde lite pa honom som pa sig sjalva, sa att det ar inte ratt att saga, att lille Mats bara var ett barn, for det finns inte manga stora –

Disponenten stod och sag i golvet, utan att en muskel rorde sig i hans ansikte, och Asa gasapiga tystnade, for hon trodde, att hennes tal ingen verkan hade pa honom. Nar hon var hemma, hade hon tyckt, att hon hade sa mycket att saga om lille Mats, men nu forefoll det henne att vara sa litet. Hur skulle hon kunna pa disponenten att forsta, att lille Mats fortjanade att begravas med samma heder som en vuxene?

"Se, nar jag ni vill kosta pa hela begravningen sjalv —," sade Asa, och sa teg hon igen.

Da lyfte disponenten blicken och sag Asa gasapiga in i ogonen. Han matte henne och vagde henne, som den maste kunna, som har manga manniskor under sig. Han tankte pa att hon hade gatt igenom det att mista hem och foraldrar och syskon, men hon stod dar obruten annu, och det skulle nog bli en praktig manniska av henne. Men han blev radd for att lagga okad tyngd pa den borda, som hon hade att bara, for det kunde ju handa, att det bleve det halmstraet, som knackte henne. Han forstod vad det ville saga, att hon hade kommit for att tala med honom. Hon hade nog alskat den dar brodern mer an allt annat. Det gick inte av att mota en sadan karlek med ett avslag.

"Du far val ha det, som du vill da," sade disponenten.

XLV. Hos lapparna

Begravningen var over. Alla Asa gasapigas gaster voro gangna, och hon var ensam i den lilla kaken, som tillhorde hennes far. Hon hade stangt dorren, for att hon skulle fa sitta i fred och tanka pa sin bror. Hon paminde sig allt, vad lille Mats hade sagt och gjort, det ena efter det andra, och det var sa mycket, att hon inte kom att lagga sig, utan satt uppe hela kvallen och en god del av natten. Ju mer hon tankte pa brodern, desto battre forstod hon hur svart det skulle bli att leva utan honom, och till sist lade hon ner huvudet mot bordskivan och grat bitterligen. "Vad ska jag ta mig till, nar jag inte mer har lille Mats?" snyftade hon.

Det var redan sent pa natten, och Asa gasapiga hade haft en trottsam dag, sa att det var inte underligt att somnen smog sig over henne, bara hon sankte huvudet. Och inte heller var det underligt, att hon dromde om den, som hon satt och tankte pa. Hon tyckte att lille Mats kom livslevande in i rummet till henne. "Nu, Asa, ska du ga och ta reda pa far," sade han. – "Hur ska jag kunna gora det, nar jag inte en gang vet var han finns?" tyckte hon, att hon svarade. – "Var inte orolig fordenskull!" sade lille Mats raskt och muntert, som hans vana var. "Jag ska sanda till dig en, som ska hjalpa dig."

I detsamma som Asa gasapiga dromde, att lille Mats sade detta, knackade det pa dorren till hennes kammare. Detta var en riktig knackning och inte nagot, som hon bara horde i drommen. Men hon var sa inne i sin drom, att hon inte kunde halla reda pa vad som var verkligt och vad som var inbillning, och nar hon gick for att oppna, tankte hon: "Nu kommer bestamt den, som lille Mats har lovat att skicka till mig."

Om det hade varit syster Hilma eller nagon annan riktig manniska, som hade statt pa troskeln, nar Asa gasapiga oppnade dorren, skulle flickan val genast ha forstatt, att det var slut pa drommen, men nu var det inte sa, utan den, som hade knackat, var en liten pyssling, som inte var stort mer an en tvarhand hog. Fastan det var sa sent pa natten, var det lika ljust som om dagen, och Asa sag genast, att det var samma parvel, som hon och lille Mats hade rakat ett par ganger, medan de hade vandrat genom landet. Da hade hon blivit radd for honom, och det skulle hon ha blivit nu ocksa, om hon hade varit riktigt vaken. Men hon hade for sig, att hon annu dromde, och darfor blev hon lugnt staende. "Jag vantade just, att det skulle bli den dar, som lille Mats skulle skicka for att hjalpa mig att finna reda pa far," tankte hon.

Och hon hade inte sa oratt i detta, for parveln kom just for att tala med henne om hennes far. Nar han sag, att hon inte blev radd for honom, sade han henne med fa ord bade var fadern var till finnandes, och hur hon skulle bara sig at for att komma till honom.

Medan han talade, vaknade Asa gasapiga sa smaningom upp till fullt medvetande, och nar han slutade, var hon alldeles vaken. Och da blev hon sa forskrackt, darfor att hon stod och talade med en, som inte horde till hennes varld, att hon inte kunde saga varken tack eller annat till honom, utan bara sprang in och drog hart igen dorren. Hon tyckte sig se, att parveln fick ett mycket bedrovat uttryck i sitt ansikte, nar hon gjorde sa, men hon kunde inte hjalpa det. Hon var alldeles ifran sig av radsla och skyndade sig att krypa i sang och dra tacket over ogonen.

Men fastan hon var sa radd for parveln, forstod hon, att han ville hennes basta, och dagen darpa skyndade hon sig att handla just sa, som han hade ratt henne.

*

Pa vastra stranden av Luossajaure, en liten sjo, som lag manga mil nordligare an Malmberget, fanns ett litet lapplager. Vid sjons sodra anda reste sig en valdig bergklump, som hette Kirunavara, och som sades besta av nastan idel jarnmalm. Pa nordostra sidan lag ett annat berg, som hette Luossavara, och aven det var ett rikt jarnberg. Upp till dessa berg holl man pa att bygga jarnvag fran Gallivare, och i narheten av Kirunavara uppfordes en jarnvagsstation, hotell for resande och en massa bostader for alla de arbetare och ingenjorer, som skulle bo har, sedan malmbrytningen val hade kommit i gang. Det var en hel liten stad med glada och trevliga hus, som holl pa att resas i en trakt, som lag sa langt mot norr, att de sma forkrympta bjorkarna, som tackte marken, inte kunde fa fram bladen ur knopparna forran efter midsommar.

Vaster om sjon lag marken fri och oppen, och dar hade, som sagt, ett par familjer av lappfolket slagit lager. De hade kommit dit for nagon manad sedan, och de hade inte behovt lang tid att fa sin bostad i ordning. De hade varken sprangt eller murat for att fa god och jamn byggnadsgrund, utan sedan de hade valt ut at sig en torr och behaglig plats nara sjon, hade de bara haft att hugga bort ett par videbuskar och jamna nagra tuvor for att fa tomtplatsen i ordning. Inte heller hade de timrat och huggit langa dagar for att resa stadiga vaggar av tra, inte hade de haft bekymmmer med takresning och taktackning, inte med bradfodring och fonsterinsattning, inte med dorrar och las. De hade bara behovt sla ner taltstangerna stadigt i jorden och hanga upp taltduken over dem for att ha bostaden sa gott som fardig. Och inte hade de gjort sig mycket besvar med inredning och moblering. Det viktigaste var att lagga ut litet granris och nagra hudar pa golvet och att hanga upp den stora grytan, dar de brukar koka sitt renkott, pa en kedja, som fastes uppe i toppen av taltstangerna.

Nybyggarna pa ostra sidan om sjon, som arbetade med storsta iver for att fa sina hus fardiga, innan den stranga vintern skulle borja, forvanade sig over lapparna, som hade strovat omkring haruppe i hoga norden i manga, manga hundra ar utan att tanka pa att det behovdes battre skydd mot kold och storm an tunna taltvaggar. Och lapparna undrade over nybyggarna, som gjorde sig sa mycket och sa tungt arbete, sa det inte fordras mer an att aga nagra renar och ett talt for att kunna leva.

En eftermiddag i jul regnade det alldeles forfarligt uppe vid Luossajaure och lapparna, som annars inte voro mycket inne under sommaren, hade, sa manga som de vore, krupit in i ett av talt-en och sutto kring elden och drucko kaffe.

Medan lapparna sprakade som bast vid kaffekopparna, kom en bat roende fran Kirunasidan och lade till vid lapplagret. Ur baten steg en arbetare och en flicka, som kunde vara mellan tretton och fjorton ar gammal. Lapphundarna rusade emot dem under hogt skall, och en av lapparna stack ut huvudet genom taltoppningen for att se vad som stod pa. Han blev glad, nar han fick se arbetaren. Det var en god van till lapparna, en vanlig och spraksam man, som kunde tala lapska, och lappen ropade at honom, att han skulle krypa in i taltet. "Nu kommer du som efterskickad, Soderberg," sade han. "Kaffepannan star over elden. Ingen kan foreta sig nagot i regnvadret. Kom du hit och beratta nagot nytt for oss!"

Arbetaren krop in till lapparna, och med mycken moda och under mycket skratt och skamt gjordes plats for honom och flickan i det lilla taltet, som redan forut var alldeles uppfyllt av manniskor. Karlen borjade genast prata lapska med vardfolket. Flickan, som hade foljt med honom, forstod ingenting av samtalet, utan satt tyst och sag forvanad pa gryta och kaffekittel, pa eld och rok, pa lappar och lappkvinnor, pa barn och hundar, pa vaggar och golv, pa kaffekoppar och tobakspipor, pa brokiga klader och utskurna verktyg. Det var alltsammans nytt for henne. Ingenting var sadant, som hon var van vid.

Men med ens fick hon lov att sluta upp att titta och maste sanka ogonen, darfor att hon markte, att alla i katan sago pa henne. Soderberg matte ha sagt nagot om henne, for nu togo lappar och lappkvinnor den korta pipan ur munnen och stirrade at hennes hall. Den av lapparna, som satt bredvid henne, klappade henne pa axeln, nickade och sade pa svenska: "Bra, bra." En lappkvinna slog i en stor kopp kaffe, som racktes henne med mycket besvar, och en lappojke, som kunde vara ungefar lika gammal som hon, krop och slingrade mellan de sittande, tills han kom bredvid henne. Och dar lag han och bara tittade pa henne.

Flickan forstod, att Soderberg berattade for lapparna hur hon hade gjort storbegravning efter sin bror, lille Mats, men hon skulle ha onskat, att han inte talade sa mycket om henne, utan i stallet fragat lapparna om de visste var hennes far fanns. Pysslingen hade sagt, att han uppeholl sig hos lapparna, som hade slagit lager vaster om Luossajaure, och hon hade bett om tillatelse att fara hit upp med ett grustag, for nagra riktiga tag gingo annu inte pa den har banan, och soka efter honom. Alla, bade arbetare och forman, hade hjalpt henne pa basta satt, och en ingenjor i Kiruna hade skickat Soderberg, som kunde tala lapska, med henne over sjon for att fraga efter fadern. Hon hade hoppats, att hon skulle traffa honom, sa snart hon kom hit. Hon hade blickat fran det ena ansiktet till det andra inne i taltet, men allesammans hade hort till lappfolket. Fadern fanns inte dar.

Hon sag, att lapparna och Soderberg blevo allt allvarligare, ju langre de talade samman, och att lapparna ruskade pa huvudet och knackade sig pa pannan, som om de hade talat om nagon, som inte var vid sitt fulla forstand. Da blev hon orolig, att hon inte langre kunde utharda att sitta tyst och vanta, utan fragade Soderberg vad lapparna visste om hennes far.

"De sager, att han har gatt ut for att fiska," sade arbetaren. "De vet inte om han kan komma tillbaka till katalaget i kvall, men sa snart det blir battre vader, ska en av dem ga och soka honom."

Darpa vande han sig mot lapparna och fortsatte ivrigt att tala med dem. Han ville inte, att Asa skulle fa tillfalle att gora honom flera fragor om Jon Assarsson.

*

Det var morgon och vackert vader. Ola Serka sjalv, det fornamste bland lapparna, hade sagt, att han skulle ga och soka reda pa Asas far, men han gjorde sig inte brattom, utan satt nerhukad framfor katan och tankte pa Jon Assarsson och undrade hur han skulle framfora till honom budskapet, att hans dotter var kommen for att soka upp honom. Det gallde att gora detta sa, att inte Jon Assarsson blev angslig och flydde undan, for han var en besynnerlig man, som var radd for att raka barn. Han brukade saga, att han fick sa morka tankar, nar han sag dem, att han inte kunde utharda det.

Medan Ola Serka funderade, sutto Asa gasapiga och Aslak, den unga lappgossen, som hade stirrat pa henne forra kvallen, pa platsen framfor talten och sprakade. Aslak hade varit i skola och kunde tala svenska. Han berattade Asa och Samefolkets liv och forsakrade henne, att de hade det battre an alla andra. Asa tyckte, att de hade det forskrackligt, och sade det ocksa. "Du vet inte vad du ska talar om," sade Aslak. "Stanna hos oss en vecka bara, och du ska fa se, att vi har det lyckligaste folk pa hela jorden!" – "Om jag stannade har en vecka, vore jag val kvavd av all roken inne i katan," sade Asa. – "Sag inte sa!" sade lappgossen. "Du vet ingenting om oss. Jag ska tala om nagot for dig, som kan komma dig att forsta, att ju langre du drojde bland oss, desto battre skulle du trivas har."

Darpa borjade Aslak beratta Asa hur det hade varit pa den tiden, sa en sjukdom, som kallades svarta doden, hade gatt igenom landet. Han visste inte om den hade harjat uppe i det riktiga Samelandet, dar de nu befunno sig, men i Jamtland hade den farit fram sa grymt, att bland Samefolket, som bodde dar i skogar och fjall, hade alla dott utom en gosse pa femton ar, och av svenskarna, som bodde i adalarna, hade ingen lamnats kvar utom en flicka, som ocksa var femton ar gammal.

"Gossen och flickan hade vandrat omkring i det ode landet en hel vinter for att soka efter manniskor, och framemot varen hade de antligen rakat samman," berattade Aslak vidare. "Da bad den svenska flickan lappgossen, att han skulle folja henne mot sodern, sa att hon skulle komma till folk av sin egen stam. Hon ville inte langre stanna i Jamtland, dar det inte fanns annat an odegardar. 'Jag ska fora dig vart du vill,' sade gossen, 'men inte forran till vintern. Nu ar det var, och mina renar drar vasterut oppat fjallen, och du vet, att vi, som hor till Samefolket, maste ga, dit vara renar for oss.'

Den svenska flickan var barn av rika foraldrar. Hon var van att bo under tak, sova i sang och ata vid bord. Hon hade alltid foraktat det fattiga fjallfolket och tyckte, att de, som bodde under den oppna himlen, var mycket olyckliga. Men hon var radd att vanda tillbaka till sin gard, dar det inte fanns annat an doda. 'Lat mig da atminstone draga med dig oppat fjallen,' sade hon till gossen, 'sa att jag slipper ga har ensam utan att hora en manniskorost!' Detta sade gossen garna ja till. Hjorden langtade efter det goda fjallbetet och gick varje dag langa strackor. Det var ingen tid att resa opp talt. Men fick kasta sig ner och sova pa snon de stunder, da renarna stannade for att beta. Djuren kande sunnanvinden rista i deras pals, de visste, att den pa nagra fa dagar skulle feja bort snon fran fjallsluttningarna. Flickan och gossen maste skynda efter dem genom snon, som holl pa att smalta, och over bristande isar. Nar de hade hunnit sa hogt oppat bergen, att barrskogen upphorde och de forkrympta bjorkarna tog vid, vilade de ut nagra veckor, under vantan pa att snon skulle smalta pa de ovre fjallvidderna. Sedan drog de opp till dessa. Flickan klagade och pustade och sade manga ganger, att hon var sa trott, att hon maste vanda om ner till adalarna, men hon foljde anda med, hellre an att bli lamnad ensam utan en levande manniska i sin narhet.

Nar de var komna opp pa fjallvidderna, reste gossen ett talt at flickan pa en vacker, gron plats, som sluttade mot en fjallback. Da kvallen var inne, fangade han renkorna med kastlina, mjolkade dem och gav henne mjolk att dricka. Han letade fram torkat renkott och renost, som hans folk hade glomt daroppe pa hojden, nar de hade varit dar forra sommaren. Flickan klagade alltjamt och var aldrig nojd. Hon ville varken ata torkat renkott eller renost eller dricka renmjok. Hon kunde inte vanja sig vid att sitta nerhukad under taltet eller att ligga pa marken med bara en renhud och litet ris till badd. Men fjallfolkets son skrattade at hennes jammer och fortfor att vara god mot henne.

Om nagra dagar kom flickan fram till gossen, nar han mjolkade renkorna, och bad att fa hjalpa honom. Hon foretog sig ocksa att gora opp eld under grytan, dar renkottet skulle kokas, att bara vatten och att ysta. De hade nu en tid. Vadret var varmt, och det var latt att fa mat. De gick tillsammans att satta snaror for faglarna, metade laxoring i forsen och plockade hjortron pa myren.

Nar sommaren var slut, flyttade de sa langt nerat fjallen, att de nadde gransen mellan barrskog och lovskog, och dar slogo de lager pa nytt. Det var nu slaktetid, och de hade strangt arbete alla dagar, men det var ocksa en god tid med annu battre tillgang pa mat an pa sommaren. Nar snon kom och isarna borjade lagga sig over sjoarna, drog de langre osterut ner i den tata granskogen. Sa snart de hade fatt taltet rest, tog de till med vintersysslorna. Gossen larde flickan att sno trad av rensenor, och bereda hudar, att sy klader och skor av skinn, att gora kammar och verktyg av renhorn, att lopa pa skidor och fardas efter ren i ackja. Nar de hade levat igenom den morka delen av vintern och solen sken nastan hela dagen, sade gossen till flickan, att nu kunde han folja henne soderut, for att hon matte finna folk av sin stam. Men da sag flickan forvanad pa honom. 'Varfor vill du skicka bort mig?' sade hon. 'Langtar du att fa vara ensam med dina renar?' – 'Jag trodde, att det var du, som langtade,' sade gossen. – 'Jag har nu levat Samefolkets liv i nara ett ar,' sade flickan. 'Inte kan jag vanda tillbaka till mitt folk och leva i tranga bostader, sedan jag sa lange har vandrat fri pa fjallet och i skogen. Jaga inte bort mig, utan lat mig stanna har! Ert satt att leva ar battre an vart.'

Flickan stannade hos gossen hela livet och langtade aldrig tillbaka till adalarna. Och om du, Asa, stannade har bara en manad, skulle du aldrig mer kunna skilja dig ifran oss."

Med de orden slutade Aslak lappgosse sin historia, och i detsamma tog hans far, Ola Serka, pipan ur munnen och reste sig. Gamle Ola forstod mera svenska, an han garna ville lata nagon veta, och han hade uppfattat sonens ord. Och medan han hade lyssnat, hade han plotsligen fatt klart for sig hur han skulle bara sig at for att tala om for Jon Assarsson, att dottern var kommen for att soka honom.

*

Ola Serka gick ner till Luossajaure och foljde stranden ett stycke, tills han stotte pa en man, som satt pa en sten och metade. Metaren hade granat har och bojd hallning. Ogonen blickade trotta, och det var nagot slappt och hjalplost over honom. Han sag ut som en, som har forsokt bara nagot, som har varit honom for tungt, eller funderat ut nagot, som har varit honom for svart, och blivit bruten och missmodig av att han inte har lyckats.

"Du har val god fiskelycka, Jon, eftersom du har suttit och metat hela natten?" sade fjallmannen pa lapska, nar han kom gaende.

Den andre spratt till och sag upp. Betet pa hans krok var borta, och ingen enda fisk lag bredvid honom.

"Det ar nagot, som jag ville tala med dig om," sade Ola. "Du vet att jag hade en dotter, som dog i fjol, och henne har vi alltid saknat inne i katan." – "Ja, jag vet," sade metaren kort, och det for en sky over hans ansikte, som om han inte hade tyckt om att bli pamind om ett dott barn. Han talade god lapska. – "Men det ar inte lont att forstora livet med sorg," sade lappen. – "Nej, det ar det ju inte." – "Och nu har jag tankt pa att ta till mig ett annat barn. Tycker du inte, att det vore klokt?" – "Det beror pa vad det ar for ett barn, Ola."

"Jag vill tala om for dig vad jag vet om flickan, Jon," sade Ola och berattade for fiskaren, att vid midsommartiden hade ett par frammande barn, en gosse och en flicka, kommit vandrande till Malmberget for att soka efter sin far, och att de, eftersom fadern var borta, hade stannat kvar dar for att invanta honom. Men under det att de gingo och vantade, hade gossen blivit dodad av ett sprangskott, och da hade flickan velat gora storbegravning efter honom. Darpa beskrev Ola mycket vackert hur den lilla fattiga flickan hade formatt alla manniskor att hjalpa henne, och att hon hade varit sa modig, att hon sjalv hade gatt och talat med disponenten.

"Ar det den flickan, som du vill ta till dig i katan, Ola?" fragade metaren. "Ja," sade lappen. "Nar vi horde detta, kunde vi inte lata bli att grata allihop, och vi sade till varandra, att en sa god syster ocksa skulle bli en god dotter, och att vi onskade, att hon skulle komma till oss." Den andre satt tyst en stund. Det marktes, att han fortsatte samtalet endast for att gora sin van lappen en gladje. "Hon ar val av din stam, den dar flickan?" – "Nej," sade Ola, "hon ar inte nagon av Samefolket." – "Hon ar kanske dotter till nagon nybyggare, sa att hon ar van vid livet har i norden?" – "Nej, hon ar langt soderifran," sade Ola och sag ut, som om detta alls inte hade nagot med saken att gora. Men nu blev metaren mera intresserad. "Da tror jag inte, att du kan ta henne," sade han. "Hon lar nog inte tala att bo i kata om vintern, nar hon inte ar uppfodd med det." – "Hon ska fa goda foraldrar och goda syskon i katan," sade Ola Serka envist. "Det ar varre att vara ensam an att frysa."

Men metaren tycktes bli alltmer ivrig att forhindra saken. Det var, som om han inte kunde tala den tanken, att ett barn, som hade svenskar till foraldrar, skulle bli upptaget bland lapparna. "Du sade ju, att hon hade en far vid Malmberget?" – "Han ar dod," sade lappen tvart. – "Det har du val tagit riktigt reda pa, Ola?" – "Vad behovs det att fraga om den saken?" sade lappen foraktligt. "Det matte jag val veta. Skulle flickan och hennes bror ha varit tvungna att vandra ensamma genom hela landet, om de hade haft en far i livet? Skulle tva barn ha behovt forsorja sig sjalva, om de hade haft en far? Skulle den lilla flickan ha behovt ga ensam for att tala med disponenten, om hennes far hade levat? Skulle hon vara ensam ett ogonblick, nu sedan hela Samelandet talar om vilken duktig flicka hon ar, om inte hennes far reda vore dod? Flickan tror sjalv, att han lever, men jag sager, att han maste vara dod."

Mannen med de trotta ogonen vande sig mot Ola. "Vad heter flicka, Ola?" sade han. Fjallmannen funderade. "Det kommer jag inte ihag. Jag far fraga henne." – "Ska du fraga henne? Ar hon reda har da?" – "Hon ar daroppe i katan, ja." – "Vad, Ola? Har du tagit henne till dig, innan du vet vad hennes far vill?" – "Inte behover jag bry mig om hennes far. Om han inte ar dod, ar han val en sadan, som inte vill veta av sitt barn. Han ma vara glad, att en annan tar vard om det." Metaren kastade spoet och reste sig. Det var en fart over honom, som om han hade fatt nytt liv. "Jag tanker, att fadern inte ar som andra manniskor," fortfor fjallmannen. "Han kanske ar en, som jagas av morka tankar, sa att han inte kan halla ut vid arbetet. Vad ar det for en far for henne att fa?"

Medan Ola sade detta, hade metaren gatt uppat strandbradden. "Vart ska du ga?" fragade lappen. – "Jag ska ga och se pa fosterdottern sin, Ola. " – "Det ar bra," sade lappen. "Kom och se pa henne! Jag tanker du ska tycka, att det ar en god dotter jag far."

Svensken gick fram med sadan hast, att lappen knappt nog kunde folja honom. Efter en stund sade Ola till sin kamrat. "Jag kan just paminna mig, att hon heter Asa Jonsdotter, flickan, som jag vill ta opp." De andre skyndade bara pa stegen, och gamle Ola Serka var sa belaten, att han hade velat storskratta. Nar de hade gatt sa langt, att de sago katorna, sade Ola annu ett par ord. "Hon har kommit hit till Samefolket for att soka efter sin far och inte for att bli min fosterdotter, men om hon inte finner fadern, da vill jag garna behalla henne i katan." Den andre skyndade framat med an storre hast. "Jag kunde val tro, att han skulle bli radd, nar jag hotade att ta opp hans dotter bland Samefolket," sade Ola for sig sjalv.

Nar karlen fran Kiruna, som hade rott Asa gasapiga over till lapplagret, vande tillbaka fram pa dagen, hade han med sig i baten tva manniskor, som sutto tatt bredvid varandra pa toften och hollo varandra troget i hand, som om de aldrig mer ville skiljas. De voro Jon Assarsson och hans dotter. Bada voro olika mot vad de hade varit for ett par timmar sedan, for Jon Assarsson sag mindre bojd och trott ut, och hans ogon blickade klara och goda, som om han nu hade fatt svar pa det, som sa lange hade angslat honom, och Asa gasapiga sag sig inte omkring sa dar klokt och vaksamt, som hon hade brukat gora. Hon hade fatt nagon stor att stodja sig vid och lita pa, och det tycktes, som om hon skulle halla pa att bli barn igen.

XLVI. Mot soder! Mot soder!

Forsta resdagen

Lordag 1 oktober

Pojken satt pa den vita gaskarlens rygg, och red fram hogt uppe i skyn. Trettien vildgass flogo i ordnad fylking raskt mot soder. Det brusade i fjadrarna, och de manga vingarna piskade i luften med ett sadant vinande, att man knappt kunde hora sin egen rost. Akka fran Kebnekajse flog i spetsen, och efter henne foljde Yksi och Kaksi, Kolme och Nelja, Viisi och Kuusi, Marten gaskarl och Dunfin. De sex unggassen, som ledsagade flocken forra hosten, hade nu lamnat den for att skota sig sjalva. I stallet forde de gamla gassen med sig tjugutva gasslingar, som hade vaxt upp i fjalldalen denna sommar. Elva flogo till hoger och elva till vanster, och de gjorde sitt basta for att halla jamna avstand mellan varandra liksom de stora.

De stackars ungarna hade aldrig forr gjort nagon langtur, och i borjan hade de svart att folja med pa den snabba farden. "Akka fran Kebnekajse! Akka fran Kebnekajse!" ropade de i jammerfull ton. – "Vad star pa?" fragade forargasen. – "Vara vingar har trottnat att rora sig. Vara vingar har trottnat att rora sig," skreko ungarna. – "Det gar battre, ju langre ni haller pa," svarade forargasen och saktade inte farten det minsta, utan fortsatte som forut. Och det tycktes verkligen, som om hon skulle fa ratt i vad hon hade sagt, for nar gasslingarna hade flugit ett par timmar klagade de inte mer over trotthet. Men i fjalldalen hade de varit vana att ata hela dagen igenom, och det drojde inte, forran de borjade langta efter mat.

"Akka, Akka, Akka fran Kebnekajse!" ropade unggassen med omklig rost. "Vad star nu pa?" fragade forargasen. – "Vi ar sa hungriga, att vi inte orkar flyga langre." – "Vildgass ska lara att ata luft och supa vind," svarade forargasen och gjorde inte nagot uppehall, utan fortsatte som forut.

Det tycktes nastan, som om ungarna skulle ha lart sig att leva av luft och vind, for nar de hade flugit en stund, klagade de inte mer over hunger. Vildgasflocken var annu kvar uppe i fjallen, och de gamla gassen ropade ut namnen pa alla bergtoppar, som de foro forbi, for att de unga skulle fa lara sig vad de hette. Men nar de hade hallit pa en stund med att ropa: "Detta ar Porsotjokko, detta ar Sarjektjokko, detta ar Sulitelma," blevo ungarna otaliga pa nytt.

"Akka, Akka, Akka!" ropade de med hjartslitande rost. – "Vad star pa?" fragade forargasen. – "Vi far inte rum med flera namn i vara huvuden," skreko ungarna. "Vi far inte rum med flera namn i vara huvuden." – "Ju mera, som kommer in i ett huvud, desto battre rum blir det," svarade forargasen och fortsatte att ropa ut de markvardiga namnen pa samma satt.

Pojken tankte for sig sjalv, att det var pa tiden, att vildgassen begavo sig mot soder, for det hade kommit sa mycket sno, att marken lag vit, sa langt som han kunde se. Det stod inte heller till att forneka, att de hade hade det ganska ruskigt i fjalldalen den sista tiden. Regn och storm och tjocka hade foljt pa varandra utan uppehall, och om det nagon gang hade klarnat, hade det genast blivit fryskallt. Bar och svamp, som pojken hade levat av under sommaren, hade frusit eller ruttnat, sa att han till sist hade mast ata ra fisk, och det tyckte han mycket illa om. Dagarna hade blivit korta, och det hade allt varit langsamt och trakigt under de langa kvallarna och de sena mornarna for den, som inte var i stand att sova precis lika lange, som solen var borta fran himmelen.

Nu hade antligen gasslingarna fatt sina vingar fullvaxta, sa att resan soderut hade kunnat borja, och pojken var sa glad, att han bade skrattade och sjong, dar han red pa gasryggen. Se, det var inte bara darfor, att det var morkt och kallt och ont om mat, som han langtade fran Lappland, utan det var allt for nagot annat ocksa.

De forsta veckorna, som han hade varit dar, da hade han visst inte langtat. Han hade tyckt, att han aldrig hade varit i ett sa vackert och harligt land, och han hade inga andra bekymmer haft an att hindra myggsvarmarna fran att ata upp honom. Pojken hade inte haft mycket sallskap av Marten gaskarl, for den store vite tankte bara pa att vaka over Dunfin och vek inte ett steg fran henne. Men daremot hade han hallit sig till den gamla Akka och till Gorgo, ornen, och de tre hade fordrivit manga glada timmar med varandra. Faglarna hade tagit honom med pa langa farder. Pojken hade statt pa toppen av det snokladda Kebnekajse och sett ner pa joklarna, som utbredde sig nedanfor den branta, vita kaglan, och han hade besokt manga andra hogfjall, som just inte ofta hade blivit trampade av manniskofotter. Akka hade visat honom undangomda dalar ibland bergen och latit honom se ner i klipphalor, dar varghonorna uppfodde sina ungar. Det var ocksa klart, att han hade gjort bekantskap med de tama renarna, som betade i stora skaror pa stranden av det skona Torne trask, och att han hade varit nere vid det Stora Sjofallet och halsat pa bjornarna, som bodde dar i trakten, fran deras frander i Bergslagerna. Vart han hade kommit, hade det varit grant och statligt land. Han var bra glad, att han hade fatt se det, men inte hade han just velat bo dar. Han maste medge, att Akka hade ratt, nar hon sade, att det har landet kunde de svenska nybyggarna garna lamna i fred och overlata det at bjornarna och vargarna och renarna och vildgassen och fjallugglorna och lamlarna och lapparna, som voro skapade for att leva dar.

En dag hade Akka fort honom till en av de stora gruvstaderna, och dar hade han funnit lille Mats liggande sonderskjuten utanfor en gruvoppning. Under de narmaste dagarna hade pojken inte tankt pa annat an att hjalpa den stackars Asa gasapiga, men nar hon val hade aterfunnit sin far, sa att han inte mer behovde gora nagot for henne, hade han helst stannat hemma i fjalldalen. Allt sedan dess hade han gatt och langtat efter den dagen, da han skulle fa resa hem med Marten gaskarl och bli manniska. Han ville allt garna bli sadan igen, att Asa gasapiga skulle vaga tala med honom och inte sla igen dorren mittfor hans nasa.

Jo, han var bra lycklig, nar det nu bar i vag soderut. Han svangde med mossan och ropade hurra, nar han fick se den forsta granskogen, och pa samma satt halsade han den forsta graa nybyggarstugan, den forsta geten, den forsta katten och de forsta honsen. Han for fram over praktfulla vattenfall, och till hoger om sig sag han skona fjall, men vid sadant var han nu sa van, att han knappt brydde sig om att titta at det. En annan sak var det, nar han strax over om fjallet fick se Kvickjocks kapell med den lilla prastgarden och den lilla kyrkbyn. Han tyckte det var sa vackert, att han fick tarar i ogonen.

Oupphorligen rakade de flyttfaglar, som nu kommo flygande i mycket storre flockar an pa varen. "Vart ska ni han, vildgass?" ropade flyttfaglarna. "Vart ska ni han?" – "Vi ska till utlandet." – "Ungarna era ar ju inte flygfardiga," ropade de andra. "De kommer aldrig over havet med sa spada vingar."

Lappar och renar hollo ocksa pa att flytta ner fran fjallen. De vandrade i god ordning: en lapp gick i spetsen av taget, sa kom hjorden med de stora tjurarna i de framsta leden, sa en rad med bar-renar, som forde lapparnas talt och packning, och till sist en sju, atta manniskor. Nar vildgassen sago renarna, sankte de sig och ropade: "Nu ska ni ha tack for i sommar! Nu ska ni ha tack for i sommar!" – "Lycksam resa, och valkomna tillbaka!" svarade renarna.

Men nar bjornarna sago vildgassen, pekade de ut dem for sina ungar och brummade. "Se pa de dar, som ar sa radda for litet kold, att de inte tors stanna hemma om vintern!" Och de gamla vildgassen blevo dem inte svaret skyldiga, utan de ropade till sina gasslingar: "Se pa de dar, som hellre ligger och sover halva aret, an de gor sig besvar att vandra soderut!"

Nere i granskogarna sutto ungtjadrarna hopkrupna ruggiga och kulna, och tittade efter alla de stora fagelflockarna, som i jubel och gladje drogo mot soder. "Nar blir det var tur?" fragade de tjaderhonan. "Nar blir det var tur?" – "Ni far allt stanna hemma hos mor och far," sade tjaderhonan. "Ni far allt stanna hemma hos mor och far."

Pa Ostberget

Tisdag 4 oktober

Var och en, som har fardats i fjalltrakter, vet nog hur svart det kan vara med dimmorna, som komma valtrande och skymma bort utsikten, sa att man rakt inte far se nagot av alla de vackra hogfjall, som resa sig omkring en. Man kan raka ut for dimma mittpa sommaren, och om hosten kan man saga att det knappt ar mojligt att undga den. Vad Nils Holgersson betraffar, sa hade han haft bra nog vader, sa lange som han var kvar i Lappland, men vildgassen hunno knappt ropa ut, att de nu foro in i Jamtland, forran dimmorna tatnade omkring honom, sa att han inte kunde se nagot av landet. Han for fram over det en hel dag utan att veta om det var ett bergland eller ett slattland, som han hade kommit till.

Mot kvallen slogo vildgassen ner pa en gron plats, som sluttade at alla sidor, sa att han forstod, att han befann sig pa toppen av en kulle, men om den var stor eller liten, det kunde han inte fa klart for sig. Han trodde, att de maste befinna sig i bebodda trakter, for han tyckte, att han horde manniskoroster och gnissel av akdon, som rullade fram pa en vag, men han var inte saker om detta heller.

Han skulle bra garna ha velat leta sig fram till nagon gard, men han var radd att ga vilse i dimman och tordes inte annat an stanna kvar hos vildgassen. Allting var drypande vatt och fuktigt. Det hangde sma droppar pa varje grasstra och pa varje liten ort, sa att han fick en riktigt regndusch over sig, bara han rorde pa sig. "Det har ar inte stort battre an oppe i fjalldalen," tankte han.

Men ett par steg vagade han da att ga, och nu skymtade han en byggnad tatt framfor sig. Den var inte sardeles stor, men manga vaningar hog. Han kunde inte se toppen av den. Dorren var stangd, och hela huset tycktes vara obebott. Han forstod, att det inte var nagot annat an ett utsiktstorn, och att han varken kunde fa mat eller varme dar. Men han skyndade anda med storsta hast tillbaka till vildgassen. "Kara Marten gaskarl," sade han, "tag mig pa ryggen, och bor mig opp pa toppen darborta! Har ar sa vatt, att jag inte kan sova, men dar finner jag nog en torr plats att ligga pa."

Marten gaskarl var genast villig att hjalpa honom. Han lamnade honom pa tornbalkongen, och dar lag pojken och sov i god ro, anda tills morgonsolen vackte honom.

Men nar han nu slog upp ogonen och sag sig omkring, kunde han till en borjan varken begripa vad han sag eller vad han befann sig. Han hade en gang pa en marknad varit inne i ett talt och sett en valdig rundmalning, och han tyckte nu, att han ater stod mitt i ett sadant dar stort, runt talt, som hade ett grant, rott tak, medan vaggarna och golvet voro utmalade till ett vackert och vidstrackt landskap, dar det fanns stora byar och kyrkor, akrar och vagar, jarnvag och till och med en stad. Han markte nog snart, att det inte forholl sig sa, utan att han stod pa toppen av ett utsiktstorn, med den roda morgonhimlen over sig och med verkligt land omkring sig. Men han var nu sa ovan att se annat an odemarker, att det inte var underligt, att han hade tagit detta, som han nu sag, och som var en riktig storbygd, for att bara vara en tavla.

Det var ocksa nagot annat, som hade varit orsak till att pojken inte hade trott, att det han sag var verkligt, och det var, att ingenting hade sin ratta och riktiga farg. Utsiktstornet, dar han befann sig, var rest pa ett berg, berget stod pa en o, och on lag nara ostra stranden av en stor insjo. Men denna sjo var inte gra, som insjoar bruka vara, utan over en stor del av sin yta var den lika skar som morgonhimlen, och inat de djupa vikarna blankte den nastan svart. Stranderna omkring sjon aterigen voro inte grona, utan lyste ljusgula tack vare all de avmejade akrarna och de gulnade lovskogen, som betackte dem. Runt om det gula vidtog ett brett balte av svart barrskog. Det kom sig kanske darav, att lovskogen hade ljusnat, men pojken tyckte, att barrskogen aldrig hade sett sa mork ut som denna morgonen. Bortom det svarta sagos i oster ljust blanande kullar, men langst hela vastra synranden lopte en lang, skimrande bage av taggiga, mangformade fjall, som buro en sa ljuvlig och mild och stralande farg, att han inte kunde kalla den for rod och inte for vit och inte for bla. Det fanns inte nagot namn for den.

Men pojken vande blickarna fran fjall och barrskog for att se battre pa de narmaste omgivningarna. Runt om sjon, i det gula baltet, urskilde han den ena roda byn och den ena vita kyrkan efter den andra, och ratt i oster, pa andra sida av det smala sundet, som skilde on fran fastlandet, sag han en stad. Den utbredde sig pa sjostranden, ett berg stod bakom och skyddade den, och runt omkring sig hade den en rik och valbefolkad trakt. "Den dar staden har da forstatt att skaffa sig ett gott lage," tankte pojken. "Jag undrar vad den kan heta."

Med detsamma spratt han till och sag sig om. Han hade varit sa upptagen av att titta pa trakten, att han inte hade markt, att det hade kommit besokande till utsiktstornet.

De sprungo nu uppfor trapporna med god fart. Pojken hann natt och jamt se sig om efter ett gomstalle och sticka sig undan dar, innan de voro uppe.

Det var unga manniskor, som voro ute pa fotvandring. De talade om att de hade strovat igenom hela Jamtland. De voro glada att de hade kommit till Ostersund just forra kvallen, sa att de fingo se den stora utsikten fran Ostberget har pa Froson denna klara morgon.

Har kunde de se mer an tjugo mil at alla hall, sa att de fingo en sista overblick av hela sitt kara Jamtland, innan de skulle resa darifran. De pekade ut for varandra de manga kyrkorna, som lago runt om sjon. "Dar nere har vi Sunne," sade de, "och dar ligger Marby, och darborta ligger Hallen. Den, som syns rakt i norr, ar Rodo kyrka, och den, som reser sig har under oss, ar Froso kyrka." Sedan borjade de tala om fjallen. De narmaste voro Oviksfjallen. Det kommo alla overens om. Men sedan borjade de undra vad som kunde vara Klovsjofjallet och Almasaberget och Areskutan.

Medan de talade om detta, tog en ung flicka upp en karta, bredde ut den pa sitt kna och borjade studera den. Plotsligen sag hon upp. "Nar jag se Jamtland sa har pa en karta," sade hon, "tycker jag, att det liknar ett stort, stolt fjall. Jag vantar alltid, att jag ska fa hora en berattelse om att det en gang har statt uppratt och pekat rakt mot skyn." – "Det skulle allt har varit ett valdigt fjall, det," sade en av de andra och skrattade at henne. – "Ja, och fordenskull blev det val ocksa kullstortat. Men se nu sjalv om det inte ar likt ett riktigt hogfjall med bred fot och spetsig topp!" – "Det passar inte illa for att ett sadant fjalland att sjalv se ut som ett fjall," sade en av de andra turisterna. "Men fastan jag har hort andra sagor om Jamtland, har jag aldrig..." – "Har du hort sagor om Jamtland?" ropade den unga flickan och gav sig inte en gang tid att lata honom tala till punkt. "Da ska du tala om dem genast. Det kan aldrig passa battre an haruppe, dar man ser hela landet."

Alla de andra stamde in med henne, och deras kamrat var inte alls svarbedd, utan borjade genast.

Sagan om Jamtland

Pa den tiden, da det annu fanns jattar i Jamtland, hande det en gang, att en gammal bergrese stod pa garden utanfor sin bostad och ryktade sina hastar. Bast som han holl pa harmed, markte han att hastarna borjade darra av angslan. "Vad ar det at er, hastarna mina?" sade jatten och sag sig omkring for att ta reda pa vad det var, som hade skramt djuren. Han kunde varken upptacka bjornar eller vargar i narheten. Det enda han faste sig vid var, att en vandrare, som inre pa langt nar var sa stor och grov som han sjalv, men som i alla fall var ganska reslig och tycktes ha goda kroppskrafter, holl pa att klattra uppfor stigen, som ledde till hans fjallstuga.

Den gamla bergresen hade inte forr fatt syn pa vandraren, an han borjade darra fran huvud till fot pa samma satt som hastarna. Han gav sin inte tid att sluta arbetet, utan skyndade in i storstugan till jattekvinnan, som satt och spann blanor pa en slanda.

"Vad star pa?" sade hustrun. "Du ar lika blek som ett snofjall." – "Skulle jag inte vara blek?" sade jatten. "Det kommer en vandrare pa vagen, som likasa sakert ar Asa-Tor, som du ar min hustru." – "Detta var ju inget karkommet frammande," sade jattehustrun. "Kan du inte forvanda synen pa honom, sa att han tar hela garden for ett fjall och gar var dorr forbi?" – "Det ar for sent att ova den trollkonsten," svarade jatten. "Jag hor honom skjuta opp grinden och trada in pa garden." – "Da vill jag rada dig, att du haller dig undan och later mig ensam ta emot honom," sade jattekvinnan raskt. "Jag ska forsoka stalla det sa, att han inte kommer sa bratt igen och halsar pa hos oss."

Detta syntes jatten vara ett over mattan gott forslag. Han gick in i lillkammaren, medan hustrun satt kvar pa kvinnobanken i storstugan och spann sa lugnt, som om hon inte visste av nagon fara.

Nu ar att marka, att pa den tiden sag det helt annorlunda ut i Jamtland an i vara dagar. Hela landet var inte annat an en stor, platt bergvidd, som lag sa naken och kal, att det inte en gang kunde vaxa granskog pa den. Dar fanns inte sjo, inte flod, inte mark, dar plog kunde ga fram. Inte ens de fjall och bergklumpar, som nu ligga spridda over landet, funnos dar da, utan de stodo alla uppradade langt borta i vaster. Manniskorna kunde inte leva nagonstans inom hela det vida omradet, men jattarna trivdes dar sa mycket battre. Det tordes inte ha varit utan deras vilja och atgoranden, som landet lag sa ode och ogastvanligt, och det var nog pa goda grunder, som bergresen kande sig angslig, nar han sag Asa-Tor nalkas hans stuga. Han visste, att asarna inte alskade dem, som spredo omkring sig kold, morker och odslighet och hindrade jorden fran att bli rik, fruktbar och prydd med manniskoboningar.

Jattekvinnan behovde inte vanta lange, forran fasta steg hordes pa garden och densamme vandraren, som jatten hade sett pa vagen, tyckte upp dorren och tradde in i stugan. Den frammande stannade inte vid dorren, som fardeman brukade, utan han gick genast fram mot kvinna, som satt vid gavelvaggen langst borta i rummet. Men med den vandringen gick det sa, att nar han tyckte sig ha gatt en god stund, var han bara kommen ett litet stycke fran dorren och hade annu langt kvar till eldstaden, som lag i mitten av rummet. Han tog ut stegen langre, men nar han hade gatt an en stund, forekom det honom,som om bade eldstaden och jattekvinnan voro honom fjarmare, an nar han forst kom in i rummet. Stugan hade inte fran borjan synts honom sardeles stor. Han forstod forst ratt hur ansenlig den var, nar han antligen hade kommit sa langt som till eldstaden, for han var da sa trott, att han maste stodja sig mot staven for att vila. Nar jattekvinnan sag, att han maste stodja sig lade hon ner slandan, reste sig fran banken och var med fa steg framme hos honom. "Vi jattar tycker om stora stugor," sade hon, "och min husbonde brukar klaga over att det ar sa trangt harinne. Men jag kan forsta, att det blir modosamt att ga igenom jattestugan for den, som inte kan ta langre steg an du. Sag nu vem du ar, och vad du soker hos jattarna!" Det sag ut, som om vandraren hade amnat ge ett haftigt svar, men sakerligen ville han inte borja grala med en kvinna, utan han svarade helt lugnt: "Mitt namn ar Handfaste, och jag ar en kampe, som har varit med om manga aventyr. Nu har jag suttit hemma vid garden hela aret, och jag borjar just att undra om det aldrig skulle bli nagot mer att gora for mig, nar jag horde manniskorna tala om att ni jattar skoter sa illa om landet haroppe, att ingen mer an ni sjalva kan bo har. Jag har nu dragit hit for att tala vid din husbonde om denna saken och fraga om han inte vill laga, att har blir en battre ordning."

"Min husbonde ar gangen pa jakt," sade jattekvinnan, "och han far sjalv svara pa dina fragor, nar han kommer hem. Men jag vill saga dig, att den, som vagar stalla sadana sporsmal till en bergrese, borde vara en storre man an du. Det vore sakert bast for din heder, om du gingo din vag genast utan att raka jatten." – "Nog ska jag vanta in honom, nar jag nu ar hitkommen," sade han, som kallade sig Handfaste. – "Jag har ratt dig, sa gott jag forstar," sade husmodern, "nu far du folja dig egen vilja. Satt dig har pa banken, sa ska jag ga och hamta dig en valkomstdryck!"

Kvinnan tog nu ett valdigt mjodhorn och begav sig till rummets innersta vra, dar mjodtunnan lag. Inte heller denna syntes gasten sardeles betydlig, men nar kvinnan drog ur tappen, stortade mjodet ner i hornet med ett dan, som om ett helt vattenfall hade kommit in i rummet. Hornet var snart fyllt, och husmodern ville satta tappen i tunnan. Men detta lyckades henne inte. Mjodet brusade fram med fart, slungade tappen ur hennes hand och strommade ner pa golvet. Jattekvinnan gjorde ett nytt forsok att satta i tappen, men misslyckades ater. Da kallade hon framlingen till hjalp. Kom hit och satt tappen i tunnan!" Gasten skyndade genast fram for att hjalpa. Han tog tappen och sokte tvinga in den i halet, men mjodet skot ater ut den, kastade den langt framat rummet och fortfor att oversvamma golvet.

Gang pa gang gjorde Handfaste om forsoket, men det ville inte lyckas honom, och han kastade tappen ifran sig. Hela golvet stod nu tackt av mjod, och for att fa det dragligare i stugan foretog sig den frammande att rita upp djupa faror, dar mjodet kunde flyta. Han gjorde vagar for mjodet i harda berghallen, sasom bar om varen gora vagar i sanden for snovattnet, och har och dar stampade han med foten upp djupa halor, dar vatskan kunde samla sig. Jattekvinnan stod tyst under tiden, och hade gasten blickat upp till henne, torde han ha sett, att hon med hapnad och forskrackelse sag pa arbetet. Men nar han val var fardig, sade hon med gackande rost: "Jag tackar sig, Handfaste. Jag ser, att du gor, sa gott du kan. Husbonden brukar eljest hjapa mig att satta i tappen. Det ar inte att begara, att alla ska aga hans styrka, men nar du inte rar med detta, tycks det mig bast, att du genast drar sina farde." – "Inte vill jag ga, forran jag har framfort mitt arende," sade den frammande, men han sag skamsen och nedslagen ut. – "Sla dig da ner dar pa banken," sade kvinnan, "sa ska jag satta grytan pa elden och koka grot at dig!"

Husmodern gjorde, som hon hade sagt. Men nar groten var nastan fardig, vande hon sig till gasten. "Nu marker jag, att mjolet haller pa att ta slut, sa att jag kan inte fa groten stadig nog. Skulle du orka att vrida omkring kvarnen, som star bredvid dig, ett par slag? Det ligger sad mellan stenarna. Men du far ta i med alla krafter, for kvarnen gar just inte latt."

Gasten lat inte langre bedja sig, utan forsokte vrida handkvarnen. Den syntes honom inte vara sardeles stor, men nar han fattade om handtaget och ville fora stenen runt, gick den sa trogt, att han inte kunde rubba den. Han maste anvanda hela sin styrka och formadde anda inte draga den mera an ett varv.

Jattekvinnan sag pa under hapen tystnad, sa lange som han arbetade. Men nar han lamnade kvarnen, sade hon: "Nog brukar jag fa battre hjalp av min husbonde, nar kvarnen inte vill ga runt. Men ingen kan begara, att du ska gora mera, an du har krafter till. Ser du nu inte sjalv, att det vore bast for dig att undvika att raka den, som kan mala sa mycket han vill pa den har kvarnen?" – "jag tro nog anda, att jag vill invanta honom," sade Handfaste och talade ratt lagmalt och saktmodigt. – "Satt dig da i lugn borta pa banken, medan jag gor i ordning en god badd at dig," sade jattekvinnan. "for du lar nog bli tvungen att stanna har over natten!" Hon baddade med manga bolstrat och dynor och onskade gasten en god somn. "Jag ar radd for att du ska finna badden val hard," sade hon, "men min husbonde vilar pa ett sadant lager var natt."

Nar nu Handfaste ville stracka ut sig pa badden, kande han sa manga knolar och ojamnheter under sig, att det inte var tanke pa att sova. Han forsokte att vrida och vanda sig, men kunde inte fa trevnad i badden. Han tog sig da for att kasta ut sangkladerna, en dyna hit och ett bolster dit, och sedan sov han i god ro anda till morgonen.

Men nar solen sken in genom takgluggen, reste han sig och lamnade jatteboningen. Han vandrade over gardsplanen ut genom grinden och skot igen den efter sig. Med detsamma stod jattekvinnan bredvid honom. "Jag ser, att du amnar att ga din vag, Handfaste," sade hon. "Det var nog ocksa ditt basta rad." – "Om din husbonde kan sova pa en sadan badd, som du har rest at mig i natt," sade Handfaste buttert, "vill jag inte traffa honom. Han maste vara en man av jarn, som ingen kan ra pa."

Jattekvinnan stod och lutade sig mot grinden. "Nar du nu ar utanfor min gard, Handfaste," sade hon, "sa vill jag beratta dig, att din fard opp till oss jattar inte har varit sa foga beromlig, som du sjalv tycks tro. Det var inte underligt, att du fann vagen lang genom var stuga, for det var hela den bergvidd, som kallas Jamtland, som du gick fram over. Inte heller var det markvardigt, att du hade svart att satta tappen i tunnan for det var allt det vatten, som forsar ner fran snofjallen, som strommade emot dig. Och nar du ledde vattnet fram over vart stuggolv, skapade du faror och fordjupningar, som nu ar alvar och sjoar. Det var inte nagot litet prov pa styrka du gav, nar du vred kvarnen ett varv, for mellan stenarna lag det inte sadeskorn, utan kalksten och skiffer, och med det enda varvet malde du sa mycket, att hela bergvidden har blivit betackt med god och fruktbar jord. Att du inte kunde ligga i den badd, som jag hade rett at dig, forvanar mig inte heller, for jag hade baddat den med stora, kantiga fjalltoppar. Dessa har du nu kastat ut over halva landet, och kanske att manniskorna inte blir sa tacksamma for detta som for det andra du har gjort. Jag bjuder dig nu farval, och jag lovar dig, att jag och min husbonde ska flytta harifran till en ort, dit du inte sa latt kan komma och halsa pa oss."

Allt detta horde vandraren med vaxande vrede, och nar jattekvinnan hade talat ut, grep han efter en hammare, som han bar i baltet. Men innan han annu hade hunnit lyfta den, var kvinnan forsvunnen, och dar jattegarden hade legat, syntes ingenting annat an en gra bergvagg. Men vad som fanns kvar, det var de maktiga floder och sjoar, som han hade gjort plats for pa bergvidden, och den fruktbara jorden, som han hade sondersmulat. Kvar voro ocksa de harliga fjallen, som ge Jamtland dess skonhet, och som at alla, som gasta dem, skankte styrka, sundhet, gladje, mod, levnadslust, sa att ingen av Asa-Tors bragder synes fornamligare an den, som han utforde, nar han kastade ut fjallmassorna, allt ifran Frostviksfjallen i norr till Helagsfjallet i soder, allt ifran Oviksfjallen strax bortom Storsjon anda till Sylarna vid riksgransen.

XLVII. Sagner fran Harjedalen

Tisdag 4 oktober

Pojken blev orolig, darfor att turisterna stannade sa lange i utsiktstornet. Marten gaskarl kunde inte komma och hamta honom medan de voro kvar, och han visste ju, att vildgassen hade bratt att fortsatta resan. Mittunder berattelsen hade han tyckt sig hora gaskackel och starka vingslag, alldeles som om vildgassen skulle ha flugit bort. Men han hade inte vagat sig fram till balustraden for att ta reda pa hur saken forholl sig.

Nar turisterna antligen voro gangna och pojken kunde krypa fram ur sitt gomstalle, sag han inga vildgass nere pa marken, och ingen Marten gaskarl kom och hamtade honom. Han ropade: "Var ar du? Har ar jag," sa hogt han formadde, men reskamraterna visade sig inte. Han trodde inte ett ogonblick, att de hade overgivit honom, men han var radd, att de hade rakat ut for en olycka och undrade hur han skulle bara sig at for att ta reda pa dem, da Bataki, korpen slog ner bredvid honom.

Pojken hade aldrig anat, att han skulle komma att halsa Bataki med ett sa glatt valkommen, som han nu gjorde. "Kara Bataki," sade han. "var det var val, att du kom hit! Du vet kanske vad det har blivit av Marten gaskarl och vildgass." – "Jag kommer just med halsningar fran dem," svarade korpen. "Akka markte, att en jagare strovade omkring har pa berget, och darfor tordes hon inte stanna och vanta pa dig, utan har rest i forvag. Satt dig nu opp pa min rygg, sa ska du vara hos dina vanner om en liten stund!"

Pojken satte sig med all hast till ratta pa korpryggen, och Bataki skulle nog snart ha hunnit upp vildgassen, om inte dimman hade hindrat honom. Men det var, som om morgonsolen skulle ha vackt den till liv pa nytt. Sma latta dunstslojor hojde sig pa en gang ur sjon, ur akrarna och ur skogen. De tatnade och bredde ut sig med forunderlig hast, och snart var jorden bortskymd av vita, boljande dimmor.

Bataki flog ovanfor dimman i klar luft och stralande solsken, men vildgassen matte ha farit nere bland dunstmassorna. Det var omojligt att fa syn pa dem. Pojken och korpen skreko och ropade, men de fingo inte nagot svar. "Det har var da en riktig otur," sade Bataki till sist. "Men vi vet ju, att de far mot soder, och sa snart det blir klart, ska jag nog skaffa reda pa dem.

Pojken var allt bedrovad over att ha blivit skild fran Marten gaskarl just nu, nar de befunno sig pa resa och den stora vite kunde raka ut for alla mojliga faror. Men nar han hade suttit och angslats ett par timmar, sade han till sig sjalv, att annu hade ju ingen olycka skett, och da var det inte vart att forlora sitt goda humor.

Just i detsamma horde han en tupp gala nere pa jorden, och genast lutade han sig over korpryggen och ropade: "Vad heter landet, som jag far fram over? Vad heter landet, som jag far fram over?" – "Det heter Harjedalen, Harjedalen, Harjedalen," gol tuppen. – "Hur ser det ut nere hos er?" fragade pojken. – "Fjall i vaster, skog i oster, bred adal genom hela landet," svarade tuppen. – "Tack ska du ha! Du gor bra reda for dig," ropade pojken.

Nar han rest annu en stund, horde han en kraka kraxa nere i dimman. "Var finns det for manniskor i det har landet?" ropade han. – "Praktigt och bra bondfolk," svarade krakan, "praktigt och bra bondfolk." – "Vad har de for sig?" fragade pojken. "Vad har de for sig? – "De skoter boskap och hugger skog," kraxade krakan. – "Tack ska du ha! Du gor bra reda for dig," ropade pojken.

Ett stycke langre fram horde han, att en manniska trallade och sjong nere i dimman. "Finns det nagon stor stad i det har landet?" fragade pojken. – "Vad... Vad... vem ar det, som ropar?" genmalde manniskan. – "Finns det nagon stad i det har landskapet?" upprepade pojken. – "Jag vill veta vem det ar, som ropar," skrek manniskan. – "Jag kunde val tro, att jag inte skulle fa nagot besked, nar jag fragade en manniska," ropade pojken.

Det drojde inte lange efter detta, forran dimman drev bort lika fort, som den hade kommit, och pojken sag nu, att Bataki flog fram over en bred floddal. Det var grant landskap med hoga fjall har som i Jamtland, men det fanns ingen stor och fruktbar bygd nedanfor bergen. Det var langt mellan byarna, och akrarna voro sma. Bataki foljde floden mot soder, anda tills de kommo i narheten av en by. Dar slog han ner pa en stubbaker och lat pojken stiga av.

"Pa den har marken har det vuxit korn i sommar," sade Bataki. "Se efter om du inte kan finna nagot atbart!" Pojken lydde radet, och det drojde inte lange, forran han hittade ett ax. Medan han plockade fram kornen och at, borjade Bataki spraka med honom.

"Ser du det dar stora, granna fjallet, som reser sig ratt i soder?" fragade han. – "Ja, nog ser jag det alltid," svarade pojken. – "Det heter Sonfjallet," fortfor korpen, "Och du kan tro, att det har funnits gott om vargar dar forr i tiden." – "Det var nog en god tillflyktsort for dem," medgav pojken. – "Manniskorna, som bodde harnere i adalen, hade det allt svart med dem manga ganger," sade Bataki. – "Kanske du kommer ihag nagon bra varghistoria, som du kunde beratta mig?" sade pojken.

"Jag har hort, att for lange i varlden sedan skulle vargarna ifran Sonfjallet ha overfallit en karl, som var ute for att salja laggkarl," sade Bataki. "Han var fran Hede, en by, som ligger har i adalen nagra mil hogre opp, an vi nu befinner oss. Det var vinter, och vargarna satte efter honom, nar han for pa Ljusnans is. Det var val en nie, tie stycken, och Hedebon hade ingen bra hast, sa att han hade inte mycket hopp om att komma undan.

Men nar karlen horde vargarna tjuta och sag vilken stor skara det var, som han hade efter sig, forlorade han all besinning och tankte inte en gang pa att han borde kasta byttor och saar och kar ner fran lasset for att latta det. Han bara piskade pa hasten, och den gjorde sa god fart det nagonsin kunde, men karlen markte snart, att vargarna vann pa den. Stranderna var odsliga, och han hade ett par mil till narmaste gard. Han vantade inte annat, an att hans sista stund var kommen, och kande, att han blev stel av skrack.

Medan han satt sa dar forlamad, fick han se, att nagot rorde sig mellan granruskorna, som var nersatta pa isen for att utmarka vagen. Och nar han sag vem det var, som gick dar, tyckte han, att skracken, som lag over honom, blev mangdubbelt storre, an den hade varit forut.

Det var inga vargar, som kom emot honom, utan en gammal fattig gumma. Hon hette Finn-Malin och brukade jamt stryka omkring pa vagar och stigar. Han var en smula halt och puckelryggig, sa att han kunde kanna igen henne pa langt hall.

Gumman vandrade ratt emot vargarna. Det matte ha varit sa, att sladen skymde bort dem for henne, och Hedebon forstod strax, att om han korde forbi utan att varna henne, skulle hon falla ratt i gapet pa vilddjuren, och medan de slete sonder henne, kunde han sjalv hinna undan.

Hon gick langsamt, lutad over en kapp. Det var tydligt, att hon var forlorad, om han inte hjalpte henne. Men ocksa om han stannade och late henne stiga opp pa sladbottnen, var det inte sagt, att hon skulle bli raddad fordenskull. Tog han opp henne i sladen, var det ju troligt, att vargarna skulle hinna dem, och att bade han och hon och hasten skulle bli dodade. Han undrade om det inte var rattast att uppoffra ett liv for att kunna radda tva andra.

Allt det dar stod for honom i samma ogonblick, som han sag gumman. Och det var inte nog med detta, utan han hann ocksa att tanka pa hur det skulle bli for honom efterat, om han skulle komma att angra, att han inte hade bistatt den gamla, eller om folk skulle fa veta, att han hade mott henne och inte lamnat hjalp.

Det var en svar frestelse han hade rakat ut for. 'Jag ville mycket hellre, att jag aldrig hade mott henne,' sade han for sig sjalv.

I detsamma gav vargarna opp ett vilt tjut. Hasten spratt till, satte av som i sken och stortade forbi tiggargumman. Ocksa hon hade hort vargtjutet, och nar Hedebon korde forbi, sag han, att hon visste vad som forestod henne. Hon hade statt stilla, munnen hade oppnat sig till ett skrik, och armarna hade strackt sig ut efter hjalp, men han hade varken ropat eller forsokt att kasta sig opp pa lasset. Det matte ha varit nagot, som hade forstenat henne. 'Det var val jag, som sag ut som ett troll, nar jag for forbi henne, tankte karlen.

Han forsokte kanna sig nojd nu, nar han var saker om att komma undan. Men med detsamma borjade det svida och varka i brostet pa honom. Han hade aldrig forr gjort nagot vanhederligt, och nu tyckte han, att hela hans liv var forstort. 'Nej, det far ga, hur det vill,' sade han och holl in hasten, 'men jag kan inte lamna henne ensam med grabenen.'

Det var med stor svarighet han fick hasten att vanda, men det lyckades anda, och han korde snart fatt gumman. 'Kom fort opp pa sladbottnen!" sade han och talade hart, for han var om pa sig sjalv, darfor att han inte hade lamnat gumman at sitt ode. 'Du kunde val nagon gang halla dig hemma, ditt gamla troll,' sade han. 'Nu far bade Svarten och jag ga at for din skull.'

Gumman svarade inte med ett ord, men Hedebon var inte i lynne att spara henne. 'Svarten har gatt fem mil forut i dag,' sade han, 'sa att du kan forsta, att han snart ska trottna, och lasset har inte blivit lattare, sedan du har kommit opp pa det.'

Sladmedarna gnisslade mot isen, men det oaktat horde han hur vargarna flasade, och han forstod, att nu hade grabenen hunnit opp honom. 'Nu ar det slut med oss,' sade han. 'Det var inte till mycken gladje varken for dig eller mig, att jag forsokte fralsa dig, Finn-Malin.'

Allt hittills hade gumman tegat, likt en, som ar van att ta emot ovett. Nu sade hon ett par ord. 'Jag kan inte begripa varfor du inte kastar av laggkarlen och lattar lasset. Du kan ju fara tillbaka i morgon och plocka opp dem.' Hedebon forstod, att detta var ett klokt rad, och blev bara hapen, att han inte hade tankt harpa forut. Han lat gumman skota tommarna, lossade repet, som holl fast laggkarlen, och kastade ner dem. Grabenen var alldeles inpa sladen. Men nu stannade de for att undersoka det, som vraktes ut pa isen, och de resande fick pa nytt litet forsprang.

'Om inte detta hjalper, sa forstar du val, att jag ger mig sjalvmant at vargarna,' sade gumman, 'sa att du kan komma undan.' Nar hon sade detta, holl karlen pa att skjuta ett stort, tungt bryggkar ner fran langsladen. Mittunder det att han arbetade med detta, hejdade han sig, som om han inte kunde besluta sig for att kasta ut karet. Men i sjalva verket var hans tankar upptagna av nagot helt annat. 'Hast och karl, som ingenting felar, ska val inte behova lata en gammal kvinna bli oppaten av vargarna for deras skull,' tankte han. 'Det maste finnas nagon utvag till raddning. Ja, visst finns det nagon. Det ar bara det hindret, att jag inte kan hitta reda pa den.'

Han begynte omigen skjuta pa bryggkaret, men sa hejdade han sig pa nytt och slog till ett skratt.

Gumman sag forskrackt pa honom och undrade om han hade blivit tokig, men Hedebon skrattade at sig sjalv, darfor att han hade varit sa dum hela tiden. Det var det enklaste i varlden att radda dem alla tre. Han kunde inte forsta, att han inte hade tankt ut det forut.

'Hor nu val pa vad jag sager dig, Malin!' sade han. 'Det var duktigt av dig, att du vill kasta dig sjalvmant for vargarna. Men det behover du inte gora, for jag vet nu hur vi ska bli hjalpta alla tre utan att satta nagons liv i fara. Kom ihag, att vad jag an ma gora, sa sitter du stilla pa sladen och kor ner till Linsalls by! Dar vacker du folket och talar om, att jag ar ensam harute pa isen med tie graben omkring mig, och ber dem, att de kommer och hjalper mig.'

Karlen vantade nu, tills vargarna var alldeles inpa sladen. Da valte han det stora karet ner pa isen, sprang sjalv efter och krop in under det.

Det var ett valdigt kar. Det var sa stort tilltaget, att en hel julbrygd kunde rymmas dari. Vargarna hoppade opp emot det, de bet i gjordarna och forsokte att valta det. Men karet var for tungt och stadigt. De kunde inte komma at honom, som lag darinne.

Hedebon visste, att han var trygg, och han lag dar och skrattade at vargarna. Men om en stund blev han allvarsam. 'Sa fort jag kommer i nagot trangmal hadanefter,' sade han, 'ska jag komma ihag detta bryggkaret. Jag ska tanka pa att jag inte behover gora oratt mot mig sjalv och inte mot andra. Det finns alltid en tredje utvag, bara man ar i stand att hitta den!"

Darmed slot Bataki sin berattelse. Men det var sa, att pojken hade markt, att korpen aldrig talade om nagot utan att han en sarskild mening med det, och ju langre han horde pa honom, desto mera tankfull blev han. "Jag undrar varfor du talar om den dar historien for mig," sade pojken. – "Jag kom bara att tanka pa den, nar jag stod har och stirrade pa Sonfjallet," svarade korpen.

De foro nu vidare nerat Ljusnan, och om nagon timme voro de komna till byn Kolsatt, som ligger alldeles vid gransen mot Halsingland. Har slog korpen ner i narheten av en liten koja. Den hade inga fonster, utan bara en lucka. Ur skorstenen steg en gnistblandad rok, och starka hammarslag hordes inifran huset. "Nar jag ser den dar smedjan," sade korpen, "kommer jag att tanka pa att det forr i varlden fanns sa goda smeder i Harjedalen och framfor allt i den har byn, att de inte hade sin like i hela landet." – "Du kommer kanske ihag en historia om dem ocksa, som du vill beratta for mig?" sade pojken. – "Ja, nog minns jag en om en smed ifran Harjedalen," sade Bataki, "som utmanade tva andra mastersmeder, en ifran Dalarna och en ifran Varmland, till tavlan i spiksmide. Utmaningen blev antagen, och de tre smederna mottes har i Kolsatt. Dalkarlen var den, som borjade. Han smidde ett dussin spikar, sa jamna och vassa och glatta, att de inte kunde goras battre. Efter honom var det varmlanningen. Ocksa han smidde ett dussin spikar, som var alldeles fortraffliga, och dartill kom, att han hade forfardigat dem pa halften sa kort tid som dalkarlen. Nar de, som skulle doma tavlingen, sag detta, sade de till Harjedalssmeden, att det inte lonade sig for honom att forsoka, for battre an dalkarlen eller fortare an varmlanningen kunde han inte smida. 'Inte vill jag ge mig. Det ska val finnas annu ett satt att utmarka sig pa,' sade harjingen. Han lade jarnet pa stadet utan att forst varma det i assjan, hamrade det varmt och smidde spik pa spik utan att behova varken kol eller blaster. Ingen hade sett en smed hantera hammaren masterligare, och Harjedalssmeden blev forklarad for den yppersta i landet."

Med dessa ord tystnade Bataki, men pojken blev nu annu mera fundersam. "Jag undrar vad du har for mening med att beratta mig detta," sade han. – "Den dar historien foll mig i hagen, nar jag fick se den gamla smedjan," svarade Bataki helt likgiltigt.

De tva resenarerna hojde sig ater i luften, och korpen forde pojken soderut till Lillhardals socken, som gransar mot Dalarna. Dar slog han ner pa en tradbevuxen hog, som lag pa kronet av en as. "Jag undrar om du vet vad det ar for en hog, som du star pa?" sade Bataki. Nej, det maste ju pojken erkanna, att han inte visste. – "Jo, det ar en gravhog," sade Bataki. "Den har blivit oppkastad over en man, som hette Harjulf och var den forste, som bosatte sig i Harjedalen och borjade odla opp landet." – "Du har kanske en historia att beratta om honom ocksa," sade pojken.

"Jag har inte hort mycket om honom, men jag tror, att han ska ha varit en norrman. Forst var han i tjanst hos en norsk kung, men han rakade i osamja med denne, sa att han maste fly ur landet. Han begav sig da till den svenske kungen, som bodde i Uppsala, och tog tjanst hos honom. Men om en tid begarde han att fa kungens syster till hustru, och nar kungen inte ville ge honom en sa fornam brud, flydde han bort med henne. Han hade nu stallt det sa for sig, att han inte kunde bo i Norge och inte i Sverige, och till utlandet ville han inte flytta. 'Men det ska val ges annu en utvag,' tankte han och drog med sina tjanare och skatter norrut genom Dalarna, tills han uppnadde de stora odeskogarna, som utbredde sig ovanfor Dalsgransen. Dar slog han sig ner, byggde sig hus och brot bygd och blev salunda den forste, som bosatte sig i denna landsanda."

Nar pojken horde den sista historien, blev han annu mer fundersam an forut. "Jag undrar vad du har for mening med att beratta mig allt detta," sade han an en gang. Bataki svarade ingenting pa en stund, utan vred och vande pa huvudet och knep ihop ogonen. "Eftersom vi ar sa har ensamma," sade ha till sist, "ska jag passa pa och fraga dig om en sak. Har du nagonsin tagit reda pa vad den dar tomten, som forvandlade dig, har satt som villkor for att du ska bli manniska?" – "Jag har inte hort talas om nagot annat villkor, an att jag skulle fora den vita gaskarlen oskadd opp till Lappland och ner till Skane igen." – "Jag kunde just tro det," sade Bataki, "for sist vi rakades, talade du sa stolt om att det inte fanns nagot sa fult som att svika en van, som litar pa en. Du borde allt fraga Akka om villkoret. Du vet, att hon var hemma hos er och talade med tomten." – "Akka har inte sagt mig nagot om detta," sade pojken. – "Hon har val tyckt, att det var bast for dig att inte veta hur tomtens ord foll sig. Hon vill forstas hellre hjalpa dig an Marten gaskarl." – "Det ar besynnerligt, Bataki, att du alltid ska vara i stand att gora mig ledsen och orolig," sade pojken. – "Det kan nog tyckas sa," sade korpen, "men det har gangen tror jag att du blir tacksam mot mig for att jag sager dig, att tomtens ord lydde sa, att du skulle fa bli manniska, om du kunde fora hem Marten gaskarl, sa att din mor fick lagga honom pa slaktbanken."

Pojken for upp. – "Det dar ar val inte annat an ett elakt pahitt av dig," ropade han. – "Du kan fraga Akka sjalv," sade Bataki, "jag ser, att hon kommer daroppe med hela flocken. Glom nu inte det, som jag har berattat dig i dag! Det finns nog en utvag ur alla svarigheter, bara man kan finna reda pa den. Det ska gladja mig att se hur det lyckas dig."

XLVIII. Varmland och Dalsland

Onsdag 5 oktober

Nasta dag passade pojken pa under en rastestund, da Akka gick och betade en smula avsides fran de andra vildgassen, och fragade henne om det, som Bataki hade berattat, var sant, och Akka hade inte kunnat forneka det. Da tog pojken lofte av forargasen, att hon inte skulle forrada hemligheten for Marten gaskarl. For den store vite var sa tapper och adelmodig, att pojken fruktade, att han skulle ga och stalla till nagon olycka, om han finge reda pa tomtens villkor.

Sedan satt pojken trumpen och tyst pa gasryggen, hangde med huvudet och brydde sig inte om att se sig omkring. Han horde hur vildgassen ropade ut for ungarna, att nu foro de in i Dalarna och nu kunde de se Stadjan uppe i norr, och nu flogo de over Osterdalalven, och nu voro de komna till Horrmundsjon, och nu hade de Vasterdalalvens dalgang under sig, men han gitte inte se at allt detta. "Jag kommer val att fara omkring med vildgassen hela mitt liv," tankte han, "sa att jag far nog se mer av det har landet, an jag har lust till."

Han blev inte mindre haglos, nar vildgassen ropade, att nu voro de komna in i Varmland, och att alven, som de foljde mot soder, var Klaralven. "Jag har redan sett sa manga alvar," tankte han. "Jag behover inte gora mig besvar med att titta pa en till."

Ocksa om han hade varit mera skadelysten, hade han inte haft mycket att se pa, for i norra Varmland finns inte annat an stora, enformiga skogar, genom vilka Klaralven slingrar, smal och rik pa forsar. Har och dar syns en kolmila, ett svedjefall eller ett par laga, skorstenslosa stugor, dar det bor finnar. Man i allmanhet har skogen en sadan utbredning, att man kan tro sig vara langt uppe i Lappland.

Vildgassen slogo ner pa ett svedjefall tatt vid Klaralvstranden, och medan faglarna gingo dar och betade friskt, nyuppkommen hostrag, horde pojken skratt och glam inifran skogen. Det var sju raska karlar, som kommo gaende med ransel pa ryggen och yxa over skuldran. Den dagen langtade pojken obeskrivligt efter manniskor, och han blev riktigt glad, nar de sju arbetarna lossade sina ranslar och kastade sig ner pa alvstranden for att vila.

De pratade oupphorligen, och pojken lag bakom en tuva och gladde sig at att hora manniskoroster. Han fick snart reda pa att de voro varmlanningar, som amnade upp till Norrland for att soka arbete. Det var muntert folk, och de hade mycket att tala om, darfor att de hade arbetat pa manga olika orter. Men mittunder samspraket rakade en av dem saga, att fastan han hade varit overallt i Sverige, hade han inte sett nagon trakt, som var vackrare an Nordmarken i vastra Varmland, dar han var hemma.

"Det vill jag ge dig ratt i, om du bara sager Fryksdalen, dar jag ar hemma, istallet for Nordmarken," infoll en av de andra. – "Jag ar fran Josse harad," sade en tredje, "och jag kan saga er, att dar ar det vackrare an bade i Nordmarken och i Fryksdalen."

Det visade sig nu, att alla sju karlarna voro fran olika delar av Varmland, och att var och en ansag, att hans hemtrakt bade var vackrare och battre an de andras. Det uppstod haftigt gral om detta, och ingen var i stand att overtyga de andra, att han hade ratt. Det sag nastan ut, som om de skulle bli riktiga ovanner, da en gubbe med langt svart har och sma, plirande ogon kom gaende forbi. "Vad ar det ni tvistar om, karlar?" sade han. "Ni skriker, sa det hors over hela skogen."

En av varmlanningarna vande sig hastigt mot den nykomne. "Du ar val en finne, efter du vandrar omkring sa har langt oppe i skogen?" – "Jo, jag ar val det," sade gubben. – "Det var riktigt bra," sade karlen. "Jag har alltid hort, att ni finnar skulle ha mera forstand an annat folk." – "Gott rykt ar battre an guld," erkande finngubben. – "Vi sitter har och gralar om vilken del av Varmland som ar den yppersta. Jag undra om du ville ata dig att slita tvisten, sa att vi slipper att bli osams for den har sakens skull?" – "Jag ska doma, sa gott jag forstar," sade finngubben. "Men ni far ha talamod med mig, for jag maste forst beratta en gammal historia."

"Det var en gang sa," sade finnen och slog sig med detsamma ner pa en sten, "att landet, som lag norr om Vanern, sag alldeles anskramligt ut. Det var sa fullt av kala berg och branta kullar, att det var omojligt att bo och leva dar. Vagar kunde inte banas och akrar inte rojas. Men landet, som lag soder om Vanern, var gott och lattbrukat da for tiden, som det ar an i dag.

Nu hande det, att det fanns en storkarl dar i soder, som agde sju soner. Alla sonerna var raska och starka karlar, men de hade ett stolt sinnelag, och det radde ofta ofrid mellan dem, darfor att var och en ville raknas for mer an ovriga.

Fadern tyckte inte om det standiga kivet, och for att fa slut pa det kallade han en dag sonerna till sig och fragade dem om de ville ga in pa att han fick satta dem pa prov for att utrona vilken av dem som var den fornamste.

Jo, det ville sonerna visst. De onskade ingenting hogre.

'Da ska vi stalla pa detta viset,' sade fadern. 'Ni vet, att norr om den har lilltjarnen, som vi kallar Vanern, har vi en utmark, som ar sa full av tovor och smasten att vi inte har nagon nytta av den. I morgon ska ni ta var sin plog och fara dit och ploja sa mycket, som ni kan hinna med pa en dag. Nar det blir kvall, ska jag komma och titta efter vem av er som har gjort det basta arbetet.'

Solen hade inte forr kommit opp nasta morgon, an de sju broderna stod fardiga med hastar och plogar. Det var grant att de dem, nar de korde ut till arbetet. Hastarna var ryktade, sa att det glanste av dem, plogbladen blankte, och plogbilen var nyslipad. De for av som i sken, anda tills de kom ner till Vanern. Da vek ett par av dem at sidan men den aldste korde ratt pa. 'Inte ar jag radd for en sadan har liten vattenpuss,' sade han om Vanern.

Nar de andra sag, att han var sa modig, ville de inte visa sig samre. De stallde sig pa plogarna och drev hastarna ut i vattnet. Det var stora hastar, och det drojde en god stund, innan de forlorade fotfastet och maste simma. Plogarna flot pa vattnet, men det lag i slap efter plogen, och ett par maste vada, men alla kom over och tog genast itu med att ploja opp utmarken, som inte var nagot annat an den landstrackan, som sedan har blivit kallad Varmland och Dal. Den aldste skulle ploja mittfaran, de tva nast aldste stallde sig pa omse sidor om honom, de tva, som var narmast dem i alder, tog plats bortom dem, och de tva yngsta plojde var sin fara, den ene vid vastra kanten av utmarken och den andre vid den ostra.

Den aldste brodern plojde till en borjan en rak och bred fara, for marken nere vid Vanern var ganska jamn och lattbrukad. Det gick raskt undan, anda tills han rakade pa en sten, som var sa stor, att han inte kunde komma forbi den, utan maste lyfta plogen opp pa den. Sedan satte han plogbilen med makt i jorden och skar opp en bred och djup fara. Men om en stund kom han till sa hard mark, att han maste lyfta plogen. Detta hande honom an en gang, och han forargade sig over att han inte kunde fa faran lika bred och djup hela vagen. Till sist blev grunden sa stenig, att han maste noja sig med att bara rispa opp den en smula med plogbilen. Pa sa satt kom han dock anda opp till norra gransen av utmarken, och dar satte han sig att invanta fadern.

Den andre av broderna borjade ocksa ploja en bred och djup fara, och han lyckades finna ett bra pass mellan tuvorna, sa att han kunde fullfolja den utan avbrott. Har och dar korde han oppfor nagra klyftor, och ju langre norrut han nadde, desto fler krokar maste han gora, och desto smalare blev faran. Men han hade sa god framfart, att han inte en gang stannade vid gransen, utan korde ett gott stycke langre, an han hade behovt.

Den tredje brodern, han, som stod till vanster om den aldste, gick det ocksa bra for i borjan. Han fick opp en fara, som var bredare an nagon av de andra, men snart motte han sa dalig mark, att han maste vika av mot vaster. Sa fort det var mojligt, korde han mot norr pa nytt, plojde bade djupt och brett, men blev hejdad, langt innan han hade natt till gransen. Inte ville han bli staende mitt i marken, utan vande hastarna och tog av at annat hall. Men inom kort var det sa stangt omkring honom, att han maste stanna. 'Den har faran blir val den samsta,' tankte han, nar han satte sig ner pa plogen for att vanta pa fadern.

Det kan vara detsamma att tala om hur det fick for de andra. De redde sig som karlar allihop. De, som plojde i mitten, hade haft det svart, men de, som gick fram i oster och vaster om dem, hade det an samre, for darborta var utmarken sa full av stenros och moras, att det var omojligt att fa raka och jamna faror. Om de tva yngsta far man saga, att de bara vande och krokte, men de gjorde anda ett betydligt arbete.

Nar kvallen kom, satt de sju broderna trotta och modfallda vid slutet av var sin fara och vantade.

Sa kom fadern gaende. Han kom forst till den, som hade arbetat langst vasterut.

'God kvall!' sade fadern, nar han kom. 'Hur har det gatt med arbetet?' – 'Det har gatt klent,' sade sonen. 'Det var en svar utmark, den har, som ni gav at oss att ploja.' – 'Jag tror, att du sitter med ryggen at arbetsfaltet,' sade fadern. 'Vand dig om, sa att du kan se vad du har utrattat! Det ar inte sa litet, som du tror.'

Och nar sonen sag sig tillbaka, markte han, att dar han hade gatt fram med sin plog, hade uppstatt praktiga dalar med sjoar pa dalbottnen och vackra, skogiga dalvaggar. Han hade dragit igenom ett gott stycke av Dal och Nordmarks harad i Varmland och plojt opp bade Laxsjon och Lelangen och Stora Le och de tva Silarna, sa att fadern hade alla skal att vara nojd med honom.

'Nu ska vi ga bort och se vad de andra har haft for sig,' sade fadern. Den nasta sonen, som den kom till – det var han, som var dem femte i ordningen -, hade plojt opp Josse harad och sjon Glafsfjorden. Den tredje sonen hade plojt opp Varmeln, den aldsta Fryksdalen och Frykensjoarna, den nast aldste Alvdalen med Klaralven. Den fjarde hade haft ett svart arbete borta i Bergslagerna och plojt opp Yngen och Daglosen forutom en mangd andra sma sjoar. Den sjatte hade foljt en besynnerlig fara. Forst hade han rojt plats for den stora sjon Skagern, sedan hade han farit fram i en smal fara, dar Letalven hade tagit plats, och darefter hade han rakat komma over gransen och gatt och hackat opp smasjoar inne i Vastmanlands bergslager.

Nar fadern hade besett hela ploglandet, sade han, att efter allt, vad han kunde doma, hade de gjort ett sa gott arbete, att han hade skal att vara nojd med det. Landet var nu inte langre en utmark, utan kunde val brukar och bebos. De hade skapat manga fiskrika sjoar och fruktbara dalbottnar. Alvar och aar gjorde fall, som kunde dra kvarnar, sagar och stangjarnshammare. Pa asarna mellan farorna fanns det plats for skog till bransle och kolning, och nu gavs det ocksa mojlighet att bana vagar fram till de stora jarnmalmsfalten borta i Bergslagerna.

Sonerna var glada att hora detta, men nu ville de ocksa veta vems fara som var ypperst.

'I ett plogland som detta,' sade fadern, 'ar det av storre vikt, att alla faror passar val intill varandra, an att en ar former an de ovriga. Jag tror, att den, som kommer till de langa, smala sjoarna i Nordmarken och pa Dal, maste erkanna, att han sallan har sett nagot skonare. Men anda ska han efterat tycka om att se de ljusa, fruktbara trakterna omkring Glafsfjorden och Varmeln. Nar han dar har levat i oppen och glad bygd en tid, lar han tycka om att byta ut den mot de langa, tranga dalarna langs med Fryken och Klaralven. Och om han trottnar ocksa pa dessa, bli han nog glad att traffa de mangformade sjoarna i Bergslagerna, som vrider och slingrar sig och ar sa talrika, att ingen kan behalla dem i minnet. Efter de sondersplittrade sjoarna blir han sakert glad att mota en stor och vid vattenyta som Skagerns. Och nu vill jag saga er, att pa samma satt som med plogfaror ar det med soner. Ingen far blir glad over att en ar former an de andra. Men kan han vanda sina blicka med samma gladje fran den yngsta till den aldste, da kanner han frid i sinnet.'"

XLIX. En liten herrgard

Torsdag 6 oktober

Vildgassen foljde Klaralven sa langt som till Munkfors stora bruk. Sedan togo de av vasterut mot Fryksdalen. Innan de annu hade hunnit fram till sjon Fryken, borjade det morkna, och de slogo sig ner i en sank myr uppe pa en skogshojd. Myren var nog ett gott nattkvarter for vildgass, men pojken tyckte, att dar var ruskigt och ratt, och ville garna ha en battre sovplats. Medan han annu var kvar uppe i luften, hade han sett, att det lag gardar nedanfor asen, och han begav sig med all hast astad for att soka upp dem.

Det var langre vag, an han hade trott, och han var flera ganger frestad att vanda. Men antligen glesnade skogen omkring honom, och han kom till en landsvag, som lopte fram i skogsbrynet. Fran vagen ledde en vacker bjorkalle ner till en gard, och han stallde genast kosan ditat.

Pojken kom forst in pa en bakgard, som var stor som torget i en stad och omgavs av langa, roda huslangor. Nar han hade gatt over den, sag han en annan gard, dar boningshuset lag med en sandgang och en stor gardsplan framfor sig, flygel vid sidan och en lummig tradgard bakom sig. Sjalva manbyggnaden var liten och oansenlig, men tradgarden var kantad med en rad ofantligt hoga ronnar, som stodo sa tatt, att de bildade en riktig vagg omkring den, som pojken tyckte, att det var, som om han hade kommit in i ett praktigt, hogvalvt rum. Himmelen vilade darover skont blekbla, ronnarna voro gula med stora, roda klasar, grasmattorna voro val annu grona, men det var ljust, stralande den kvallen, och detta foll med sadan glans over graset, att det blev vitt som silver.

Ingen manniska syntes till, utan pojken kunde ga fritt omkring, vart han ville, och nar han kom in i tradgarden, lade han marke till nagot, som nara nog forsatte honom i gott humor. Han hade stigit upp i en liten ronn for att ata ronnbar, men innan han hade natt upp till en klase, fick han syn pa en haggbuske, som ocksa var full med bar. Han hasade sig utfor ronnstammen och klattrade upp i haggen, men knappt var han dar, forran han upptackte en vinbarsbuske, dar det annu hangde kvar langa, roda klasar. Och nu sag han, att hela tradgarden var uppfylld med krusbar och hallon och nypon. Det fanns kalrotter och rovor borta pa gronsakslanden, det fanns bar pa vartenda buske, fron pa orterna, sma kornfyllda ax pa grasstrana. Och dar pa gangen, nej, han sag bestamt inte miste, dar lag ett stort, grant apple och blankte i manskenet!

Pojken slog sig ner pa en graskant med det stora applet framfor sig och borjade skara sma stycken ur det med slidkniven. "Det skulle inte vara sa tungt att vara tomte i hela sitt liv, om det jamt vore sa latt att fa god mat som pa det har stallet," tankte han.

Han satt och grubblade, medan han at, och till sist undrade han om det inte vore sa gott, att han stannade, dar han nu var, och late vildgassen fara mot soder utan honom. "Jag vet rakt inte hur jag ska forklara for Marten gaskarl, att jag inte kan fara hem," tankte han. "Det ar battre, att jag skiljer mig fran honom. Jag kunde samla mig ett vinterforrad, jag likaval som ekorrarna, och om jag bodde i en mork vra i stallet eller ladugarden, behovde jag inte frysa ihjal."

Just som han tankte detta, horde han en latt susning over sitt huvud och ogonblicket darefter stod nagot, som liknade en liten kort bjorkstubbe, bredvid honom pa marken. Stubben vred och vande pa sig, och tva ljusa punkter uppe i tornet lyste som eldkol. Detta sag ut som ett riktigt trolleri, men pojken markte snart, att stubben hade en krokig nabb och stora fjaderkransar kring de glodande ogonen, och da lugnade han sig.

"Det var riktigt roligt, att raka pa en levande varelse," sade han. "Kanske att du, fru kattuggla, vill tala om for mig vad det har stallet heter, och vad det ar for folk, som bor har?"

Kattugglan hade denna kvallen som alla andra hostkvallar suttit pa en pinne i den stora stegen, som stod stodd mot hustaket, och tittat ner pa grusgangar och grasmattor for att spana efter rattor. Men till hennes stora forvaning hade inte ett enda graskinn visat sig. I stallet sag hon, att nagot, som likande en manniska, fastan det var mycket, mycket mindre, rorde sig i tradgarden. "Har har jag nog den, som skrammer bort rattorna," hade kattugglan tankt. "Vad i all varlden kan det vara for en?"

"Det ar inte en ekorre, inte en kattunge, inte en vessla," tankte hon vidare. "Jag trodde, att en fagel, som sa lange som jag har bott pa en gammal herrgard, skulle ha reda pa allt, som finns i varlden. Men detta overgar mitt forstand.

Hon hade stirrat pa det dar, som rorde sig pa sandgangarna, tills ogonen glodde. Slutligen hade nyfikenheten tagit overhand, sa att hon hade flugit ner till marken for att se narmare pa den frammande.

Nar pojken borjade tala, lutade ugglan sig framat och beskadade honom. "Han har varken klor eller taggar," tankte hon, "men vem kan veta om han inte ager en gifttand eller nagot annat, annu farligare vapen? Jag far forsoka att ta litet battre reda pa vad han gar for, innan jag vagar mig pa honom."

"Garden heter Marbacka," sade ugglan, "och har har bott herrskap forr i tiden. Men vad ar du sjalv for en?" – "Jag funderar pa att flytta hit," sade pojken utan att svara pa ugglans fraga. "Tror du, att det kan ga for sig?" – "Aja, inte ar det mycket med stallet nu, emot vad det har varit," sade ugglan, "men nog kan man harda ut har. Det beror mest pa vad du tankte leva av. Amnar du sla dig pa rattjakt?" – "Nej, for all del," sade pojken. "Det ar mer fara for att rattorna ska ata opp mig, an att jag ska gora dem nagon skada.

"Det kan val aldrig vara mojligt, att han ar sa ofarlig, som han sager," tankte kattugglan. "Men jag tror anda, att jag gor ett forsok." Hon hojde sig i luften, och i nasta ogonblick hade hon slagit klorna i Nils Holgerssons skuldra och hackade efter hans ogon. Pojken satte ena handen for ogonen och sokte gora sig fri med den andra. Pa samma gang ropade han pa hjalp av alla krafter. Han markte, att han var i riktig livsfara, och han sade till sig sjalv, att denna gangen var det visst slut med honom.

*

Nu far jag tala om hur markvardigt det foll sig, att just det aret, da Nils Holgersson for omkring med vildgassen, var det en manniska, som gick och tankte pa att skriva en bok om Sverige, som skulle passa for barn att lasa i skolorna. Hon hade tankt pa detta fran jultiden anda till hosten, men hon hade inte fatt en rad skriven pa boken, och till sist hade hon blivit sa trott vid alltsammans, att hon sade till sig sjalv: "Det har duger du inte till. Satt dig ner och dikta sagor och berattelser, som du brukar, och lat en annan skriva denna boken, som maste vara larorik och allvarlig, och dar det inte far finnas ett osant ord!"

Det var sa gott som avgjort, att hon skulle overge foretaget, men hon tyckte ju, att det skulle ha varit roligt att fa skriva nagot vackert om Sverige, och hon hade svart att lamna arbetet ifran sig. Till sist foll det henne in, att det kanske var darfor, att hon satt i en stad och bara hade gator och husvaggar omkring sig, som hon inte kunde komma i gang med skrivningen. Och hon fore ut pa landet, dar hon kunde se skogar och akrar, skulle det kanske ga battre.

Hon var fran Varmland, och det stod alldeles klart for henne, att hon ville borja boken med det landskapet. Och forst och framst skulle hon beratta om stallet, dar hon hade vuxit upp. Det hade varit en liten herrgard, som hade legat langt ur varlden, och dar manga gammaldags bruk och seder hade bibehallit sig. Hon hade tankt, att det skulle vara roligt for barn att hora om de mangfaldiga sysslor, som hade foljt pa varandra aret runt. Hon ville tala om for dem hur de hade firat jul och nyar och pask och midsommar hemma hos henne, vad de hade haft for mobler och husgerad, hur det hade sett ut i kok och visthus, i lagard och stall, i loge och bastu. Men nar hon skulle skriva om detta, ville pennan inte rora sig. Hon kunde rakt inte forsta varav det kom sig, men det var sa i alla fall.

Det var visserligen sant, att hon kom ihag allt det dar lika tydligt, som om hon annu hade levat mittibland det. Men hon sade till sig sjalv, att eftersom hon anda skulle resa ut till landet, borde hon kanske fara till den gamla garden och se pa den an en gang, innan hon skrev om den. Hon hade inte varit dar pa manga ar, och hon tyckte inte illa om att fa en anledning att resa dit. Egentligen langtade hon dit, var i varlden hon an befann sig. Hon sag nog, att andra platser voro bade vackrare och battre, men hon kunde ingenstans finna en sadan trygghet och trevnad, som hon hade kant i sitt barndomshem.

Emellertid var det inte en sa latt sak for henne att fara hem, som man kunde tro, for garden var sald till manniskor, som hon inte kande. Hon tankte nog, att de skulle ta val emot henne, men hon ville inte komma till det gamla stallet for att sitta och tala med frammande, utan for att riktigt kunna paminna sig hur det hade varit dar forr i tiden. Fordenskull stallde hon sa till, att hon skulle komma dit sent en kvall, da arbete var slut och folket befann sig inomhus.

Hon hade aldrig trott, att det skulle vara sa underligt att komma hem. Medan hon satt i vagnen och korde fram mot den gamla garden, tyckte hon for var minut blev allt yngre och yngre, och snart var hon inte mer an en gammal manniska med har, som borjade grana, utan en liten tos med korta kjolar och lang, linvit flata. Nar hon satt dar och kande igen varenda gard utmed vagen, kunde hon snart inte fa for sig annat, an att allt darhemma skulle vara sig likt som forr i varlden. Far och mor och syskon skulle sta pa trappan och ta emot henne, den gamla hushallerskan skulle skynda till koksfonstret for att se efter vem som kom akande, och Nero och Freja och ett par hundar till skulle komma rusande och hoppa upp pa henne.

Ju mer hon nalkades garden, desto gladare blev hon. det var host nu, och det forestod en arbetsam tid med en massa sysslor, men det var val just mangden av sysslor, som gjorde, att det aldrig blev trakigt eller enformigt darhemma. Hon hade sett under vagen, att folk holl pa att ta upp potatis, och det gjorde de nog ocksa i hennes hem, sa att nu blev det for det forsta att riva potatis och laga potatismjol. Det hade varit en mild host. Hon kunde just undra om allt redan var tillvarataget i tradgarden. Kalen atminstone stod val annu ute. Och manne humlen var plockad och alla applen nertagna?

Det gick an, om de inte hade storstok hemma, for det led mot tiden for hostmarknaden. Det skulle vara fejat och fint overallt till marknaden. Det raknades son en stor hogtid, framfor att av tjanstfolket. Det brukade ocksa vara en gladje pa marknadsaftonen att komma ut i koket och se det nyskurade, enrisade golvet, de vitlimmade vaggarna och de blanka kopparkarlen under taket.

Inte skulle det bli lang ro heller, sedan marknadsfirandet var over. Da fingo de ta till med linbrakningen. Linet hade under rotmanaden legat utbrett pa en ang for att rotas. Nu lades det in i den gamla bastun, och den stora bastu-ugnen eldades, for att det skulle torka. Och nar det var tillrackligt torrt, kallades en dag alla kvinnor i grannskapet tillsammans. De slogo sig ner utanfor bastun och borjade braka sonder linet. Sedan slog de det med skaktor for att fa fram de fina, vita tagorna ur de torra stjalkarna. Under arbetet blevo kvinnorna graa av damm. Deras har och klader overtacktes av skavor, men de voro lika glada anda. Hela dagen slamrade skaktorna, och pratet gick, sa att nar man nalkades den gamla bastun, lat det, som om ett brusande ovader skulle ha hallit till dar.

Efter arbetet med linet kom det stora knackebrodsbaket, farklippningen och pigflyttningen. I november forestodo arbetsamma slaktedagar med kottsaltning och korvstoppning och platbrodsbak och ljusstopning. Sommerskan, som brukade sy deras hemmavavda ylleklanningar, skulle val ocksa komma vid den tiden, och det var ett par trevliga veckor, da husfolket satt tillsammans och sysslade med somnad. Skomakaren, som gjorde skodon at hela hushallet, satt samtidigt borta pa drangstukammaren och arbetade, och man kunde aldrig bli trott att se pa hur han skar till ladret och sulade och klackade och satte in ringar i snorhalen.

Men den storsta bradskan skulle komma framemot jul. Luciadagen, da kammarjungfrun gick omkring vitkladd med ljus i haret och bjod alla manniskor pa kaffe klockan fem pa morgonen, den kom just som ett tecken till att de nasta tva veckorna kunde de inte gora sig rakning pa mycken somn. Nu hade de att brygga julol och luta fisk och stalla med julbak och julrengoring.

Hon stod mitt i baket med julkusar och smabrodsplatar omkring sig, da skjutskarlen holl in hastarna vid borjan av allen, som hon hade bett att han skulle gora. Hon spratt till som en yrvaken. Det var hemskt att sitta ensam i sena kvallen for henne, som nyss hade dromt sig omgiven av alla de sina. Nar hon steg ur vagnen och borjade ga nerat allen for att komma obemarkt till sitt gamla hem, kande hon skillnaden sa tung mellan forr och nu, att hon helst hade velat vanda om. "Vad tjanar det till att komma hit? Har kan ju anda inte vara som i de gamla tiderna," tankte hon.

Men hon tyckte, att nar hon fortfor att ga framat, fastan hon kande sig mera sorgsen for vart steg hon tog.

Hon hade hort sagas, att garden skulle vara mycket forfallen och forandrad, och det var den val ocksa. Men det kunde hon inte marka nu pa kvallen. Hon tyckte snarare, att allt var sig likt. Dar hade hon dammen, som i hennes ungdom hade varit full med rudor, som ingen vagade fiska, darfor att far ville, att de rudorna skulle fa ga i fred, dar de gingo. Dar voro drangstugan och boden och stallet med vallingklockan over ena gaveln och vaderflojeln over den andra. Och gardsplanen framfor boningshuset var alltjamt som ett kringstangt rum utan utsikt at nagot hall, sasom det hade varit i fars tid, for han hade inte haft hjarta att hugga bort sa mycket som en buske.

Hon hade stannat i skuggan under den stora lonnen vid inkorseln till garden och stod och sag sig omkring. Och nar hon nu stod dar, hande det markvardiga, att en flock duvor kom och slog ner bredvid henne.

Hon kunde knappt tro, att det var verkliga faglar, for duvor brukar ju aldrig var i rorelse efter solnedgangen. Det matte ha varit det skona manskenet, som hade vackt dessa. De hade trott, att det var dager, och flugit ut fran sitt duvslag, men sedan hade de blivit forvanade och inte kunnat kanna igen sig. Nar de hade fatt se en manniska, hade de flugit bort till henne, liksom for att hon skulle visa dem till ratta.

Det hade funnits en massa duvor pa garden i hennes foraldrars tid, for duvorna hade ocksa varit av de djuren, som hennes far hade tagit i sitt sarskilda hagn. Bara det var tal om att slakta en duva, kom han i misshumor. Hon tyckte mycket om, att de vackra faglarna hade kommit henne till motes i det gamla hemmet. Vem kunde veta om inte duvorna anda hade flugit ut i natten for att visa henne, att de inte hade glomt, att de en gang hade haft ett gott hem har?

Eller kanske att det var far, som hade skickat sina faglar med en halsning till henne, for att hon inte skulle kanna det sa angsligt och ensamt, nar hon kom till sitt forna hem?

Nar hon tankte detta, steg det upp inom henne en sa stark langtan efter de gamla tiderna, att hon fick tararna i ogonen. Det var ett gott liv, som de hade fort pa det har stallet. De hade haft arbetsveckor, men de hade ocksa haft hogtidsfester, de hade haft slit och dagarna, men pa kvallarna hade de samlats kring lampan och last Tegner och Runeberg, fru Lenngren och mamsell Bremer. De hade odlat sad, men ocksa rosor och jasminer; de hade spunnit lin, men de hade sjungit folkvisor, medan de spunno. De hade knogat med historia och grammatik, men de hade ocksa spelat teater och skrivit vers; de hade statt vid spisen och lagat mat, men de hade ocksa lart att traktera klaver och flojt och gitarr och fiol och piano. De hade planterat kal och rovor och arter och bonor i en tradgard, men de hade haft en annan, som var full av applen och paron och alla slags bar. De hade levat ensamma, men just darfor hade de haft sa manga sagor och historier kvar i minnet. De hade burit hemgjorda klader, men da hade de ocksa kunnat leva sorglost och oberoende.

"Ingenstans i varlden forstar de att fora ett sa gott liv, som de gjorde pa en sadan har liten herrgard i min ungdom," tankte hon. "Det var lagom av arbete och lagom av noje, och det var gladje alla dagar. Jag skulle bra garna vilja komma tillbaka hit. Sedan jag nu har sett stallet, ar det tungt att resa harifran."

Och sa vande hon sig till duvflocken och sade till den, under det att hon skrattade at sig sjalv pa samma gang: "Vill ni inte fara till far och saga honom, att jag langtar hem? Jag har farit lange nog omkring pa frammande stallen. Fraga honom om han inte kan stalla det sa, att jag snart far vanda ater till mitt barndomshem!"

Knappt hade hon sagt detta, forran hela duvflocken hojde sig och flog bort. Hon forsokte folja den med ogonen, men den forsvann genast. Det var, som om hela den ljusa skaran skulle ha upplosts i den skimrande luften.

Duvorna voro natt och jamt borta, da hon horde ett par hoga skrik fran tradgarden, och nar hon nu skyndade dit, fick hon se nagot ratt besynnerligt. Dar stod en liten, liten parvel, som inte kunde vara stort mera an en tvarhand hog, och stred med en kattuggla. Forst blev hon sa hapen, att hon inte kunde rora sig. Men nar parveln skrek allt jammerligare, grep hon raskt in och skilde de stridande at. Ugglan svingade sig upp i ett trad, men parveln stod kvar pa sandgangen utan att gomma sig eller fly undan. "Tack ska ni ha for hjalpen!" sade han. "Men det var bra dumt, att ni lat ugglan komma undan. Jag kan inte ge mig av harifran, for hon sitter oppe i tradet och lurar pa mig."

"Ja, det var tanklost av mig, att jag slappte henne. Men kan jag inte i stallet folja dig dit, dar du hor hemma?" sade hon, som brukade dikta sagor, och kande sig inte litet forvanad over att sa dar oformodat ha rakat i samsprak med en av smafolket. Men i grund och botten blev hon inte sa overraskad anda. Det var, som om hon hela tiden hade vantat, att hon skulle fa uppleva nagot markvardigt, dar hon gick i manskenet utanfor sitt gamla hem.

"Egentligen hade jag tankt att stanna har pa garden hela natten," sade parveln. "Om ni bara ville visa mig en trygg sovplats, skulle jag inte vanda tillbaka till skogen forran i daggryningen." – "Jag forstar nog, att ni tror, att jag ar en av smafolket," sade nu parveln, "men jag ar en manniska, jag saval som ni, fast jag har blivit forvandlad av en tomte." – "Det var de markvardigaste jag har hort! Skulle du inte vilja tala om for mig hur du har rakat sa illa ut?"

Pojken hade inte nagot emot att beratta sina aventyr, och hon, som horde honom, blev alltmer hapen, forundrad och glad, allt som berattelsen fortgick. "Nej, det var da en lycka att raka en, som har rest pa gasrygg over hela Sverige!" tankte hon. "Just det, som han berattar, ska jag skriva i min bok. Nu behover jag inte ha mer bekymmer for den sakens skull. Det var ju bra val, att jag reste hem. Tank anda, att jag skulle fa hjalp med detta, sa snart jag kom till den gamla garden!"

Med detsamma kom en tanke over henne, som hon knappt vagade tanka till slut. Hon hade skickat bud till far med duvorna om att hon langtade hem, och strax efterat hade hon fatt hjalp med det, som hon sa lange hade grubblat over. Skulle detta vara fars svar pa det, som hon hade bett om?

L. Skatten pa skaret

Pa vag till havet

Fredag 7 oktober

Allt ifran borjan av hostresan hade vildgassen flugit rakt soderut, men nar de lamnade Fryksdalen, slog de in i en annan riktning och foro over vastra Varmland och Dalsland bort mot Bohuslan.

Det blev en munter resa. Gasslingarna voro nu sa pass vana att flyga, att de inte mer klagade over trotthet, och pojken borjade aterfa sitt goda humor. Han var glad, att han hade fatt tala med en manniska, for det hade muntrat upp honom, att hon hade sagt, att om han fortsatte pa samma satt som hittills att gora gott at alla, som han rakade, sa kunde det inte sluta illa for honom. Inte hade hon kunnat saga hur han skulle aterfa sin ratta skapnad, men hon hade gett honom tillbaka en smula hopp och tillforsikt, och det var sakert detta, som gjorde, att han nu hade kunnat tanka ut hur han skulle avhalla den store vite fran att resa hem.

"Vet du, Marten gaskarl," sade han, bast som de foro fram hogt uppe i vinden, "att det bli nog enformigt for oss att stanna hemma hela vintern, sedan vi har varit med om en sadan har resa. Jag sitter och tanker pa att vi borde folja med vildgassen till utlandet." – "Det kan val aldrig vara ditt allvar!" sade gaskarlen och lat helt forskrackt, for sedan han nu hade visat, att han var i stand att folja vildgassen anda till Lappland, var han alldeles nojd att fa komma tillbaka till gaskatten i Holger Nilssons kostall.

Pojken satt tyst en stund och tittade ber pa Varmland, dar alla bjorkskogar och lovdungar och tradgardar voro kladda i gula och roda hostfarger, och dar de langa sjoarna lago klarblaa mellan de gula stranderna. "Jag tror, att jag aldrig har sett jorden ligga sa vacker under oss som i dag," sade han. "Sjoarna ar som blatt siden och stranderna som breda guldband. Tycker du inte, att det vore skada, om vi skulle sla oss ner i Vastra Vemmenhog och inte fa se nagot mer av varlden?" – "Jag tankte, att du ville fara hem till far och mor och visa dem var det har blivit for en duktig pojke av dig," sade gaskarlen. Han hade hela sommaren gatt och dromt om vilken stolt stund det skulle bli, nar han fick sla ner pa gardsplanen framfor Holger Nilssons stuga och visa Dunfin och de sex ungarna for gassen och honsen och korna och katten och for mor Holger Nilssons sjalv, sa att han var inte mycket glad at pojkens forslag.

Vildgassen gjorde flera langa raster under dagen. De rakade overallt pa sa praktiga stubbakrar, att de knappt hade hjarta att far ifran dem, och de kommo inte in i Dalsland, forran det led mot solnedgangen. De stroko fram over nordvastra delen av landskapet, och dar var det annu grannare an i Varmland. Dar fanns sa fullt av sjoar, att landet gick fram mellan dem som smala, hogkulliga bankar. Det var ingen passande mark for akrar, men traden trivdes sa mycket battre, och de branta stranderna lago som vackra parker. Det tycktes finnas nagot i luften eller i vattnet, som holl kvar solljuset, ocksa sedan solen hade sjunkit ner bakom asarna. Strimmor av guld lekte pa de blanka, morka vattenytorna, och over marken dallrade ett ljust, blekrott skimmer, varur gulvita bjorkar, klarroda aspar och rodgula ronnar stucko upp.

"Tycker du inte sjalv, Marten gaskarl, att det bli svart att aldrig mer fa se nagot sa har grant?" sade pojken. – "Jag tycker battre om att fa se de feta akrarna pa Soderslatt an de har magra bergbackarna," svarade gaskarlen. "Men det forstar du val, att om du nodvandigt vill fortsatta resan, sa kan jag inte skilja mig fran dig." – "Det svaret trodde jag just att jag skulle fa," sade pojken, och det hordes pa rosten, att han hade blivit befriad ifran ett stort bekymmer. Nar de sedan reste over Bohuslan, sag pojken, att bergvidderna blevo mera sammanhangande, dalarna lago som smala klyftor nersprangda i berggrunden, och de langa sjoarna pa deras botten voro sa svarta, som om de hade kommit ur underjorden. Det var ett statligt landskap, detta ocksa, och nar pojken sag det an med en liten strimma av sol, an i skugga, tyckte han, att det var nagot vilt och eget over det. Han visste inte varav det kom sig, men han fick for sig, att har borde ha funnits starka och djarva kampar forr i varlden, och att de matte ha upplevat manga farliga och dristiga aventyr i de har hemlighetsfulla trakterna. Den gamla hagen att fa vara med om markvardiga handelser vaknade hos honom. "Det vore nog mojligt, att jag skulle sakna att inte var eller varannan dag raka i livsfara," tankte han. "Det ar bast att vara nojd med det, som ar."

Han sade ingenting om detta till den store vite, for gassen flogo over Bohuslan med den storsta fart, som de kunde astadkomma, och gaskarlen flamtade sa, att han inte skulle ha orkat svara. Solen stod vid synranden och forsvann stundom bakom en eller annan kulle, men vildgassen jagade framat med sadan fart, att de om och omigen fingo syn pa den.

Antligen sago de i vaster en blank strimma, som vaxte och blev bredare for varje vingslag de togo. Det var havet, som lag mjolkvitt och skiftande i rosenrott och himmelsblatt, och nar de svangde forbi strandklipporna, fingo de anyo se solen, som hangde over det, stor och rod och fardig att dyka ner i vagorna.

Men nar pojken betraktade det fria, oandliga havet och den roda aftonsolen, som lyste med sa milt sken, att han vagade se in i den, kande han frid och trygghet intranga i sjalen. "Inte lont att vara bedrovad, Nils Holgersson," sade solen. "Varlden ar harlig att leva i bade for sma och for stora. Det ar ocksa en god sak att vara fri och sorglos och ha hela rymden oppen framfor sig."

Vildgassens gava

Vildgassen hade stallt sig att sova pa ett litet skar utanfor Fjallbacka. Men nar de led mot midnatt och manen stod hogt pa himlen, skakade den gamla Akka somnen ur ogonen och gick sedan omkring och vackte Yksi och Kaksi, Kolme och Nelja, Viisi och Kuusi. Allra sist stotte hon till Tummetott med nabben, sa att han vaknade. "Vad star det pa, mor Akka?" sade han och sprang upp helt forskrackt. – "Det ar ingenting farligt," svarade forargasen, "det ar bara sa, att vi sju, som ar gamla i flocken, vill fara ett stycke utat havet nu i natt och vi undrar om du har lust att folja med."

Pojken forstod nog, att Akka inte skulle ha gjort ett sadant forslag, om det inte hade varit nagot viktigt a farde, och han satte sig genast upp pa hennes rygg. Flykten stalldes raskt vasterut. Vildgassen foro forst over en bred stracka oppet vatten, och nadde sedan Vaderoarnas stora ogrupp, som lag ytterst i havsbandet. Alla oarna voro laga och klippiga, och det syntes i manskenet, att de pa vastsidan voro de blankslipade av vagorna. Nagra av dem voro ratt stora, och pa dessa skymtade pojken ett par bostader. Akka sokte upp ett av de minsta skaren och slog ner dar. Det bestod bara av en kullrig grastenshall, som mittover hade en ratt bred ramna, dar havet hade kastat in fin, vit sjosand och nagra snackskal.

Nar pojken steg ner fran gasryggen, sag han tatt bredvid sig nagot, som liknade en hog, spetsig sten. Men nastan i detsamma markte han, att det var en stor rovfagel, som hade valt skaret till nattharbarge. barge. Och knappt hann han forvana sig over vildgassen, som sa oforsiktigt hade slagit ner bredvid en farlig fiende, forran fageln kom emot dem med ett langt hopp, och han kande igen Gorgo, ornen.

Det marktes, att Akka och Gorgo hade stamt mote harute. Ingen av dem blev forvanad att se den andra. "Detta var val gjort av dig, Gorgo," sade Akka. "Inte vagade jag tro, att du skulle komma fore oss till motesplatsen. Har du varit har lange?" – "Jag kom hit denna kvall," svarade Gorgo. "Men jag ar radd, att jag inte kan vanta berom for annat an detta, att jag har passat val pa er. Det har gatt illa med arendet, som ni gav mig att utfora." – "Jag ar saker, Gorgo, att du har gjort mera gagn, an vad du vill lata paskina," sade Akka. "Men innan du berattar vad som har hant dig pa resan, ska jag be Tummetott hjalpa mig att finna reda pa nagot, som tor ligga gomt har ute pa skaret."

Pojken hade statt och betraktat ett par granna snackskal, men da Akka namnde hans namn, sag han upp. "Du har val undrat, Tummetott, varfor vi har vikit av fran ratta kosan och farit hit till Vasterhavet," sade Akka, – "Jag forstar nog, att det var besynnerligt," svarade pojken. "Men jag visste ju, att ni brukar ha goda skal for vad ni gor." – "Du har en god tro om mig," sade Akka, "men jag ar nastan radd, att du nu forlorar den, for det ar mycket troligt, att vi har fatt gora denna resan forgaves."

"Det hande for manga ar sedan," fortfor Akka, "att jag och ett par till av dem, som nu ar gamla i flocken, hade rakat ut for storm under en varflyttning och blivit kastade anda bort till de har skaren. Nar vi sag, att det inte fanns annat an strandlost hav framfor oss, fruktade vi att bli drivna sa langt ut, att vi aldrig skulle hitta tillbaka till land, och lade oss darfor ner pa vagorna. Stormen tvang oss att stanna kvar mellan dessa arma klipporna i flera dar. Vi led svart av hunger, och en gang gick vi opp i ramnan har pa skaret och sokte efter mat. Vi fann inte ett enda stra, men vi sag, att nagra pasar, som var val tillbundna, stod halvt begravna i sanden. Vi hoppades, att det skulle finnas sad i pasarna, och ryckte och slet i dem, tills vi fick sonder tyget, men da rullade det inte ut sadeskorn, utan blanka guldstycken. For sadana hade vi vildgass ingen anvandning, och vi lamnade dem, dar de var. Inte pa alla dessa ar har vi tankt pa fyndet, men i host har det intraffat nagot, som gor, att vi onskar oss guld. Vi vet nog, att det ar foga troligt, att skatten ligger kvar har, men vi har anda farit hit for att be dig ta reda pa hur saken forhaller sig."

Pojken hoppade ner i klyftan, tog ett musselskal i vardera handen och borjade kasta undan sanden. Han fann inga pasar, men nar han hade gravt ett ratt djupt hal, horde han ett klingande av metall och sag, att han hade traffat pa ett guldmynt. Han trevade med handerna pa marken, kande, att det lag manga runda myntstycken i sanden, och skyndade upp till Akka. "Pasarna har multnat och fallit sonder," sade han, "sa att pengarna ligger strodda i sanden, men jag tror, att allt guldet finns kvar." – "Det ar bra," sade Akka. "Fyll nu igen halet, och lagg sanden till ratta, sa att ingen ser, att den har varit rubbad!"

Pojken fullgjorde uppdraget, men nar han nu kom upp pa klippan, blev han forvanad att se, att Akka hade stallt sig i spetsen for de sex vildgassen, och att de alla gingo honom till motes med stor hogtidlighet. Nar de stannade framfor honom, nego de manga ganger med halsarna och sago sa viktiga ut, att han maste ta av sig luvan och buga sig for dem.

"Det ar sa," sade Akka, "att vi, som ar gamla, har sagt till varandra, att om du, Tummetott, hade varit i tjanst hos manniskor och gjort dem lika mycket gott, som du har gjort os, sa skulle de val inte skiljas ifran dig utan att ge dig en bra lon." – "Det ar inte jag, som har hjalpt er, utan det ar ni, som har tagit vard om mig," sade pojken. – "Vi tyckte ocksa," fortfor Akka, "att da en manniska har foljt med oss pa hela resan, skulle hon val inte ga ifran oss lika fattig, som hon kom till oss. " – "Jag vet, att det, som jag har fatt lara i ar hos er, ar mera vart an gods och guld," sade pojken.

"Nar de har guldmynten ligger kvar i klyftan annu efter sa manga ar, ar det val sakert, att det inte finns nagon agare till dem," sade forargasen, "och jag tycker, att du kan ta vara pa dem." – "Var det inte ni sjalva, som behovde skatten?" fragade pojken. – "Jo, vi behover den for att kunna ge dig sadan lon, att din far och mor ska tycka, att du har tjanat som gasapag hos hederligt herrskap."

Pojken vande sig nu halvt om, kastade en blick utat havet och sag darpa Akka ratt in i de blanka ogonen. "Jag tycker, att det ar markvardigt, mor Akka, att ni avskedar mig ur tjansten och ger mig min lon, innan jag har sagt opp mig," sade han. – "Sa lange som vi vildgass drojer i Sverige, vill jag val tro, att du stannar hos oss," sade Akka. "Men jag onskade visa dig var skatten fanns, nu da vi kunde komma till den utan att gora en alltfor stor omvag." – "Det ar anda, som jag sager, att ni vill skilja mig fran er, forran jag sjalv har just," sade Tummetott. "Efter en sa god tid, som vi har haft tillsammans, tycker jag, att det inte vore for mycket, att jag ocksa finge fara med er till utlandet."

Nar pojken sade detta, strackte Akka och de andra vildgassen sina langa halsar ratt upp och stod en stund och sogo in luft med halvoppna nabbar. "Detta ar nagot, som jag inte har tankt pa," sade Akka, nar hon hade sansat sig. "Men innan du beslutar dig for att folja oss, ar det bast, att vi far hora vad Gorgo har att fortalja. Du ma veta, att nar vi lamnade Lappland, kom Gorgo och jag overens, att han skulle fara till ditt hem i Skane och soka att utverka battre villkor for dig."

"Ja, det ar sant," sade Gorgo. "Men, som jag redan har sagt dig, har jag inte haft lycka med mig. Jag letade snart nog reda pa Holger Nilssons torp, och nar jag hade svavat fram och tillbaka over garden ett par timmar, fick jag syn pa tomten, som kom smygande mellan husen. Jag kastade mig genast over honom och for bort med honom till en aker, for att vi skulle fa talas vid ostorda. Jag sade, att jag var skickad av Akka fran Kebnekajse for att fraga om han inte kunde ge Nils Holgersson battre villkor. 'Det onskar jag att jag kunde,' svarade han, 'for jag har hort, att han har skickat sig val under resan. Men det star inte i min makt.' Da blev jag ond och sade, att jag inte skulle halla mig for god att hacka ut hans ogon, om han inte gav med sig. 'Du kan gora med mig, vad du vill,' sade han. 'Men Nils Holgersson blir det anda sa, som jag har sagt. Men du kan halsa honom, att han gjorde val, om han snart komme hem med sin gas, for det star illa till har pa torpet. Holger Nilsson har mast betala en borgen for sin bror, som han hade en sa stor tillit till. En hast har han kopt for lanta pengar, men hasten blev halt, forsta dagen han korde honom, och sedan dess har han ingen nytta haft av honom. Ja, sag Nils Holgersson, att foraldrarna redan har mast salja tva kor, och att de blir tvungna att ga ifran torpet, om de inte far hjalp fran nagot hall!'"

Nar pojken horde detta, drog han samman ogonbrynen, och handerna knoto sig sa, att knogarna vitnade. "Det ar grymt av tomten," sade han, "att han har satt ett sadant villkor for mig, att jag inte kan komma hem och bista mina foraldrar. Men inte ska de lyckas honom att gora mig till vansvikare. Far och mor ar hederligt folk, och jag vet, att de hellre saknar min hjalp, an att jag skulle komma tillbaka till dem med daligt samvete."

LI. Havssilver

Lordag 8 oktober

Havet ar, som var man vet, vilt och patrangande, och den delen av Sverige, som ar mest utsatt for dess anfall, skyddas darfor sedan manga tusen ar tillbaka av en lang och bred stenmur, som kallas Bohuslan.

Muren ar sa pass bred, att den tacker hela landet mellan Dalsland och havet, men, sa som det brukar vara fallet med strandskoningar och vagbrytare, ar den inte sardeles hog. Den ar uppford av ansenliga stenblock, och pa sina stallen aro hela langa bergasar inlagda i den. Det gick val heller inte an att bygga med smastenar, nar det gallde att mot havet resa ett varn, som skulle stracka sig fran Iddefjorden till Gota alv.

Sadana stora byggnadsverk utforas ju inte mer i vara dagar, och det ar sakert, att muren ar ofantligt gammal. Det ar heller inte utan, att den har blivit illa atgangen med tiden. De stora blocken ligga numera inte sa tatt intill varandra, som de tora ha gjort fran borjan. Det har bildats sprickor mellan dem, sa breda och djupa, att bade akrar och hus fa rum pa deras botten. Men stenblocken ligga i alla fall inte langre isar, an att man val ser, att de en gang har tillhort en och samma mur.

Inat land ar den stora muren bast bibehallen. Dar gar den fram hel och obruten langa strackor. Langs mitten lopa langa, djupa springor med sjoar pa bottnen, och fram mot kusten ar den sa sonderfallen, att vart block ligger som en kulle for sig.

Det ar forst nar man ser den nere vid kusten, som man riktigt begriper, att den stora muren inte star, dar den star, bara for ro skull. Sa stark den an matte ha varit fran borjan, har havet brutit igenom den pa en sex, sju stallen och sant in fjordar, som aro flera mil langa. Det yttersta av den star till och med under vatten, sa att endast den oversta delen av klippblocken ligger i dagen. Pa sa satt har det uppkommit en mangd stora och sma oar, som bilda en skargard, och denna far ta emot de varsta anloppen av storm och hav.

Nu skulle man val tycka, att ett landskap, som egentligen bara bestar av en stor stenmur, borde vara alldeles ofruktbart, sa att inga manniskor kunde finna sin bargning dar. Men det ar inte sa farligt med den saken, for fastan det ar naket och kalt uppe pa kullar och bergvidder i Bohuslan, har det till gengald samlat mycken god och fruktbar mylla i alla ramnor, och det gar fortraffligt att driva jordbruk dar, om an tegarna inte aro sa sardeles vida. Det brukar inte heller vara sa kalla vintrar vid havskusten som inne i landet, och pa platser, som aro skyddade for vinden, trivas omtaliga trad och andra vaxter, som eljest knappast vilja ga till sa langt i soder som i Skane.

Inte heller far man glomma, att Bohuslan ligger vid gransen av den stora allmanningen, som ar gemensam egendom for alla jordens folk. Bohuslanningarna kunna fardas pa vagar, som de inte behova bygga eller laga. De kunna fanga in hjordar, som de inte behova valla och varda, och deras farkoster fraktas av dragare, som de inte behover ge foder och stallrum. Darfor aro de inte sa beroende av jordbruk och boskapsskotsel som andra. De frukta inte for att sla sig ner pa stormpiskade skar, dar det inte vaxer ett gront stra, eller pa smala strandremsor nedanfor kustbergen, dar det knappast finns utrymme for en potatistappa, darfor att de veta, att det stora, rika havet kan ge dem allt, vad de behova.

Men om det ar en sanning, att havet ar rikt, sa ar det inte mindre sakert, att det ar vanskligt att ha att gora med. Den, som vill vinna nagot av havet, han maste kanna alla dess fjordar och kilar, alla dess grund och strommar, han far ha reda pa, snart sagt, varje sten pa havsbottnen. Han maste kunna fora sin bat i storm och tjocka och finna sin vag i svartaste natt. Han maste forsta att tyda de tecken i luften, som bada hart vader, och han far lov att kunna tala kold och vata. Han maste kanna till var fiskarna fardas och hummern kryper, och han maste kunna skota tunga nat och lagga ut sina garn i gungande sjo. Och forst och framst maste han ha ett modigt hjarta i brostet, sa att han inte fragar efter, att han var dag far vaga livet i kampen mot havet.

Pa morgonen, da vildgassen reste nerat Bohuslan, var det lugnt och fredligt i skargarden. De sago flera sma fiskelagen, men det var stilla pa de smala gatorna, ingen gick ut och in i de sma, grant malade husen. De bruna fiskegarnen hangde i god ordning pa torkplatsen, de tunga, grona eller blaa fiskebatarna lago utmed stranden med beslagna segel. Inga kvinnor sysslade vi de langa bankarna, dar man eljest brukade rensa torsk och helgeflundra.

Vildgassen foro ocksa fram over flera lotsstationer. Lotshusets vagg var malad i svart och vitt, signalmasten stod vid sidan, och lotskuttern lag fortojd vid bryggan. Allt var lugnt dar i narheten, ingen angbat nalkades, som behovde hjalp i den tranga farleden.

De sma kuststaderna, som vildgassen foro fram over, hade stangt sina stora badhus, hissat ner sina flaggor och stangt de fina sommarvillorna. Ingen annan var i rorelse an nagra gamla sjokaptener, som gingo fram och ater pa bryggorna och langtansfullt stirrade mot havet.

Inne vid fastlandets fjordar och pa oarnas ostsida sago vildgassen nagra bondgardar. Dar lag skotbaten stilla vid bryggan. Bonden och hans drangar plockade upp potatis eller kande efter om bonorna, som hangde pa hoga stallningar, hade hunnit torka.

I de stora stenbrotten och i batbyggerierna fanns det gott om arbetare. De skotte sina slaggor och yxor snallt nog, men gang pa gang vande de huvudet mot havet, som om de hade hoppats pa nagot avbrott.

Och skargardsfaglarna voro lika lugna som manniskorna. Nagra skarvar, som hade suttit och sovit pa en brant bergvagg, lamnade en efter annan de smala klipphyllorna och foro i langsam flykt bort till sina fiskeplatser. Masarna hade overgivit havet och gingo och promenerade pa land som riktiga krakor.

Men pa en gang blev det annat av. En massvarm flog tvart upp fran en aker och stormade i vag soderut med sadan fart, att vildgassen knappt hunno att fraga vart de skulle han, och masarna gavo sin inte tid att svara. Skarvarna hojde sig ur vattnet och foljde efter masarna i tung flykt. Delfiner gledo igenom havet som langa, svarta spolar, och en hop salar hasade sig ner fran ett platt skar och drogo av mot soder.

"Vad star pa? Vad star pa?" fragade vildgassen och fingo antligen svar av en alfagel. "Det ar sillen, som har kommit till Marstrand. Det ar sillen, som har kommit till Marstrand."

Men det var inte bara faglar och havsdjur, som hade kommit i rorelse, utan nu matte ocksa ha fatt bud om att de forsta stora sillstimmen har anlant till skargarden. Pa fisklagenas glatta stenhallar sprang folk om varandra. Fiskebatarna gjordes redo. De langa sillvadarna fraktades forsiktigt ombord. Kvinnorna stuvade in matvaror och oljeklader. Karlarna kommo ut ur stugorna med sadan bradska, att de inte hunno att kranga pa sig rocken forran ute pa gatan.

Snart voro sunden fyllda av bruna och graa segel, och glada utrop och fragor vaxlades mellan batarna. Unga flickor hade klattrat upp pa hallarna bakom stugorna och vinkade at de resande. Lotsarna stodo pa utkiken och voro sa vissa, att de snart skulle bli utkallade, att de hade dragit pa sjostovlarna och gjort kuttern klar. Ur fjordarna kommo sma angbatar, lastade med tomma tunnor och lador. Bonderna hade kastat potatishackan, och batbyggarna hade lamnat varvet. De gamla sjokaptenerna med de vaderbitna ansiktena hade inte kunnat bli sittande hemma, utan foljde med angbatarna mot soder for att atminstone fa se pa sillfisket.

Det drojde inte lange, forran vildgassen hade kommit fram till Marstrand. Sillstimmen kommo vasterifran och gingo forbi Hamneskars fyr in mot land. Pa den vida fjorden mellan Marstrandson och Paternoster-skaren foro fiskarbatarna tre och tre i sallskap. Dar vattnet morknade och krusade sig i sma, korta boljor, vadar fiskarna, att det fanns sill, och dar lade de forsiktigt ut langa vadar i vattnet och forde dem samman i rundel, snorpte ihop dem i bottnen, tills utrymmet blev allt trangre och de glittrande fiskarna kunde havas upp ur djupet av vaden.

Nagra batlag hade redan hunnit sa langt med fisket, att de hade batarna fulla med sill anda till relingen. Fiskarna stodo till knana i sill och blankte av sillfjall fran sydvasten till randen av den gula oljerocken.

Sa fanns det nykomna vadlag, som for omkring och lodade och sokte efter sill, och andra, som med stort besvar hade fatt vaden utlagd, men fingo taga upp den tom. Nar batarna voro fulla, begavo sig somliga av fiskarna fram till stora angbatar, som lago pa fjorden, och salde sin fangst, andra reste in till Marstrand och lossade sin last vid kajen. Dar hade redan sillrenserskorna borjat arbeta vid langa bord, sill packades i tunnor och lador, och sillfjallen tackte hela gatan.

Det var ett liv och en rorelse. Manniskorna voro som yra i huvudet av gladje over allt detta silver, som de oste upp ur vagorna, och vildgassen foro manga ganger runt Marstrandson, for att pojken riktigt skulle fa se alltsammans.

Ratt snart bad han anda, att de skulle fara vidare. Han sade inte varfor han ville bort, men det var kanske inte svart att gissa. Det fanns sa mycket grant och statligt folk bland fiskarna. Flera av dem voro resliga karlar med djarva ansikten under sydvasten och sago sa dar oforvagna och trotsiga ut, som varenda pojke onskar, att han sjalv matte gora, nar han blir vuxen. Det var kanske inte sa roligt att sitta och titta pa sadant for den, som sjalv aldrig kunde bli langre an en sill.

LII. En stor herrgard

Gamle herrn och unge herrn

For nagra ar sedan fanns det i en socken i Vastergotland en obeskriven snall och sot liten folkskollararinna. Hon var bade duktig att undervisa och styv att halla ordning, och barnen tyckte sa mycket om henne, att de aldrig ville komma till skolan utan att kunna sina laxor. Foraldrarna voro ocksa mycket nojda med henne. Det var bara en enda, som inte forstod hur bra hon var, och det var hon sjalv. Hon tyckte, att alla andra voro klokare och skickligare an hon, och sorjde over att hon inte kunde bli som de.

Da lararinnan hade varit i tjansten nagra ar, foreslog skolradet, att hon skulle ga igenom Naas slojdseminarium, sa att hon hadanefter skulle kunna lara barn att arbeta, inte bara med huvudet, utan ocksa med handerna. Det kan inte tanka sig hur skramd hon blev, nar hon fick denna uppmaning. Naas lag inte alls langt borta fran hennes skola. Hon hade gatt forbi det vackra och statliga stallet flera ganger, och hon hade hort mycket berom om slojdkurserna, som hollos pa den stora gamla herrgarden. Larare och lararinnor fran hela landet samlades dit for att lara att bruka sina hander, ja, det kom till och med manniskor fran utlandet. Hon visste pa forhand hur forfarligt angslig hon skulle komma att kanna sig bland sa mycket utmarkt folk. Hon tyckte, att det var mer, an hon kunde orka att ga igenom.

Men hon ville inte heller saga nej till skolradet, utan sande in sin ansokan. Hon blev antagen som elev, och en vacker junikvall, dagen innan sommarkurserna skulle borja, packade hon in sina klader i en liten nattsack och vandrade till Naas. Och hur manga ganger hon an stannade pa vagen, och hur langt bort hon an onskade sig vara, kom hon fram till sist.

Pa Naas var det liv och rorelse med alla kursdeltagarna, som anlande fran olika hall, och som nu skulle fa sig anvisade bostader i villor och torp, som horde till den stora egendomen. Alla kande sig en smula bortkomna i den ovana omgivningen, men lararinnan tycke som vanligt, att ingen bar sig tafatt och besynnerligt at mer an hon. Hon hade skramt upp sig sjalv, sa att hon varken horde eller sag. Det var ocksa svara saker, som hon hade att ga igenom. Hon blev anvisad ett rum i en vacker villa, dar hon skulle bo med nagra unga flickor, som hon inte alls kande, och hon fick ata sin kvallsvard tillsammans med sjuttio frammande. Pa ena sidan om henne satt en liten herre med gulaktig hy, som skulle vara fran Japan, och pa den andra en skollarare fran Jockmock. Och det hade varit ett samsprak och en glattighet omkring de langa borden fran forsta stunden. Alla hade talat och gjort bekantskaper. Hon var den enda, som ingenting hade vagat saga.

Nasta morgon tog arbetet sin borjan. Har som i vanlig skola hade dagen begynt med morgonbon och sang, sedan hade direktoren, som forestod seminariet, talat lite om slojd och gett nagra korta forhallningsorder, och sa, utan att hon ratt visste hur det hade gatt till, befann hon sig framfor en hyvelbank med ett stycke tra i ena handen och en kniv i den andra, och en gammal slojdlarare forsokte visa henne hur hon skulle talja en blompinne.

Sadant arbete hade hon aldrig forr provat pa. Hon hade inte handgreppen inne. Och sa forvirrad, som hon da var, kunde hon ingenting fatta. Nar lararen hade gatt ifran henne, lade hon ner kniven och trastycket pa hyvelbanken och stod och stirrade ratt framfor sig.

Runt om i rummet stodo hyvelbankar, och vid dem alla sag hon manniskor, som med friskt mod togo fatt pa arbetet. Ett par av dem, som voro litet hemma i konsten, kommo och ville hjalpa henne till ratta. Men hon kunde inte ta emot nagon handledning. Hon stod och tankte pa att alla omkring henne lade marke till hur galet hon bar sig at, och detta gjorde henne sa olycklig, att hon blev alldeles som forlamad. Det blev frukost, och efter frukosten blev det nytt arbete. Direktoren holl en forelasning, sedan foljde en gymnastikovning, och sa vidtog ater slojdundervisningen. Darpa kom middagsrast med middagsatning och kaffedrickning i den stora, glada samlingssalen och sa pa eftermiddagen nytt slojdande, sangovning och till sist lekar ute i det fria. Lararinnan var i rorelse hela dagen, gick med de andra, men kande sig alltjamt lika fortvivlad.

Da hon sedan tankte tillbaka pa de forsta dagarna, som hon hade tillbringat pa Naas, tycktes det henne, att hon hade gatt som i en dimma. Allt hade varit dunkelt och omtocknat, och hon hade rakt inte sett eller forstatt vad som forsiggick omkring henne. Detta hade varat i tva dagar, men andra dagen pa kvallen hade det helt plotsligt kommit att ljusna omkring henne.

Da de hade spisat kvallsvard, hade en gammal folkskollarare, som hade varit pa Naas flera ganger forut, berattat for ett par nykomlingar hur slojdseminariet hade uppstatt, och som hon hade rakat sitta helt nara, hade hon inte kunnat undga att lyssna till hans ord.

Han hade talat om, att Naas var ett mycket gammalt stalle, men nagonting annat an en stor och vacker herrgard hade det inte varit, forran den gamle herrn, som nu agde det, hade flyttat dit. Han var en rik man, och de forsta aren, sedan han hade slagit sig ner dar, hade han agnat sig at att forskona slottet och parken och att hjalpa upp de underhavandes bostader.

Men sa hade hans hustru dott, och som han inte hade nagra barn, kande han sig mangen gang ensam pa sin stora gard. Han overtalade sa en ung systerson, som var honom mycket kar, att bosatta sig hos honom ute pa Naas.

I forstone var det meningen, att den unge herrn skulle hjalpa till med garden skotsel, men nar han fordenskull gick omkring bland de underhavande och sag hur det levdes i de fattigas kojor, hade han kommit pa underliga tankar. Han hade lagt marke till att pa de flesta stallen sysslade varken karlarna eller barnen, ja, ofta nog inte en gang kvinnorna, med handarbete under de langa vinterkvallarna. Forr i varlden hade folket mast flitigt nyttja sina hander for att tillverka klader och husgerad, men numera fanns allt sadant att kopa, och darfor hade de slutat upp med den sortens arbete. Och nu tyckte sig den unga herrn forsta, att i den stugan, dar hemarbetet hade upphort, dar hade hemtrevnaden och valstandet ocksa flyttat bort.

Nagon gang traffade han pa ett hem, dar far snickrade samman stolar och bord och mor vavde, och det var latt att se, att dar voro manniskorna inte bara mer valbargade utan ocksa lyckligare an pa de andra stallena.

Han hade talat vid sin morbror om detta, och den gamle hade insett, att det skulle vara en stor lycka, om manniskor kunde agna sig at handarbete pa lediga stunder. Men for att de skulle komma darhan, fordrades det helt vist, att de fingo lara sig att bruka sina hander allt ifran barndomen. De bada herrarna tyckte, att de inte kunde hjalpa saken framat pa battre satt an genom att inratta en slojdskola for barn. De ville lara dem att forfardiga enkla saker av tra, darfor att de tyckte, att sadant arbete lag narmast till hands for var och en. De voro sakra om att den, som en gang hade fatt sin hand uppovad till att val skota kniven, han skulle latteligen lara sig att fora smedens slagga och skomakarens hammare. Men den, som inte hade fatt sin hand invand till arbete, nar han var ung, han skulle kanske aldrig komma underfund med att han i den agde ett verktyg, som ar former an alla andra.

De hade saledes borjat undervisa barn i handaslojd pa Naas, och de hade snart funnit, att detta var sa nyttigt och gott for de sma, att de onskade, att alla barn i Sverige kunde fa liknande undervisning.

Men hur skulle nagot sadant bli mojligt? Det vaxte upp hundratusentals barn i Sverige. Inte kunde man samla ihop alla dessa pa Naas och ge dem slojdundervisning. Det var ju alldeles otankbart.

Da hade den unga herrn kommit med ett nytt forslag. Tank, om de i stallet for att ge undervisning at barn, skulle anordna ett slojdseminarium for deras larare! Tank, om larare och lararinnor fran hela landet komme till Naas och larde att slojda, och om de sedan gave slojdundervisning at alla barn, som de hade i sina skolor! Pa det sattet skulle kanske alla barn i Sverige fa sin hand uppfostrad likaval som sin hjarna.

Nar de val hade gripits av denna tanke, kunde de inte lata den fara, utan sokte att satta den i verket.

De bada herrarna hjalptes troget at. Den gamla herrn byggde slojdsalar, samlingshus, gymnastiksal och sorjde for att de, som kommo till skolan, fingo mat och bostad. Den unge blev seminariets direktor. Han ordnade undervisningen, overvakade arbetet och holl forelasningar. Och mer an sa. Han levde standigt bland kursdeltagarna, tog reda pa hur var och en hade det stallt for sig och blev deras varmaste och trognaste van.

Och ett sadant tillopp av larjungar, som de fingo allt ifran forsta borjan! Det holls fyra slojdkurser varje ar, och till dem alla anmalde sig fler larjungar, an som kunde mottagas. Skolan hade snart blivit bekant ocksa i utlandet, och larare och lararinnor fran jordens alla lander kommo till Naas for att lara sig hur de skulle skota handens uppfostran. Det fanns inte nagot stalle i Sverige, som var sa kant ute i varlden som Naas, och ingen svensk hade sa manga vanner over hela jorden som direktoren for Naas slojdseminarium.

Lararinnan satt och lyssnade till detta, och ju mer hon horde, desto ljusare blev det omkring henne. Hon hade forut inte forstatt varfor slojdskolan fanns pa Naas, hade inte tankt pa att den hade blivit skapad av tva man, som ville gagna sitt folk, hade rakt inte begripit att de gjorde detta utan lon, att de offrade allt, som de kunde offra, for att hjalpa medmanniskor att bli lyckligare och battre.

Nar hon nu besinnade den stora valviljan och manniskokarleken, som lag bakom allt detta, grep det henne sa djupt, att hon hade velat grata. Nagot sadant hade hon aldrig forr varit med om.

Nasta dag tog hon fatt pa arbetet med annat sinne. Nar allt gavs av valvilja, da fick hon lov ju att battre an hittills ta vara pa det. Hon glomde bort att tanka pa sig sjalv och mindes bara slojden och det stora mal, som skulle uppnas genom den. Och fran den stunden skotte hon sig fortraffligt, for hon hade latt for allting, bara hon inte misstrodde sig sjalv.

Nu, sedan hon hade fatt sina ogon befriade fran dunklet, markte hon overallt den stora, underbara valviljan. Nu sag hon hur karleksfullt det var ordnat for dem, som gingo igenom seminariet. Kursdeltagarna fingo vida mer an bara undervisning i handarbete. Direktoren holl forelasningar om uppfostran for dem, de gymnastiserade, bildade en sangforening, och nastan var kvall hade de samkvam med musik och upplasningar. Och dessutom fanns det bocker, batar, badhus och piano for deras rakning. Det var meningen, att de skulle ha det bra och trivas och vara lyckliga.

Hon borjade forsta vilken oskattbar forman det var att under sommarens vackra dagar fa vistas pa en stor svensk herrgard. Slottet, dar den gamla herrn bodde, lag hogt pa en kulle, som var nara nog kringfluten av en slingrande sjo och forbands med land genom en vacker stenbro. Hon hade aldrig sett nagot sa skont som blomgrupperna pa terrasserna framfor slottet, som de gamla ekarna i parken, som vagen langs med stranden, dar traden lutade ut over vattnet, eller som utsiktspaviljongen pa klippan ovanfor sjon. Skolbyggnaderna lago pa fasta landet mittemot slottet pa grona, skuggiga strandangar, med det stod henne fritt att strova omkring i slottsparken, nar hon hade tid och lust. Hon tyckte, att hon aldrig hade vetat hur ljuvlig sommaren var, forran hon hade fatt njuta den pa ett sa vackert stalle.

Det var inte sa, att det skedde nagon stor forandring med henne. Hon blev inte modig och sjalvsaker, men hon kande sig lycklig och glad. Hon gick och blev genomvarmd av all valviljan. Hon kunde ju inte kanna sin angslig pa ett stalle, dar alla onskade hennes basta och alla sokte hjalpa henne. Nar kursen var slut och kursdeltagarna broto upp fran Naas, kande hon sig avundsjuk pa alla dem, som kunde saga ett riktigt tack till den gamle och den unge herrn, och som med vackra ord kunde uttrycka vad de kande. Sa langt kom aldrig hon.

Hon vande om hem, tog fatt pa skolarbetet som forut och var lika glad at det, som hon brukade vara. Hon bodde inte langre fran Naas, an att hon kunde vandra dit, nar hon hade en ledig eftermiddag, och hon gjorde det ocksa ratt ofta till en borjan. Emellertid var det standigt nya kurser, nya ansikten; skyggheten kom tillbaka, och hon blev en allt sallsyntare gast vid slojdskolan. Men den tiden, da hon sjalv hade gatt igenom Naas, den stod alltjamt for henne som den basta hon hade upplevat.

En vardag fick hon hora, att den gamla herrn pa Naas var dod. Da tankte hon pa den ljuvliga sommar, som hon hade fatt njuta pa hans gods, och hon blev bedrovad over att hon aldrig hade tackat honom riktigt. Han hade val fatt tacksagelser tillrackligt anda fran bade hoga och laga, men hon skulle ha kant sig lyckligare, om hon med ett par ord hade kunnat tala om for honom hur mycket han hade gjort for henne.

Vid Naas fortgick undervisningen pa samma satt som fore den gamle herrns dod. Han hade namligen skankt hela den skona garden till skolan, och hans systerson stod kvar vid styret och forvaltade alltsammans.

Var gang lararinnan kom dit, fanns det nagot nytt att se. Numera var det inte bara slojdkurser, som drevos dar, utan direktoren ville ocksa vacka upp folkets gamla seder och gamla gladjeamnen, och han inrattade darfor kurser i sanglekar och i mangahanda andra slag av lekar. Men det var sig likt dar pa det sattet, att manniskorna gingo som forr och genomvarmdes av valvilja och kande hur det stallde och styrdes, for att de skulle vara lyckliga och fora med sig inte bara kunskaper, utan ocksa arbetsgladje, nar de vande tillbaka till de sma skolbarnen runt om i landet.

Bara nagra fa ar efter gamle herrns dod fick lararinnan hora en sondag vid kyrkan, att direktoren pa Naas skulle vara sjuk. Hon visste, att han hade haft anfall at hjartat flera ganger pa sista tiden, men hon hade inte trott, att det var nagon fara for livet. Det menade man, att det skulle vara denna gang.

Allt sedan hon hade fatt hora detta, tankte hon bara pa att kanske direktoren skulle do, han som gamle herrn, innan hon hade kommit sig for att tacka honom. Och hon undrade och funderade hur hon skulle bara sig at for att annu kunna na honom med ett tack.

Pa sondagseftermiddagen gick lararinnan omkring till grannarna och bad, att deras barn skulle fa folja med henne till Naas. Hon hade hort, att direktoren var sjuk, och hon trodde, att det skulle gora honom en gladje, om barnen komme och sjonge ett par sanger for honom. Det var ju redan tamligen langt lidit pa dagen, men det var ett sa starkt och klart mansken nu om kvallarna, att det inte skulle bli svart att ga. Lararinnan kande det sa, som om hon maste vandra till Naas just denna kvall. Hon var radd for att det kunde vara for sent nasta dag.

Sagan om Vastergotland

Sondag 9 oktober

Vildgassen hade lamnat Bohuslan och stodo och sovo i ett karr i vastra delen av Vastergotland. Den lille Nils Holgersson hade krupit upp pa en landsvagsbank, som lopte tvarsover karrmarken, for att slippa vatan. Han holl just pa att soka sig en sovplats, da han sag en liten skara manniskor komma gaende pa vagen. Det var en ung lararinnan med en tolv, tretton barn omkring sig. De kommo i en tat klunga med lararinnan i mitten och barnen runt omkring henne. De talade sa muntert och fortroligt, att pojken fick lust att folja med ett stycke och hora pa vad de sade till varandra.

Det kunde han latt gora, for nar han sprang i skuggan vid vagkanten, var det nastan omojligt for nagon att se honom. Och dar femton manniskor tagade fram, var det sadant buller av fotsteg, att ingen kunde hora hur gruset knastrade under han sma traskor.

For att halla barnen vid gott mod under vandringen hade lararinnan gatt och berattat gamla sagner for dem. Hon hade just slutat en, nar pojken slot sig till skaran, men barnen bado genast, att hon skulle tala om en till.

"Har ni hort sagan om den gamla jatten fran Vastergotland, som har flyttat till en o langt borta i nordhavet?" fragade lararinnan. Nej, det hade inte barnen, och lararinnan borjade.

"Det hande en gang en mork och stormig natt, att ett skepp forliste vid ett litet skar langt borta i nordhavet. Fartyget slogs i spillror mot strandklipporna, och av hela besattningen var det bara tva karlar, som raddat sig opp pa land. De stod pa skaret dyvata och stela av kold, och man kan nog forsta, att de skulle bli bra glada, nar de sag en stor stockeld laga pa strandbradden. De skyndade fram mot elden utan tanke pa nagon fara. Forst da de var helt nara, markte de, att vid elden satt en fruktansvard gammal kampe, sa stor och grov, att de inte kunde tvivla om att det var en man av jatteslakt, som de hade rakat pa.

De stannade och tvekade, men nordanstormen ven over skaret men en forfarlig kold. De skulle snart frysa ihjal, om de inte finge varma sig vid jattens brasa, och de beslot att vaga sig fram till honom. 'God kvall, far!' sade den aldste av dem. 'Vill ni lata tva forlista sjoman varma sig vid er eld?'

Jatten spratt opp ur sina tankar, reste sig halvt och drog svardet ur slidan. 'Vad ar ni for ena?' fragade han, for han var gammal och sag illa och visste inte vad det var for folk, som hade talat till honom.

'Vi ar vastgotar bada tva, om ni vill veta't,'svarade den aldste av sjomannen. 'Vart skepp har forlist i havet harutanfor, och vi har kommit opp pa land forfrusna och halvnakna.'

'Jag brukar inte tala manniskor pa mitt skar, men om ni ar vastgotar, ar det en annan sak,' sade jatten och stack in svardet i skidan. 'Da kan ni fa sitta ner och varma er, for jag ar sjalv fran Vastergotland och har bott i den stora hogen i Skalunda i manga ar.'

Sjomannen tog nu plats pa ett par stenar. De vagade inte tilltala jatten, utan satt tysta och stirrade pa honom. Och ju langre de betraktade honom, desto storre syntes han for deras ogon, och desto mindre och kraftlosare forefoll de sig sjalva.

'Jag har daliga ogon numera,' forklarade jatten. 'Jag kan knappt se en skymt av er. Det skulle annars ha roat mig att veta hur en vastgote tar sig ut nu for tiden. Men rack mig atminstone handen en av er, sa att jag far kanna om det annu finns varmt blod i Sverige!'

Karlarna betraktade omsevis jattens navar och sina egna. Ingen av dem hade nagon lust att prova hans handslag. Men de sag, att ett jarnspett, som jatten brukade anvanda till att rora om i brasan med, hade blivit kvarliggande i elden och var glodhett i ena andan. De lyfte opp det med gemensamma krafter och rackte det mot jatten. Han fattade om spettet och kramade det, sa att jarnet flot mellan fingrarna. 'Ajo, jag kanner, att det finns varmt blod i Sverige annu,' sade han helt fornojd till de forbluffade sjomannen.

Det blev ater stilla och tyst vid brasan en stund, men se detta, att jatten hade rakat landsman, hade fort hans tankar tillbaka till Vastergotland. Det ena minnet efter det andra dok opp for honom.

'Jag undrar hur det kan sta till med Skalunda hog nu for tiden`' fragade han sjomannen.

Ingen av karlarna hade nagon reda pa hogen, som jatten fragade efter. 'Det ar allt bra nog ihopsjunken,' svarade den ena liksom pa forsok. Han kande pa sig, att det inte gick an att sta svarslos infor en sadan sporjare. 'Jaja, jaja, kan nog tro det,' sade jatten och nickade bekraftande. 'Det ar inte battre att begara, for den hogen bar min hustru och dotter ihop i sina forkladen pa en morgonstund!'

Ater satt han och grubblade och forsokte att samla ihop sina minnen. Det var inte sa alldeles nyligen han hade varit hemma i Vastergotland, och det gick en stund, innan han kunde tranga tillrackligt djupt ner bland sina hagkomster.

'Men Kinnekulle och Billingen och de andra smabergen, som lag strodda over den stora slatten, de star val anda kvar?' sade jatten. – 'Det gor de nog,' svarade vastgoten, och for att visa jatten, att han forstod, att denne var en duktig karl, tillade han: 'Ni var kanske med om att resa opp ett eller annat av de bergen, ni far?'

'Anej, inte just det,' sade jatten, 'men jag kan tala om for dig, att du har att tacka min far for att de dar bergen star kvar dar. Nar jag var en liten pilt, fanns det ingen stor slatt i Vastergotland, utan dar slatten nu breder ut sig, lag en bergvidd, som strackte sig fran Vattern till Gota alv. Men sa foresatte sig nagra alvar, att de skulle grusa sonder berget och fora ner det till Vanern. Det var inte nagot riktigt grastensberg, utan det bestod mest av kalksten och skiffer, sa att alvarna hade latt att fa bukt med det. Jag minns hur de gjorde sina rannor och floddalar allt bredare, och till sist vidgade de ut dem till slatter. Far och jag gick ibland ut och sag pa alvarnas arbete, och far var inte riktigt nojd med detta, att de forstorde hela berget. 'De kunde val atminstone lamna oss kvar nagra viloplatser,' sade han, och darmed tog han av sig sina stenskor och satte ner den ena langt i vaster och den andra langt i oster. Sin stenhatt lade han ner pa en bergknol vid Vanerstranden, min stenluva slangde han ut langre at soder och kastade sin stenklubba at samma hall. Vad annat vi hade med oss av god, hard sten lade han pa skilda stallen. Sedan skoljde alvarna bort nastan hela berget, men de stallena, som far hade skyddat med sitt stengods, vagade de sig inte pa, utan de fick sta kvar. Dar far hade satt ut sin ena sko, blev Halleberg kvar under klacken och Hunneberg under sulan. Under den andra skon bevarades Billingen, fars hatt hade gett skydd at Kinnekulle, under min luva lag Mosseberg, och under stenklubban gomde sig Alleberg. Alla de andra smabergen pa Vastgotaslatten blev ocksa sparade for fars skull, och nu undrar jag just om det finns manga karlar i Vastergotland, som har sa pass respekt med sig.'

'Det ar inte latt att svara pa den saken,' sade sjomannen, 'men jag far saga, att om alvar och jattar har varit sa maktiga i sina dar, sa tycker jag, att jag far liksom okad aktning for manniskorna, for nu ar det anda de, som har gjort sig till herrar over bade slatten och bergen.'

Jatten grinade till en smula. Det sag just inte ut, som om han skulle ha blivit sa nojd med svaret, men han tog snart opp samtalet pa nytt. 'Hur star det till med Trollhattan nu for tiden?' sade han. – 'Den forsar och dundrar, som den alltid har gjort,' sade sjomannen. 'Ni har kanske varit med om att stalla i gang de stora vattenfallen, liksom ni var med om att spara Vastgotabergen?' – 'Anej, inte just det,' sade jatten, 'men jag kommer ihag, att nar jag var en liten pilt, brukade jag och broderna mina begagna den till rutschbana. Vi stallde oss pa en stock, och sa bar det astad utfor Gullofallet och Toppofallet och de andra tre fallen. Vi kom i sa god fart, att vi holl pa att rutscha anda ner till havet. Jag undrar om det numera finns nagon karl i Vastergotland, som brukar roa sig pa det sattet?' – 'Det ar inte sa latt att veta,' sade sjomannen. 'Men jag tycker nastan, att det ar en markvardigare bragd, att vi manniskor har kunnat dra fram en kanal utmed fallen, sa att vi inte bara kan fara utfor Trollhattan, som ni gjorde i er ungdom, utan ocksa ga oppfor den med skutor och angbatar.'

'Det var markligt att gora detta,' sade jatten, och det forefoll, som om han skulle ha blivit litet forargad over svaret. 'Kan du nu ocksa saga mig hur det star till med den trakten borta vid sjon Mjorn, som kallades for Svaltorna?' – 'Ja, de har allt varit oss till stort bekymmer,' sade vastgoten. 'Kanske att det ar ni, far, som har varit med om att lagga ut dem sa dar mager och trostlosa?' – 'Anej, inte just det,' sade jatten, 'i mina dar vaxte det praktig skog pa dem. Men det var sa, att nar jag skulle gora brollop at en av mina dottrar, behovde vi mycken ved att lagga i bakugnen, och da tog jag ett langt tag, slog det omkring all skogen pa Svaltorna, drog omkull den med ett langt ryck och bar hem den. Jag undrar om det nu for tiden finns nagon, som kan rycka omkull sa mycken skog pa en gang?' – 'Det ar mer, an jag tors svara pa,' sade vastgoten. 'Men det vet jag, att i min ungdom lag Svaltorna nakna och ofruktbara, och att folk nu har planterat skog over hela omradet. Det raknar jag ocksa som en manlig garning.'

'Na, men nere i sodra Vastergotland, dar kan val ingen manniska livnara sig?' sade jatten. ' 'Har ni varit med om att stalla i ordning det landet ocksa?' fragade vastgoten. – 'Anej, inte just det,' sade jatten, 'men jag minns, att nat vi jattebarn gick vall med vara hjordar darnere, byggde vi oss sa manga stenstugor och gjorde marken sa olandig genom all den sten, som vi kastade pa varandra, att jag tycker, att det skulle vara svart att roja opp akerfalt i de trakterna.' – 'Ja, det ar sant, att det inte lonar sig mycket med jordbruk darnere,' sade vastgoten, 'men folket dar har slagit sig pa vavnad och traarbete, och jag tror, att det visar mer duktighet att kunna skaffa sig bargning i en sa utfattig trakt an att vara med om att fordarva den.'

'Nu vet jag bara en sak till att fraga om,' sade jatten. 'Hur har ni det stallt nere vid kusten, dar Gota alv faller ut i havet?' – 'Har ni haft er hand i spelet dar ocksa?' fragade sjomannen. – 'Inte just det,' sade jatten, 'men jag kommer ihag, att vi brukade ga ner till stranden, locka till oss en val och rida pa hans rygg genom fjordar och kilar in i skargarden. Jag undrar om du vet nagon, som brukar bara sig at pa samma satt?' – 'Det ska jag lata vara osagt,' svarade sjomannen, 'men jag vill rakna det som en lika sa duktig bragd, att vi manniskor har byggt en stad nere vid Gota alvs mynning, darifran det gar ut skepp till alla varldens hav.' Harpa gav jatten intet genmale, och sjomannen, som sjalv var hemma i Goteborg, borjade beskriva for honom den rika handelsstaden med dess vida hamn, med dess broar och kanaler och statliga gator och berattade, att den agde sa manga driftiga kopman och djarva sjofarande, att de torde komma att gora den till den yppersta staden i Norden.

Jatten hade dragit ihop pannan i allt djupare veck for vart svar han hade fatt, och det marktes nog, att han var bra missnojd med att manniskorna hade gjort sig till herrar over naturen. 'Jag hor, att det har blivit mycket nytt i Vastergotland,' sade han, 'och jag skulle garna vilja vanda tillbaka dit och stalla ett och annat till ratta.' Nar sjomannen horde dessa ord, blev han en smula angslig. Han trodde inte, att jatten skulle komma till Vastergotland i nagon god avsikt, men detta tordes han forstas inte latsa om. 'Ni kan vara viss pa, far, att ni ska fa ett hederligt mottagande,' sade han. 'Vi ska late ringa for er i alla kyrkklockor.' – 'Jasa, det finns kyrkklockor kvar i Vastergotland,' sade jatten och lat tvehagsen. 'Ar de inte sonderringda, de stora skallorna i Husaby och Skara och Varnhem?' – 'Nej, de finns allt kvar, och de har fatt manga systrar sedan er tid. Nu finns det inte nagot stalle i Vastergotland, dar man inte hor kyrkklockor.' – 'Da far jag val allt bli kvar, dar jag ar,' sade jatten, 'for det var for de dar klockornas skull, som jag flyttade hemifran.'

Han forsjonk nu i tankar, men snart vande han sig pa nytt till sjomannen. 'Ni kan nu lugnt lagga er att sova vid elden,' sade han. 'I morgon bittida ska jag stalla det sa, att ett skepp kommer farande har forbi, som tar opp er och for er till hemlandet. Men for den gastvanskap, som jag har visat er, begar jag bara den tjansten av er, att ni gar till den basta man, som finns i Vastergotland, sa snart som ni har kommit hem, och ger honom den har ringen. Halsa honom fran mig, och sag honom, att om han vill bara den pa sitt finger, sa ska han bli mycket former, an han nu ar!'

Sa snart som sjomannen var hemkomna, gick de till den basta mannen i Vastergotland och lamnade honom ringen. Men han var for klok att genast satta den pa sitt finger. I stallet hangde han den pa en liten ek, som stod pa hans gard. Med detsamma borjade eken vaxa sa fort, att alla kunde marka det. Den skot skott och sande ut kvistar. Stammen tjocknade, barken hardnade. Tradet fick nya blad och fallde dem, fick blommor och frukter och blev om en liten stund sa stort, att ingen hade sett en valdigare ek. Men knappt var den fullvaxt, forran den med samma hast borjade vissna, grenarna foll, stammen blev ihalig, och tradet multnade ner, sa att snart ingenting mer fanns kvar av det an en rotstubbe.

Sa tog han, som var den basta mannen i Vastergotland, och kastade ringen langt bort. Denna jattegavan ar sadan, att den skulle ge en man stora krafter och gora honom pa kort tid utmarktare an alla andra,' sade han. 'Men den skulle komma honom att forta sig, sa att det inom kort vore slut med hans duglighet och lycka. Jag vill inte nyttja den, och jag hoppas, att ingen ma hitta den, for den ar inte hitsand i nagon god avsikt.'

Men det tor nog vara mojligt, att ringen har blivit hittad. Alltid da en god man anstranger sig over formagan for att gora nytta, kan man vilja undra om han har funnit ringen, och om det ar den som tvingar honom att arbeta sa, att han sliter ut sig i fortid och maste lamna sitt verk ofullbordat."

Sangen

Lararinnan hade gatt med raska steg, medan hon berattade, och nar hon hade slutat, markte hon, att hon nastan var framme. Hon sag redan stora uthusbyggnaderna, som lago skuggade av vackra trad, liksom allt annat har pa garden. Och innan hon hade gatt forbi dem, skymtade redan slottet fram hogt uppe pa sin terrass.

Anda hittills hade hon varit glad at sitt forslag och inte kant nagon tvekan, men nu, nar hon sag garden, borjade modet svika henne. Tank, om det var rent galet, det, som hon ville gora! Det var val ingen, som fragade efter hennes tacksamhet. Kanske att de bara skulle skratta at henne, darfor att hon kom rusande sa dar i sena kvallen med sina skolbarn? Inte formadde de och hon sjunga sa vackert, att nagon kunde satta varde pa det.

Hon borjade ga langsammare, och nar hon kom till trappan, som ledde upp till slottsterrassen, vek hon av vagen och gick uppfor den. Hon visste mycket val, att den stora slottsbyggnaden stod tom allt sedan gamle herrns dod. Hon gick dit bara for att fa tid pa sig att tanka over om hon borde ga vidare, eller om hon skulle vanda.

Nar hon kom upp pa terrassen och sag slottet, som lag blankande vitt i manskenet, nar hon sag hackarna och blomgrupperna och balustraden med sina urnor och den statliga trappuppgangen, blev hon an mera modfalld. Hon tyckte, att alltsammans sag sa fornamt och statligt ut, att hon riktigt forstod, att hon inte hade nagot dar att gora. "Kom mig inte nara!" tyckte hon, att det fina, vita slottet sade till henne. "Inte kan du val tro, att du och dina skolbarn kan gora nagon gladje at den, som ar van att bo pa ett sadant har stalle."

For att driva bort tveksamheten, som borjade smyga sig over henne, berattade da lararinnan for skolbarnen just denna samma om den gamle och den unge herrn, som hon sjalv hade fatt hora, nar hon hade gatt igenom slojdkursen. Och detta gjorde henne modigare. Det var ju anda en sanning, att slottet och hela stallet var skankt till slojdseminariet. Det var skankt for att larare och lararinnor skulle fa leva en lycklig tid pa den vackra garden och sedan fora kunskaper och gladje med sig darifran till sina skolbarn. Men har, dar en sadan gava hade blivit given till en skola, har hade de val visat, att de satte varde pa skolfolk. De hade lagt i dagen, att de hollo de svenska barnens uppfostran for viktigare an allt annat. Just har borde hon aldrig kunna kanna sig forsagd.

Dessa tankar gavo henne en smula fortrostan, sa att hon tyckte, att hon ville fortsatta foretaget. Och for att starka sitt mod tog hon av nerat parken, som kladde sluttningen mellan slottshojden och sjon. Nar hon gick under de harliga traden, som stodo sa morka och hemlighetsfulla i manskenet, vaknade manga glada minnen hos henne. Hon berattade for barnen hur det hade gatt till har pa hennes tid, och hur lycklig hon hade varit, medan hon hade gatt igenom kursen och alla dagar hade fatt lustvandra i den har skona parken. Hon talade om fester och lekar och arbete, men forst och framst berattade hon om den stora valviljan, som hade oppnat den stolta herrgarden for henne och for sa manga andra.

Pa detta sattet lyckades hon halla modet uppe, sa att hon verkligen kom igenom parken och over bron och nadde strandangarna, dar direktorens villa lag mittibland skolbyggnaderna.

Alldeles invid bron utbredde sig den grona lekplanen, och nar hon gick forbi den, beskrev hon for barnen hur vackert det brukade vara har under sommarkvallarna, da planen var full av ljuskladda manniskor, och sanglekar och bollspel avloste varandra. Hon visade barnen Vanhem, dar samlingssalen fanns, seminariet, dar forelasningarna hollos, villorna, dar gymnastiklokalen och slojdsalarna voro inrymda. Hon gick framat med rask fart och talade oupphorligt liksom for att inte hinna att bli angslig. Men nar hon slutligen kom sa langt, att hon sag direktorens villa, da tvarstannade hon.

"vet ni, barn, jag tror, att vi inte ska ga langre," sade hon. "Jag har inte tankt pa detta forut, men kanske direktoren ar sa farligt sjuk, att vi skulle stora honom med var sang. Det vore ju forfarligt, om vi skulle gora honom samre.

Den lille Nils Holgersson hade foljt med barnen hela tiden och hade hort allt, vad lararinnan hade talat om. Han visste saledes, att de hade gatt ut for att sjunga for nagon, som lag sjuk darborta i villan, och han forstod nu, att sangen inte skulle bli av, darfor att de fruktade att stora och oroa den sjuke.

"Det ar synd, att de gar sin vag utan att sjunga," tankte han. "Det vore ju en latt sak att ta reda pa om han darinne inte tal vid att hora dem. Varfor gar inte nagon fram till villan och fragar?"

Men detta tycktes inte falla lararinnan in, utan hon vande och gick sakta tillbaka. Skolbarnen gjorde ett par invandningar, men hon tystade ner dem. "Nej, nej!" sade hon. "Det var dumt tankt av mig att ga hit och sjunga sa sent pa kvallen. Vi skulle bara stora."

Da tyckte Nils Holgersson, att nar ingen annan gjorde det, sa fick han lov att ta reda pa om det forholl sig sa, att den sjuke var for svag att hora litet sang. Han skilde sig fran de andra och sprang fram till huset. Det holl en vagn utanfor villan, och en gammal kusk stod bredvid hastarna och vantade. Pojken hann knappt fram i narheten av ingangen, forran forstudorren oppnades och en jungfru kom ut med en bricka. "Larsson far nog vanta pa doktorn annu en stund," sade hon. "Frun bad, att jag skulle ta ut nagot varmt till honom."

"Hur gar det med husbonden?" fragade kusken.

"Det ar inga plagor numera, men det ar, som om hjartat skulle ha stannat. Direktoren ligger ororlig sedan en timme tillbaka. Vi vet knappast om han ar dod eller levande."

"Sager doktorn, att det ska bli slut?"

"Det star och vager, Larsson, det star och vager. Det ar, som om direktoren skulle ligga och lyssna efter en kallelse. Kommer det bud efter honom ovanifran, sa ar han fardig att folja det."

Nils Holgersson sprang raskt nerat vagen for att hinna upp lararinnan och skolbarnen. Han tankte pa hur det hade varit, nar hans morfar dog. Han hade varit sjoman, och nar han lag pa sitt yttersta hade han bett, att de skulle oppna fonstret, for att han skulle fa hora vindens brusande an en gang. Och om nu denne, som lag sjuk hade alskat att vara omgiven av ungdom och hora dess sanger och lekar...?

Lararinnan gick tvehagsen nerat allen. Nu, nar hon vandrade bort fran Naas, ville hon vanda om, och nar hon hade varit pa vag dit, hade hon ocksa velat vanda. Hon var alltjamt i stor angest och villradighet.

Hon talade inte mer med barnen, utan vandrade tyst. Det var sa djup skugga i allen, dar hon gick, att hon ingenting kunde se. Men hon tyckte sig hora en sadan massa roster omkring sig. Det var angsliga rop fran tusentals olika hall, som nadde henne. "Vi ar sa langt borta, vi andra," sade rosterna. "Men du ar i narheten. Ga och sjung ut vad vi alla kanner!"

Och hon kom ihag den ena efter den andra, som direktoren hade hjalp och tagit vard om. Det var overmanskligt, vad han hade anstrangt sig for att bista alla, som voro i nod. "Ga och sjung for honom!" viskade det omkring henne. "Lat honom inte do utan att ha fatt en halsning fran sin skola! Tank inte pa att du ar ringa och obetydlig! Tank pa den stora skaran, som star bakom dig! Lat honom forsta, innan han gar ifran oss, hur vi alla alskar honom!"

Lararinnan gick allt langsammare. Da horde hon nagot, som inte bara var roster och maningar i hennes egen sjal, utan som kom fran varlden utanfor henne. Det var ingen vanlig manniskorost. Det var som en fagels kvitter eller en grashoppas spel. Men hon horde anda alldeles tydligt, att det ropade, att hon skulle vanda tillbaka.

Och mer behovdes det inte for att hon skulle fa mod att gora det. –

Lararinnan och skolbarnen hade sjungit ett par sanger utanfor direktorens fonster. Hon tyckte sjalv, att deras sang hade ljudit sa markvardigt vacker denna kvall. Det var, som om frammande roster hade sjungit med. Rymden hade varit full av slumrande toner och ljud. De hade bara behovs stamma upp, sa hade alla dessa vaknat och klingat med i sangen.

Da oppnades forstudorren hastigt, och nagon skyndade ut. "Nu kommer de for att saga mig, att jag inte far sjunga mer," tankte lararinnan. "Matte jag bara inte ha stallt till nagon olycka!" Men det var inte sa. Det var bud, att hon skulle komma in i huset och vila och sedan sjunga ett par sanger till.

Pa trappan kom doktorn emot henne. "Faran ar over for denna gangen," sade han. "Han lag dar i dvala, och hjartat slog allt svagare. Men nar ni borjade sjunga, var det, som om han skulle ha hort en kallelse fran alla dem, som behovde honom. Han kande, att det annu inte var tid for honom att soka vilan. Sjung mer for honom! Sjung, och var glad, for jag tror, att det ar er sang, som har fort honom tillbaka till livet! Nu kanske vi far behalla honom ett par ar till."

LIII. Resan till Vemmenhog

Torsdag 3 november

En dag i borjan av november flogo vildgassen over Hallandsas in i Skane. De hade under nagra veckor uppehallit sig pa de vida slatterna omkring Falkoping, och som flera andra stora vildgasflockar ocksa hade vistats dar, hade de haft en glad tid med mycket samsprak mellan de gamla faglarna och mycken tavlan i allt slags idrott mellan de unga.

Vad Nils Holgersson betraffar, sa hade han inte varit glad at det langa drojsmalet i Vastergotland. Han forsokte att halla modet uppe, men han hade svart att forlika sig med sitt ode. "Om jag val hade lamnat Skane bakom mig och vore i utlandet," tankte han, "sa visste jag, att jag inte hade nagot att hoppas pa, och da skulle jag kanna mig lugnare."

Sa hade vildgassen antligen brutit upp en morgon och flugit nerat Halland. Pojken hade till en borjan inte funnit nagot sardeles noje i att titta pa det landskapet. Han tyckte, att det inte var nagot nytt att se dar. I ostra delen var det hoglant med stora ljunghedar, som paminde om Smaland, och langre mot vaster var det tackt med runda, kala bergkullar och sonderskuret av vikar ungefar pa samma satt som Bohuslan.

Men nar vildgassen fortsatte resan soderut langs det smala kustlandskapet, hade pojken suttit och hangt ut over gashalsen och inte lyft ogonen fran marken. Han sag hur kullarna glesnade och slatten bredde ut sig. Pa samma gang markte han, att kusten blev mindre och sondertrasad. Skargarden utanfor den glesnade och forsvann, och det vida, oppna havet kom anda fram till fastlandet.

Och sa upphorde skogen. De hade ju funnits manga skona slatter hogre uppat landet, men de hade alla legat inramade av trad. Skogen hade funnits overallt. Det var, som om landet egentligen tillhorde skogen, och den odlade jorden hade legat som stora rojningar i skogen. Och pa alla slatter hade det funnits gott om dungar och hagar, liksom for att det skulle synas, att skogen nar som helst kunde aterta landet.

Men har var det annorlunda. Har hade slattmarken tagit herravaldet. Den bredde ut sig anda bort till synranden. Det fanns stora skogsplanteringar, men ingen vildskog. Just detta, att landet lag sa oppet med aker vid aker, gjorde, att det paminde pojken om Skane. Den nakna kusten med sandfalt och tangvallar tyckte han sig ocksa kanna igen. Han blev bade glad och angslig, nar han sag detta. "Nu kan jag inte vara langt hemifran," tankte han.

Landskapet forandrade sig nog. Aar kommo brusande ner fran Vastergotland och Smaland och broto slattens enformighet. Sjoar, mossar, ljunghedar och flygsandsfalt lade sig i vagen for akrarna, men dessa bredde ut sig allt vidare, anda till Hallandsas reste sig nere vid Skanegransen med sina vackra klyftor och dalgangar. –

Det hade hant flera ganger under resan, att unggassen hade fragat dem, som voro gamla i flocken. "Hur ser det ut i utlandet? Hur ser det ut i utlandet?"

"Vanta, vanta! Ni ska snart fa veta hur det ser ut i en god del av varlden," hade de gamla svarat.

Nar vildgassen hade rest over Hallandsas och kommit ett stycke framat Skane, ropade Akka: "Titta nu ner! Se er omkring! Sa har ser det ut i utlandet."

Just da foro de over Soderasen. Hela den langa hojden var kladd med bokskogar, och i skogarna voro inbaddade skona, tornprydda slott. Mellan traden betade radjur, och pa skogsangarna lekte harar. Jakthorn ljodo ur skogarna, hundarnas vassa skall hordes upp till den flygande skaran. Breda vagar slingrade mellan traden, och pa dem kommo herrar och damer akande i blankande vagnar eller ridande pa praktiga hastar. Ringsjon utbredde sig under hojden med det gamla Bosjokloster liggande pa ett smalt nas. Skaralids klyfta skar genom asen med en a i djupet och klippvaggarna kladda med buskar och trad.

"Ser det ut sa har i utlandet? Ser det ut sa har i utlandet?" fragade gasslingarna. – "Sa har ser det ut, dar det finns skogkladda asar," skrek Akka, "men det ar inte ofta. Vanta, ska ni fa se hur det vanligen ser ut dar"

Akka forde vildgassen vidare mot soder till den stora skanska slatten. Den lag dar med breda akrar, men betfalt, dar betplockarna gingo fram i langa rader, med laga, vitlimmade, kringbyggda gardar, men otaliga sma vita kyrkor, men fula, graa sockerfabriker, med smastadslika kopingar omkring jarnvagsstationerna. Dar lago torvmossar med langa rader av torvhogar, stenkolsgruvor med svarta kolhogar, vagarna lopte fram mellan alleer av klippta pilar, jarnvagarna korsade varandra och bildade ett tatt nar over slatten. Sma bakomkransade slattsjoar blankte fram har och dar, prydda med var sin praktiga herrgard.

"Se nu ner! Titta val efter!" ropade forargasen. "Sa har ser det ut i utlandet ifran Ostersjons kust anda till de hoga bergen, och langre an till dem har vi aldrig farit."

Nar gasslingarna hade sett slatten, for vildgassen till Oresundskusten. Sanka angar sjonko sakta mot vattnet, och langa vallar av svartnad tang lago uppvrakta pa stranderna. Pa somliga stallen funnos hoga strandvallar och pa andra flygsandsfalt, dar sanden lag uppkastad i bankar och kullar. Fiskelagena reste sig pa stranden med en lang rad likabyggda och likastora sma tegelhus, men en liten fyr ute pa vagbrytaren och bruna nar hangande pa torkplatsen.

"Se nu ner! Titta val efter!" sade Akka. "Sa har det det ut vid utlandets kuster."

Till sist for forargasen ocksa till ett par av staderna. De lago med massor av smala fabriksskorstenar, men djupa gator mellan med hamnar fulla av fartyg, men gamla fastningsverk och slott med alerdomliga kyrkor.

"Sa har ser utlandets stader ut, fast de ar mycket storre," sade forargasen. "Men dessa kan val vaxa, de som ni."

Sedan Akka hade farit omkring pa detta satt, slog hon ner i en mosse i Vemmenhogs harad. Och pojken kunde inte lata bli att tro, att hon den dagen hade rest fram over Skane for att visa honom, att han hade ett land, som gott kunde mata sig med vilket som helst ute i varlden. Men det hade hon inte behovt. Pojken tankte inte pa om landet var rikt eller fattigt. Allt sedan han hade sett den forsta pilvallen och det forsta korsvirkeshuset, varkte hans hjarta av hemlangtan.

LIV. Hos Holger Nilssons

Tisdag 8 november

Det var en dag, da det var disigt och tungt vader. Vildgassen hade betat pa den stora akrarna omkring Skurups kyrka och sutto och hollo middagsvila, da Akka kom fram till pojken. "Det ser ut, som om vi skulle fa lugnt vader nu en tid," sade hon, "och jag tanker, att vi kommer att fara over Ostersjon i morgon." – "Jasa," sade pojken helt kort, for strupen snordes samman pa honom, sa att han inte kunde tala. Han hade nog anda hoppats, att han skulle ha blivit lost ur fortrollningen, medan han var kvar i Skane.

"Vi ar nog tamligen nara Vastra Vemmenhog nu," sade Akka, "och jag tankte, att du kanske ville fara hem pa en stund. Det kommer att droja, innan du far se nagon av de dina." – "Det ar nog bast att lata bli," sade pojken, men det hordes pa rosten att han blev glad over forslaget. – "Om gaskarlen stannar har hos oss, sa kan ju ingen olycka ske," sade Akka. "Jag tycker, att du borde ta reda pa hur de har det hemma hos dig. Du kan mahanda hjalpa dem pa nagot satt, fastan du inte blir manniska." – "Ja, det har ni ratt i, mor Akka. Det borde jag ha tankt pa forut," sade pojken och blev helt ivrig.

I nasta ogonblick voro han och forargasen pa vag till Holger Nilssons, och det drojde inte lange, forran Akka slog ner bakom stengardsgarden, som gick runt om husmansstallet. "Det var besynnerligt, vad allt ar sig likt har," sade pojken och klattrade hastigt upp pa gardsgarden for att kunna se sig omkring. "Jag tycker inte, att det ar en dag, sedan jag satt har och sag er komma flygande oppe i luften."

"Jag undrar om din far har en bossa?" sade Akka plotsligt. – "Jo, det har han nog," sade pojken. "Det var just for bossans skull, som jag stannade hemma i stallet for att ga till kyrkan den dar sondagen." – "Da tors jag inte sta har och vanta pa dig," sade Akka. "Det blir bast, att du kommer och moter oss vid Smygehuk i morgon bittida, sa far du bli kvar hemma over natten." – "Nej, res inte an, mor Akka!" sade pojken och sprang hastigt ner fran gardsgarden. Han visste inte hur det kom sig, men han fick en kansla av att det skulle handa vildgasen eller honom sjalv nagot, sa att de aldrig skulle rakas mera. "Ni ser nog, att jag ar bedrovad, darfor att jag inte kan fa min ratta skapnad tillbaka," fortfor han. "Men jag vill saga er, att jag inte angrar, att jag foljde med er i varas. Nej, jag vill hellre aldrig mer bli manniska, an att jag inte skulle ha fatt gora den resan." Akka sog in luft ett par ganger, innan hon svarade. "Det ar en sak, som jag borde ha talat med dig om forut, men eftersom du inte skulle vanda tillbaka till de dina, tyckte jag, att det inte var nagon bradska. Det kan anda aldrig skada att ha det sagt." – "Ni vet nog, att jag garna vill gora er till viljes," sade pojken. – "Om du har lart sig nagot gott hos oss, Tummetott, sa kanske du inte tycker, att manniskorna bor vara ensamma pa jorden," sade forargasen hogtidligt. "Tank pa att ni har ett stort land och att ni nog kunde ha rad att lamna nagra nakna skar och nagra grunda sjoar och sumpiga mossar och nagra ode fjall och avlagsna skogar at oss fattiga djur, dar vi finge vara i fred! I all min tid har jag varit jagad och forfoljd. Det vore gott att veta, att det funnes en fristad ocksa for en sadan som jag."

"Nog skulle jag ha varit glad, om jag hade kunnat hjalpa er med detta," sade pojken, "men jag far val aldrig nagon makt bland manniskor." – "Nej, vi star har och talar, som om vi aldrig skulle traffas mer," sade Akka, "och vi kommer val anda att motas i morgon. Nu ska jag fara tillbaka till de mina." Hon lyfte vingarna, men hon kom ater, strok ett par ganger med nabben uppat och nerat Tummetott och flog sa antligen sin vag.

Det var ljusan dag, men ingen manniska rorde sig pa garden, sa att pojken kunde ga, vart han ville. Han skyndade till kostallet, for hos korna visste han att han skulle fa bast besked. Det sag bedrovligt ut i lagarden. I varas hade det funnits tre praktiga kreatur dar, men nu stod dar bara en enda ko. Det var Majros, och det marktes pa henne, att hon langtade efter sina kamrater. Hon hangde med huvudet och hade knappt rort ett stra av maten, som lag framfor henne.

"Goddag, Majros!" sade pojken och sprang utan fruktan in i baset. "Hur star det till med mor och far? Hur mar katten och gassen och honsen, och var har du gjort av Stjarna och Gull-Lilja?"

Nar Majros horde pojken rost, ryckte hon till, och det sag ut, som om hon skulle ha amnat stanga honom. Men hon var inte sa haftig nu som forr, utan hon gav sig tid att se pa Nils Holgersson, innan hon stotte till. Han var lika liten, som nar han for sin vag, och han var kladd pa samma satt, men han var anda alldeles olik. Den Nils Holgersson, som hade farit bort i varas, hade haft en tung och langsam gang och slapig rost och somniga ogon, men den, som kom igen, var latt och vig, rask i talet och ogon hade han, som lyste och blixtrade. Han hade en sa kack hallning, att man maste fa respekt for honom, sa liten han var, och fastan han inte sjalv sag glad ut, blev den glad, som sag honom.

"Muu," ramade Majros. "De sade, att du hade blivit annorlunda, men jag har inte kunnat tro det. Valkommen hem, Nils Holgersson, valkommen hem! Det har var den forsta glada stunden, som jag har haft pa aldrig sa lange." – "Tack ska du ha, Majros!" sade pojken och kande sig riktigt glad over att ha bli sa val mottagen. "Tala nu om hur det star till med far och mor!"

"De har inte haft annat an sorger, allt sedan du for din vag," sade Majros. "Allra varst ar det med den dyra hasten, som har statt och atit hela sommaren. Din far tycker inte, att han vill skjuta den, och inte kan han fa den sald. Det ar for hastens skull, som bade Stjarna och Gull-Lilja har kommit harifran."

Det var en annan sak, som pojken egentligen ville veta, men han var forlagen att fraga rent ut. Darfor sade han: "Mor blev val allt bra ledsen, nar hon fick se, att Marten gaskarl var bortflugen?"

"Jag tror inte, att hon skulle ha sorjt mycket for gaskarlen, om hon hade vetat hur det gick till, nar han for sin vag. Nu klagar hon mest av allt over att det var hennes egen son, som smog sig hemifran och tog gaskarlen med sig."

"Jasa, hon tror, att jag stal gaskarlen?" sade pojken. – "Vad annat skulle hon tro?" – "Far och mor inbillar sig val, att jag har drivit omkring i sommar som en annan landstrykare." – "De tanker, att det star illa till med dig," sade Majros, "och de har sorjt over dig, sasom man sorjer, nar det karaste man ager har gatt forlorat."

Pojken gick helt hastigt ut ur kostallet, nar han hade fatt hora detta, och begav sig in i haststallet. Det var litet, men snyggt och fint. Det marktes pa allting, att Holger Nilsson hade velat inratta det sa, att nykomlingen skulle trivas. Darinne stod en praktig, grann hast, som riktigt sken av valmaga.

"Goddag i stallet!" sade pojken. "Jag har hort, att det ska finnas en sjuk hast har. Det kan val aldrig vara du, som ser sa frisk och valmaende ut?" Hasten vande pa huvudet och sag noga pa pojken. "Ar du sonen i huset?" sade han. "Jag har hort mycket ont om honom. Men du har ett sa gott utseende, att jag aldrig skulle tro, att du vore han, om jag inte visste, att han hade blivit forvandlad till en pyssling." – "Jag vet nog, att jag har lamnat ett daligt namn efter mig har pa garden," sade Nils Holgersson. "Min egen mor tror, att jag gav mig av som en tjuv, men det kan gora detsamma, for jag ska inte droja lange hemma. Innan jag gar, vill jag i alla fall hora vad det ar, som fattas dig."

"Skada, att du inte stannar," sade hasten, "for jag kanner pa mig, att vi skulle ha blivit goda vanner. Med mig ar det inte nagot annat fel, an att jag har fatt nagot i foten, en knivsudd, eller vad det kan vara. Den sitter sa val gomd, att doktorn inte har kunnat finna den, men den sticker och sticker, sa att jag rakt inte kan ga. Om du ville tala om for Holger Nilsson vad som fattas mig, sa tror jag, att han latt kunde hjalpa mig. Jag skulle bli glad att kunna gora nytta for mig. Jag riktigt skams att sta har och ata utan att arbeta."

"Det var val, att du inte har nagon riktigt sjukdom," sade Nils Holgersson. "Jag far forsoka stalla sa, att du blir botad. Det gor dig val ingenting, om jag tar och ritar litet med min kniv har pa din hov?"

Nils Holgersson var natt och jamnt fardig med hasten, nar han horde roster pa garden. Han skot upp stalldorren litet pa glant och sag ut. Det var far och mor, som kommo gaende fran vagen upp till huset. Det syntes tydligt, att de voro tyngda av bekymmer. Mor hade fatt manga fler rynkor i ansiktet an forut, och fars har hade granat. Mor gick och talade med far om att han borde forsoka fa ett lan av hennes svager. "Nej, jag vill inte lana mer pengar," sade far, just da han gick forbi stallet. "Ingenting ar sa svart som att vara skuldsatt. Det ar battre att salja stugan." – "Jag skulle inte ha sa mycket emot, att vi gor oss av med den," sade mor, "om det inte vore for pojken skull. Men vart ska han ta vagen, om han kommer hem en dag, fattig och elandig, som man kan forsta att han ska vara, och vi inte finns har?" – "Ja, du har ju ratt i detta," sade far, "men vi far val be dem, som kommer efter oss, att de tar vanligt emot honom och talar om for honom, att han ar valkommen till oss. Vi ska inte saga ett ont ord, hurudan han ar. Ska vi, mor?" – "Anej da! Om jag bara hade honom har tillbaka, sa att jag visste, att han inte behovde svalta och frysa ute pa vagarna, skulle jag inte fraga efter nagot annat."

Nar far och mor hade sagt detta, gingo de in, och pojken kunde inte hora mera av deras samtal. Han blev allt mycket glad och rord, nar han horde, att de hyste sa stor karlek for honom, fastan de trodde, att han hade kommit pa avvagar, och han skulle ha velat skynda fram till dem. "Men det kanske ar storre sorg for dem, om de far se mig sadan, som jag nu ar," tankte han.

Medan han stod och tvekade, kom ett akdon och stannade vid grinden. Pojken hade sa nar ropat till av forvaning, for de, som stego ur och gingo in pa garden, kunde inte vara nagra andra an Asa gasapiga och hennes far. De hollo varandra i hand, nar de vandrade upp till huset. De kommo sa stilla och allvarliga, men med en vacker glans av lycka i ogonen. Nar de voro ungefar mittpa garden hejdade Asa gasapiga sin far och sade till honom: "Ni kommer val ihag, far, att ni inte far saga nagot till dem om traskon eller om gassen eller om pysslingen, som var sa lik Nils Holgersson, att om det inte var han sjalv, matte den anda haft nagot att gora med honom." – "Nej, for all del," sade Jon Assarsson. "Jag ska bara saga, att du fick god hjalp av deras son flera ganger, medan du gick och sokte efter mig, och att vi darfor har kommit hit for att fraga om vi inte kan gora dem nagon tjanst tillbaka, nu nar jag har blivit burgen karl och har mer, an jag behover, genom gruvan, som jag fann daroppe." – "Ja, jag vet nog, att du kan lagga dina ord val," sade Asa. "Det var bara det dar enda som jag ville att du inte skulle saga."

De gingo in i stugan, och pojken skulle bra garna ha velat hora vad de talade om darinne, men han vagade sig inte ut pa gardsplanen. Det gick inte sardeles lang tid, forran de kommo ut igen, och da foljde far och mor med dem ner till grinden. Det var markvardigt, hur glada de nu vore. Det sag ut, som om de hade fatt nytt liv.

Nar de frammande vore borta, stodo far och mor kvar vid grinden och sago efter dem. "Ja, nu bryr jag mig inte om att vara bedrovad mer," sade mor, " sedan jag har fatt hora sa mycket gott om Nils." – "Det var kanske inte sa mycket, som de berattade om honom," sade far betanksamt. – "Var det inte nog, att de kom sarskilt resande for att saga, att de ville hjalpa oss, darfor att var Nils hade gjort dem stora tjanster? Jag tycker, att du skulle ha tagit emot deras anbud, jag, far." – "Nej, mor. Jag vill inte ta emot pengar av nagon varken som skank eller lan. Jag vill gora mig fri fran skulderna nu for det forsta, och sedan ska vi arbete oss opp igen. Vi ar inte sa lastgamla an, du mor." Far riktigt skrattade nar han sade detta. "Jag tror, att du tycker det blir roligt att salja det har stallet, som vi har lagt ner sa mycket arbete pa," sade mor. – "Du forstar allt varfor jag skrattar," sade far. "Det var detta, att pojken hade gatt forlorad, som tyngde ner mig sa, att jag har varit alldeles maktlos, men nu, nar jag vet, att han lever och har artat sig val, sa ska du fa se, att Holger Nilsson annu duger till nagot."

Mor gick in i stugan, men pojken fick bratt att krypa undan in in en vra, for far kom till stallet. Han gick in i spiltan till hasten och tog, som han brukade, upp foten for att forsoka upptacka vad det var for nagot fel med den. "Vad ar detta?" sade far, for han sag, att det stod nagra bokstaver inristade pa hoven. "Ta ut jarnet ur foten!" laste han och sag sig omkring undrande och sporjande, men borjade i alla fall titta och kanna pa hovens undersida. "Dar tror jag sannerligen att det sitter nagot vasst," mumlade han om en stund.

Medan far sysslade med hasten, och pojken satt undankrupen i stallvran, hande det, att det kom annat frammande till garden. Det forholl sig namligen sa, att nar Marten gaskarl var sa nara sitt forna hem, hade han rakt inte kunnat motsta lusten att visa hustru och barn for de gamla kamraterna med husmansstallet, utan helt enkelt tagit Dunfin och gasslingarna med sig och farit i vag.

Det fanns ingen manniska ute pa garden hos Holger Nilssons, nar gaskarlen kom fram. Han slog ner i allskons trygghet och gick lugnt omkring och visade Dunfin hur praktigt han hade haft det, da han annu var en tamgas. Nar de hade besett hela gardsplanen, markte han, att dorren till kostallet stod oppen. "Titta hit ett ogonblick!" sade han, "sa far ni se hur jag bodde forr i varlden! Det var annat an att halla till i trask och karr, som vi nu gor."

Gaskarlen stod pa troskeln och sag inat kostallet. "Det finns ingen manniska har," sade han. "Kom Dunfin, sa far du se pa gaskatten! Var inte radd! Det ar inte det minsta farligt."

Harpa gingo gaskarlen, Dunfin och alla sex ungarna raka vagen in i gaskatten for att se i vilken stat och harlighet den store vite hade levat, innan han gav sig i lag med vildgass.

"Jo, sa hade vi det. Dar var min plats, och dar stod mathon, som alltid var fylld med havre och vatten," sade gaskarlen. "Vanta, det finns litet mat i den nu med!" Och darmed rusade han bort till hon och borjade sorpla i sig havre.

Men Dunfin var orolig. "Lat oss ga ut igen!" sade hon. – "bara ett par korn till!" sade gaskarlen. I detsamma upphavde han ett skrik och skyndade mot utgangen. Men det var for sent. Dorren smallde igen, matmor stod utanfor och lade pa kroken, och dar vore de instangda!

Far hade dragit ut ett vasst jarnstycke ur Svartens fot och stod helt fornojd och smekte sin hast, da mor skyndade in i stallet. "Kom, far, och se vad jag har gjort for en fangst!" sade hon. – "Nej, vanta, mor! Titta forst hit!" sade far. "Nu har jag fatt reda pa vad som fattades hasten." – "Jag tror, att lyckan borjar vanda ater till oss," sade mor. "Tank du, att den stora gaskarlen, som forsvann i varas, matte ha foljt med vildgassen! De gick in i gaskatten, och jag har stangt in dem dar allihop." – "Det var da markvardigt," sade Holger Nilsson. "Och vet du, mor, att det basta med detta ar, att vi inte mer behover tro, att pojken tog gaskarlen med sig, nar han gick hemifran." – "Ja, det har du ratt i, far. Men jag ar radd for att vi blir tvungna att slakta dem ni i kvall. Vi har Martensgas om ett par dar, och vi far skynda oss, om vi ska hinna att fa in dem till sta'n." – "Jag tycker, att det ar rent synd att slakta gaskarlen, nar han har kommit hem till oss med sa stort folje." sade Holger Nilsson. – "Om det vore andra tider, skulle han fa leva, men nar vi sjalva ska flytta harifran, kan vi ju inte behalla gassen." – "Ja, det ar sant det." – "Kom med och hjalp mig att bara in dem i stugan!" sade mor.

De gingo sin vag, och ett par ogonblick darefter sag pojken hur far kom med Dunfin och Marten gaskarl, en under vardera armen, och gick in i huset i sallskap med mot. Gaskarlen ropade: Tummetott, kom och hjalp mig!" som han brukade, nar han var i fara, fast han inte kunde veta, att pojken fanns i narheten.

Nils Holgersson horde honom nog, men han stod kvar i stalldorren i alla fall. Han drojde inte darfor, att han visste, att det skulle vara bra for honom sjalv, att gaskarlen bleve lagd pa slaktbanken – det kom han inte en gang ihag i det ogonblicket -, utan darfor att om han skulle kunna radda gaskarlen, maste han visa sig for far och mor, och for detta hade han en stor motvilja. "De har det ju svart nog anda," tankte han. "Ska jag behova gora dem en sadan sorg?"

Men nar dorren var stangd om gaskarlen, kom det liv i pojken. Han rusade i vag over gardsplanen, hoppade upp pa ekbradan framfor ingangsdorren och sprang in i forstugan. Har strok han av sig traskorna av gammal vana och narmade sig dorren. Men det bar honom alltjamt sa emot att visa sig for far och mor, att han inte orkade lyfta handen for att knacka. "Det ar Marten gaskarl det galler," tankte han da, "han, som har varit din basta van, allt sedan du stod har sist." Och i ett ogonblick paminde han sig allt, vad han och gaskarlen hade gatt igenom pa frusna sjoar och stormigt hav och bland farliga rovdjur. Hjartat svallde av tacksamhet och karlek, och han overvann sig sjalv och slog pa dorren.

"Var det nagon, som ville in?" sade far och oppnade.

"Mor, ni far inte rora gaskarlen!" ropade pojken, och med detsamma gavo gaskarlen och Dunfin, som lago bundna pa en bank, till ett gladjeskrik, sa att han horde, att de annu voro vid liv.

Den, som ocksa gav till ett gladjeskrik, det var mor. "Nej, vad du har blivit stor och grann!" ropade hon.

Pojken hade inte kommit in i stugan, utan stod kvar pa troskeln liksom en, som inte ar saker pa hur han skall bli mottagen. "Gud vare tack och lov for att jag har dig har igen!" sade mor. "Kom in! Kom in!" – "Valkommen ska du vara!" sade far, och inte ett ord mer kunde han fa fram.

Men pojken drojde annu pa troskeln. Han kunde inte forsta, att de blevo sa glada at honom, sadan, som han var. Men sa kom mor och slog armarna om honom och drog honom in i rummet, och da markte han hur det var fatt.

"Mor och far, jag ar stor, jag ar manniska igen!" ropade han.

LV. Avsked fran vildgassen

Onsdagen 9 november

Pojken steg upp fore dager nastan morgon och vandrade nerat kusten. Han stod pa stranden ett stycke oster om Smyge fiskelage, innan det annu var riktigt ljust. Han var alldeles ensam. Han hade varit inne i katten hos Marten gaskarl och forsokt vacka honom. Men den store vite hade inte velat ge sig av hemifran. Han hade inte sagt ett ord, bara stuckit in huvudet under vingen och somnat om.

Det sag ut att bli en harlig och klar dag. Det var nastan lika sa vackert vader som den vardagen, da vildgassen hade kommit over till Skane. Havet bredde ut sig lugnt och ororligt. Luften var i stillhet, och pojken tankte pa vilken god overresa vildgassen skulle fa.

Han sjalv var annu i ett slags yrsel. An tankte han sig som tomte och an som manniska. Nar han sag en stengardsgard utmed vagen, var han radd att ga vidare, innan han hade overtygat sig om att det inte lag nagot rovdjur och lurade bakom den. Och strax darpa skrattade han at sig sjalv och gladde sig at att han var lang och stor och stark och inte behovde vara radd for nagonting.

Nar han kom till kusten, stallde han sig, sa stor han var, ytterst pa strandbradden, for att vildgassen skulle se honom. Det var en stor flyttningsdag. Det ljod oupphorligen locktoner uppifran luften. Han smalog for sig sjalv, nar han tankte pa att ingen sasom han hade reda pa vad det var, faglarna ropade till varandra.

Nu kommo ocksa vildgass flygande. Den ena stora flocken foljde den andra. "Bara det inte ar mina gass, som far bort utan att saga farval till mig!" tankte han. Han ville bra garna tala om for dem hur allt hade gatt till och visa dem, att han var manniska igen.

Det kom en flock, som flog raskare och skrek ljudligare an de andra, och det var nagot, som sade honom, att denna flocken maste det vara. Men han kunde inte kanna igen den sa sakert, som han skulle ha gjort dagen forut.

Flocken saktade farten och for fram och tillbaka langs med kusten. Da begrep pojken, att det var den ratta. Han kunde bara inte forsta varfor vildgassen inte slogo ner bredvid honom. Det var da omojligt, att de inte skulle se honom, dar han stod.

Han sokte uppge en lockton, som skulle kalla ner dem till honom. Men tank, att tungan ville inte! Han kunde inte fa fram det ratta ljudet.

Han horde Akka ropa uppe i luften, men han forstod inte vad hon sade. "Vad ar detta? Har vildgassen bytt om sprak?" undrade han.

Han vinkade at dem med sin luva, och han sprang utmed stranden och ropade: "Har ar jag, var ar du?"

Det sag ut, som om detta bara skulle skramma dem. De hojde sig och foro utat havet. Da forstod han antligen! De visste inte, att han var en manniska. De kande inte igen honom.

Och han kunde inte kalla dem till sig, darfor att en manniska inte kan tala faglarnas sprak. Han kunde inte tala det, och inte heller kunde han forsta det.

Fastan pojken var sa glad at att vara lost ur fortrollningen, tyckte han, att det var bittert, att han pa detta sattet hade blivit skild fran sina goda kamrater. Han satte sig ner i sanden och slog handerna for ansiktet. Vad tjanade det mer till att se efter dem?

Men strax darpa horde han brus av vingar. Den gamla mor Akka hade kant det tungt att fara fran Tummetott, och hon hade vant tillbaka an en gang. Och nu, da pojken satt stilla, vagade hon att fara honom narmare. Plotsligt hade val nagot oppnat hennes ogon for vem han var. Hon slog ner pa udden tatt bredvid honom.

Pojken ropade till av gladje och tog den gamla Akka i sin famn. De andra vildgassen stroko nabbarna mot honom och trangdes omkring honom. De kacklade och pratade och sade honom all sin hjartliga lyckonskan, och han talade ocksa till dem och tackade dem for den underbara resan, som han hade fatt gora i deras sallskap.

Men pa en gang blevo vildgassen underligt stilla och drogo sig bort fran honom. Det var, som om de ville saga: "Ack, han ar en manniska! Han forstar inte oss, och vi forstar inte honom."

Da reste sig pojken och gick fram till Akka. Han smekte och klappade henne. Detsamma gjorde han med Yksi och Kaksi, Kolme och Nelja, Viisi och Kuusi, de gamla, som hade varit med fran forsta borjan.

Darpa gick han over stranden mot land, for han visste ju, att faglarnas sorg aldrig varade langre, och han ville skiljas fran dem, medan de annu voro bedrovade over att de hade mistat honom.

Nar han hade kommit uppfor strandvallen, vande han sig om och betraktade de manga fagelflockarna, som foro ut over havet. Alla skreko fram sina locktoner, endast en vildgasflock for tyst framat, sa lange som han kunde folja den med blickarna.

Men fylkingen var jamn och valordnad och farten god, och vingslagen starka och kraftiga. Och pojken kande en sadan langtan efter de bortflygande, att han nara nog onskade att aterigen vara Tummetott, som kunde rida over land och hav med en vildgasflock.

SLUT

Читайте больше книг на сайте онлайн-библиотеки mir-knigi.org